Arkiv för månad januari 2008

Förändring och Slas

27 januari 2008

Jag har suttit och tittat på tv igen. Den här gången visade SVT en klassiker som det var sanslöst länge sedan jag såg:
Yngve Frej var en argsint torpare och knekt som dog i seklets början. Av hans stuga är bara en stenhög kvar. En av hans grannar i den stora svenska ensamheten, före detta skomakaren Gustafsson, grips en dag av stilla vanvett när han ska sätta upp en ny skylt från vägen in mot gården. FORNMINNE, textar han.”. Så startar ”Vem älskar Yngve Frej” av Stig Claesson.

Skylten blir starten på en makalös förändring. En förändring som i och för sig har pågåt länge, och som dag för dag dragit mer och mer stiltje över den lilla idyllen. Men sedan Gustafsson, mästerligt spelad av Allan Edwall, satt upp skylten är ingenting sig likt.
Förändringen ökar farten och alla impulser med nymodigheter i bagaget kommer i allt snabbare takt och konsekvenserna för de charmiga glesbygdsborna får ökad komplexitet.

Känns det igen? För mig klickade det till mellan garven och pinsamheterna. Beskrivningen ovan skulle kunna användas om vilken organisation som helst idag. Förändringar i snabbare takt, människorna som måste förstå och anpassa sig, globalisering som drar in nya influenser som ger oanade konsekvenser. På det sättet är filmen genial i sin användning. De mänskliga reaktionerna, kulturkrockarna och nostalgins problem att både försöka hålla kvar men samtidigt vara en drivkraft för det nya.

Tidigt in i filmen när Gustafsson kommit på att han ska sätta upp en skylt för att visa var de bor nu när han inte längre drar kunder till sitt nyligen nedlagda skomakeri hamnar i diskussion med sina grannar Öhman och Eriksson. Gustafsson har skrivit ”FORNMINNE” på skylten på grund av att Elna, hans fru, kommenterat att de får gå omkring som fornminnen om ingen vet om att de finns.
Öhman undrar ”Ska det inte stå Bråten på skylten?” och Gustafsson svarar ”Det heter inte Bråten, Öhman. Och vad spelar det för roll vad det heter. Det viktiga är att det finns en skylt som visar att det finns nåt där i skogen.”. Det är gåshud och tår i ögat. Så enormt bra är den frasen!

1) Skapa en skylt. I denna enkla dialog finns ett hav av visdom. Vi kan inte nöja oss med att vara offer för den förändring som vi identifierat att vi är en del av. Som döda fiskar glider vi nedströms i det lugn som omsluter oss och på sikt hotar att kväva oss och undandra oss vår existens. Därför måste det hända något. I den yttersta änden av förändringsbehovsskalan är det så klart skitsamma om vad som händer bara det händer nåt! Vad spelar det för roll vad det står på skylten, bara det står att vi ska nånstans! Som en klockren fras jag drabbades av för några år sedan ”Vi vet inte var vi ska, men följ oss!”. Den lät då vansinnigt puckad, men är i sin enkelhet väldigt genial!

2) Bli inte skrämd av signalerna. I en av scenerna direkt efter skyltresningen ger trion en bild av förändringens förundran. Dessa gubbar sitter lojt utanför stugan och kikar på höskörden. En ensam bonde kör och sprätter upp det slagna höet i en självlastarvagn. Kommentarer från gubbarna beskriver mycket väl vad de tänker ”Oj vad fort det gick i år. Lite för fort. Och inte blev det snyggt heller.” men det är definitivt annorlunda och snabbare. De kommenterar också de gamla värderingarna ”Det har dom inte råd med nuförtiden, inte råd att vara noga.” och hänvisning till den gamla kulturen som rådde i bygden ”Vad skulle far min säga?” och de avbryts mitt i diskussionen om huruvida de ska behöva gå ut på lägdan och fixa till… Visst, saker görs på nytt sätt, men det finns inget bakåt, bara framåt.

3) Fortsätt i riktningen och detaljera målet efter omgivningens behov. Känn dina egna behov så att du vet dina drivkrafter. I Gustafssons fall när han tar med sig de första två turisterna hittar han helt sonika på myten den om forntida Yngve Frej som bott på platsen och som nu är begravd under röset. Det unga paret är intresserat och fascinerat. De lyssnar och tar in. För dem är detta något nytt och även om röset mest ser ut som en gammal grund så finns där något intressant och spännande. Som tittare fick jag känslan av att här finns nåt stort. Edwall gör det ju dessutom så jäkla bra! Han får känningar åt andningen när de står där och han ska ljuga ihop mer, så han går tillbaka. Men hans drivkraft är att inte försvinna, utan att få betyda något, att man vet att de finns, och det ger sig dessa uttryck. Reaktionerna från omgivningen anpassar han, och de andra, sig till eftersom.

4) Glimtar om att nåt inte är som det ska och att omvärlden ställer andra krav. Killen och tjejen följer efter Gustafsson tillbaka till gården och på vägen hittar de en del gamla verktyg. De frågar vad det är och Gustafsson kommenterar förundrat ”Det är ett orv… ett skaft… till en lie.”. Flickan tittar nyfiket på honom och frågar ”Det är väldigt vackert. Får vi köpa det?”. Uppenbarligen tänker hon sig orvet som utsmycknad på något sätt, vilket knappast Gustafsson har förmåga att inse så tidigt in i filmen, så han ser plirigt på paret, ”Vad ska du med det till…utan lie?”, och här kommer crescendot när killen hoppar in med tydligheten i konsekvenserna. Han erbjuder ”Vi ger 25 spänn för det.” och då är matchen avgjord. Gustafsson tar steget, bangar inte utan cashar in på det första steget och får 25 spänn för ett gammalt orv utan lie :) Det är stor humor och genialt eftersom det verkligen går upp för Gustafsson vad han har gjort. Att det inte alls är ett brott på likgiltighetens trendkurva utan att de börjat känna av en helt annan kurva, en helt annan drivkraft än de varit vana vid. Snacka om kvantsprång!
Öhman och Eriksson häpnar de med när de hör om affären, ”25 spänn för ett gammalt orv!?” :) och de ger kvantsprånget ett ansikte ;)

5) Fortsätt i samma riktningen och tveka inte att du är på rätt väg. Det kommer ju fler turister och även om de nya besökarna tvekar till storheten i Yngve Frejs grav så drar de in nya värderingar och nya drivkrafter till scenen. Riktiga trasmattor för 10 spänn metern är nästa chock för gubbarna. Det börjar ta fart och de anpassar sig snabbare och snabbare. Loffe Carlsson klampar in på scenen som Pettersson, flickfotograf från Stockholm, och han vill campa med sin husvagn nere vid sjön. Han ser rakt igenom gubbarna, inser att det inte finns nåt fornminne, men ser istället större möjligheter. Han skörtar upp en überfamilj för parkering, båthyra samt spö och mask, 15 spänn jämnt. Gustafsson tvekar och känner att det börjar bli för mycket ”Nej, jag tror jag tar ner skylten…” men Pettersson menar tvärtom ”Låt skylten sitta uppe Gustavsson…men du ska skriva hur långt det är…och med en liten beskrivning vid graven om Yngve, vem han var, och Josefa hans hustru…”. Pettersson ger den nya riktningen stöd och ger Petterson råg i ryggen när han försöker förklara för Elna.

6) Inse att det finns dom som inte hör och dom som inte förstår. Scenen när Gustafsson skrikande försöker förklara för sin döva hustru Elna vad det är som händer är fenomenal. Han ömsom tvekar ömsom övertygar om att han gör rätt. Inför sin stackars oförstående hustru ger han det nya rätt och när han tror att han tillsammans med Elna kommit fram till hur han ska göra har han i själva verket klivit över till det nya, och lämnat Elna kvar på andra sidan förståelsen.
Samtidigt får Loffes rollfigur Pettersson i sina svarta solglas och 70-tals-coola hatt en helt annan insikt i glesbygd, skogsmark och svensk natur. Han tar in den kultur som är ny för honom, naturen och lugnet och den påverkar honom.

Nåväl, att det är så viktigt att sätta upp en skylt oavsett vad det står på den. Wow, det ger mina egna tankar rätt. Tankar jag haft om att det är viktigare att iterera målformuleringsarbete snabbt för att komma fram till ett resultat än vad det är att ha största möjliga kvalitet eller fullständiga underbyggnad och modellanpassning. I och för sig kräver det en lättfotad ledning och organisation för att ställa om till en ökad detaljeringsgrad men om det är så viktigt att peka ut en riktning för att få alla att börja röra sig och för att få kunder och omgivning att ge återkoppling – ja då är en snabb iteration inte endast möjlig utan helt avgörande för att hinna med!
Det är ju ett strålande bevis :) Quod erat demonstrandum – vilket skulle bevisas…men däremot berättar jag inte hur filmen slutar…

En palett av färdigheter

24 januari 2008

Fascinerande – jag satt och pratade om en föreläsning jag ska ha om ett par veckor. Det är för en mindre grupp människor 3-5 stycken, och det är förhoppningsvis i ett lite mysigare sammanhang än traditionella föreläsningssalar :) Det gör dock att monologen passar väldigt illa. Ren och skär coaching funkar ju inte heller eftersom de förväntar sig någon form av visdom. Plötsligt såg jag framför mig en tavla vi målar tillsammans där de får beskriva sin vardag, sina liv och de utmaningar som de har. Utifrån deras beskrivningar kan jag välja från den palett av ämnen och infallsvinklar som jag har för att leda oss vidare in i samtalet och måla upp bilder som vi ser allihop. Kanske en liten modell för att gräva vidare i vad de befinner sig i för situation. Kanske en anekdot från förr om hur jag upplevt liknande saker. Kanske en parallellprocess till något de sa tidigare.

Den här paletten är ju såklart redan den jag har och dagligen använder, men idag är den relativt okänd för mig. Jag vet vilka områden jag har namngett, och jag vet vad jag skrivit om här, men mycket annat är bortom kännedom för mig. Nu inser jag ju varför jag skriver den här bloggen som en privat dagbok :) För att skapa min palett av användbara teorier och bilder och metaforer. Jag är ju så spattig och ombytlig att jag snabbt ändrar åsikt eller skippar en modell för en annan. Yep, jag har mode-modeller som är aktuella ett tag, men som sedan bleknar till förmån för andra. Men om jag ska lira en person eller en grupp så krävs det ju att paletten kan tas fram och något jag inte tänkt på under senaste året kan vara användbart. Här skapar jag den löpande och jag får också en liten gnutta bekräftelse eftersom jag vet att det finns grymt smarta personer där ute som läser och uppskattar delar av mina tankar. *rodna*

Jag hörde mig till exempel dra den gamla GNU-metaforen för en vecka sen inför en ledningsgrupp. Den passade klockrent där, men det var längesedan jag släppte fram den. Den handlar om att summan av alla delar inte är samma sak som helheten och går ut på att 10 000 gnuer ska vandra över den stora floden i jakt på gräs. I floden ligger 1 000 krokodiler och väntar. Det är deras stora jaktsäsong och de äter en gnu var. Det gör ju att summan av alla gnuer som klarar sig över är 9 000. Men om vi summerar budgeten av alla gnuer som tänkt ta sig över så är det sannolikt närmare 10 000. Vem ska bära hundhuvudet för att utfallet diffar från budgeten så grovt? Inte de uppätna gnuerna i varje fall ;) Så, budgeten för helheten baseras på helt andra faktorer än budgeten för varje enskild del. Vilket i sin tur innebär att det måste finnas en über-gnu som arbetar med statistik och stora talens lag, istället för sannolikhet i det enskilda fallet. Det finns en massa intressant matematik i detta, men det räcker att prata om gnuerna så förstår folk :)

In i paletten med er gnuer!

Risken att gå för långt

23 januari 2008

Jag undrar jag. Kan man, kan jag reflektera för mycket? Finns det en gräns vid vilken man jag tappar bort sakfrågan? Ibland upplever jag att jag reflekterar över ämnet vi pratar om, och när jag upplever det så reflekterar jag över det och undrar hur det påverkar gruppen och samtalet och mig, och då får jag ofta en reflekterande tanke om varför jag lyfter mig från sakfrågan och in i reflektion om reflektion så ofta. Det här låter lite snurrigt och är det också, och ändå så sitter jag här och reflekterar över hela spektaklet. Jag känner att jag är nära att reflektera över mitt bloggande och reflektions-reflekterande men jag ska låta bli annars kan jag inte somna :) Som man inte ska fråga tusenfotingen hur hon kan gå med tusen ben, så ska man inte fråga mig varför jag reflekterar så mycket ;)

Jag sitter och ser på paråkning på konståknings-EM och tre par har dabbat sig, ramlat och lyft fel och hållt på. Kanske de börjat tänka på hur de kan vara så grymt duktiga och försökt göra den omdevetna kompetensen medveten och vips kräver den mental kapacitet istället för att utföras automatiskt. Ukraina får ingen medlj står ganska klart nu efter att bara landat på tredje plats efter sitt åk, och då är tyskarna Savchenko och Szolkowy kvar att köra och det ska ju bara vinna guld…eller :)

Men att reflektera för långt kan vara som att ha ett ohemult pushande på en stack utan att ha koll på sina poppar. Det är svårt att veta var vi var innan vi började pushandet. Alla som arbetat med rekursiva funktioner med manuell hantering av stacken vet vad jag talar om :) Plötsligt så tror jag att jag är tillbaka i samtalet och sakfrågan eller problemet men så visar det sig att jag ligger en nivå fel i förhållande till de övriga och allt blir knasigt… Knasigt men kul, och alltid nåt att reflektera över :-D

Nu så, nu är de igång, grym åkning, vackra lila nyanser i kläderna, mjuk, skön och stämningsfull musik, men nu ska vi se poängen för tyskarna…det här är givet guld tror jag…wow nytt säsongsrekord, över 132 poäng, och det är ett solklart överlägset GULD. Skoj! De gjorde det inte de andra klarade av. De kopplade bort hjärnan och tankarna, och slog på den mentalt tränade och framgångsälskande mekanismen som de nött fram otaliga timmar i träningslokalen.

Dit ska jag gå och träna sakfråga :)

Oönskad konsultativ påverkan

22 januari 2008
Hmmm… undrar hur jag fungerar som konsult. Jag kommer in i en grupp som är i ett visst stadium. Mitt uppdrag är att göra något med gruppen. De ska kanske skapa något tillsammans, lära sig något av mig eller kanske reflektera över sin tillvaro och lära sig något om dem själva. Individuellt och i grupp. Jag använder metoder och verktyg för att hjälpa dom med det, och så långt är allt väl. Men hur påverkar jag gruppen genom min blotta närvaro? Drar jag tillbaka dem till tidigare faser i grupp-processen bara genom att träda in i rummet? Påverkar jag dem genom att bara stå där?
Jag kanske utmanar den som alltid behöver veta mest men som nått en känsla av trygghet i sin grupp, och som nu rycks upp igen av en okänd person som påstår en massa saker. Det rycker i veta-bäst-nerven :) Mitt lugna och säkra uppträdande skrämmer kanske den osäkre i gruppen. Den personen kanske känner rädsla inför det okända och ändrar beteende. Kanske tystnar den här personen som i gruppen så smått börjat släppa fram sina känslor och åsikter. Det vore tråkigt…eller…?
Här formas alltså en enorm utmaning, för hur kan jag agera, hur kan jag bete mig och hur kan jag uttrycka mig för att snabbt få tillbaka gruppen till det stadium de var innan jag klev in i rummet. Vill jag det? Kanske inte i alla lägen då gruppen hamnat i en oönskad situation. Då kan det vara bra att rycka upp dem och utmana dem för att se om det går att forma klotsarna på ett annat sätt, men i många fall då gruppen ska skapa ett innehåll tillsammans eller hitta en gemensam förståelse, då behövs ett klimat som de känner igen. När de kommer hem från övningen får den inte ha känts för avlägsen eller främmande, för annars riskerar effekterna från arbetet eller workshopen att snabbt klinga av.
Förtroende är ju en viktig spelpjäs tror jag. En tillit till mig som konsult, dels i kompetens och min förståelse, men också en tillit till hur jag hanterar min kunskap om dem. Jag arbetar ju för att lyfta fram okända saker för dem att se tillsammans. Det är inte alltid angenäma saker, och det får under inga omständigheter lämna rummet. Det kräver en stark integritet från mig som konsult, och det gäller att övertyga gruppen om detta.
Att snabbt komma ner med gruppen i samtalsdjup är också viktigt. Där ligger förtroendet som en viktig parameter, och jag som konsult behöver få tillträde till de djupare hissnivåerna hos gruppen. Det är ju en extra cool grej eftersom de säkert har olika nivåer med varandra och det finns säkert små bubblor av nivåer där några befinner sig tillsammans, där de kan prata om de andra, och det är sannolikt en styrka om jag som konsult kan närma mig de nivåerna för att hämta upp trådar att nysta i med gruppen. Vilket hissåkande.
Det här ska jag göra utan att göra våld på mig själv och min egen integritet. Det är lätt att sälja sitt eget djup för att nå andras djup, men att ligga kvar på ett högre plan själv, en mindre öppenhet från min sida, men ändå ha access till gruppdeltagarnas gemensamma djup. Jäklar vad häftigt. Det vill jag testa…nu!
Får en minnesbild av johari fönster. Måste kika tillbaka på det. Hur var det nu igen med fasaden och arenan :)
Samtidigt så är ju kroppsspråk och minspel en viktig pusselbit. Om jag kan läsa deltagarnas reaktioner, och försöka sätta mig in i deras känslor kan jag bättre förstå hur de tänker och hur de känner. Det ger en extra förståelse för hur jag kan styra workshoppen och om alla är med eller ej. På samma gång påverkar jag med mitt eget kroppsspråk, minspel och ord. Det här ska jag bli bättre på eftersom jag är övertygad om att det är användbart :)

Strategic maturity model

20 januari 2008
Jag borde inte skriva nu, jag borde sova. Ska upp 4.30 imorrn bitti och tåga ner till Stockholm för ett konsultjobb med en ledningsgrupp och Balanced Scorecard, men jag fick just en idé om vilka förutsättningar en ledningsgrupp har i sitt strategiska planeringsarbete.
Jag tänker mig en modell med en matris som har två axlar. Den åt höger mäter resultatet, från lågt till högt (oavsett om det är pengar eller kvalitet eller annat). Den andra axeln visar graden av kontroll, från lågt till högt (känslan av att händelser sker på grund av mitt agerande inte trots att och att ledningen agerar strategiskt och efter en plan och inte ad hoc baserat på händelser som sker utanför deras kontroll).
Den som ligger i Lågt-Lågt får inte ut något av alla ansträngningar och känner säkert att det mesta sker ad-hoc eller event-driven. Det är brandsläckningsarbete och problemlösning som dominerar dagarna. Där föds en massa eländig stress som bara gör att alla blir än mer ad-hoc-benägna. Ja allt som jag tog upp på Sundsvall42.
Men i Högt-Högt fungerar det bättre. Där sker det mesta som ett resultat av strategiska tankar och genomarbetade planer. Där vet ledningen varför det går så bra, och de kan göra rätt justeringar för att det sa gå ännu bättre.
Min poäng är att de har helt olika förutsättningar för sitt strategiska arbete. Tänk om ledningsgruppen förändras, eller om de byter modell eller som i några fall jag är med om, ska komplettera befintliga modeller med nya, eller om omvärlden kraftigt stöps om. I de fallen kommer ledningar i de olika kvadranterna att agera helt olika. En låg-låg ledningsgrupp kommer sannolikt att ha svårt att prioritera tid till det strategiska arbetet, de kan ha svårt för begreppen, och det dåliga resultatet stressar och kanske påverkar deltagarna negativt med gnäll och frustration som resultat. Det kräver ett helt annat upplägg än högt-högt som kan utmanas än mer, kan ges mer delegerade arbetsuppgifter och som vågar testa varandras idéer och tankar mer.
Det här är ju precis som SituationsAnpassat Ledarskap :) Men med ledningsgrupper och strategiskt arbete som grunder istället för ledarskap och medarbetere. Men eftersom parallellprocesser är underbara så fungerar SAL för mig i det här fallet också. Klart att det krävs instruktion och tydlighet och kanske till och med att visa genom exempel och praktiskt arbete för den grupp som inte är bekväm med situationen eller förtrogen med begreppen. Och det är klart att en grupp som har kontroll och ett positivt flow kan ges mer utrymme och provoceras mer i delegationen.
Så fräckt att det alltid går att applicera gamla sanningar på nya ;) Nu vet jag varför det går så bra i det här uppdraget, så imorrn ska vi ha skoj :D

Intresse för sin omvärld

19 januari 2008
Sitter och lyssnar till Rammstein som gör Depeches "Stripped" på ett Tribute-album. Bisarrt! Och bisarrt är också att jag såg rubrikerna i kvällspressen i veckan (köper ju inte tidningen men ser rubrikerna i mobilen ;) som berättade om Tito som kollapsat och hans fru som trodde att han skulle dö. Hur i hela helvete kommer det sig att det är de viktigaste rubrikerna i Sverige under v3? Vad är det som gör att redaktörer på de största tidningarna i Sverige smäller upp en åtalad och under rättegång kollapsad kändis istället för att berätta om det som är viktigare!? "Ytterligare ett barn har farit illa", "ännu en kvinna som ofredats" eller "fler bitar orörd mark som nån okänslig profithaj borrat upp för olja eller huggit ner för massaved". Och det är bara några tips på rubriker som borde få oss att tänka till. 
(här är en styckeseparerande rad för att underlätta läsningen – tack till en av läsarna till denna privat dagboksorienterad blogg ;)
Det är ju så att tidningarna knappast skulle göra dessa rubriker om inte vi puckade svenska mentalfall köpte tidningarna! För det gör vi ju, ja inte jag alltså utan alla andra. Och det är ju snaskigare rubriker som säljer. Ju snaskigare och mer utlämnande desto mer lösnummer och desto mer pengar till tidningsägarna.
Det finns inget säljbart för den breda massan som går ut på att visa orättvisor, problem och utmaningar som vi alla medborgare skulle behöva sätta oss in i och engagera oss i för att lösa. Det finns ju massor av skit både i Granlo, i Sundsvall, i Sverige och resten av världen. Men det vill vi inte veta om, utan vi vill veta vem som låg med vem, och vem som kollapsar av vad, och vad vi ska ha på oss och vart vi ska åka i år och vilken bil vi ska ha.
Jag kan dock förstå det till viss del, att det är jobbigt att få höra om orättvisor i världen när det är svårt att göra något åt det direkt. Endast indirekt genom protester och uppmaningar till de egenmäktiga eller folkvalda regeringarna kan jag få ett land att sluta våldta kvinnor och barn. Genom att skänka pengar kan jag hjälpa barn att bli vaccinerade och få tillgång till sjukvård.
Jag kräver inte att varje svensk ska åka iväg och praktiskt göra nytta på ställen där det gör ont. Utan hoppas att vi kan bli mer intresserade av ämnet, men okej, jag förstår att det kan vara ett hinder. Att läsa om andra som har det jobbigt, såna som jag inte känner, som ingen av de jag känner känner, och som är långt från min del av världen, visst det är kanske inte så attraktivt att läsa om. Det är nog så…tyvärr…
Men välkommen, vi missar en massa annat också när vi badar i den äckliga nyhetssoppan vi erbjuds idag! Jag vill bara berätta en sak, att det kommer att gå helt åt pipsvängen om vi inte gör nåt åt vårt land och vår bedrövliga mentalitet där vi gömmer oss bakom sjukskrivningar och snack om arbetslöshet. Ute i världen, utanför de skyddade gränser vi skyddar oss bakom, där finns det människor som vill mer, som kan mer och som har mer att vinna på att utmana oss om framgången och samhällsstandarden. Och det är ju så att de skiter fullständigt i om vi värnar om 6-timmarsdagar eller den anställdes rätt till medbestämmande eller minimilöner som baseras på villa, dyr bil och sommarhus, för att inte tala om den flashiga platt-tvn som är ett måste i varje svensks hem!
Var är intresset för dessa nyheter? Var är rubriken som säger "Svensson, tänk om!" eller "Svensson heter numer Karim och bor i Bombay" och kanske "Slummen breder ut sig i Enköping". Där är ju solklara ämnen som borde kunna vara högt upp på samtalslistan i fikarummet! Hur går det för oss och våra jobb och vårt land? Men ack nej, om detta tigs det tyst.
Vi lever i en väl regisserad teaterpjäs där vi inte vet slutet. Vi upprörs av de lettiska byggarbetarna som är duktigare snickare som levererar bättre finish, som hamrar första spiken 07.00 och som jobbar till 16.00 då de går in för att äta middag och sen gå ut ett par timmar till, och som dessutom tar mindre betalt. Än vi svenskar. Och vi blir arg på dom för att dom snor våra jobb! Men det säger vi inte. Vi säger att vi måste använda blockad och lockout för att säkra dessa människors egna rättigheter, och deras säkerhet. Att de gärna jobbar 10 timmar om dan, och vill vara yrkesstolta över det fina resultatet och det goda beteendet – det missar vi!
Men visst ska vi se till att de inte behandlas illa, job trafficing är inte någon vacker historia så det finns gränser för allt såklart.
Och, visst, ska jag reflektera ett snäpp högre, vem är då jag att diktera villkoren? Vad är det som säger att jag har rätt, att alla andra har fel? Säg det, ett ämne att fundera vidare kring :)
Efter ett utbrott om det här i veckan när jag läste mobilnyheter på muggen så fick jag en tanke. Om det nu är så att vi har svårt för:
1) Nyheter som är jobbiga och pekar på behov av åtgärder av dig.
2) Händelser och situationer som ligger för långt bort, som inte berör dig och dina närmaste.
3) Utmaningar som ligger långt fram i tiden, som inte påverkar sommarens semester utan din pension.
då påverkar ju sannolikt det allt vårt informationsintag. I privatlivet såväl som på jobbet. Hur ska då chefen göra som 1) vill ha in ett "sense of urgency" hos sin organisation, som 2) handlar om hela verksamheten och inte bara en avdelning och som 3) riskerar att påverka företaget längre fram i tiden? När kommunikationen behöver handla om dessa tre områden, då kommer den mänskliga "defekten" hos oss alla att påverka mottagligheten i våra hjärnor.
Det är spännande! Finns det en möjlig väg att blanda in den närliggande och positiva nyhetsströmmen med annat som är tyngre, långsiktigt och ställer krav? Eller är det till och med ett måste? Här finns en hel ocean av fräna förändringar :-D

På teater i sitt eget rum

11 januari 2008
Ett par dagar har vi haft teater som ämne i det egna rummet, Victoria och jag. Hon har skapat en dörr till en teater. Där inne satt det bara några personer första gången och de skulle se på en teaterpjäs. Victoria bestämde sig för att sitta ner och se på, och hon tog dit två av sina bästisar som skulle se på pjäsen med henne. Den skulle handla om barn och olika saker som barn gör och händelser som barn är med om. Dagen efter kom hon inte riktigt ihåg vad pjäsen handlat om, hon hade somnat ganska tidigt. Kvällen efter ville hon vara med själv. Första gången spelade hon en roll hon gjort förut, som mellanbocken i Bockarna Bruse. Hon hade kompisar som var med i uppsättningen och de spelade upp pjäsen för publik. Min tanke är att det här kanske kan användas som ett rollspel för att träna sig i situationer som är jobbiga för henne. Om jag i mitt rum tränar mig att göra eller säga saker jag har svårt för eller som jag är rädd för kanske det blir lättare i det verkliga livet. Det får bli ämnen för kommande sessioner i det egna rummet.
Emilia har fortsatt återkommit några gånger till att hon också vill slappna av så där, och gå till sitt rum som Victoria. Det har gått bättre och bättre, men hon är lite för rastlös. Märkligt eftersom hon kan leka själv i olika lekar väldigt länge. Hon fixade en cykel i sitt rum, den skulle vara blå med rosa styre, men ledsnade på det ganska snabbt och gick istället och la sig i en fotölj för att se på film, Kikkis expressbud (för övrigt en jättebra film av Hayao Miyazaki, men inte lika bra som Spirited away eller Min granne Tottoro) och då somnade hon :)

Att veta men inte göra…

10 januari 2008
Märkligt, men hur kommer det sig att det är så förbålt svårt att göra nåt åt de ovanor vi har? Både som enskilda individer och som grupp i en organisation. Stress påverkar naturligtvis. Vi har för mycket att göra och prioriterar brandsläckningsarbete, och vår hjärna är satt under stark press vilket hämmar möjligheterna att bryta sig ur ovanans makt. Allt detta som jag grunnat över och som kom fram i samlad form på Sundsvall42. Visst det är ju så det är, men finns det några enkla plåster att ta till. Att ta 30 sekunder och gå ett varv på olycksplatsen för att scanna av behov av insatser är ju en bra modell, men när det inte passerar gränsen mellan tanke och handling – vad gör vi då?
Idag fick jag en idé. Om vi inte har en vana eller kultur att ständigt göra förbättringar i verksamheten kommer det att förstärkas i en pressad situation. För att då ta sig ur detta kan vi göra på en mängd olika sätt, jag tror ju starkt på att ta hjälp, skaffa en coach eller en ledningsgruppskonsult. Men i det lilla, i nuet tror jag att det är ett enkelt steg att börja reflektera styrt och ordnat. Fördelen med att lägga in femton minuters reflektion efter varje möte är att alla får chansen att reflektera över mötet och läget just nu, eller kanske till och med måste avge en reflektion över de tankar och känslor som beskriver det nyss avhandlade mötet och nuläget. Fördelarna är många; dels får gruppen reda på vad som rör sig i huvudet hos alla. Jag behöver inte vara oroad över varför Nisse verkade så arg, för det visade sig att han i en argumentation associerat till ett problem i sin del av organisationen och inte på det jag tyckte eller tänkte. Dessutom så ökar det djupet i relationerna eftersom vi berättar mer om oss själva än de andra kanske kände till, och när vi gemensamt cabbar ner plexiglasskydden vi har framför oss i relationerna så ökar förtroendet. När förtroendet och tilliten ökar så minskar samtidigt behovet av att ha masker och föreställa sig inför varandra. Då blir det lättare att prata om vad som är problem och varför och hur de kan lösas. En ytterligare fördel med reflektion är att det blir uppenbart vad som funkar och vad som inte funkar, både i organisationen i stort och i mötesformen specifikt. Det blir en vana att kunna prata om det som fungerar bra och det jag känner mig glad och nöjd över (för det är ju väldigt viktigt det också) men också att prata om det som inte funkar och hur jag ser på mitt eget beteende, och andras beteende. Oavsett om vi sedan genomför allt som kommer upp så kommer det att bildas en kultur av anpassning för att få bort den negativa reflektionen.
En etablerad kultur av reflektion kommer att sprida sig. Det ger fler områden som drar nytta av nedcabbning och ökat samtalsutrymme. Det kommer också att på sikt innebära mer ordnad uppföljning och ett driv mot att samla förbättringarna och genomföra dem.
Kanske är detta en liten mekanism och en liten vana som kan få stora konsekvenser. Jag vill gärna tro det, och jag har sett dess kraft i olika sammanhang, både i egen ledningsgrupp och i kunders. Kan vi sen koppla in lärdomar och formell förändring, ja då är modellen klar. Action Reflection Learning Changing…and back at Action again :)

Staber – vad finns dom till för

8 januari 2008
En gammal tanke drabbade mig idag. Det var ett tag sen jag tänkte på den, men idag blev det aktuellt igen. En stab, vad är den till för? Ska den styra eller stödja? Är det både och eller ingetdera? Det är fascinerande att en stab kan orsaka så mycket diskussioner och så mycket frustrationer. Antingen tar de för mycket ansvar, utför operativt arbete utan befogenheter och sätter chefer i organisationen på pottan. Eller så tar de inget ansvar alls och ses endast som policyskribenter som inte känner till den verkliga världen utanför.
Jag gillar att se staben som en ledare eller coach i organisationen. En HR-stab ska sannolikt inte utföra utvecklingssamtal, arbeta praktiskt med rehabilitering av de icke fullt arbetsföra anställda eller sköta individuella lönesamtal. Däremot så arbetar de på delegation av den högsta chefen och reglerar och styr processerna, de är normerande och just riktlinjeskapare och de genomför säkert uppföljningar av organisationen i HR-frågor. I sin roll som coach bör de också sträcka sig ut i organisationen, erbjuda stöd och bollplank i HR-frågor och där det går coacha fram ett bra resultat och på köpet skapa en enhetlig kultur inom HR-området. Alltför många staber är dock för små och för operativa och för tillbakadragna. De gör sitt på sin kammare och hittar inte eller vågar inte ut till verksamheten de är satta att styra och stödja. Det gör tyvärr att kulturen i hela organisationen snarare tenderar till att bli likadan med chefer och ledare som sitter på sin kammare och väntar på att problemen ska knacka på dörren så att de får något att göra :) Som ägare av en liten stab en gång i tiden så minns jag arbetet med att ge den lilla staben lite ryggrad och mod. Den var rätt operativ i utförande stödaktiviteter men vek ner sig i varje fråga då någon av cheferna på enheten var inblandad. Samtalen om arbetssätt och beteende mot cheferna var jättekul och vi ändrade också beteende på de i staben så att de hade en lite högre svansföring och en lite annan attityd till de chefer de var satta att stödja. De insåg att de också var satta att styra, vilket inte implementerades helt utan knorr dock :)
Den bästa stabschefen, anser jag, är den som är så erfaren och stark att hon vågar ta fighten med högsta chefen om hur verksamheten ska styras och ledas. En stabschef som är rädd för sin chef fungerar sällan bra, medan en stabschef som hittar rätt uppfostrande nivå mot sin chef kan vara en enorm tillgång ;)
Det här är ett roligt ämne och ett ämne där parallellprocessen med ledarskap i organisationskläder är aktuellt. Måste med i boken om allt.
Det är också ett ämne som det är tacksamt att driva med…

Förlorade vi ett guld – eller vann vi ett silver

6 januari 2008
Hur kan jag bli så engagerad i junior-hockey..? Nu har jag följt hela VM, sett Sveriges tre senaste matcher. Jag har känt den klassiska beröringen när Sverige gör något framgångsrikt men också när det går dem emot. En klump i halsen och vätska i ögonen. Behöver jag något att tro på just nu? Kanske är det så, och kanske är det så att alla behöver något att känna tillhörighet till. Som får mig att känna mig delaktig i något större. Det intressanta är ju då hur vi kan skapa detta? Antingen att vi har ett idrottslag till vilket vi vill skapa en samhörighet, lagkänsla och vi-och-dom. Eller i företaget där vi vill skapa en stark tillhörighet till det egna bolaget. Som gör att vi alla känner beröring när det går bra eller om det går dåligt (märk den retoriskt medvetna användningen av ‘när’ och ‘om’ ;). Det krävs mediakommunicerade personliga profiler att beundra, arenor för spel och konkret rapportering av hur det går för oss, tydligt motstånd att samla sig mot, regler för att förstå mer om spelet för de som är intresserade av att gå vidare. Det är dock inte alltid vi har det i företagen. Vilka tänker medvetet på att profilera föredömen på företaget för andra att se upp till och som de kan knyta positiva minnen om framgång och segrar till? För få tror jag. Mina tankar om galjonsfigurer i ledningen tangerar det här dock, men inte fullt ut. Här finns det mycket att hämta för en verksamhetsmodell som ska täcka in helheten.
En spännande sidotråd till detta är om ledarskapet i de undre delarna av organisationen lyckas bättre med lagskapandet än ledningen för hela företaget. Om en del av företaget går bättre, har starkare vi-känsla eller tydligare profiler finns risken för att den egna organisationsdelen (avdelning, enhet osv) blir tydligare markerat än helheten. Då blir balansen skev och risken finns att det dyker upp vi-och-dom-tankar inom företaget. Vad ska "vi med dom till"? Varför gör inte "dom som vi"? En tråd att nysta i… I kombinationen mellan integration och integritet gäller det att delarna inte är för starka jämfört med helheten för då spricker helheten. Ta de olympiska ringarna som exempel. Vad skulle hända om den röda ringen plötsligt var starkare än de andra med kraftigare gränser. Den skulle inte dela plats med de andra utan stå tydligare som en egen ring och plötsligt saknas helheten. Långsökt möjligen, men det jag har ju sett praktiska effekter av detta i verkligheten.
Sverige vände underläge med två mål till ett oavgjort resultat efter full tid, och detta mot världens absolut bästa juniorlandslag i ishockey. Makalöst med tanke på den extremt skrala inledningen på matchen. Hur kunde Sverige mobilisera kraft och vända matchen? Nu förlorade dom ändå, men det var makalöst att se den magnifika upphämtningen! Jag tänker på organisationer som har det tufft, som arbetar i uppförsbacke och som är tvåa på pucken och ständigt har stolpe ut. Om 22 svenska juniorer på 15 minuters paus kan växla och bli ett helt annat lag efter periodvila, kan då ett företag byta skepnad lika snabbt, lika enkelt och bli en effektiv lagmaskin som sätter press på motståndare och konkurrenter, som hittar varandra i passningsspelet och som sätter fler puckar? Där det syns att alla vill vara med och ta ansvar, och alla njuter av matchen och flytet. Vilken skillnad! Men…det som Sverige hade ikväll var en coach som styrde spelet och motiverade hängande huvuden. Det var tydligt att Per Mårts hade tänkt igenom sitt ledarskap innan de spelade match. Hade han pratat igenom hur han skulle leda coacherna under matchen, hur de skulle fronta spelarna? Sannolikt. Hade de tänkt igenom olika situationer som kunde uppstå? Definitivt! Dessutom så inbillar jag mig att han tillät sig att vara lite mer tydlig med dessa killar, 16-20 år, än vad han varit/är med seniorer i elitserien eller i ett landslag. Dett saknar ju många företag. En coach som kan spelet och som kan arbeta tydligt med enskilda spelare och hela laget. På instruktiv nivå med tavla och penna för att förklara hur de sista två minutrarna ska spelas med 6 spelare mot 5. Vilka som spelar och vilket ansvar de har i spelet. Det gjorde han ju med stor framgång ikväll! Kvittering 38 sekunder kvar! Men också genom att arbeta med stämningen i laget, självförtroende, glädje och framförallt mod. Att hitta, välja och motivera spelare som kan kliva in och våga, att ge energi och att vara föredömen i det konkreta arbetet på isen. Alltför ofta har vi ledare i företagen som är inrotade i ett sätt att leda, "jag är en produktionsorienterad steg-1-ledare som alltid instruerar alla oavsett kompetens och situation" eller ännu vanligare "jag delegerar alltid maximalt i steg-4 och du får komma till mig om du inte fattat eller kan prestera". Dessa ledare passar bara till en typ av lag, och kanske inte ens till det då alla spelare är på olika nivåer. Alltför ofta har vi ledare som kan för lite om spelet, som gått på myten att vi ska delaktighetifiera oss fram till framgång. Som arbetar enligt "det är ju du som kan det här, jag ska bara ge dig rätt förutsättningar" och ofta kombinerar detta med extrem-delegations-syndromet. Det som är så fascinerande är att det ofta händer i stressade situationer, i starka förändringstider, vilket kan jämföras med att ge ett lag med okunniga stressade spelare som inte spelat enligt den nya spelidén ännu ordern "ut och spela det spel ni vet ger mål men lös problemet ni så står jag i båset" … och skäms antar jag, för det lär knappast ge något resultat. Jag har inte hört Bengan Johansson men har hört andra som gjort det. Han hade under en period ett landslag i handboll som var så kompetent, så samtrimmat och med så många gemensamma positiva minnen att hans nivå av ledarskap i problematiska stunder var att ge laget förtroende att hitta fram till lösningarna själva. Detta under kort tidspress vid en timeout. Han hittade problemet i laget, som sällan var problem att förstå tidigare givna instruktioner, och adresserade den på ett sätt som satte matchen och läget i perspektiv. Spelarna hittade bort från sin rädsla för förlust eller motstånd och fram till spelglädje och ambition. Men handen på hjärtat, hur många organisationer kan liknas vid det lag han hade att förfoga över? Jag har ännu inte varit inne i någon, varken som anställd eller som konsult. Men jag längtar…
Dessutom så hade det svenska juniorlaget också gjort något som företag ofta missar. De hade tränat och tränat för att lära sig att spela tillsammans, och att prestera i match. De hade minnesbilder av när det gått bra och när spelet fungerat tidigare. De visste, på individuellt olika nivå naturligtvis, hur spelet går till och vad som krävs för att nå framgång. Det gjorde att det fanns kunskapskorn i alla dessa spelare som gick att använda sig av i en coachsituation. De var laddade med kompetens som gick att kombinera på olika sätt, och som de alla hade ett gemensamt språkbruk för. Det gjorde att de förstod samma sak med de ord som användes i coachningssituationen. Vi tränar för sällan i företagen, och vi tror att vi antingen kan skicka folk på en kort kurs i den nya processen eller ännu värre, att de ska fatta allt genom den utmejalde powerpointpresentationen. Bristen på träning gör att det som folk läst in eller lärt sig inte praktiseras tillsammans med andra som ska samarbeta med oss under uppsyn av ledarna som har ansvaret för det gemensamma spelet. När de jobbiga stunderna uppstår och vi hamnar i problem har vi inte grunden för att snabbt och enkelt komma vidare utan vi måste börja om från grunden med instruktioner och begrepp. Det är sällan framgångsrikt.
Det är fascinerande vad som kan födas i skallen när jag ser en superbra skitfinal som får mig att gråta för ett svenskt landslag sen … jag vet inte när…men jag måste nysta mer i tanken kring vad som skapar lagkänsla…den känns intressant och kanske går att testa på jobbet också :)