Mitt uppe på fjället, bland ohemula mängder mygg och knott, sker gruppdynamiska processer konstant :) Redan i helikoptern på väg upp fick vi reda på att det fanns andra fiskare på plats. Vi var genast vi, och de var genast dom. Vi, fyra grabbar med en hel del tävlingsinstinkt avseende fiske började prata mer om oss fyra som grupp än om vår indelning i tältlag eller i individuella fiskare. När Per, vår evige nestor, krokade en öring på 1,3kg på fluga redan första kvällen var det förutom nytt rekord för fiskaren själv, också en stor triumf för hela gruppen, den så kallade Gavas-gruppen. Vi tog alla åt oss äran och delade broderligt på festskålarna till middagen :)

Att vi andra inte fick nåt spelade väl inte in, eller? ;)

Jag påbörjar min fiskeresa idag :) Jag körde till barnen som bor hos mormor i Boksjö, Tärnaby två första veckorna på sommarlovet. imorse styrde jag kosan mot Arjeplog där jag nu väntar på mina fiskebröder som startade från Sundsvall klockan fem i morse, gäsp ;) Jag har sett mycket djur längs och på vägen. Räknade till tre olika djur som börjar på R, rådjur, ripa och ren. En naturlig retorisk treklang som jag inte kunde låta bli att le åt. Leendet stelnade dock då jag plötsligt fick en varg framför mig! Hundra meter efter rengänget stod ett stort djur i diket och spanade. Det sprang upp på vägen, men det var ingen ren, den saknade horn och hade svans, men den var grymt stor! Den kikade snabbt mot mig och sprang sen in i skogen med två snabba språng. Jag körde fram och övervägde för en minut att montera på 70-200at och springa efter…men besinnade mig sedan och fortsatte vidare. men upplevelsen fanns kvar och lockade fram några tårar ur ögonvrån :)
Nu är jag bortkopplad ett tag. Vi ses :)

Jag har haft giraffspråket (Giraffspråket – känslans kommunikation) med mig i två veckor nu. Den påverkar hur jag ser på världen. Den har säkert gett några små ändringar i mitt beteende också, men främst är det förstålseramen för hur jag tar in min omvärld som utvecklats. Jag ser behov bakom människor jag möter, jag hör outtalade och ibland omedvetna önskningar som vill komma fram.

Jag sitter på ett utedass mitt i ösregnet i Tärnabys fjällvärld. Här ändras mina behov. Jag känner ett behov av skydd. Naturen blir så mycket tydligare här, och styr mitt beteende på ett helt annat sätt än hemma i stan. Under åskvädret igår gjorde sig den mänskliga litenheten sig påmind. Jag är tacksam för tak över huvudet och värme för mina barn. Mer basala behov än de jag har i vardagen :)

Så då tänker jag, kanske vi har nån form av behovsfetma? Vi får så många av våra behov tillgodosedda att vi tappat kontakten med både dem och de känslor som de kan väcka? I det ständiga lyxliv vi lever krävs inte så mycket gemensamma krafter för att överleva, så vi har råd att inte förstå varann!?

Isåfall skulle vi kunna försätta oss i en annan miljö för att få en bättre kontakt med behov och känslor ;) Vi drar till fjällen, bor i tält, fiskar och lagar vår egen mat. Ingen toalett, ingen kaffemaskin och en massa umbäranden – men en massa möjlighet till naturligt giraffspråk :D

Som en älskare av siffror och nostalgiker av rang så kan jag ju inte göra annat än att uppmärksamma det etthundrade inlägget :) Lite märkligt är det ju av en kille som inte har tålamod att läsa annat än de första kapitlen i böckerna jag köper, som släpper en fin vana när den börjat sätta sig, som kläcker idéer men som inte låter dem växa. Jag har ju kommenterat min morgonbön tidigare; ”Gode Gud, låt mig idag, om så bara idag, klara av att slutföra en enda … oh, titta där är en fågel!” som ett ganska träffande exempel :)

Nu har jag alltså härdat ut i etthundra inlägg och det är ju helt fantastiskt och mycket beundransvärt. Vänta, här bakom mig ropas dessutom ”ovanligt makalöst”, ”tålmodigt”, ”strålande” och ”kaffet är klart”. Ährum, stryk det där sista vetja ;)

Men på något sätt har jag blivit fast och beroende av bloggen, och hur det här ska gå när jag tar semester, drar till Italien och sen till fjälls, helt utan uppkoppling, ja det får vi se. Men jag kommer att försöka leta upp internetcaféet i den lilla Toscanabyn för att se hur det går och hur ni mår ;)

Inlägg för inlägg har kommentarerna ökat och det är så enormt skoj, och det är ju den dialog som jag verkligen vill ha. Jag lär mig massor av det här bortsett från att jag fortfarande använder bloggen som ett transparent och torgfört bankfack för mina reflektioner :D

Jag har tänkt en del på hur jag vill ställa mig till kommentarer. Jag har ju redan sagt att jag vill ha kommentarer, behöver dem och förutsätter att ni skriver och tycker om mina inlägg och andras kommentarer. Men när det kommer till kritan om rätten att använda ett inlägg eller en kommentar så har jag inte tänkt klart. OlleZ kommenterade att han ville sno min beskrivning av norge-övningen som ju är suverän i lägen med olika grupper som bygger (onödiga) murar mellan varann.

Jag tycker att det är grymt bra och jag tackar OlleZ för förtroendet. Det är ju dessutom så att övningen inte var min från början och att mycket av det jag skriver om på bloggen inte är mina tankar från scratch utan ett sammelsurium av många människors klokheter, hos mig sammankokade i en smältdegel av mina egna hjärnceller :) Jag vill också ge alla möjlighet att använda de idéer och klokheter som samlas på den här bloggen. Dock med hänsyn till rättigheterna till materialet. Vad innebär då det? Nja, jag vet inte riktigt ännu, men det måste vara så att det intellektuella materialet är fritt att använda; modeller och metoder och teorier och annat. Det skrivna materialet är inte lika fritt att använda. Det står till exempel inte alla fritt att ta all text och publicera det i en bok och ta betalt för den (som att det skulle kunna hända, lika sannolikt att månen kraschlandar i Matfors ;).

Men här är jag inte säker…

Och kommentarerna som ni och jag skriver, de hör ju till bloggen men är inte alla skrivna av mig, så hur förhåller vi oss till dem? Min idé är att de ska hanteras på samma sätt som med inläggen. Att skriva en kommentar på bloggen är som att berätta om den på ett möte, i en talarstol eller att på andra sätt uttrycka sina åsikter. Alla idéer och tankar och allt innehåll får således användas fritt av andra. Om OlleZ berättar om en metod han använt får andra använda den genast utan ersättning till OlleZ för det. Däremot så äger den som kommenterar rätten till orden på ett sånt sätt att jag inte kan gå in och redigera texten och förändra budskapet! Jag kan bestämma om ett inlägg inte ska publiceras, på grund av spam eller dåligt språk eller diskriminering eller annat, men jag kan inte modifiera innehållet.

Men i och med att du skriver inlägget och via bloggen publicerar din åsikt ger du oss andra rätten att använda din klokhet :)
Det tycker jag låter riktigt bra ;)

En artikel jag läste om fotbollslandslaget idag hade rubriken ”LAGBYGGE – Så blir 23 individer en grupp”. Det var den enda intressanta delen i den lilla specialtidning om EM 2008 som låg på köksbordet. Det var rätt häftigt att se ett annat perspektiv på fotbollslandslaget och dess arbete.

Två avsnitt fångade mina ögon. Det första handlade om begreppet i sig; ”…åt något som med modern managementsvenska kallas team-building.”. Det är ganska häftigt att använda orden modern och team-building i samma mening när vi skriver år 2008 :) Jag såg filmen Pillertrillaren i mitten på 90-talet med teambuilding i handlingen. Nån gång i början av 1990 florerade ett gång-efter-gång-kopierat material om teambuilding som jag fick av en kollega. Tror att det var ”Effective Teambuilding” av John Adair. Då, för eoner av tid sedan, spreds inte den här typen av dokument via mejl utan via xerox-kopierade häften :) På det sättet fick jag också tag på Enminutschefen av Ken Blanchard, ett häfte jag fortfarande har kvar och med begrepp som jag använder mitt språk än idag, jag menar, hallå, problemapor, det är ett så skönt ord och beskriver ju så tydligt vad det handlar om ;) Sen har jag inför Sundsvall42 kikat lite på Elton Mayo som i sina studier från 1930-talet (!) förklarar hur sociala faktorer och gruppdynamik kan förbättra arbetsprestationer på ett helt annat sätt än vad man tidigare trott. Vi snackar teambuilding a’la 30-tal :) Då låter det inte som att det är nån ny modefluga, men kanske är det just det engelska ordet som artikelförfattaren vill göra en poäng av, som på ”…modern managementsvenska kallas…” och då är det ju nästan lite humor :)

Det andra avsnittet var mer intressant. Roland Andersson har en uppfattning om den optimala sammansättningen i ett lag; ”…av tre lika delar av tre olika personlighetstyper: Martin Luther, Per Albin Hansson och Cornelis Vreeswijk.” :) Det var rätt uppfriskande att höra till skillnad från ”röd, grön, svart…” eller ”Plant, Implementer…” eller ”ruter, klöver…” som de brukar kunna heta. Martin Luther ska alltså stå för plikt och ansvar. Per Albin för solidaritet och för gruppen och ett kollektivt perspektiv. Cornelis, min egen favorit alla kategorier ;) är konstnären, den som vågar göra det oväntade och som kan bryta mönstren men som samtidigt stressar och retar Martin och Per-Albin :D Det var ett häftigt sätt att sätta bilder på våra egna karaktärer men det gäller att ha personer som förstår vilka dessa tre är ;) Men som jag förstod artikeln så är inte detta nåt som landslagsledningen tar upp med gruppen och då spelar det ju ingen roll. 

Fasen, jag kommer inte att kunna se på min omgivning nu utan att dela in alla i Martinar, Per-Albinar och Cornelisar. Vem är du?

Det här var verkligen en fantastisk bok att läsa: Giraffspråket – Känslans kommunikation skriven av Anne-Christine Smith! Jag fick den på torsdag kväll före nationaldagsledigheten. Den hängde med hela helgen; i solstolen i trädgården, på filten vid poolen och vid något tillfälle…hrm… även på toaletten :) Jag fick massor av flashbacks från händelser ur mitt liv:

1) Vid ett tillfälle i vintras fick jag frustrerad återkoppling av en kollega i Stockholm. Han sa ”Du har ju förstört mig! Från att ha sagt saker som ‘Så här är det!’ och ‘Ni har fel!’ säger jag numera ‘Jag upplever att…’ eller ‘Det känns som att…’. Jag är inte mig själv längre!”. Det var ju jättekul att höra eftersom jag själv försöker hitta fram till en balans mellan min egen sanning som jag tror på och kan argumentera för, och andras uppfattning om världen som jag vill försöka förstå. Giraffspråket kommenterar det här som att vi alla har en uppfattning om världen, men att ingen av oss kan ha ensamrätt till tolkningen. Dessutom är risken stor att vår tolkning är fel. En tår på en kind kanske inte är för att personen är ledsen utan för att denne hackat lök, eller kanske gått en sväng i regnet :)

2) Vid ett jobbigt fall i fjol då jag blev tvungen att genomföra ett antal korrigerande samtal med en person arbetade jag med mina observationer och det som var fakta och gick att ta på. Jag ställde frågor om mina observationer och känslorna som dom väckte. Det var jättejobbigt men fungerade eftersom jag undvek egna tolkningar och förutfattade meningar. Det gjorde att jag slapp ifrån många svåra situationer som slutar med ”Så var det inte alls, det där är ju bara din tolkning!” och kunde hålla mig lugn även om jag var nervös och spänd som en fiolsträng. Jag kunde beskriva hur jag upplevde situationen och uttrycka tydligt och klart vad jag vile. Vi hade väldigt lite pajkastning, om ens någon alls.

3) När jag arbetar med grupper kring förståelse och förankringsövningar, med det ständiga undersyftet att skapa en större öppenhet mellan deltagarna i gruppen, är upplägget ofta a) görande, seende, lyssnande (Action) för att sedan följas av b) reflektioner i både känsla och tankar i både process och sak (Reflection) för att sedan hämtas hem i c) ett lärande och en förståelse (Learning). I de fall vi arbetar med ledningsfunktioner som vill förankra ett budskap kompletteras ofta de här stegen med vad-behöver-jag-samtal som leder till jag-vill-ha-reflektioner. Ur dessa kommer sen rena aktiviteter och handlingar (Change).

Giraffspråket slog an en massa strängar och är något som jag lever med just nu. Det är inte helt enkelt att applicera men jag tror helhjärtat på mycket av dess grunder. Den börjar med ”En mycket vanlig orsak till konflikter på arbetsplatser är att de inblandade personerna saknar en medvetenhet om att deras tyckanden om andra och tolkningar av orsakssammanhangen är subjektiva och partiella.” som ju klockrent hänger ihop med min egen syn på saken, och som kommit fram i tidigare inlägg och kommentarer :)

En viktig del är den empatiska kommunikationen. Den utgår från att jag dels öppnar mig själv, lägger bort mina tolkningar och fördomar om dig och berättar om mina egna känslor, och dels att jag är intresserad och lyhörd för dina upplevelser och känslor och behov. Om vi kan låta bli att tolka och missförstå varandra och istället vara nyfikna på hur vi känner och vad vi behöver och våga uttrycka det för varandra – då är vi långt fram i vår kommunikation och har stora möjligheter att undvika onödiga fastlåsta konflikter. Enligt Smith är konflikter nödvändiga och dynamiska energiskapare som vi behöver för att testa våra idéer men som inte får stranda på aggressivitetens skär. Därför giraffspråket som kan ta oss förbi och ut på öppet hav ;)

Giraffspråket kräver ärlighet och mod, och (tyvärr för de som anser mig för positiv ;) en hel del positivt seende på andra människor :) Bakom en arg, sur, ledsen eller tvär person finns behov som inte är tillgodosedda, önskningar som aldrig kommit fram och kanske en hel del sanningar som går på tvären med den personens omgivning. Då gäller det för oss att försöka hitta det och förstå den personens situation.

Jag tänker inte berätta om hela teorin, utan ni får gott köpa bokeneller Googla på ordet, men stegen är väldigt enkla och går att börja arbeta med redan nu:
1) Vad jag och du observerar (ser och hör)
2) Hur jag eller du känner
3) Vilka behov jag och du har
4) Mina och dina konkreta önskemål uttryckta på ett positivt sätt

Det är viktigt att tänka i positiva och konstruktiva banor. Istället för att lägga in en massa inte så beskriver jag det jag ser, känner, behöver eller önskar. Genom att köra 1-4 så kommer jag ifrån frestelsen att tolka fel (du är ledsen när det i själva verket är regndroppar), generalisera (du ska då alltid…) eller ramla ner i mina fördomar (kvinnor kan ju inte städa). Jag säger istället det jag ser och hör och som kan anses vara sakliga fakta (du kommer sent för andra gången idag), berättar modigt och ärligt hur det får mig att känna (och det gör mig arg), hämtar upp behovet som jag har (för att jag vill vara effektiv och använda min tid rätt) och sen är tydlig med vad jag vill och önskar (så jag vill att du är mer punktlig eller berättar för mig när du blir sen så att jag kan omdisponera min tid). Heureka så enkelt :)

Det svåra är att inte intellektualisera sina känslor. Det är ju jättelätt att beskriva känslan i exemplet ovan som ”jag känner att du inte respekterar mig”. Det är inte en känsla utan en inte-handling som kläs i känslokläder :) Det är också lätt att hamna i fällan där jag lägger skuld och blir otydlig ”jag blir arg för att du alltid kommer sent” där du får skulden men utan att egentligen veta vad jag behövde där och då. Det är stor skillnad mellan att bli arg för att jag behöver din gemenskap jämfört med att bli arg för att jag behöver vara effektiv. Om du vill möta min önskan agerar du på olika sätt i de två skilda fallen ;)

Jag vill bara säga – LÄS! Och jag har börjat använda det här på olika ställen och i olika situationer, med min röst och mina ord i samtal eller i text i mejl och artiklar :D Försök du med! Det är lätt som en plätt!

När jag ser att det är många som läser och kommenterar det här inlägget blir jag så glad och varm inombords eftersom jag har ett behov av att få bekräftelse och att få beröra andra människor, och då önskar jag att du skriver något för att visa att du reagerat på det jag berättat och vad det fick dig att känna ;)

Så, idag blev jag invald i Sundsvall42:s bolagsstyrelse. En spännande möjlighet och kul att se hur organisationen fungerar…utöver en massa jobb såklart :) Men ytterligare ett bevis för att tyckanden och åsikter alltid kopplas ihop med straffet att tvingas åstadkomma något konkret och praktiskt! Jag har haft åsikter om regionens utveckling och hur Sundsvall42 skulle kunna förbättras. De har kommit fram till tidigare styrelser och valberedning och voila, there we go. Smicker did the rest :)

Nån som upplevt liknande? Du säger nåt på mötet, en förbättring, en idé eller kanske nåt kritiskt. Som ett brev på posten kommer straffet ”Bra, jobba vidare på det och…make it happen!” I förlängningen tar det effektivt kål på kreativiteten i gruppen och riskerar att hämma alla idéer och öppna förslag. I och för sig så upplevde jag en stor kulturskillnad från den stora myndigheten till det lilla konsultföretaget. Här på Steria är det fler som gärna tar på sig arbetsuppgifter och ansvar, medan det på kassan var en regel att kika ner i bordet eller ut på fåglarna så fort det pratades actions. Där var det förenat med livsfara att komma med ett eget förslag :D

Jag hade samma attityd på första föräldramötet på skolan men hade sinnesnärvaron och styrkan att tacka nej till skolrådet, men i fotoklubben lät det för kul att få haka på i styrelsen och bli utställningsansvarig efter att ha haft en massa frågor och åsikter. Och när politikerna skulle dra ner på dagisen hängde jag på och… ja så där fortsätter det… jag känner att jag ibland håller knip för att ta mig ur ett möte helskinnad.

Hur fasen gör man?

Hade ett samtal om min blogg idag med en av kommentatorerna. Den här personen hade undvikit att skriva en kommentar på en kommentar till ett inlägg för att inte skapa ett diskussionsforum av bloggen :) Hedersamt och insiktsfullt på samma gång, men det fick samtidigt mig att tänka till, och rannsaka syftet med min blog.

En jätteviktig tanke bakom bloggen är ju att påverka människor och att skapa dialog och kontakt mellan oss som är intresserade av relationer, ledarskap och organisationer. Oavsett vilka debatter eller samtal som förs kring inlägg här på bloggen så är alla lika välkomna. Rena trakasserier är ju såklart inte okej, men det har vi ju inte drabbats av, annat än en massa patetisk spam :)

Jag har ju en dröm till också, och det är att vi ska bli så många som är intresserade av dessa ämnen att vi skulle kunna skapa något tillsammans. Att hitta ett sätt att kompilera ihop hela vår kunskapsmassa för att tillsammans bli så mycket klokare och skickligare i våra liv och yrken. Jag tror stenhårt på wikinomics-idén och att information och kunskap som delas blir så mycket mer :)

Fasen, det skulle va kul att skriva en bok ihop, den idén har jag ju haft men inte tänkt den som ett sociologiskt open-source-projekt :D

Så, kommentera! Inte för att det är okej, utan för att vi behöver det och för att jag önskar det :)

Idag kommer vi att fira nationaldag. Oavsett alla debatter om nationaldagens vara eller icke vara, och dess status som allmän helgdag i konungariket Sverige så tycker jag att det är skönt att uppmärksamma en dag som tydliggör den grupp av människor som kallas svenskar :) En grupp som jag tillhör, och som är viktig för mig. Det är en solklart en av de grupper som jag identifierar mig med, och som jag är övertygad om påverkar mig kraftigt. Alla svenskar är väl disträa, ombytliga och extremt anpassningsbara. Alla svenskar är väl snart 41 år, fåfänga och lite lätt gråhåriga :D Alla svenskar är väl punkt, linje, yta och volym samtidigt ;)

Nej, skämt åsido, att tillhöra en grupp är viktigt för oss, se Maslow med flera. Det spelar ingen roll vem vi är och var vi är. Vi behöver en tillhörighet. Att vara svensk är att tillhöra en grupp. Känslan är skön eftersom jag vet att vi är lite bättre än alla andra :) Bättre än alla dom där ute som inte får vara med… oavsett om vi vann VM i ishockey eller inte (jag menar Zäta vann ju Stanley Cup och blev slutspeletes mest värdefulle spelare och slog Crosby i poängligan ;). Läskigare är att vi uppfattar oss som dom snälla, medan de andra därutanför uppfattas som dumma och elaka. Detta baserat på fantasier och fördomar, självklart, men det är ändå en vital grund i grupperingen att in-gruppen är skön och ut-gruppen är hotfull. Här föds embryon till otäcka från som jag vill försöka hålla mig fri från.

Det som slår mig i nationaldagsyran är dock inte huruvida det är okej att vara svensk och på köpet välja bort alla andra, utan det är vilka grupper som är viktigast och var jag lägger den största identitetsvikten. Främst är det ett intressant perspektiv på jobbet. Kring vilka organisationsgränser, kompetensområden, kunder eller andra kriterier för grupperingar samlas vi och bildar starka grupper? Jag är ju del av Sundsvall såklart, men är det starkare än gruppen Konsulter? Beroende på viket av valen jag väljer agerar jag sannolikt olika. Det påverkar mina relationer och min kommunikation. Jag har sannolikt en tendens att ingå närmre och mer öppna relationer i gruppen Sundsvall än gruppen Konsulter om jag identifierar mig geografiskt. Då sätter jag orten främst och kan prioritera bort konsultingframgångar för ortsframgångar. Om det går tvärs emot organisationens målsättningar så har vi fått oss ett litet problem :)

Och jag gjorde en riktigt cool övning en gång. Har inte riktigt tid, men måste beskriva den. Testa den själv, vetja… I Norge var vi 16 personer som delades in i två segelbåtar. Varje båt tilldelades en handledare och ett seglingsproffs. Vi seglade i 48 timmar nonstop under de första dagarna i februari i Bergens enormt vackra skärgård. Seglingen föregicks av gemensam och individuell planering mellan de båda båtgrupperna om målsättningar och genomförande. Under seglingen gick vi i skiftlag och byttes av på båten. Vi hade ständig radiokontakt mellan båtarna och turades om att vara ”ledarbåt”. Varje skift reflekterade över sin upplevelse på båten och sin relation med den andra båten efter varje pass. 

Låt mig säga så här; det var ingen enkel resa :) Trots en i förväg tydlig planering med klara mål och definierade principer för kommunikation och agerande hamnade vi i konflikter inom båtlagen, mellan båtlag på samma båt och mellan båtarna. Vi hade uppfattat förutsättningarna väldigt olika och vi hade målat upp väldigt olika bilder av vad vi skulle uppleva. Det ledde till orosmoment. Dessa situationer som uppstod konstant, var och varannan timme dygnet runt, förvärrades sedan av det problematiska kommunicerandet. Med en radio är man inte så effektiv. Vi såg ju inte varandra utan satt ute på havet på två håll och försökte förstå varann mellan båtarna medan konflikterna rasade på den egna båten.

Nåväl, det hände mycket saker till havs. Men det roliga skedde när vi kommit tillbaka på land och fått sova ut en natt i en riktig säng. Båda grupperna fick var för sig samlas i varsitt konferensrum och på blädderblock beskriva sin resa. Upplevelserna och händelserna växte fram i både bilder och i text. Det stod oss grupper helt fritt att forma presentationen som vi ville. Det var jättekul, och att få reflektera i bilder och ord tillsammans med de andra från samma båt var fascinerande. Vi hade ju gått omlott med ett annat skiftlag och deras upplevelser var inte alltid samma som mitt skiftlag :) Mycket lärorikt.

Därefter fick båda båtarna i uppdrag att beskriva den andra båtens segling! Vi skulle beskriva hur vi trodde att dom haft det, vilka upplevelser de haft och hur de hanterat vår gemensamma målbild :) Nu blev det ju ännu mer spännande! Vi var dessutom otroligt övertygade och överens i vår fördomsfulla och fantasirika uppfattning av den andra båten. De hade inte brytt sig om segling alls, ville hellre gå på motor och istället fokusera på god mat och allmänt myspys. Vi ville ju segla, och det var ju det vi varit överens om. Vi ville ut till havet medan de ville puttra inomskärs. De hade begått avtalsbrott och gjort myteri, och vi var säkra på att det hade haft mängder av konflikter där handledarna tappat kontrollen. Bilderna flödade och orden haglade. Så här hade de haft det!

När vi väl släpptes tillsammans fick vi sätta upp våra blädderblock längs väggarna. Ena båten på ena sidan rummet, och andra båten på andra sidan rummet. Vi fick presentera våra teckningar och berättelser för varandra, stående vid respektive blädderblocksblad. Det är ingen underdrift att nämna att vi hade gått på en mina :) Vi hade vandrat in i fantasiernas och fördomarnas drömvärld, och vi hade lurats in i kontrasterna mellan in-gruppens förträfflighet och rätt att ha rätt, kontra ut-gruppens ständiga misstag och feltolkningar. Ut-gruppen uppfattas ju dessutom som fördomsfull, vilket ju i sig är en skön rekursiv fälla ;)

Den aha-upplevelse jag hade under den här övningen var helskön! Dels fick jag en minnesbeta i sakfrågan. Jag hade ju haft totalfel om de andra. Där vi trott att de haft interna stridigheter visade det sig att de kommit bra överens, haft bra reflektionsövningar och att de löst massor av problem löpande. Där vi trodde att de inte ville segla utan bara myspysa låg istället en förklaring som handlade om empati med en av deltagarna som mått dåligt och varit skräckslagen för havet och vågor.

Men utöver den här minnesbetan i just seglingen så fick jag kraftfullt upp ögonen för mina egna fördomar och fantasier! Jag trodde att jag var en klok och vis kille som kunde vara hyfsat objektiv ”på nån nivå” :) Att jag kunde sätta mig in i andras situation, och leva mig in i andras känslor. Men så var det ju inte alls :( Jag var ju lika trångsynt och snar till fördömanden som alla andra. Jag var liten och ynklig… och väldigt mänsklig :) Jag fattade att vi alla bär på fördomar om andra, och att det bland annat påverkas av den grupp, eller de grupper, som jag för närvarande upplever mig tillhöra.

Min tanke är att vi kan sätta upp mekanismer för att komma ifrån det här. Tänk er ett stort konferensrum där kroater och serber samlas och gör samma övning! Vilka berättelser… Kanske lite väl dramatiskt, men varför inte köra en övning med de båda sektionerna som har gemensamma mål men också egenintressen som stör. Knak i fogarna som påverkas av de båda gruppernas syn på varandra kan oljas bort med hjälp av gemensamma fördomsövningar.

Ska se om jag hittar några intresserade idag till en liten övning :)

Hoppas att er nationaldag blir lika fin som min ;)