Wow, ikväll har hela företaget haft fest. Vi har druckit champagne och firat senaste tidens framgångar och vi har åkt båt och ätit buffé och druckit en hel del gott. Jag har inte tänkt en enda smart tanke under hela tiden. Jag har varit precis så förvirrad, oberäknelig och lågassociationshindrad som jag är när jag är jag :) Det är riktigt skönt, och just nu har jag ingen koll på vad som finns på min att-göra-lista, om jag behöver jobba i helgen eller om jag ligger bra till inför nästa vecka :)

Övervakad och social drabbar jag samhället :D

Jo, Birgit Huss sa en grej till i söndags. Nej det gjorde hon inte! Hon sa många saker till :) Men hon sa en grej som kopplar till förra inlägget om min natt för 22 år sen och en kommentar jag fick igår.

Hon berättade om sin dator därhemma. Hon använde ordbehandlaren och kalkylprogrammet. Hon kunde skriva ut. Hon använde den så där lagom mycket för att det skulle ge nytta. Men hon förstod inte hur den fungerade där innanför skalet. Hon hajade inte hur datorn kunde göra allt det vi ville, flytta muspekaren, få text på skärmen osv. Hennes tanke var att vi inte måste förstå allt. Vi måste inte förstå Gud och hur allt hänger ihop. Det är helt okej att bara acceptera att det är så och hänge sig åt att vara en god människa :)

Det är väldigt vackert sagt och tänkt, men för mig hjälper det ju inte. ”Man måste ju inte förstå allt” betyder ju också att jag faktiskt får försöka förstå allt. Det är tillåtet, men inget krav :) Aha, så länge jag kan vara en god människa i sökandet är det okej att leta meningen…

Skönt ;)

För ett i det här fallet oväsentligt syfte skrev jag en beskrivning av mig själv förra veckan. Jag har tänkt på den en del sedan dess och insett att den betyder rätt mycket för det väsen jag är :)

”En natt för tjugotvå år sedan vaknade jag med ett ryck, mitt i natten. Eftersom det fortfarande var vinter, var det kolsvart i rummet. Alla i lägenheten sov, och det enda som hördes var vattnet som pumpades genom elementen för att hålla midvinterkylan borta. Jag satte mig upp med en upprymd känsla i kroppen. Jag förstod plötsligt allt. Jag fattade hur jorden uppkommit, hur pytagoras sats hängde ihop. Jag insåg vem jag var, var jag var och hur jag fungerade. Jag begrep äntligen storheten med hela universum, dess historia och dess fortsättning. Frikopplad från rummet svävade jag i evigheten och var evigheten. Jag hade svaret på frågan varför! Jag förstod ALLT!
Efter en halv sekund av upplysning försvann både känslan och kunskaperna som maskrosfrön i sommarvinden. Okunnighetens skrämmande mörker trängde sig på och jag klamrade mig febrilt fast vid fragment av helheten, men hur jag än höll i så var jag snart tillbaka i den begränsade 19-åringens kropp, förståelse och pojkrum. Men minnet av känslan fanns kvar och har drivit mig framåt sedan dess. Att förstå hur saker hänger ihop är en av de viktigaste drivkrafterna i mitt liv.”

Tårögd kan jag tänka tillbaka på den natten för över halva mitt liv sedan, och känna kraften och den utmanande svindeln som ett sug i magen och en snabb utvidgning av huvudet när sinnet frikopplas från verkligheten och blir ett med alltet.

Kanske var det en liten hjärnblödning som kom, log och försvann ;)

Wow, vilken helg! Med familjen i Stockholm helt utan jobbkontakt, och med mysig samvaro hela helgen. Favoriter som Koh Phangan med den häftiga miljön och sina läskiga åskväder, åka tunnelbana i största allmänhet och Gröna Lund där barnen nu växt till sig så att hela familjen kan åka godingar som Vilda Musen, Kvasten och Slänggungan (den lille mätaren i mig räknade åkturer och biljetter…och kan avslöja att det lönade sig att ha åkband ;)

Idag, söndag, var vi till slottskyrkan på gudstjänst. Komministern i Granlo Kyrka, Birgit Huss, höll sin första hovpredikan och barnens mormor sjöng i kören. Sundsvall dominerade slottet denna dag :) Det var vackert och känslosamt. Tankar och känslor blandades omvartannat, minnen från svunna tider och saknad av nära och kära kontrasterades av familjens närhet och planer om framtiden… Vid dessa stunder, med en tår i ögonvrån, känns det som att portarna in i mig står på vid gavel. Jag förstår varför det är mörkt inne i kyrkan, och varför alla håller nere rösten. För starka impulser utifrån skulle kunna skära som en laser i mig med den här nivån av mottglighet.

I predikan fanns mycket tankeväckande. Bland annat läste Huss ur Apostlagärningarna, 8 kapitlet. Det beskrev aposteln Filippus som möter en etiopisk hovman. Denne är på väg hem i sin vagn och studerar profeten Esaias.
29. Då sade Anden till Filippus: »Gå fram och närma dig till denna vagn.»
30. Filippus skyndade fram och hörde att han läste profeten Esaias. Då frågade han: »Förstår du vad du läser?»
31. Han svarade: »Huru skulle jag väl kunna förstå det, om ingen vägleder mig?» Och han bad Filippus stiga upp och sätta sig bredvid honom.

Jag hajade till direkt. Poängen med stycket, som fortsatte efter händelserna ovan, var att det alltid finns tid för dop och konfirmation, men också att det ständigt krävs nya studier, fräscha funderingar och hjälp från de som kan mer. Jag kände att Birgit, som den religiösa ledare hon är, inte släpper en annan människa vind för våg ensam med sin bibel. Att läsa profeterna ensam i sin vagn skapar ingen förståelse! Det krävs läsning, diskussioner och hjälp från mer kunniga. Det sker genom konfirmation, bibelstudier eller enskilda samtal.

På samma sätt kan vi inte tro att vi ska skicka ut våra chefer och medarbetare med den nya organisationen och de omarbetade rollbeskrivningarna vind för våg. De behöver vägledning! Vi kanske inte kallar det dop och konfirmation och gudstjänst men… eller va f- nä inte svära nu när jag är så nära tron, men kanske vi skulle använda samma begrepp. Både inom religionen och verksamheten vill vi ju uppnå mål. Vi vill samla människorna och inspirerat fylla dem med hopp om framtiden, och få dem att förstå hur allt hänger ihop och hur de bör leva för att få belöningen :) Hotet om konsekvenser finns ju där, helvetet eller avskedet, men är inte på agendan i mina favoritpredikningar ;) En genial sak med den katolska grenen av kristendom är ju bikten. Jag har aldrig biktat mig, men att reflektera över sina gärningar kan ju aldrig vara fel, och att be om förlåtelse för sina synder och sedan stärkt gå ut och försöka leva bättre är ju något som vi skulle behöva bli mycket bättre på ute i organisationerna. För mycket smusslas in under mattan och tas aldrig upp. För lite återkoppling råder, och för många reflekterar sällan över sina styrkor och svagheter för att lite effektivare bli bättre och bättre.

Jag gick dessutom på en av mina favoritaffärer, International Press i Gallerian :) Hittade två spännande tidningar där, Psychologies Magazine och Scientific American Mind. Kommer med mer tankar från dessa senare, men de kopplar till resonemang som är aktuella just nu – tänk bara på artiklar som ”You’re Biased, But You Can Control It” om att vi alla är subjektiva vare sig vi vill eller inte :) eller ”Fighting Addiction” om beroende av olika slag och hur man kan och inte kan bli av med det. En superspännande artikel som jag ska studera intensivt ”The Psychology of SUCCESS – How to break free of others’ expectations” där de redovisar mer resultat från fler undersökningar som visar det här med att kvinnor som vet att kvinnor presterar sämre i spatiala test också presterar sämre i dessa test medan de som inte känner till denna uppfattning presterar bättre. Att känna till stereotyperna påverkar alltså mitt resultat om jag tilhör den utpekade gruppen. De som inte känner till stereotypen påverkas inte. Detta gäller definitivt åt fel håll men jag ska läsa den ordentlig och se om det går att peka åt rätt håll. Jag är nyfken att se hur vi kan använda detta i jobbet. Antingen att ta udden av felaktiga stereotyper eller att skapa positiva stereotyper :) Det gränsar kanske till affirmationer och kan vara en spännande kombination.

Wow, vilken helg. Huvet slappnar av och då händer det saker :D

Det första konstaterandet: oavsett vad vi gör och hur vi gör så ägnar vi oss inte åt manipulation! Manipulation är ju otillbörligt, omoraliskt eller olagligt.

I ett närbesläktat resonemang tangerade vi begreppet och företeelsen coaching, eller coachning som det ju faktiskt heter på svenska :) Det svenska begreppet, att skilja från de fler betydelser ordet har i sin egentliga användning på engelska, innebär att hjälpa en annan människa nå ett mål. Det kan vara att lösa ett problem, planera sin utveckling eller få ökad förståelse för en situation. Det genomgående temat i coachning är den naturliga tron på individens egen förmåga och mitt konsultativa lyssnande ur flera perspektiv.

Och, som en källa, så här beskriver engelska Wikipedia ordet Personal coaching:
”Personal Coaching is a learning process. A Personal Coach may use inquiry, reflection, requests and discussion to help clients identify personal and/or business and/or relationship goals, develop strategies, relationships and action plans intended to achieve those goals. A coach provides a place for clients to be held accountable to themselves by monitoring the clients’ progress towards implementation of their action plans. Together they evolve and modify the plan to best suit the client’s needs and environmental relationships. A Personal Coach acts as a human mirror for clients by sharing an outside and unbiased perspective on what they are observing about their clients. A Personal Coach may teach specific insights and skills to empower the client toward their goals.”

Wikipedias beskrivning är intressant i flera avseenden.
  Dels att coachning är en lärprocess [a learning process], det går alltså ut på att individen ska lära sig något på kuppen. Jag ser ju livet som en enda lång lärprocess så jag stimuleras av det :)
  Att jag som coach hjälper individen [help clients identify] att hitta lösningar, mål eller kunskaper är också helt i linje med min egen uppfattning. Dessutom är jag såld på aha-ögonblick :) Dels är de sköna att få själv, men då är jag ofta för överumplad för att njuta, men när en annan människa får ”aha” händer ju nåt underbart. Ögonen lyser, munnen ler, pannan kan dock ligga i kors men det kommer hos vissa en önskan om att få berätta och att få förklara det nya. Det är så skönt att få delta i det ;)
  Coachen kan använda verktyg för att hjälpa till i den här processen [may use inquiry, reflection, requests and discussion]. Lyssnandet är ju såklart superviktigt och en grundsten. Det är den hjälpsökande som pratar, inte coachen. Min största lärdom 2001 när jag bytte förhållningssätt var att hålla käft! I början var det extremt och jag sa inte ett knyst på flera månader av experimenterande, men efter ett tag kom jag tillbaka i någon form av balans. Reflektion är också ett intressant verktyg, att få personen mitt emot att reflektera över sig själv och sin situation. En av de mest fundamentala när det gäller lärandet och förståelsen, men just det har inte bara med coachning att göra.
  Coachen och dennes perspektiv kan vara extremt viktig eftersom en person kan sitta fast i ett tankesätt och behöva hitta andra perspektiv att beskriva utgångsläget med. Jag hjälper till att spegla den andres situation på olika sätt [a human mirror] och lockar individen ur sina sakfrågor till en reflektion från ett eller flera andra håll [an outside and unbiased perspective]. Här tror jag att coachens egna erfarenheter, kunskaper och förmåga till reflektion och flerdimensionellt tänkande är en förutsättning för framgång. En linje som coachar en linje har helt andra möjligheter än en kvadrat eller kub som gör detsamma. Utan att ha svaret på frågan eller lösningen klar för sig vid coachningstillfället så kan coachen se vilka perspektiv som den här personen behöver använda sig av.
  Frågan om egen medverkan i problemlösning eller målformulering som coach är ofta ämne för diskussion (har ni hört två coacher debattera med varann? ;). Ska jag lägga mig i sakfrågan eller är min roll endast gränsryttaren som rider 360 grader runt ämnet och möjliggör ett större perspektiv? Jag har svårt att se att det måste finnas en klar gräns här (vissa skolor är nämligen tydliga i vad som är coachning och vad som är till exempel mentorskap) och anser att det beroende på situationen kan finnas lägen där jag ger ett förslag eller försöker sammanfatta ett resonemang. På samma sätt som när erfarenheter och kunskaper ger coachen förmågan att hjälpa till med effektiva vinklar på situationen kan det också vara en del av innehållet i sakfrågan. Det är ju inte det coachning bygger på, men som ett sätt att snabba på en process eller för en person att komma ur en fastlåst handlingsförlamning så kan det vara ett sätt att ta ett litet steg, försöka gå åt ett håll för att sedan landa i en coachningstund för reflektion och justering av vägen framåt. Denna gång med egna erfarenheter som bränsle :)
  Naturligtvis har människor olika svårt att reflektera och se sig själva från ett annat håll. Jämför med resonemanget om linjen och ytan ;) men det är ofta viktigt att arbeta med flera perspektiv för att i de fall det behövs skapa rätt förutsättningar för vägen framåt. För vägen är riktad framåt [toward their goals] och det finns mål att nå och problem att lösa.

En inte så debatterad styrka som coach är att kunna vara ett högprioriterat tillfälle för egen reflektion eller för uppföljning av sina mål och strategier. I en alltmer stressig värld (och det projicerar jag ut på er ;) med fler och fler behövande intressenter i sin omgivning blir det svårare och svårare att prioritera sig själv och de egna behoven. Att kliva undan vardagen och sätta sig själv i ett stängt rum för att reflektera över tillvaron och göra en uppföljning av egna mål uppfattas ofta av mig som lågprioriterat och av andra som en möjlighet att få störa. Om jag inte har en annan person på telefon eller i rummet så är det fritt fram att ”får jag störa en minut”! Den minuten blir ju aldrig bara en minut utan stjäl mycket tid. Att då ha en tid med en coach är ett sätt att prioritera den egna planen och kan vara avgörande för framgång, ibland till och med en förutsättning för överlevnad.

Coach2coach som beskriver sig själva som ”Skandinaviens ledande utbildningsföretag” har en populärvetenskaplig definition av coachning ”För oss handlar Coaching om att hjälpa andra att hjälpa sig själva – att bidra till att människor presterar och mår bättre. Coaching är att hjälpa en person från ett nuvarande läge till ett önskat läge.  Hur hjälper du andra att prestera bättre?”
Det är ju lite generellare beskrivet och visar ingenting om vilka hörnstenar som bygger upp företeelsen coachning. De nämner dock ”hjälpa sig själva” och ”driva sin egen process” som vi känner igen från tankarna ovan.

International Coach Federation har en kort beskrivning av en coach som:
”Coaching is partnering with clients in a thought-provoking and creative process that inspires them to maximize their personal and professional potential.
Professional coaches provide an ongoing partnership designed to help clients produce fulfilling results in their personal and professional lives. Coaches help people improve their performances and enhance the quality of their lives.
Coaches are trained to listen, to observe and to customize their approach to individual client needs. They seek to elicit solutions and strategies from the client; they believe the client is naturally creative and resourceful. The coach’s job is to provide support to enhance the skills, resources, and creativity that the client already has.”

Kort sagt en sammanfattning av det vi redan sagt. Coachen hjälper till [help clients produce fulfilling results] och är ett verktyg för individen avseende leverans och förbättring av arbete eller liv [help people improve]. Coachen är tränad att lyssna [trained to listen], vilket vi ju redan definierat som en hörnstolpe i coachning, och dessutom anpassningsbar för olika hjälpsökandes skiftande behov [customize their approach to individual client needs]. De upprepar vår viktiga tes att det är individens egna krafter som ska frigöras eller maximeras [they believe the client is naturally creative and resourceful] och att utgångsläget är att personen själv har alla möjligheter inom sig [provide support to enhance the skills...that the client already has].

Det hänger ju ihop och och jag håller med om mycket, även om jag tycler att lärandet är för underskattat. Jag skulle vilja kombinera coachning med Action-Reflection-Learning-Change till ett evigt lärande kretslopp där coachen verkligen hjälper till med utveckling av individen!

Jag har en gryende fundering i huvudet. Bland de egenskaper som präglar en duktig coach, är hög anpassningsbarhet en viktig ingridiens? Jag har ju det och har lätt att flexibelt skifta beteende och förhållningssätt. Det bör ju förenkla livet för mig som coach :) En annan faktor som måste vara viktig är låga associationshinder, vilket ju präglar mig mycket starkt. Dessa låga hinder gör att jag lätt kopplar ett stekt ägg till en höna till fjädrar och en dunkudde och ställer en fråga hur personen sover egentligen, för alla dessa ägg måste ju göra honom trött ;) Att jag med metaforer ibland hoppar in i sakfrågan för att ställa sammanfattande frågor eller ge förslag på modeller och sammanhang ser jag bara som en fördel och en styrka och inte som ett brott mot coachningspraxisen :D

Nå, har jag rätt i mitt resonemang? Jag tycker det, men du får ju gärna tycka något annat :) Om du inte håller med, hur ska du då formulera det om du ska följa den uppfattning om coachning som du bär inom dig, så att du följer dina egna grundprinciper?

Eftersnack om manipulation i eftermiddags gjorde att jag insåg att rubriken på förra inlägget om manipulation var felaktig och inte höll ihop med slutsatsen :( Rubriken utgick från att all påverkan är någon form av manipulation, men efter att ha kollat med wikipedia avslutades inlägget med att manipulation är inget jag håller på med eftersom det var brott mot moral eller lag. Att jag påverkar människor hur jag än gör var dock solklart :) och är en stor del av min framgång ;)

För att inte basera en tes på wikipedia, för en del av återkopplingen påpekade klockrent att vi ju bör vara källkritiska, så checkade jag med NE, och där beskrivs manipulation som ”otillbörligt styra (människor) med hjälp av diskreta knep”. Det är inte heller en beskrivning som beskriver mig och mitt agerande. Det gör att vi kan avskriva manipulation som en verksamhet vi bedriver!

Ingen hade något svar att komma med på frågan om var förra titelbilden var tagen. Mås i motljus i Malgomaj i Lappland :) Inte det lättaste att spika, men det borde ha gått att se på tärnan ;)

Ny bild igen. Denna gång ett utsnitt av en känd bild från Barcelona. Taket på Casa Battlo är så vackert att det nästan tåras i ögonen. I samband med att jag framkallade digitala svartvita bilder till Riksförbundet Svensk Fotografis årsbok så hittade jag just det här utsnittet med den mörka spanska himlen i kontrast mot det blanka och starka taket. Det är ju så vackert!

Hade några grymt vackra tankar idag om olika sätt att ha förståelse.
- Var är din yta, sa kvadraten till linjen.
- Det är så här jag sträcker ut mig. Se så lång jag blir, förklarade den osäkra linjen med ett goddag-yxskaft-svar.
- Jag får ingen bild av dig, hur hög är du? undrade kvadraten förbryllat och tittade en gång till på linjen för att se hur det såg ut bakom den.
- Se, ibland är jag kort också. Se hur smidigt jag rör mig framåt och bakåt, kommenterade linjen som nu var osäker på om kvadraten tyckte om honom eller inte.
- Men jag behöver få en yta att se på! Hur rör du dig uppåt och neråt? fortsatte kvadraten oförtrutet. Någon gång måste väl den här märkliga individen visa sin hela yta och inte bara ena sidan till.
Linjen var nu riktigt pressad. Hur kommer det sig att han inte blir förstådd. Han har ju försökt att beskriva alla sina egenskaper. Så här öppen och tydlig har han aldrig varit.
Kvadraten var irriterad i stunden. Det gick ju inte att få en uppfattning om vad det var för filur som satt framför henne utan att vilja visa upp sin fulla form.

Vid sidan om dessa satt det en kub och reflekterade.
- Det var då märkligt vad kvadraten sätter åt linjen hårt idag då. Vaknat på fel sida, månne? Kuben kände kvadratens frustration och såg linjens försök att blidka. När linjen sidledes lämnat gruppen tog kuben äntligen till orda.
- Vad fick du för bild av vår nya vän, kära kvadrat?
- Det gick inte att få någon bild! Det fanns ingen area alls, ingen höjd att mäta, och jämfört med dig som alltid visar upp någon typ av yta mot omvärlden var den här krabaten väldigt svår att få grepp om.
Kvadraten var i bryderier, men kände ändå på sig att det fanns någon annan förklaring. Hon letade ord återigen.
- Kan det vara så att vi är olika som människor? Var det helt enkelt så att den här personen inte hade någon höjd alls!? Jag sökte något som inte fanns? Men vad är då meningen om vi inte alla kan få röra oss i alla fyra riktningar och se världen i två dimensioner?

Kvadraten sökte svar, och kuben tog chansen.
- Har du reflekterat över oss människor, min vän. Vi är ju så olika. Se på dig, en vacker kvadrat. Perfekt i sin symmetri och fulländning. Du vill att alla ska likna dig, för då är världen trygg och skön att vara i. Men alla är inte som du. Den du nyss träffade visade bara en enda sida för han hade bara en enda sida. Det var en linje, och han förstod inte dina ord om yta, upp och ner. Han förstår längd, sida höger och vänster. Du måste hjälpa honom att förstå att en linje kan ha en tjocklek, och att den kan sträckas ut till en yta. Om du förstår hur du kan göra det kommer du att skapa ytor av linjer. På samma sätt försöker jag få dig att inse att jag är en kub. En kub är en kvadrat med tjocklek som sträckts ut i en ny dimension. Utöver höger-vänster och upp-ner kan jag röra mig och förstå inåt-utåt. Jag är mer komplex, ser större strukturer och förstår mer komplexa sammanhang. Din tvådimensionella värld blir aldrig densamma när du trätt över tröskeln till det tredimensionella paradiset.

I ett hörn i rummet, i en dimension osynlig för de båda talande smög en fyrdimensionell hyperkub fram. Nyfiket lyssnade den till den alltmer kaxige och lätt arrogante kuben som lät munlädret vina.
- När du är en kub, förstår du att vi alla är olika former och att vi måste sträva efter att hjälpa de lägre formerna att växa, att förstå mer, att se de nya dimensionerna. Det är så vi blir fullkomliga som människor!
Kvadraten var nu häpen och full av vördnad inför den kloke och vise kuben. Det här hade hon aldrig tänkt på, och satt mitt i en underbar aha-upplevelse som bara växte i styrka ju mer kunskapsfrön och erfarenheter ur hennes minne som transformerades genom den nya förståelsen. Så dum hon varit. Så otroligt inskränkt hon sett på alla dessa endimensionella former! Plötsligt for en våg av värme genom hennes fyra sidor, och de fyra hörnen lyste upp.
- Kub, kub, tänk på alla punkter! Vad gör vi med dom? Vi måste ta tag i detta!

Hyperkuben log milt och tänkte på sin tid som punkt. Den tid i livet då allt var bekymmersfritt, då inga hinder syntes för höga. Perioden som linje, då utmaningarna varit endimensionella och enkla att hantera. Bristen på förståelse för helheten hade gjort arbetet effektivt. Hon hade ju varit skicklig i sitt jobb! Tårar föddes i hyperkubens alla ögon vid alla tillfällen utefter den fjärde dimensionen. Det hade varit så enkelt. Som yta och som volym hade ju livet också känts hanterbart. Den klockrena arrogans som riskerar att födas med snabba kvantsprång var endast symptom på den inskränkta livssynen som fortfarande bodde i dessa enkla former.

Som hyperkub hade hon nu förstått att det finns en plats för alla. En punkt är inte sämre än en linje. En kub är inte bättre än en kvadrat! Perioder i livet, situationer vi hamnar i, människor vi umgås med – alla kräver en typ av form. Inte alla problem behöver lösas av en fyrdimensionell hyperkub. Handlingskraft är inte ofta så ofta kopplat till långtgående förståelse och flerdimensionella reflektioner.

Jag reflekterar – alltså är jag! :D
Jag agerar – alltså gör jag! ;)

Vilken morgon! Sen upp i morse, klädbyte i dörren på väg ut (en dotter, inte jag ;) och sen in på jobbet. Där insåg jag att laptopen är hemma :( Usch så handikappad…

Nu ska jag bara möta människor live idag har jag bestämt, och finns alltså inte på mejl eller messenger tyvärr. Men tänk alla intressanta möten jag kommer att ha :)

Slog på min laptop efter jogging-duschen bara för att, jaa… bara för att snabbkolla mejlen och för att skriva ner ett par idéer till föredraget om arbetslivsutveckling på Sundsvall42. Jag skrev en del text om vad som är viktigast; en bjudlunch eller en klapp på axeln, en gratifikation eller ett beröm, en blick eller ett presentkort till bion. Ju mer jag kom in på bekräftelse och uppmärksamhet desto närmre kom jag minnet av en dikt som jag lärt mig på MiL-utbildningen. Där fick jag öva på den här dikten när vi skulle träna presentationsteknik, närvaro inför publik, se i ögonen och allt det där. Den grep mig starkt, som flera andra dikter jag fick till mig under just den utbildningen. Och den kom jag ihåg nu ikväll. Den är skriven av Hjalmar Söderberg. Ni får den här:

Man vill bli älskad,
i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill ingiva människorna någon sorts känsla.
Själen fryser inför tomrummet och vill kontakt
till vad pris som helst

Den är grym, helt otrolig, och jag ryser varje gång jag läser den. Det är så mycket jag i den, och ändå kan kontakten som är så otroligt viktig vara så otroligt svår.

Lite fascinerande att läsa dagens lokaltidning. Med rubriken ”Sundsvall klättrar i företagsranking” beskrivs hur Sundsvall klättrar 16 placeringar från 175:e till 159:e plats i Svenskt Näringslivs mätning av kommunernas företagsklimat. Kommunalrådet Anita Bdioui bjuds på cider och firar framgången. Hon anser i och för sig att mätningen har sina brister eftersom kommuner har olika förutsättningar, men samtidigt så säger hon att mätningen kan vara bra för att den ger ”en återkoppling utifrån”. Det låter ju som mina egna kvant-tankar, där alla åsikter och möjligheter finns med på samma gång :)

Klättringen beskrivs som en seger och ett bevis på enträget arbete. I tidningen citeras Anita:
- Äntligen börjar det långsiktiga arbete som vi har lagt ner visa resultat, sa kommunalrådet. 

Det Anita, Svenskt Näringsliv och ST missar är Sundsvalls historik i tidigare mätningar och målsättningen som Sundsvalls kommun tydliggjort i ”Handlingsplan för förbättrat företagsklimat”.  Historiskt så har Sundsvall hoppat upp och ner i rankingen:
År 2007 landade Sundsvall på 175:e plats
År 2006 låg Sundsvall på 173:e plats
År 2005 på 206:e plats
År 2004 på 126:e plats

I februari 2007 sattes handlingsplanen för det förbättrade företagsklimatet i sjön. Där sattes målen upp att Sundsvall skulle klättra 40 placeringar 2007 (!), ytterligare 20 placeringar 2008, 2009 och 2010 för att landa Sundsvalls kommun på en plats bland de 75 bästa kommunerna. Det är ju intressant att handlingsplanen vill jämföra sig mot övriga kommuner när Anita Bdioui anser att det inte går.

Istället för att se kommunalrådet skåla i cider och låtsas som att det är stora framgångar skulle jag vilja höra varför Sundsvall inte klättrat de 60 placeringar som var målsättningen! Vi är på plats 159 men skulle ha varit på 115! Det är en stor skillnad, och sannolikt ett avgörande misslyckande när det gäller att nå målet med plats 75 år 2010. I min värld fylld av verksamhetsstyrningsfrågor skulle resultatet jämförts mot planen och gett upphov till frågorna: varför har vi det här resultatet, vad har vi inte gjort tillräckligt bra, vad måste vi göra nu? Det skulle vara ett intressantare perspektiv.

Se också ST.nu…