I Dagbladet i fredags, och i ST idag måndag fanns en intressant insändare publicerad. Den handlade om att människor mår dåligt av höga prestationskrav. Jag som skrivit ett epos om att vi mår dåligt i frånvaron av krav, och tydlighet som kan förklara dem, blev genast engagerad och nyfiken. Jag kände igen tankarna men tyckte att det saknades logik och en tydlig poäng. Jag skrev följande insändare till både Dagbladet och ST:

---

Joel Sjölén försöker i sin insändare ”Folk mår dåligt av höga prestationskrav” att ge den så kallade marknadsekonomin en smäll på käften och på samma gång slå knäskålarna av några han kallar för rikemännen. Jag kan till viss del hålla med Sjölén i några av hans uttryck. Det saknas balans i samhället idag och det visar sig i oförmågan hos många att kunna ta ansvar för sig själv och sin egen tillvaro. Men tyvärr försvinner udden ur Joels inlägg av några väl valda missförstånd och ologiska resonemang. Jag vill med denna insändare be Joel Sjölén att utveckla sina antaganden och dessutom bli mer konkret. Som hjälp på traven vill jag nämna några problem jag ser med hans text.

1) Inledning och avslutning hänger inte ihop och lämnar mig frågande vad Sjölén egentligen är ute efter med sin energiska retorik. Å ena sidan inleder han med ett antal hugg och slag åt olika håll. ”Människor” mår dåligt på grund av ”den hårdnande samhällsutvecklingen” och ”nedmonteringen av välfärden” som verkar få objektifiera Joels ilska över något eller någon han inte kan peka ut eller nämna vid namn. Den roliga är ju att han sedan avslutar hela insändaren med ett vi-perspektiv. Han anser att ”om vi skulle sänka kraven” och fortsätter på samma sätt tvärtemot inledningens retoriska vinkel genom att inlemma sig själv i begreppet ”människor” med ”så skulle vi bli nöjdare människor”. Det ger hela inlägget en märklig ton. Vem är ansvarig och vad vill han att han att vi ska göra? Du får utveckla detta Joel!

2) Att skylla människors dåliga hälsa på det faktum att vi idag skulle styras av hur mycket pengar som finns i plånboken är ett märkligt illa valt argument! Det finns ett talesätt som passar väldigt bra ”Att mätta munnen efter matsäcken”. Det är väl något som alltid har varit en förutsättning för alla arter och i alla tider!? Vem klarar av att leva på något annat sätt? Det är snarare tvärtom. Vi lever idag på en alldeles för hög nivå. Vi är för lata och bortskämda och vill ha allt serverat på det silverfat som vi kommit att kalla ”staten” eller ”samhället” och i samma ögonblick glömt bort att staten och samhället är vi själva, tillsammans. Samtidigt som vi blockerar ut lågavlönad arbetskraft från att komma in i landet i syfte att kunna hålla en hög lönenivå på hemmaplan så försvinner jobben i strömhopp ut ur landet. Kvar sitter de som inte vill jobba mer än 30-40 timmar i veckan, som inte vill kleta ner händerna varken med pizzadeg eller skurtrasor och som hest kräver samhället på en upprustning av det som slarvigt döpts till välfärdssamhället och som gick ut på att vi alla slet och tog i gemensamt, gärna mer än dagens förtio timmar per vecka, så att vi kunde ställa upp för de som hade det svårt! Nej, resonemanget håller inte. Vi har inte alls för höga krav på oss idag. Det är helt tvärtom, kraven är märkvärdigt låga och likt en samling sektmedlemmar verkar vi mentalt blockerade över var sekten Sverige är på väg. Vill du bevisa motsatsen Joel, då får du utveckla dina idéer!

3) Resonemanget om att var och en ska klara sig själv haltar betänkligt det också. Det är en fundamental grund i vilket samhälle som helst att majoriteten av alla samhällsmedborgare gör vad de kan för att klara sig själva så bra det går. På det sättet kan alla bidra med det överskott som genererats för att hjälpa de som verkligen behöver det. Det behövs inga supermänniskor för att ta sitt eget ansvar! Det kräver inte att vi kastar bort vår hänsyn till varandra som Joel påstår. Det innebär ingen omänsklig avgrund att se sin egen del och sitt eget ansvar i det gemensammas väl och ve. Problemet med oss svenskar är att vi under en lång tid betalat för att slippa engagera oss personligt, för att undvika det personliga ansvaret för det lokala nödarbetet. Vi har med ett sjukligt högt skattetryck kommit att befriats från både personligt engagemang i vår nästas välbefinnande och skuld för att vi levt över våra tillgångar. Med en hög skatt som delvis finansierat olika former av bistånd och samhällsstöttande arbete har vi kunnat somna om nätterna med ett rent men falskt samvete. När sedan kulturyttringen ”det måste vara min tur att få ta del av godbitarna” spridit sig så har det blivit för många som anser sig behöva stöd och för få som gör vad de kan för att klara sig själva för att kunna dela med sig av överskottet till de som verkligen behöver. Samhället byggs upp av alla dess delar, och om alla delar litar på att någon annan bär upp helheten. Då rasar korthuset. Delar av Joels argument är rätt, men de används på fel sätt och bevisar inte hans ståndpunkter. Det behöver förtydligas Joel!

Att Sjölén sedan avslutar med att konstatera att det finns andra värderingar än att ”tjäna-pengar-vara-lyckad-mentaliteten” är ganska vackert. Jag håller ju med om att det finns viktigare värden i livet än materiell status, jag kämpar med mig själv varje dag, men problemet är att vi inte kan gå barfota i gräset hela dagarna. Vi måste först se till att tjäna ihop till brödfödan! Och det räcker ju inte med min egen brödföda. Vi måste dra in brödföda till hela Sverige så att de som verkligen verkligen behöver det får stöd! När det är klart. Först när det är klart. Då kan vi ta av oss skorna, gå ut i gräset och i mörkret stå stilla och lyssna på brunstiga rådjur som skriker ut sina värderingar i höstnatten :)
/peterA.se

---

Hade nyss några brunstiga rådjur i skogen bakom huset. De lät som rytande lejon på en savann, nej skrikande babianer äsch. Jag gick ut i mörkret, blundade och fascinerades av att ha naturen så nära. Tyvärr körde bilarna förbi på vägen bredvid och försökte förstöra den vackra ljudbilden. Men jag var göad ändå :D

Den 22 augusti 1967 föddes vår webplats grundare, samhällsförbättraren, samtalens förnyare och med metaforen i en havnelson, peterA :) Vi vill passa på att överraska med ett inlägg helt i fåfängans och egenkärlekens ädla färger och utbringa ett fyrfaldigt leve för denne livsberikare, peterA!

 
Hurra!        Hurra!        Hurra!        Hurra!

Må din dag, likt ditt lyckliga och framgångsrika liv, som för så många blivit en avbild av de många möjligheterna, få kantas av rosenblad i tusende färger, och lysas upp av solens ljuva strålar som likt påfågelns fjädrar skina över din gyllene och spänstiga lekamen. Vi önskar dig en tillika upphöjd plats, som likväl du höjer upp oss när vi på smutsiga fötter omkring dig oroligt och sökande vandrar efter din evinnerliga visdom och djupa mildhet, där du kan se över världen som ligger för dina fötter.

/redaktionen

Inom förändringsledning pratar vi mycket om hur viktigt det är att snabbt hitta lågt hängande frukter som kan användas för att bevisa att förändringen är trovärdig och för att höja motivationen hos alla inblandade när vi ser att vi verkligen kan bli bättre tillsammans och på ett nytt sätt.

Inom förståelsebaserat ledarskap är vi tveksamma till hela tanken bakom begreppet lågt hängande frukter på grund av att det alldeles för ofta är en chef eller en konsult, kanske en hel ledningsgrupp, som suttit på kammaren och klurat ut allt det här själv. Att visa upp alla dessa låga frukter som är lätt plockbara gränsar då till manipulation, som ett annat sätt att förankra de redan beslutade förslagen :)

Jag fick ett bevis för detta ikväll genom en livs levande metafor i form av en labrador och dennes matte. Jag och mina två tjejer hade gett oss iväg på promenad för att plocka hallon till morgondagens frukostsmoothie. Vi kom fram till ett grymt hallonställe. Tjejerna blev som galna och plockade för allt vad tygen höll för. Hälften i burken och hälften i munnen. Jag var förvånad över att det fanns så mycket frukt i deras höjd men så lite bär i min höjd. Jag fick böja mig ner hela tiden och fick ont i ryggen. Dessutom såg jag att det var många som gått längs den här stigen och plockat av hallonen så jag fattade inte riktigt hur dessa saftiga hallon fanns på så låg höjd.

Jag fick förklaringen när labradoren och dennes matte kom gående. Samtidigt som jag stoppade ett av dessa lågt hängande hallon i munnen lyfte labradorrackaren på benet och sprejade ner en hallonbuske bara fem meter längre bort :) De lågt hängande frukterna fick sig en rejäl dos revirmarkerande urin! Lika snabbt som hallonet kom in i min mun spottades det ut. Jag ropade till tjejerna att spotta ut och kasta bort. Labradorens matte hörde oss och kom skrattande fram och frågade om vi inte fattat varför det hängde så mycket fina hallon så lågt längs en så fin stig genom skogen!? Plötsligt förstod jag ju hur det hängde ihop! Hon kommenterade också att det ju bara varit att fråga någon av dom som gått förbi så hade gåtan varit löst. Alla som gick den stigen visste hur det förhöll sig, de gick ju där varje dag och visste hur det fungerade. Jag, som inte alls var expert på den här delen av skogen, och inte heller på kombinationen hallon och hundar, hade haft helt fel utgångsläge i min jakt på de lågt hängande frukterna. De som passerat förbi hade antagligen varit väldigt road av att se oss plocka av dessa lömska bär, men hade inte sagt något. Antagligen hade de tänkt tanken att ”är man så dj-a dum så får man skylla sig själv” och hånleende gått vidare :)

Och det intressanta i hela denna metafor kom krypande in i hjärnan på vägen hem, när jag tänkte till på termen lågt hängande frukter som alldeles för ofta är identifierade av någon som inte kan stigen, som inte är där varje dag och som riskerar att få hånleende blickar när fel frukter plockas. När dom som kan inte blir tillfrågade är risken stor för att vi chefer gör oss själva till åtlöje när vi ska försöka förankra en idé som inte har förutsättningar att fungera.

Delaktighet är lösningen. Inte delaktighet genom förankring, utan delaktighet genom tidig inblandning och med äkta möjligheter att påverka och med en ärlig inställning från cheferna att våga ändra åsikt :)

Och visst, vi hittade andra hallon. De hängde lite högre upp, lite längre in i skogen, men de var väl värda besväret ;D

Wow !!!

Tjoho !!!!!!

Hallååå !!!!!!!

Är ni med, idag har vi 080808 och nu är klockan 08.08.08! Det är ju magiskt! Jag bryr mig inte så mycket om asiatisk vidskepelse där siffran åtta är laddad med positiva vibbar. Nej, jag är mer intresserad av siffrorna och deras mönster :) Jag menar, what are the odds? Att vi skulle få en tidpunkt där vi får sex stycken 08 efter varann i datum och klocka. Den kloke svarar 100% och får rätt såklart ;) Men det sker ju bara en gång per sekel så efter detta är det bara att vänta…

Nej, är man sifferfetischist som jag hittar man dessa stunder ständigt. Morgonen den 080706 kl 05.04 var familjen på väg att kliva upp för att flyga till Florens men då var jag inte så alert att jag synkade sekunden :) Och i våras firade vi ju pi-dagen, dvs den 14 mars, 0314 :) Jag har en längre tid hållt ögonen på mina telefonsamtal för att se när jag pratat lika länge som klockan är, så att de båda talen på telefonen är lika stora, som att prata 10.14 och lägga på 10.14 ;)

Är man inte konstig på nåt annat sätt så… :D

 

Läste första sidan i en liten smidig skrift med titeln Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet av Johan Asplund. Fascinerande läsning. Där framgår med all tydlighet hur trollen fortsatte sin relation efter det våldsamma slagsmålet i alternativ 1 enligt det tidigare inlägget :)

Trollen var nu värsta ovänner. Nu förhöll det sig så att dom bodde ganska nära varandra, med bara ett risigt lingonris mellan sina stubbar. När de efter dagens svampkrascharvärv drog sig till hemstubben hände det titt som tätt att de gick förbi varandra när de gick för att hämta tvättvatten i den vackra daggkåpan de använde som gemensam brunn. Det gick att se väldigt tydligt att det vilade en orolig konflikt över deras relation. De hade nämligen slutat att hälsa på varandra. Troll har inte särskilt sofistikerade vanor, och är inte så socialt slipade, men de brukar ändå hälsa på varandra när de möts, men det hade dessa två alltså slutat med.

Att sluta hälsa, visar det sig enligt boken, är inte alls så lätt som man kan tro. Det sitter så djupa mekanismer inom oss att det är ett riktigt avancerat uppdrag att genomföra.

Det ena trollet märkte att dess ögonbryn hade en tendens att lyftas vid mötet med det andra trollet. Det kändes inge bra eftersom det ju, som det ju av praxis tolkas i många kulturer, kunde uppfattas som en informell bekräftelse på att det andra trollet blivit sett och att ingen fiendskap finns mellan dem. Det fick ju inte ske! Att låta bli att munnen drar på smilbanden var lite lättare för dessa troll än det är för oss människor, men ändå fanns där ibland en liten ryckning i mungipan hos båda trollen, vilket de försökte undvika till varje pris. Den största nesan uppstod dock när det andra trollet en kväll inte hann hålla i sin hand som ryckte till och nästan formade vad som kunde uppfattas som en hälsning, och strax därpå for ett litet ”hej” pipande och viskande ut genom strupen. Det andra trollet kände sig generad, rodnade och mådde inte alls bra. Fast egentligen spelade det ingen roll för andra kvällar när båda trollen lyckades hämma sina hälsningsreflexer mådde dom ändå dåligt.

Det är inledningen i den här boken, som fortsätter vidare med sociala responsorium och asocial responslöshet :) Vilka begrepp och ämnen ;) De satte namn på betraktelser jag gjort men inte riktigt kunnat förstå eller placera i mitt kunskapsträd!

Dn här sagan hörde jag mig själv berättade igår och måste skriva ner för att spara. Läs den på egen risk för jag har inte putsat till den för publicering än. Det ska jag göra inför sammanställningen av min fabelbok som (kanske) kommer att heta ”I fablernas verksamhet” :) eller nåt annat dumt ;)

Det var en gång två troll. Det ena var abstrakt, visionärt och med låga associationshinder. Det andra var konkret, resultatinriktat och med ett skarpt intellekt. De vandrade genom skogen och letade efter svampar att krossa med sina knölpåkar. Plötsligt hittade de en citron. En stor, gul och mjuk citron. Ni vet, en sån citron som syns på mils avstånd och som får tandvattnet att rinna till på vem (även för troll) som helst. De började kivas om citronen. De hade ingen aning om vad det var, men var väldigt nyfikna på det nya och ville så gärna lära sig mer om detta märkliga fynd. Till slut enades de om att dela på citronen och få en halva var. Så gjorde de. Det ena trollet delade, och det andra valde först :) Det ena höll upp citronen mot den blåa himlen, beundrade det gula skalet som sken så vackert som solen, och när han så beundrade citronens ljusgula skal hördes fåglarnas sång plötsligt mycket tydligare och vackrare, gräset och löven blev grönare och skönare och vattnet i bäcken porlade så underbart att till och med detta lortiga troll kände lusten att bada och plaska. Det andra trollet tänkte att det här måste vara något väldigt smaskigt, tog snabbt en tugga av det saftiga fruktköttet och spottade sekunden efter ut alltihop. Hon fräste och spottade och tjöt och tjoade och letade efter vatten. Inte för att bada i (för det här trollet var också lortigt och behövde självklart bada) utan för att skölja munnen med. Det svartnade för ögonen och för en stund trodde det andra trollet att hon skulle dö av allt det sura.

Alternativt slut 1: Det ena trollet skrek åt det andra trollet att hålla tyst för stämningen bröts av alla skrik och tjut och fåglarna skrämdes på flykt och citronsaft sprejade illvilligt i dennes ögon. Det andra trollet skrek tillbaks att han kunde hålla käften och dra dit pepparn växte, för nu var det så surt i munnen att det egentligen inte gick att få fram fler ord än så. Det ena trollet blev då så arg över att bli störd i sin beundran av sin citronhalva att han helt sonika klappade till det andra trollet i huvudet med sin svampkladdiga knölpåk. Bråket var nu i full gång. Vackert, skrek det ena trollet. Äckligt, skrek det andra. Ingen av dem lyssnade egentligen eftersom det krävs rätt mycket koncentration att slåss med knölpåkar. När de båda var rejält påpucklade och blåslagna skildes de åt, utan sin citron, och så vitt jag vet har det inte träffats än…

Alternativt slut 2: Det ena trollet blev väldigt överraskat över det andra trollets reaktion och frågade vad som hänt. Det andra trollet svarade, efter några klunkar bäcksvatten, att det var den mest vidriga lilla tingest de någonsin stött på! Det ena trollet frågade varför, fick övertydligt reda på orsaken, tog en tugga och spottade och fräste och svor eder och förbannelser och lovade heligt och dyrt att aldrig äta något så motbjudande igen. Det andra trollet frågade varför det ena trollet inte smakat tidigare. Det ena trollet berättade då inlevelsefullt om känslan som väckts av den sköna citronen, den vackra färgen, den mjuka formen och alla intryck i naturen som förstärktes i det ljuva skenet från citronens glans. Det andra trollet vände på sin citron och medan ett stort leende spreds hos det andra trollet föddes insikten om citronens möjligheter. De tittade på varandra, brast ut i ett stort trollgarv, gav varandra en kram och gick vidare genom skogen med varsitt vackert halsband i vilka deras citronhalvor hängde. Från och med nu med den sköna insikten att två troll, stöpta i samma form, kan ha så vitt skilda uppfattningar om en liten pryl som en citron (nu visste ju inte trollen att det var en citron för dom hade inte lärt sig det ordet än men det spelar egentligen ingen roll för sagan) och vad spännade det var att få reda på vad den andre tyckte. Då får man ju två tankar i en, sa det ena trollet. Nej, sa det andra trollet, det är ju två känslor i en! Så skrattade de igen och så vitt jag vet skrattar de än idag…

Vilken saga är den vanligaste i våra kontorslandskap? Den där vi munhuggs och slåss om utrymmet, eller den där vi lyssnar och frågar och ger varandra tid och plats?
Känner du igen dig ;)

Det var en gång en höna och en gris som bestämde sig för att starta en restaurang. Den skulle servera skinka med ägg. De fixar finansiering, bygger restaurang, anställer personal och börjar planera all marknadsföring inför den stora öppningsdagen. Allt går jättebra tills grisen en morgon vaknar, tittar på hönan och känner att något är fel. Det går upp för henne att hönan inte känns lika engagerad längre, att det i själva verket varit hon själv som drivit alla aktiviteter och kommit med alla idéer. Grisen tycker att det känns djupt orättvist och förstår plötsligt att den uppoffring av sin egen skinka hon själv behöver göra för deras gemensamma framgång är mycket större än hönans enkla bidrag av ägg och innebär ett starkare engagemang och ett större ansvarstagande för resultatet.

Hur gör vi för att få fler grisar i våra verksamheter?

Wow, vilken skön semester jag har haft! Imorrn börjar allvaret igen, och även om det bara är för en vecka (jag ska vara pappaledig med barnen i två veckor därefter (även om det kan bli lite offertarbete under tiden)) så känns det att sommaren är över och jobbet kör igång. Italien, Toscana och Tignano kan verkligen rekommenderas! Det var en upplevelse, och att, som vi gjorde, bo på lantgård gav en extra dimension åt hela resan. Vi hade två veckor utan det här oundvikliga aktivitetshetsandet som en stadsresa innebär :) Nu hade vi bara en pool, tjugofyra katter och en strålande sol utanför dörren. Klart skönare och avslappnandere ;)

Under sommaren har jag ömsom läst och omsöm skrivit om förståelse. Jag har fått en helt ny förståelse för förståelse och för förändringsledning, eller egentligen ledning överhuvudtaget. Det är nog ett av de större kvantsprången jag tagit på senare år och jag är fortfarande mitt uppe i utforskandet av det här nya området av insikter jag fått. Före sommaren 2008 fattade jag ju att jag måste vara ett föredöme, att det krävs dialog och att reflektion är viktigt. Det roliga är ju att jag inte fattade varför :) Nu ser jag det jag visste då i ett större perspektiv, och inser vad det är som gör oss mer effektiva när vi förstår mer av arbete och situation. Dessutom förstår jag nu att ingen förändring kan administreras fram mot en förutbestämd ritning utan måste skapas i dialog med alla inblandade :) Det gör att många av mina gamla pelare, HJÄLP, riskerar att raseras. Nja, ”riskerar” är nog milt skrivet. Jag tror att jag använde det ordet för att jag just insåg att ”Nuläge-Börläge-Vägen dit” inte längre håller! Inte på den detaljerade nivån som många av oss arbetar på :( Undrar om det verkligen är så dramatiskt…?

Ja, ni ser själva min ambivalens och tvekan. Precis som det är nere i kaninhålet när man just är i färd med att stoppa upp huvudet och bli lite klokare ;)