Wow, satt och analyserade besöksstatistik och såg att translate.google.com hade skickat besökare till peterA.se :) Jag fattade först inte vad det innebar, men när jag kollade de exakta söksträngarna insåg jag att jag är läst på andra språk än svenska, utan att ha skrivit ett enda ord (nåja) annat än svenska här i bloggen! Det finns alltså läsare i Danmark, USA/UK och Tyskland som läser bloggen på andra språk, automatiskt översatt av Googles translator :D Välkommen och jag hoppas att ni kan ta till er mina budskap trots ett maskinellt översättande oss emellan.

Jag har ju själv försökt arbeta på engelska i tre månader för att vara schysst med vår indiska kollega som besökt oss i Sundsvall. Översatte ”kratta i manegen” med ”to rake the ring” vilket inte var helt klockrent :) Fick reda på att det hette ”to pave the way” av en språkbegåvad stjärnkonsult på kontoret ;)

Men att bli läst internationellt – det är ju fräckt som helst!

Kom nyss hem från säsongens första springrunda. Lite snöigt i spåren fortfarande och Sticksjön var fortfarande heltäckt av is. Lyckades uppleva en period av flyt efter tjugo minuters slit, och detta trots att det var premiär :) Vinkade också åt en kompisfamilj som körde förbi och sträckte nog lite extra på ryggen och stegen för att se njutande ut mitt i svidflåset ;)

Efteråt var jag ruggigt nöjd, var hungrig och avslappnad. Jag satt och kände hur kraften återvände och hur pigg och stark jag blev minut för minut, efter ett utmattningspass som detta. Med huvudet fullt av Maskuliniteter [R.W. Connell] tänkte jag tanken på biologi kontra sociologi. Är det biologiska funktioner som gör att jag mår så här bra? Är det endorfiner som utsöndras av den fysiska aktiviteten och hormoner som får mig att må bra? Egentligen är frågan om denna känsla kan förklaras ur ett evolutionsperspektiv, eller är det sociala strukturer som spelar mig spratt? Känns det bra för mig att ha genomfört ett träningspass för att det finns ett socialt krav på mig från min omgivning? Vårt samhälle uppvisar massor av sociala fakta som bekräftar just det, vi uppskattar och avundas de som tränar, vi får av arbetsgivare ersättning för träningsavgifter och får träna på arbetstid, det finns ett ideal som förhärligar det sunda livet med goda matvanor och regelbundna rörelsepass, media framställer livet utan friskvård som farligt och något för mindre statusfyllda människor.

Så varför mår jag bra – biologi eller sociologi? Ja, fan vet, men jag är mindre stensäker på det första efter att ha läst halva Maskuliniteter ;)

Fick en underbar flashback imorse när jag i tidningen läste att Sundsvalls kommun tappat många nyckelspelare i form av viktiga tjänstemän (se Sundsvalls Tidning). Peder Björk (S) kommenterar det faktum att sex av åtta förvaltningschefer bytts ut under de senaste två åren med ett konstaterande att det inte var för att kommunen på något sätt skulle vara en dålig arbetsgivare, tvärtom. Nu har de blivit tydligare i delegationerna och kraven på cheferna och det har gett förvaltningscheferna större ansvar, vilket är tecknen för en bra arbetsgivare anser Björk.

Det roliga i det här är att det finns en inbyggd paradox i det här :) På samma sätt som att det är den som vågar vara svag som, till skillnad från den som alltid måste spela stark och orubblig, egentligen är den som är stark. Den projektledare som flaggar grönt på alla punkter och inte ser några risker är den som har den sämsta kontrollen ;)

I Sundsvalls Kommuns fall är det så att ett av de mest utmärkande dragen för en dålig arbetsgivare är att den snarare uppfattar sig som en mycket god arbetsgivare utan några brister. Ju färre brister som visas upp desto större är risken att vi har att göra med en organisation som har problem! Dels ingår självinsikt i ett gott ledarskap med en naturlig instinkt att leta efter allt som går att förbättra, och dels är kulturen att inte våga vara mänsklig och förbättringsbar livsfarlig i vilket företag som helst.

Det här är dessutom ganska lätt att testa. Det är bara att ta fram lite kritik som leder fram mot ansvarsområden hos lite högre chefer, för då brukar det smälla rejält. Ungefär som artikeln med Peder Björk som visar upp en skön fasad av genomtänkthet och koll på läget ;)

Det kanske är så att de inte har mer att förbättra, men det skulle vara första gången sen vi satte på oss fikonlöv och började skämmas :D

Man måste alltid göra det man kan för att beundra sig själv och frossa i självgodhet :) Med detta inlägg fyller jag alltså tvåhundra inlägg sedan starten för läänge sedan, och det är väl värt att uppmärksamma och reflektera över!?

Jag skrev den 18 juni 2008 om mitt hundrade inlägg ”Som en älskare av siffror och nostalgiker av rang så kan jag ju inte göra annat än att uppmärksamma det etthundrade inlägget :) Lite märkligt är det ju av en kille som inte har tålamod att läsa annat än de första kapitlen i böckerna jag köper, som släpper en fin vana när den börjat sätta sig, som kläcker idéer men som inte låter dem växa. Jag har ju kommenterat min morgonbön tidigare; “Gode Gud, låt mig idag, om så bara idag, klara av att slutföra en enda … oh, titta där är en fågel!” som ett ganska träffande exempel :)”. Jag är ju samma person idag som då, men å andra sidan har det bara gått tio månader sedan dess. Däremot så är väl det faktum att jag lyckats skriva etthundra inlägg ett bevis för ett tålamod och långsiktigare intresse än vad jag visat upp inom andra områden ;)

”Nu har jag alltså härdat ut i etthundra inlägg och det är ju helt fantastiskt och mycket beundransvärt. Vänta, här bakom mig ropas dessutom “ovanligt makalöst“, “tålmodigt“, “strålande” och “kaffet är klart“. Ährum, stryk det där sista vetja ;)”. Jag har ju inte ens behövt härda ut, utan det har varit ett enormt nöje :D Och orden ovan ropas konstant bakom mig…

”Men på något sätt har jag blivit fast och beroende av bloggen, och hur det här ska gå när jag tar semester, drar till Italien och sen till fjälls, helt utan uppkoppling, ja det får vi se. Men jag kommer att försöka leta upp internetcaféet i den lilla Toscanabyn för att se hur det går och hur ni mår ;)”. Jag stack ju till Italien och uppdaterade inte ett enda inlägg på över två månader under semestern i Toscana och på resan till Rom. Jag skylle på att jag inte hittade det lilla internetcaféet, men ärligt talat, oss emellan, så letade jag inte ens ;) Jag kom åt Internet på hotellet strax intill den brummande Via Nazionale den 19 juli, och hade hela inkorgen fullproppad med spam-inlägg.

”Inlägg för inlägg har kommentarerna ökat och det är så enormt skoj, och det är ju den dialog som jag verkligen vill ha. Jag lär mig massor av det här bortsett från att jag fortfarande använder bloggen som ett transparent och torgfört bankfack för mina reflektioner :D”. Kommentarerna har ökat än mer, men det skulle kunna vara så mycket större. Jag söker ju efter dialoger av än intensivare art. Jag har försökt att locka till kommentarer genom att kommentera andras bloggar (scratch my back) och att alltid kommentera andras kommentarer (respect!) och skriva intressanta inlägg (self betrayal ;). Men till skillnad från modebloggläsare eller skandalbloggläsare så är ni smarta, insiktsfulla och sociologiintresserade läsare (om jag generaliserar ;) inte lika skrivande och öppet tyckande…

Men summan av hela kakan är att det fortfarande är så jäkla skoj att ha (som en högt respekterad kollega skriver) ett pensieve att skriva ner sina minnen och tankar i. Nu är mitt nästa uppdrag att göra om layouten och formen för bloggen.

Lev väl i hundrade inlägg till :)

Wow, vilken bra dag jag hade igår. Vi hade prominent besök från Västervik för att prata om vårt gemensamma arbete med deras nya turistportal, något väldigt nytt och annorlunda. Turistchefen Stina Ericsson (ni vet, Turistchefen bloggar) och två av hennes kollegor var hos oss nästan hela dagen, och jag, som inte deltagit praktiskt i projektet tidigare, fascinerades över stämningen på mötet, kreativt och inspirativt, öppet och tydligt. Vad tycker jag, och vad tycker du? Vi slapp ifrån den här vanliga hämskon som så många möten drabbas av, nämligen viljan eller kravet av att alltid kunna och veta allt. Det var okej att ställa en öppen fråga, hur gör vi nu? Dessutom var det ju roliga och trevliga människor.

Och var det just därför mötet hade den prägeln, eller fanns det andra grunder? Värt att reflektera kring och känna sig glad och stolt över. Samarbete och interaktion är inget som sker automatiskt, men är makalöst när det fungerar :)

Sitter här efter en trevlig middag med grannarna. Den tjugosju år gamla actionrullen First Blood har just börjat. Minnen av tidigare upplevelser av filmen blandades med och jämfördes mot faktiska scener i filmen. Det är inte alltid man minns exakt hur det egentligen var, och det pratade vi också om på middagen. Grannarna hade tittat på Vi hade i alla fall tur med vädret med barnen. Minnet av filmen var soligt och glatt, och den var visst riktigt fryntlig och rolig. Med barnen, hundra år senare, infann sig inte alls samma känslor och upplevelsen blev en annan. Med barnen i soffan blev det till exempel tydligt hur mycket Rolf Skoglund, i rollen som pappan, svor och levde rövare. Kanske inte så kul med en 9-åring och en 7-åring i soffan :)

Jag mindes inte heller riktigt introt i filmen om John Rambo som jag upplevde den nu. Fascinerande såg jag hur den forne vietnamsoldaten, den ärrade veteranen Rambo fick besked om hans kompis död i cancer, och rörd och lätt desillusionerad vandrade från hans sorgsna mor. Jag kände med honom och kände tyngden på hans axlar. Kontakten med stadens sheriff blev fel från första början. Sheriffen vill köra ut Rambo ur stan – ”Du passar inte in, vi vill ha det lugnt, vi är nog ganska tråkiga”. En tuff snut som måste visa var skåpet ska stå och en ledsen men auktoritetskänslig Rambo som bara vill käka och ta det lugnt och få vara ifred. Vad enkelt det hade varit, kände jag som åskådare, om sheriffen i det läget släppt av Rambo vid en diner, pekat på busshållplatsen och gett honom lite utrymme, some lebensraum. Inga kraftmätningar hade skett, och ingen kamp om makt och rätten att bestämma hade stört, och ingen konflikt hade seglat upp, kort sagt, vi hade inte fått varken First Blood eller någon av de övriga uppföljarna ;) Nu blev det inte fallet, och samma gäller John Rambo. Hade han gett fan i att gå tillbaka över bron när sheriffen lämnat av honom. Svalt tyst och gått vidare, då hade inget av det som hände hänt. Men i polisbilen hamnade dessa två individer på helt fel kant. Ingen av dem ville låta den andre bestämma eller få styra varken samtalet eller skeendet. Båda bar säkert på en hel del osäkerheter och rädslor, men ingen ville öppna upp för den andre utan spelade ut sina roller på kraft och aggression. I den pressade och hotfulla situation de befann sig i glömde de helt bort att försöka förstå varandra och de behov som präglade deras agerande :)

Sen sker resten av filmen på något sätt enligt den räls som den första kvarten lade ut. Det är samma grunder till konflikt och missförstånd, men de eskalerar enormt och slutar med ond bråd död. Det jag sitter och funderar på just nu är hur vi kan bryta en sån situation, lösa upp ett sånt dödläge?

När två personer hamnar i samma läge som sheriffen och Rambo, hur i hela friden kommer de tillbaka utan att automatiskt fortsätta på den räls som leder till destruktion och elände? Kan de själva öppna för ett intresse av den andre, och vågar de öppna för en tydlighet av egna behov och känslor istället för att hela tiden uttrycka krav och hot om vedergällning, eller krävs det hjälp utifrån? I Giraffspråket-Känslans kommunikation finns förslag på beteende som kan hjälpa dem ur dylika situationer, men jag upplever att det krävs en förståelse och en ändring av bådas beteende, och vem tar initiativet till denna förändring? Och hur görs det?

Går det ens att genomföra?

Jag har arbetat med den här typen av situationer som utomstående, och har varit den som pratat med par som sheriffen och John Rambo. Det går väldigt ofta väldigt bra, och till och med i än mer känslomässiga situationer med äkta par, fungerar det väldigt bra när vi slutar tolka, pratar om behov och känslor istället för att projicera och fantisera om vad den andre tänker på just nu ;)

Men lämnad ensam i en låst konfliktsituation, som Rambo, är det mycket svårt, och drabbad av den starka emotionella stress som uppstår är det ibland omöjligt. Eller?

Väl hemkommen från Tärnabys vårvintervackra fjällvärld, mitt i ett frenetiskt bokslutsarbete inför morgondagens rapportering reflekterar jag över den gångna påskhelgen som fick sträcka ut sig över tisdagen. Skärtorsdan blev en riktig skärseld, en skräcktorsdag. I Strömsund, 23 km innan avfarten i Slussfors, går hastigheten ner från 90 till 70 genom samhället. Jag, som var uppe i tempo efter att ha kört om en skum bilist i en gammal 740 som körde om före backkrön och kurvor och en sån man inte vill ligga bakom när man har en familj i bilen, hann såklart inte sakta ner tillräckligt utan blev skjuten med laser i 82 km/h. Mitt i samhället, stoppad av en barsk polishand, hade jag en låång kö bakom mig, inklusive 740-dåren, som alla låg i skjutskugga och som inte drabbades. Det misstaget kostade 2ksek (sitter som sagt med resultatet, därav ksek ;) och orsakade en påsklång period av retsamma kommentarer från familjen.

När jag kom hem, efter en långsammare körning, hade jag fått resultatet från sista temat på delkursen Sociologins klassiker. Jag fick ju godkänt redan innan påsk, så jag var säker på att ha fått godkänt på delkursen, men nu fick jag poängen. Det är helt sjukt hur sned uppfattning jag har om mitt eget arbete. Jag kapitulerar fullständigt i och med detta. Rapporten var ett snabbjobb efter lång tids grubblerier om hur man jämför tre giganter inom sociologin. Jag var osäker på hur jag skulle få flyt i texten, lämpliga kriterier för jämförelsen och schyssta referenser till både deras verk och annan referenslitteratur, och jag bröt med timebox på fredagkväll. Jag chansade på att det skulle räcka till 10 poäng och godkänt. Men trots mina minskade ambitioner cashade jag in 19 poäng av 20 möjliga! Man skulle ha 10 poäng för godkänt. Det innebär att dessa nitton ju bör ge ett A, wow :D

Halleluja! I’m a total stranger to myself ;)

En dag på isen med egenhändigt tillverkat pimpelspö, med fjällens vackra toppar klädda i kritvit snö och med solen som skiner på oss små mäniskor ger en sån total avslappning och skön reflektion över vardagens dunkla gråhet :) Jag fick inte ett napp, och kände ingenting, medan de övriga både såg och kände och fick upp vacker röd fisk. Men, att inte få fisk, det spelar egentligen inte så stor roll. Att få vara ute, låta vårsolen steka en tvättbjörnsbränna i ansiktet och frysa lite åt den kalla västandvinden – det är tillräcklig lisa för min själ.

Jag börjar nog bli gammal, för precis så gjorde ju min pappa när jag var liten. Han agnade min och brorsans pirkar med maggot, han borrade hål och rensade dem från is med sina bara händer, och lagom tills vi började frysa så fanns en mysig eld att värma sig vid och korv att grilla. Han hann inte fiska så mycket men trivdes med livet på grund av just allt detta.

Det är skönt att isfiske-curla lite :)

Kan man ha ett G i ryggen :) Jo, det kan man. Jag tar påskledigt med ett Godkänt på sista tentan på delkurs tre! Har ingen aning om poängen ännu, för rapporten är inte rättad och poängsatt men jag har fått meddelande att jag är godkänd, och därmed får minst G på hela delkursen och ytterligare 7,5 sociologiska hp :)

Hurra jag vad jag är bra :) Glad påsk!

Om jag int haft så mycket att göra på jobbet just nu hade jag lagt ut min slutliga skrift från delkursen om sociologins klassiker, ingen jag är stolt över men ändå, här på webben. Det tar väl inte mer än några minuter, men jag har liks inte det över så det får vänta. Dessutom är jag ju som sagt inte så nöjd med resultatet. Körde ju fast rejält i sättet att jämföra de klassiska 1800-talssociologerna Marx, Durkheim och Weber. Jag hade så att säga ingen arkitektur för jämförelsen. När jag väl kom på ett bra sätt att strukturera var det bara två dar kvar och det gör man inga underverk på. Städkväll och slalomkväll pockade på uppmärksamhet men ett nattjobb senare så fanns nåt jag hoppas på G för i varje fall.

Nu är det arbetslivssociologi och det verkar superskoj. Nu får jag ju koppla mina 23 års arbetslivserfarenhet (fy vad det låter sjukt långt) med teorierna. Surt dock att börja om och läsa kapitalism och industriell utveckling igen, men det bör bara gå något kapitel till innan det händer grejer.

Att studera sociologiska perspektiv på arbete med och utan lön - känn på den till exempel :)