Arkiv för månad februari 2007

Pappan om sin 7-åring om Maslow

20 februari 2007
Och det intressanta är om vi tolkar min smarta 7-årings tankar till yrkeslivet. Vilka beteenden finns inom oss på de lägre stegen i trappan som hindrar oss från att effektivt göra det vi ska, från att genomföra de förändringar vi behöver och från att nå de mål vi måste. Om relationer med andra människor påverkar oss starkt som hon beskriver så kommer bindningar mellan arbetskamrater, deltagare i en grupp, deltagare i projekt att vara mycket starka – kanske starkare än de aktiviteter som behöver utföras för att nå egna behov kring prestation eller självförverkligande.
Men var tar traditionell förändringsledning sin utgångspunkt? Ja, inte är det i relationerna mellan människorna. Det är ett som är säkert! Det är alldeles för lätt att hoppa rakt in i förändringens konkreta och visuellt förmedlingsbara skepnader. Organisation hit, och process dit och roll åt nåt annat håll. Men väldigt sällan i temer av ni som ska arbeta på annan sätt, med andra människor i andra grupper. Eller det som är etter värre, att ni ska tillhöra olika grupper, och det samtidigt. Ni ska orka hålla identiteter med flera grupper och vara lojala med dessa på samma gång. Som att spjälka sina gener och ha dubbla familjer. Hrm, ja det finns ju människor som gillar det med, men i min värld är de inte i majoritet.
Så för att få en lyckad förändring till stånd, börja i det mest grundläggande behovet av dom alla, hjärtat :) Hon är smart min dotter, men det har jag väl redan sagt.

Min 7-åring om Maslow

20 februari 2007

Kvällens middag, bara jag och min 7-åriga dotter. Efter att ha sett hur hon och hennes kompisar agerat i slalombacken under frilutftsdagen idag väcktes en tanke om hur hon reflekterar över vänskap. Jag började fråga lite om vad som är viktigast för oss människor. Hon svarar ”hjärtat” väldigt snabbt, och mycket självklart. Som förvånad pappa kunde jag bara bekräfta det hon sagt, att visst, hjärtat är nog det viktigaste vi har, utan det skulle vi dö. Samma sak gäller ju för magen och hjärnan och lungorna och hela kroppen, utan den skulle vi inte finnas. Vi startade där och hon tyckte att det var kul.
Men utöver kroppen då, vad är viktigast då, fortsatte jag. Ett lika snabbt svar studsade över bordet, ”mat och vatten, för utan det dör man”. Och det är ju naturligtvis också klokt svarat, även om det klassiska testet med apungen och två mammor, en mjuk och en ståltrådig, visar på vissa konflikter i beteendet. Men jag höll med, och håller fortfarande med, att det är ett grundläggande fysiologiskt krav att vi ska ha mat och vatten.
Steg 2 var avklarad. Så hur få in kompisarna som jag ville utforska hennes relation till? Jag fortsatte fråga och nu blev det svårare och inte lika lätt. Hon svarade att ”hus” var nästa sak man måste ha. När jag snabbt frågade om det fanns fler viktiga saker så nämnde hon ”humor, för det är viktigt med humor”. Jag insåg återigen att barn är små genin allihop, särskilt mina barn. Resonemanget gled iväg mot området humor, och hur humor uppstår och när det uppstår. Efter lite sökande efter olika situationer där man skrattar kom vi båda fram till att humor blir till med andra människor. Humor är svårt att ha på egen hand. Att prutta ensam i skogen är ju inte så där väldans skoj, men att prutta när en kompis går bredvid, det kan vara hysteriskt roligt, allrahelst om kompisen lyckas prutta tillbaka!
Sammanfattningen av det sista resonemanget blev att människor, så som kompisar och familj är viktigare än hus och bostad. Det är viktigare att ha människor man tycker om runt omkring sig än att ha ett hus att bo i, för det är bättre att vara ute i skogen och hjälpas åt än att sitta ensam i ett hus utlämnad åt sig själv.
Det var vid den här punkten i samtalet som hon blev trött och insåg att klockan var över sex och att Bolibompa börjat, och idag var det ”Allt eller inget” och nåt annat som var viktigare än pappa och djupa samtal om Maslows behovstrappa. Vilket skulle bevisas :)

Detta resonerat fram av en vuxen liten sjuåring som strax innan blivit avgrundsjupt ledsen för att lillasyster fick äta middag hos en kompis. Tänk vad världen kan förundra ibland. Tänk vad de små kan lära oss stora, så ofta.

Grabbar i grupp

17 februari 2007

Läste idag, liggande och lätt febrig, en artikel i Illustrerad Vetenskap, om apor i Costa Rica som har lätt märkliga traditioner. Vissa apor i flocken sätter sig med varandra och stoppar vassnaglade fingrar i ögonen på varann, eller i näsan, eller i öronen och i vissa fall i munnen på varann. Poängen, enligt forskarna, är att testa vänskapen och styrkan i relationsbanden mellan individerna i flocken. Ju längre man kan sitta med en vassnaglad flockkollegas finger i ögat, desto bättre kamrat är man, och desto starkare förtroende finns mellan oss. Vi behöver inte misstro varann utan kan blint lita på varann i de fall vi blir attackerade av andra utanför flocken, eller andra apor inom flocken.

Det finurliga i detta är att jag upplevt exempel på samma beteende ikväll :) Forskarna i artikeln pekade på exempel att detta beteende finns kvar i våra gener än idag och att det visar sig när män umgås tillsammans i grupp och råa kommentarer, hån och till viss del, om än i begränsad utsträckning , fysiskt våld syftar till att bevisa för gruppen graden av gruppidentitet som respektive individ visar. Var går gränsen för lojalitet. Ställer jag upp på att bli kallad saker, spöad i pingis osv, då är jag en trovärdig medlem i gruppen. Gängbildning har säkert samma utgångspunkter men i större och värre utsträckning. Att jag åkte hem från stan ikväll efter kebaben, men före nattklubben med ”open mind”, det får väl anses som en mindre avvikelse från normen och förtroendecirkeln, och jag har ju faktisk lite feber…

Parallellprocesser

16 februari 2007

Idag har jag klurat på varför den som fattar ett beslut inte drabbas av konsekvenserna fullt ut. Jag förutsätter alltså att beslutet är felaktigt eller grundat på obefintligt eller felaktigt underlag. För om det var så att jag fick ta konsekvenserna i min organisation av mitt vanstyre, då skulle jag ju till slut lära mig. Problemet är att vi människor har en tendens att mildra fallet, att vi oavsett den sk. ledningens misstag, ändå ser till att klara biffen. Det beslut jag fattat följs inte fullt ut, eller det beslut jag inte har fattat genomförs ändå eftersom det inte går på något annat sätt. Vi är som små barn som säger att vi ramlat i trappan när pappa slagit oss över kinden – istället på att peka på felet och lösa roten till det onda. Märkligt.

Märkligt – vem bryr sig

14 februari 2007

Märkligt, vem bryr sig om en blogg som inte ska nås av andra som inte ska innehålla nåt intressant och som skulle vara en kaninhåla för en stressad och belyst själ. På ett dygn har den fått 40 träffar utan att nån vet om att den finns. Nåväl, hörs braket av trädet i skogen om ingen är där och lyssnar? Det går inte att vara ensam och det är en poäng med det med.

Jag har idag funderat mycket på hur det kommer sig att jag gillar vissa människor och ogillar andra människor. Om jag bortser från dom som gravt skiljer sig från en praxisnorm för det samhälle jag uppfostrats i, då finns det ju många strävsamma och goda människor kvar. Men bland dessa finns det alltså individer, många dessutom, nåja flera i varje fall, som jag inte kan med eller klarar av. Varför, och hur kommer det sig?

Jag har haft en teori att jag gillar människor som gillar mig och som inte skapar några konflikter, eftersom jag är väldigt relationsstyrd. Den teorin håller inte – eftersom några av de jag gillar mest och arbetar bäst med har jag de kraftigaste sakfrågedispyterna med.

En annan teori är att jag gillar människor som har liknande tankesätt och struktur i hjärnan, men det är inte heller hela sanningen eftersom jag ju älskar att prata och arbeta med människor som jag inte riktigt förstår. Jag ägnade ett halvt år åt att försöka förstå mig på Anita, kurskamrat, som jag gillade skarpt från början, men som jag inte förstod alls. Det var en utmaning och en cool resa och efter ett halvt år förstod jag hur hon tänkte och det var en suverän känsla.

Det närmaste jag kommer är att det finns andra grunder och värderingar i mig som jag bedömer och dömer människor utifrån. Lyssnande, respekt, intresse, människosyn. Bland de människor jag har svårast för är dom som inte lyssnar. Som måste göra sin röst hörd i alla lägen, som måste få bekräftelse, dominansendorfin och som ska ha sista ordet. Dom som inte respekterar mina åsikter, som inte kan ändra åsikt och som är rädd att tappa ansiktet genom att visa att de inte kan. De kan jag vara riktigt grym mot. Vilket säkert gör mig till en person som andra kommenterar och dömer.

Men dessutom så är det ju så att jag gillar att hjälpa andra människor, och kanske det är så att jag gillar dom som låter mig hjälpa mest, och som bekräftar det agerandet genom lagom doser av beröm för att inte ge överslag på jantemätaren som sitter längst bak i huvudet. Den som gör att jag blir generad och röd av cred och positiv feedback. För det kan vara jobbigt att vara egoistisk och se till sig själv, men det är också en skön känsla att få vara egoistisk tillsammans med någon annan. Det kanske är såna människor jag gillar. Dom som gillar mig ändå, och som själva kan vara respektfullt och lyhört egoistiska…

Eller är det så enkelt att vi alla utsöndrar nån sorts lukt, nån feromon av nåt slag, och beroende på vad jag har för flimmerhår i näbben, och luktminnen i hjärnan så gillar jag eller gillar jag inte…säg det den som kan.

Äntligen här, äntligen anonym

13 februari 2007

Äntligen är jag här i mitt eget krypin, med mina egna tankar och mina egna uppfattningar. När allt handlat om alla andra på alla andra platser i alla andra situationer så är det här en plats för mig och mitt och jag. Ingen hänsyn tas till, ingen vikt läggs vid och helt ren är jag från relationer och de förväntningar som parasiterar på dessa. Men ändock, ”Man vill bli älskad, i brist där på beundrad, i brist där på fruktad, i brist där på avskydd och föraktad. Människan vill ha kontakt till vad pris som helst. Själen ryser för tomrummet…” så vem kan kalla sig kurerad från kontaktbehov, hur beskriva sig som nykter bekräftelsenarkoman, kan man överleva på att bara höra sina egna hjärtslag… men nu är jag här.