Jag hittade min gamla miniräknare ikväll :) Vilket kärt återseende! Jag fick den i gymnasiet, vi pratar för över 20 år sedan, oops ;) Jag hade önskat mig en sådan något eller några år (okej, jag var en törd redan då ;) och så fick jag den, tror att det var i trean. Jag minns att det var en helt annan värld som öppnade sig. Den betedde sig helt bakvänt. Till skillnad från en vanlig miniräknare med a + b = och sen får man summan, så funkade den här genom att knappa a [enter] b + och sen fick man resultatet. Det var omvänd polsk notation och funkade med en stack som man pushade och poppade värden från, och det behövdes aldrig något tryck på = eftersom det senaste resultatet alltid låg överst i stacken. Det liknade stacken man använder när man pushar värden inför ett funktionsanrop i assembler, så jag kände igen själva modellen, men oj vad den revolutionerade mitt sätt att se på matematiska problem :)

För att räkna ut ett problem med omvänd polsk notation får man hålla koll på vilken ordning som är bäst lämpad för uträkning och det kräver en analys av talet innan man sätter igång. Jättekul :)

Ikväll ville Emilia och Victoria testa och de skrynklade på ögonbrynen när de försökte förstå hur man gjorde. Jag förklarade med tal i form av bollar som man trycker in i ett rör :) Man kan göra + eller – på de översta bollarna i röret och då slås de ihop till resultatet, som man sen kan göra + eller – på tillsammans med den boll som poppat upp ett steg. De klarade att räkna några tal, men de är nog inga HP15c:are :)

Nåja, pappa blev nostalgiskt glad i varje fall, och det behövdes en tung dag som denna…

Bortsett från mycket annat spännande i bokserien om Harry Potter finns där en intressant husalv nämnd Dobby. Han dyker upp i bok två och hälsar på Harry Potter i hans rum, medan uncle Vernon har en affärsmiddag på nedervåningen. Dobby blir glad, nej överväldigad när Harry erbjuder honom att sitta. -Så snäll är det inte många häxor och trollkarlar som är, tillar Dobby, och inser direkt att han sagt något dumt om en  trollkarl och dennes familj. Han börjar omgående att slå sitt huvud i väggen som ett straff för den nyss genomförda skymfningen. Nere i vardagsrummet undrar alla vad det är som låter. -Det är katten, förklarar uncle Vernon. Harry försöker få Dobby att sluta men det är som förgjort, den lilla alven fortsätter med sitt självplågeri. Efter den långa pinoprocessen börjar han att prata med Harry igen, men det dröjer inte länge förrän han gör om samma misstag. Denna gång tar han tag i lampan och slår den upprepade gånger i huvdet. Deras skrik hörs ner till vardagsrummet och nu är det kört för Harry då alla nere inser att det inte var katten :)

Dobby är en självplågande alv i filmen, men det finns såna i våra organisationer också. De tar på sig all världens skuld och suger upp all olycka som svampar. Nu är ju motsatsen inte någon dröm heller, insiktslösa och arroganta personer som aldrig kan se sin egen del i något enda sammanhang. Problemet är att dessa båda ytterligheter är lika oförmögna till förbättring och ju högre upp de sitter desto mer skada gör det, men de som tar på sig skulden uppfattas (till en början) som mer sympatiska.

Dobbyliknande chefer landar ofta diskussioner om problem i organisationen hos dem själva. Så fort diskussionerna i ledningsgruppen hamnar i frågan om vems fel det är…då kliver Dobbychefen in och tar på sig skulden. -Det är ytterst mitt ansvar, så det är jag som skulle ha… är en ofta använd replik. -Det där är mitt fel, jag borde ha sett till att ha… är en annan.

Det här kan vara lite humoristiskt att vara med om för en reflekterande person som jag, att få kliva ur den bisarra situationen och studera vad som händer i gruppen när alla går fria från ansvar för fel och brister. Men det är rent ödesdigert för det nödvändiga förbättringsarbetet i organisationen. Dobbychefen suger åt sig skulden men tar sällan ansvar för åtgärderna, vilket när det uppdagas blir ytterligare en anledning att så lite på sig själv :) På samma sätt som Dobby bara fortsätter att banka huvudet i väggen utan att förstå konsekvenserna för sitt självplågeri, på samma sätt riskerar Dobbychefen att bli för fokuserad på att undvika konflikter och ta all skuld själv. I många fall är ju risken att det alls inte är Dobbychefen som ska åtgärda något utan felen ligger ute i organisationen. Om då chefen är blind för konsekvenserna så skapas en förlamning där alla utom chefen ser hur verksamheten förfaller.

Pratar vi om teamprocesser i en ledningsgrupp så stoppar Dobbychefen upp alla möjigheter till uteckling med sitt agerande. Det finns inte utrymme för några meningsskiljaktigheter och skulle det uppstå konflikter i gruppen så väljer Dobbychefen att ta det på sitt ansvar. -Det är mitt ansvar att gruppen inte fungerar, blir punkten som stoppar all möjlighet till fortsättning. Att alla har ett ansvar och att alla måste hjälpas åt för att bygga teamet är inget som en Dobbychef förstår.

Dobbychefande skapar två stora problem:

• Det frustrerar och stressar de närmsta cheferna som inte får möjligheter att arbeta med ett normalt förbättringsarbete eftersom alla dynamiska samtal om anledningar till misslyckanden landar i Dobbychefen som suger upp ansvaret. Med deltagare i ledningen som vill arbeta med utveckling och förbättring blir situationen både märklig och jobbig.
• Dessutom skapar det en kultur i organisationen som blir helt martyrorienterad och helt utan förmåga att samarbeta fram förbättringar. Chefer i en ledningsgrupp kliver sällan ut och öppet sågar sin dobbychef när kritik om det dåliga förbättringsarbetet poppar upp nerifrån. Till en början är lojaliteten väldigt stark, och det gör att hela ledningsgruppen gemensamt tar på sig ansvaret för att arbetet inte funkar, och så fortsätter det.

Jag har som chef suttit i den här situationen. Inte som Dobby dock, för det finurliga med Dobby är att han ju inte ser situationen och konsekvenserna. Så har jag varit en Dobby så ser jag det inte :) Däremot har jag suttit i ledningar och också varit konsult i ledningar där Dobby drivit arbetet. Det kan vara extremt stressande för alla inblandade, och jag har  insett att det enda som gäller är hjälp utifrån. Det finns inte en chans att gruppen klarar av det själva. Det måste också vara rätt hjälp, och syftet måste vara utveckling av ledningsgruppen själv. Dessutom kan mekanismer, etablerade rutiner, i verksamheten göra sitt för att göra det tydligt hur gruppen ska arbeta utan förledande diskussioner…

Ja, se vad som kan poppa upp i huvudet framför tvn och ytterligare ett avsnit av Harry Potter :) Hjärnan sover aldrig, och det är ibland skönt att veta ;)

Jag har just avslutat en av de slappaste kvällar jag upplevt på länge :) Efter att ha hämtat Victoria, handlat hämtmat, ätit på filt i trädgården, promenerat i skogen och fotograferat häckande fåglar och smugit på gäckande rådjur, gått och hämtat lillasyster, gett barnen kvällsmat, sett till att få dem i säng, dammsugit och snabbsvabbat (!) och tröstat en drömrädd Emilia som fick lägga sig och somna om i pappas säng – så har jag inte gjort ett skapandes grand.

Med en kopp te och ett glas juice, två rostade mackor fann jag mig slösurfande på digitalboxens hårddisk sökande efter nåt inspelat att se. Mythbusters var slut och hockeyn var ointressant, så jag hittade en film med Harry Potter, och förtjust som jag är i den bokserien så började jag kika, och jag fortsatte och sen tittade jag mer. Om jag skulle vilja så finns det massor av budskap även i den filmen som det går att tolka och översätta till vardagen både privat och på jobbet. Men jag vill inte, det här är ju en slapparkväll så låt den bara vara slapp. Så skönt att jag inte per automatik springer in i dom tankarna :) Phuh…

Men, jag hade ju tänkt fortsätta med deklarationerna och boksluten för 2007 och jag hade tänkt skriva av mig anteckningarna från rapporteringsmötet förra veckan (!) och jag ligger efter med tre-fyra utvecklingssamtal som ska sammanställas och jag har ju ännu inte fått alla underlag för att göra en rättvis analys av det ekonomiska läget så jag hade också en tanke att surfa in på nätet och leta efter underlagen själv och dessutom så måste jag fixa bilder till avslutningen och stryka en vitskjorta till fotograferingen imorrn och…

Nja, som Victoria börjat säga till sin pappas förtret ”Det är skit samma” :) Jag gjorde inte ett skvatt, nja, jag kollade förstås mejlen och såg kommentaren om löneprocessen, och begäran om semesteransökningar och en konstig liten kill-notes-applikation som jag inte vet vad jag ska göra med. MEN det var bara i en minut och sen loggade jag ur! Nu ska jag leta upp lite skönhetssömn. Ska ju se proper och distingerad ut imorrn. De gråa stråna blev ännu fler i tisdags när jag klippte mig…så vi får se hur detta går…

Men det finns ju dom som tycker att det är snyggt med grått. Varför nu det skulle vara viktigt ;) men ryktet om min fåfänga och mitt bekräftelsebehov har nått längre än jag fattat ;D

Faran är över. Jag är tillbaka. Jag ber om ursäkt om jag oroat er och dragit igång onödiga insatser, men man kan aldrig veta när det är skarpt eller som i det här fallet när jag mötte en gammal vän ute på gatan på väg tillbaka, glömde bort tiden och larmet gick av.

Sånt händer, och jag blev sen till mötet ;)

Det här inlägget är programmerat att publiceras 13.00 torsdag 24 mars som en signal att jag inte kommit tillbaka till kontoret efter lunchen. Jag lägger in en publiceringsorder så fort jag lämnar huset, men tar alltid bort dessa automatinlägg när jag kommit tillbaka. På det sättet kan det här meddelandet larma och be om assistans. Det vi har befarat länge har nu sannolikt hänt!

Någonstans är jag just nu och i behov av hjälp.
Berörd personal har åtgärdsprogram.
Röd fisk.

I ett samtal om processer och rutiner för planering och prioritering av projekt häromdagen slog en annan insikt in sig i pannan. Vi pratade om att det är en utmaning att designa modell och rutiner som fungerar och används. Vi lägger ner stor kraft på att arbeta igenom en förändring som alla ska förstå och följa. Men det fungerar endast vid normala förutsättningar. När det uppstår situationer som kräver akut hantering är risken stor att den etablerade processen inte håller, vi drabbas av en kris.

Normalt sett krävs av en kris att det ska innebära skada för samhället, för viktiga tjänster i ett företag eller en myndighet, det ska fara för liv och lem. Den typen av kriser finns det ofta (nja) mycket (nja) genomarbetad beredskap för att hantera. Det är en av de ytterst få tillfällen där vi faktiskt övar oss i gemensamt arbete i verksamheten. Det märkliga är att vi väldigt sällan får anledning att praktisera det vi tränat, men det kanske vi ska vara glad för :)

Poängen är att vi borde hantera den normala verksamheten, och dess rimliga kriser på samma sätt. Det skulle vara så enkelt att spela upp ett scenario där det krävs en akut insats för t.ex. omplanering och omprioritering av en utvecklingsplan eller någon annan minikris som ställer till elände men inte riskerar våra liv. När vi måste utanför den normala processen och snabbt försöka kommunicera med de viktigaste rollerna och få ihop material som är tillräckligt bra och göra andra snabba bedömningar. Det är då vi borde ha tänkt igenom, det är då vi borde ha tränat.

Men det gör vi inte. Men vi borde. Och vi måste.

Ett sunt krisperspektiv på all vår verksamhet skulle skapa förutsättningar för och göra det enklare att hantera stressen som kan lamslå min hjärna när det skiter sig på riktigt ;) När barnen skriker, mitt i pannkaksfixandet, att de vill ha korv och stuvade makaroner istället, och pappas hjärna bryter ihop eftersom mjölken är slut och korven är fryst och… :D

Då skulle det vara bra med en schysst beredskap :) men å andra sidan så är ju varje dag en krisövning när man har barn ;)

Märkligt, men jag satt på en lunch igår och fick en insikt jag borde ha fått för länge sedan. Jag försvarar mig med att jag sannolikt fått den en gång i tiden och att den blivit för naturlig för att reflektera kring :)

Vi pratade om planering och uppföljning av projekt, eller just i det fallet var det förstudier. Vi var överens om att det är jätteviktigt att prata ihop sig innan förstudien startar. Förstudieledaren och beställaren behöver dels gå igenom syfte och mål, planen, risker mm. Dessutom behöver detta beskrivas i ett gemensamt dokument (och inte i flera separata som ägs av respektive part :) som är klart innan uppdraget startar.

Insikten anlände lagom till diskussionen om hur vi ser till att inte projektledaren drar åt fel håll under tiden som förstudien pågår. I vissa fall körs en förstudie till slut innan vi ser resultatet, och då är det alldeles försent om något gått snett. I de fall vi har styrgruppsmöten eller formella avstämningar så görs det ofta utan att gå igenom mål och syfte igen. Vi ser istället på statusen för leverabler och hur mycket tid som gått åt och kvarstår. Det vi var ute efter var en modell där beställare och projektledare naturligt hamnar i ett samtal om det ursprungliga syftet och de mål som satts upp. En form av grundlig avstämning för att se till att alla har en så gemensam uppfattning av läget som möjligt.

Enligt tesen att vi från nuläget A, ska ta oss till börläget B och att vi alla har olika uppfattningar om både A och B – gäller att vi behöver få A1, A2, A3 osv så nära varandra som möjligt. Dessutom måste vi få B1, B2 osv så samstämmigt som möjligt. Det är helt naturligt. Men det vi var inne på var att steget mellan A och B, kalla det för C, behöver genomgå samma gemensamhetsdialog för att få C1, C2 och C3 att ligga så nära varandra i förståelse som möjligt. Det behöver upprepas regelbundet…

Det är inte helt naturligt att ifrågasätta synen på syfte och mål när vi väl startar och det var det min löjliga insikt handlade om, att vi behöver skapa förutsättningar för det för att förenkla.

Häpp, en lösning är på väg… :)

Märkligt hur jag kan ha saker i huvudet under en period. Så intensivt i huvudet att det färgar stora delar av mitt tänkande och även det filter som jag tar in omvärlden med. ”Ca va” har varit ett sånt ord eller begrepp som jag haft grunnande i mig ett tag. Va fasen betyder det, och när sjutton använder jag det? Jag stötte på det i ett mejl för ett tag sedan och har inte kunnat hitta klarhet.

Förrän i kväll :) Jag såg ett litet franskt stycke ikväll, Ensemble cést tout (Tillsammans är man mindre ensam), och ca va användes flitigt. Så flitigt att jag till slut fick grepp på uttrycket utan att behöva slå upp det. Tillräckligt många exempel på sammanhang och människor och ord gjorde att jag fattade ca va. Solklart för de flesta av er, och egentligen för mig med när jag fattade ;)

Ca va? Allt bra?

Ca va! Allt e ok, och om det vore nåt så har jag inte förtroende för dig eller för situationen att berätta något mer än det…just nu. Ca va!

Och då är vi inne i hissarna igen, och nivåer av förtroende och öppenhet. Jag ska öppet börja skriva på en idé där, utan att vara klar, så ovanligt, och se om jag kan hitta lite klarhet för mig själv bland alla våningar, Ca va :D

Nu lanserar vi en ny tjänst här på peterA.se :)

Problem i dina affärer? Ta med din kund, ta med din leverantör till en affärsrelationsrådgivning ;) Lyssnar han inte, förstår hon inte? Hamnar ni ständigt i konflikter? Då är det dags för professionell hjälp.

Välkommen!

Jag har ett intresse, ibland gränsande till passion, och det är mitt bildskapande. Det är inte endast fotografi, utan det är bortom arbetet med kameran ett långt och detaljerat efterarbete med färger och ljus, ibland retuschering och montage. Panoramor är ett delintresse som jag känner väldigt starkt för.

Jag försöker att se så mycket jag kan, och så ofta jag kan, min omvärld i bilder. Hur väl är den här bilden balanserad, känns det stökigt eller rent? Är den vilsam eller upprörande? Mitt sinne för struktur och sammanhang gör sig tydligt i mina bilder. Det ska gå att finna något i bilden, jag vill ha en röd tråd. Även om en del av mina bilder ställer frågor och verkar gåtfulla är det ändå en tanke bakom som går att följa.

Nåväl, en passion för bilder är ju inte så fräckt om det existerar för sig själv, då är det ju endast en avkopplande hobby ;) För mig är det lite mer. Jag använder mina bilder i olika sammanhang på jobbet. Antingen för att framkalla en känsla eller för att illustrera ett resonemang. Jag har använt bilder som hjälp till reflektion eller visualisering. Det ger de mest makalösa upplevelser. Denna bild  visar ett gäng röriga och rörliga ankor som jagar en brödbit. En deltagare på workshopen reflekterade över sin livssituation och kopplade den till just denna bild med orden:

- Det är ankor som jagar en brödbit. Det är fart och stress, och det rör sig väldigt mycket! Det är tydligt att det är jakt och stark konkurrens.
- Och det är jag som är brödbiten!

Är inte det fantastiskt :D Vilken gåva hon gav till den gruppen :)

Det första galleriet innehåller bilder från Barcelona. Hösten 2007 tillbringade jag och Mia en lång weekend i Barcelona med mycket foto, mycket arkitektur och mycket Gaudi – förutom allt övrigt mysigt ;) Jag har längtat till Barcelona under halva mitt liv och fick äntligen uppleva Sagrada Familia och några andra under skapade av Antoni Gaudi, en makalös person. Inför hans konst fick jag plötsligt svårt att hitta sätt att skapa bilder. Jag var för uppslukad och upprymd av hans skapelsers djupa skönhet. De försök jag ändå gjort ser du i det här galleriet.

Jag har använt bilder av Gaudi i jobbet och de har alltid fungerat väldigt bra.

Kolla själv på Galleri: Gaudis Barcelona :D