Arkiv för månad april 2011

Change blindness – testa dig själv

29 april 2011

Det finns ett skönt begrepp inom kognitionen som kallas change blindness. Det handlar om att man tror att man ser allting i en situation. Vi upplever dessutom att allt vi ser är detaljerad och i färg. I verkligheten är det ju inte så :) I ögat finns ju dels ett område där vi inte ser något alls. Det är blinda fläcken där syncellerna ansluter till synnerven för transport av information till hjärnan. Trots detta tycker vi att vi ser hela synfältet utan problem. Vi kan inte se speciellt bra i periferin heller. Utanför det centrala fokusområdet ser vi suddigt och med stora optiska kvalitetsbrister. Ett objektiv med våra problem skulle aldrig kunna släppas på marknaden ;) Kanske detta har att göra med prioriteringen av vår mentala kapacitet. Vi kan inte ha full uppmärksamhet på alla sensoriska områden utan prioriterar de som är viktigast. Olika djurarter är dessutom olika utrustade som Hjärnfysik-bloggen beskriver.

Men de perifera områdena är känsliga för förändringar, och på grund av att vi snabbt kan titta till ett område där det händer något tror vi att vi ser allt lika bra. Men vi tenderar att missa saker i bilden. Testa den här filmen till exempel. Forskarna Simmons och Chabris har publicerat flera roliga filmer som går att testa.
Hinner du med att räkna alla passningar som de vitklädda gör?

Jag fick en MSN-fråga

26 april 2011

Som om det inte räckte med en fråga på mejl om svåra texter fick jag en skön fundering via MSN. Det var från en före detta studentkollega som flyttat till Australien och som nu gör en analys för en stor bank. Det var en kundanalys över bankens alla kunder oavsett tjänster och kanaler – consumer behaviour for finance service sector – med olika perspektiv för differentiering; storlek, geografi, historik osv. Jag har ju ingen aning om finanssektorn, eller nåja, mycket liten kunskap om relationen mellan en stor finansiell aktör och dess kunder. Via några frågor om syfte och mål med undersökningen kunde jag bara bidra med mitt perspektiv för kategorisering av mänsklig verksamhet. Det visade sig fungera alldeles utmärkt :)

Jag har gått och fnulat på denna modell för kategorisering i drygt ett år, men har ännu inte skrivit ner den. Till skillnad från många andra idéer jag fått så lever den här med mig ständigt. Det går inte ett möte eller ett analysarbete utan att jag försöker hitta mönster och skillnader i det jag studerar. Kategorierna är väldigt enkla och är endast tre stycken vilket gör det väldigt lätt att använda i alla möjliga situationer. I exemplet med australiensiska finanskunder tipsade jag om att skilja på beskrivningarna av deras verktyg, processerna de  använder för att nyttja bankens tjänster och det beteende som relationen mellan banken och kunden präglas av. De hänger såklart ihop och verktyg används i processer som präglas av den kultur som relationen lever i. Allt för ofta blir vi dock fokuserade på det vi kan se och glömmer det vi inte direkt kan observera. Med dessa tre kategorier blir det tydligt att vi också behöver studera eller beskriva människors arbetssätt och deras relationer.

Det är ju faktiskt så att det jag använder perspektiven till är kognitiva processer, så kanske det är tre olika nivåer av studier av mänsklig interaktion. Kognitiva studienivåer? Nej, det låter lite tråkigt.

Måste hitta ett bättre namn, och göra en sammanställning, men det behövdes inte i fallet med Australien :)

Jag fick ett mejl

21 april 2011

För någon vecka sedan fick jag ett mejl med en märklig fråga. Via LinkedIn utmanades jag av frågan ”Jag är på jakt efter en text, ca 1/3 A4-sida, som ska vara ytterligt svårläst och nästintill obegriplig. Du råkar inte ha samlat på nåt sånt och vill dela med dig?” :) Först blev jag fundersam. Varför ställs frågan till mig. Är jag känd för att samla på svårlästa texter? Sen blev jag irriterad. Är det jag som ska ha skrivit texten som ska vara obegriplig?

Efter några mejlväxlingar fick jag förstå att det var texter av andra författare och att jag hade ett intresse för svåra ämnen och därför skulle kunna ha kommit över och kommit ihåg någon sådan av allt jag läst. Phjuhh :)

Det blev dock inte lättare för det. Jag började leta efter dokument jag fått i jobbet. Jag grävde bland rapporter jag laddat hem i utbildningar i sociologi och kognition. Jag scannade av bokhyllan för att se om jag hade något riktigt tufft att bita i. För några år sedan skulle jag nog ha tagit ett stycke ur Sandberg och Targamas Ledning och förståelse. Den är både bra och svårtillgänglig. Nu fastnade jag däremot för Simians, Cyborgs, and Women: The Reinvention of Nature av Donna Haraway. Jag läste den i B-kursen i sociologi ifjol och det var en fantastisk bok. Det var som ett gott vin som behöver lagras och sedan luftas för att ges rätt förutsättningar. Första gången jag läste var det tjocktätt med obegripliga ord och meningar. Andra gången gick det in lite kunskaper. När jag läser den igen kommer den att vara som en god lagrad ost :)

Jag hittade dessutom ett av de fräckaste och svåraste kapitlen på nätet. Haraway har skrivit en hel del artiklar om feminism och social utveckling och dessa paketerade hon sedan till boken Simians, Cyborgs and Women. Denna artikel publicerades 1988 i Feminist Studies och blev i boken kapitel nio och hette Situated Knowledges: The Science Question in Feminism and the Privilege of Partial Perspective. Hon gillar ord vilket jag också uppskattar. Min engelska hänger dock inte riktigt med alla gånger. En skön mening som visar hur hon vrider på orden är

Some of us tried to stay sane in these disassembled and dissembling times by holding out for a feminist version of objectivity.

Hon gillar, precis som jag, långa bisatsfyllda meningar och vänder och vrider på texten så att den flyter runt som en meandertät fjälljokk, som i

So, I think my problem, and ‘our’ problem, is how to have simultaneously an account of radical historical contingency for all knowledge claims and knowing subjects, a critical practice for recognizing our own ‘semiotic technologies’ for making meanings, and a no-nonsense commitment to faithful accounts of a ‘real’ world, one that can be partially shared and that is friendly to earthwide projects of finite freedom, adequate material abundance, modest meaning in suffering, and limited happiness.

Artikeln jag bidrog med skulle användas i en utbildningssituation och exemplifiera hur vi kan exkludera och inkludera andra människor med sitt sätt att kommunicera. Jag som funderat på andra aspekter av röd och grön zon fick genast något nytt att fundera på. Sättet att kommunicera kan också påverka :)

Mejla mer. Det här var ju roligt :)

Shantaram – jag är redan fast

20 april 2011

Jag började läsa en ny roman i veckan – Shantaram av David Roberts. Den är på nästan 1000 sidor så den har legat och väntat medan jag läst Paganinikontraktet. I veckan som gått började läsa, för att försöka hitta en lucka mellan jobb och plugg och slalomslipning å ena sidan och sömn och sovande å andra sidan. Jag behöver skapa ett litet andrum där anden och tanken kan fly från vardagen och lockas in i fantasin på väg mot drömmen :)

Och jag kan bara säga, Shantaram here I come! Jag är fast och måste skriva klart det här för att få komma tillbaka till Bombay och den välskrivna texten och de sköna miljöerna. Jag gillar ordbildningarna som översättaren lyckats få till av Roberts orginaltext. Blir nästan sugen att läsa den på engelska för att se hur den fungerar då. Jag menar, känn på en mening som Rösten är mer än hälften av kärleken eller den bruna röken från elden bara var en viskning om förstörelse.  Det är poesi i romanform ;D Boken handlar om Roberts, som rymt från… ähh… läs den själv. det är den värd! Nu hoppas jag på riktigt dåligt fjällväder i påsk så att jag får stanna inne och läsa ;)

Nej, måste gå och läsa lite…

Överraska och skapa uppmärksamhet

20 april 2011

Jag sitter och härjar med påskplugget i kognition :) Vi fick ledigt över påsken, men i universitetsvärlden innebär ledigt endast att arbetsuppgifterna för denna vecka flyttas framåt till nästa vecka. Denna vecka hade vi fyra uppgifter, och nästa vecka har vi tre. Då ska vi alltså fixa sju uppgifter nästa vecka istället. Skönt med påskledigt ;)

Just nu läser jag om situerade minnesbilder. Det är rätt fräckt. I höstas gick jag igång på scheman som beskriver objekt och händelser utifrån kategorier som innehåller kriterier för de objekt som ska ingå. I kategorin bi är kriterierna vingar, randig kropp, gadd osv. Jag såg framför mig hur vi kategoriserade allt vi kom över. Kategorierna utvecklades allt eftersom vi upplevde mer objekt och händelser. När barnen var små sa de fluga om allt som var litet och flög :) Oavsett om det var en fluga, mygga, humla eller liten fågel ;) Sen lärde de sig att skilja på fåglar och myggor och flugor. Getingar blev ett begrepp för allt större kryp som stacks, tills de kunde skilja på humlor, getingar och bin. De lärde sig också att dessa smådjur med sex ben tillhörde kategorin insekter, och att två ben med vingar var fåglar.  En av de stora kategorikerna var ju Carl von Linné som skapade ordning i vår värld. Han försökte också beskriva stenar och mineraler men det gick mindre bra, och det kan jag förstå när han tänkte få med njursten och gallsten i stenarnas rike :)

Nu läser jag situerad kognition och situerade koncept av Barsalou. Nu räcker inte scheman med kategorier längre. Det är situationerna som gör våra kognitiva processer framgångsrika. Tänk dig situationen att du kommer in i vardagsrummet i ett hus du aldrig besökt tidigare. Du ser ett objekt med fyra ben mitt på vardagsrumsgolvet. Det är rätt ineffektivt att börja scanna av alla tänkbara kategorier som har kriteriet fyra ben. Situationen som vardagsrummet innebär är ett viktigt underlag för att kunna hämta upp rätt minnesrepresentation. När du ser att objektet har päls och rör på sig smalnar mängden möjliga kategorier ner betänkligt, och när du med hjälp av kriterier för nos, ögon och svans inser att det är ett kattdjur är du så gott som klar. Det var inget litet bord du såg, det var ingen hund. Det var en katt. Fortfarande är du inte säker på vilken typ av katt det är, men i ett vardagsrum i Sverige är det mest sannolikt att det är en tamkatt som du kan klappa (även om katter ska behandlas med respekt ;) utan att utsätta dig för fara.

Tänk dig istället in i situationen att du står i skymningen utanför ett läger på en savann och ser ett objekt med fyra ben framför dig. Att konstatera att det är ett kattdjur inger inte så mycket lugn, eftersom situationen är en helt annan. Chansen att det kanske är en tamkatt är klart mindre, och om jag var du så skulle jag trottoar.

Hehe…trottoar :) Jag hoppas att du reagerade nu! Situationen är viktig också när vi läser. Vi är så inne i texten och den situation den skapar att vi automatiskt förutsäger vilka möjliga ord vi är på väg att läsa. Du hade antagligen ett antal andra ord på väg fram som tänkbara, som springa eller skrika eller så. Att bryta mönstret så här är ganska effektivt, och det bringar oss ur en trygg situationskontrollerad slummer till en överraskad medvetenhet och kan användas i alla sammanhang, från skolrum till styrelsemöte till föreläsning till middagsprat ;) Try it, you’ll like it!

Överraskning är alltså när de situationsspecifika minnen vi lagrat kombineras med andra kontrasterande situationer, eller när en situation upplever och uppvisar ett objekt som det inte är lagrat med. Och det kan vara ganska kul ;D Jag hörde en rolig historia igår som ger ett bra exempel på flera dimensioner av fel objekt och fel situation: En man värpte en dag ett guldägg. Han blev överlycklig och insåg att han skulle leva ett rikt liv. Han tänkte att tiden var kort och började ivrigt trycka på för att värpa ett till. När han känner att det andra ägget är värpt väcks han bryskt av sin fru som skriker ”Bertil, varför ligger du och bajsar i sängen!?…

Jag ber om ursäkt för det grova skämtet, men den är typisk för situerad humor :)

Pragmatisk eller perfekt

18 april 2011

Världen är inte svart eller vit. Den är inte på eller av. Tyvärr är den inte heller noll eller ett… Det senare en besk insikt för mig som är binärt uppvuxen och kan alla binära tal i sömnen upp till 1111 – 1111 1111 – 1111 1111 :) Jag har dock mer och mer utvecklas mot att vara en kvant, att kunna vara både ett och noll samtidigt! På vanlig svenska kallas det för velighet eller svårt att fatta beslut, men jag ser det som en unik förmåga att ha alla alternativ öppna samtidigt. Det här blir intressant i all utveckling eftersom ambitionen att göra ett bra resultat, att nå perfektion ofta kan överskugga och ta över det pragmatiska arbetet med insatser och åtgärder. Jag har sett många exempel på grupper som fastnat i perfektionsfällan. De vill komma fram till en exakt formulering, och att alla i gruppen ska kunna stå bakom den. Vissa tror att de ska kunna producera det ultimata budskapet, den optimala modellen eller den vackraste koden, och att det ska kunna förstås av alla! Ju fler komponenter som ska produceras och ju fler deltagare som hjälps åt i processen, desto mer komplexa situationer uppstår :)

Därför är jag så glad att vi lyckades göra tvärtom :) Förra veckan började vi arbeta med en modell som Susan Wheelanhar tagit fram och beskrivit i Att skapa effektiva team : en handledning för ledare och medlemmar. Det som är intressant med den är inte området eller uppdelningen, för jag har en del tankar och synpunkter på det. Nej, det som lockar är det pragmatiska förhållningssättet som den lättlästa boken förmedlar och som vi anammat i användandet.

Istället för att göra den teoretiska djupdykningen först startade vi med arbete i gruppen. Ofta vill vi chefer och ledare kunna så mycket innan vi vågar ta första steget. Vi vill kunna modeller och arbetssätt för att kunna hantera det som skapas på möten, och för att ha svaren på allas frågor. Det är lätt att ha högt behov av kompetens. Men nu körde vi ett första möte en förmiddag där vi analyserade en första enkät som gav några indikationer på hur vi har det :) Jag hackade ihop 32 frågor i en enkel excel-matris och samlade ihop de tolv svaren på ett väldigt enkelt sätt för att få en samlad bild utifrån de olika frågor och områden som Susan Wheelan tycker är viktiga. Därefter fick gruppen arbeta med tolkning av ord och begrepp tillsammans i mötet.

Svaren på vad som menas med ”grupp” och ”innovation” blev gruppens uppgift att beskriva. Det var en bra anknytning till enkätens och arbetsmötets kärnfråga: Hur kan vi som grupp använda oss av modell och enkätsvar för att bli det företag som vi vill vara? Det är stor skillnad att använda ett verktyg när vi funderar på vilken nytta vi vill ha ut, mot att använda ett verktyg för att någon annan bestämt att vi ska använda det! Att det var en medarbetarenkät var inget vi pratade om även om det var en klockren sådan. Av någon anledning andas ordet medarbetarenkät toppstyrd och delaktighetslös årsupprepad gruppuppgift som aldrig gett något utbyte ;)

Så hellre vårt verktyg för förbättring!

Hellre pragmatisk än perfekt ;)

Arne Bårman hade ju rätt

14 april 2011

För många år sedan sprang det runt en snubbe ute på Alnö. Folk kallade honom myrdödarn för han tog så små steg. Det var travlegenden Arne Bårman som var ute och sprang. För mig var inte hans joggingstil speciellt intressant, utan det var hans travhistoria som var i mitt blickfång. Jag köpte en bok han skrivit om travtips, och det finns ett ex till salu ute på nätet ser jag nu – Mina Bästa Travtips, Arne Bårman :)

Idag stack jag iväg med ny musik i lurarna efter ett eländes j-skap med iTunes som gjorde att solen hunnit gå ner :( Jag hade laddat med låtar som gick i 180bpm. Tipset kom från Johan Renströms blogg och jag sökte mig vidare och hittade många som sprang med korta steg, och flera som sprang barfota :) Det finns de som samlat på sig musik som ska passa 180bpm-löpning också. Kolla bara denna sida med spring låtar ;)

Jag hade dock väldigt svårt att springa med så hög frekvens. Jag har ingen aning om hur snabbt jag brukade springa tidigare, men 180 steg i minuten var väldigt fort. Jag kände mig som en myrdödare! Men efter ett tag kom jag in i tempot. Det gick dock väldigt fort för jag tog fortfarande ut steget så det slutade med att jag sprang snabbare än vad jag tänkt mig :) Det jag märkte var att min smärta i hälen inte alls kom tillbaka som den gjort förut. Jag sprang mer på hela fotbladet och ibland på främre foten. Det gjorde att musklerna i vaderna och låren belastades mer, och jag blev trött! Sjukt trött i både vader, lår, höft och axlar. Armarna skulle ju pendla 180 rörelser per minut de med ;)

Sammantaget gjorde jag bästa loppet för säsongen och hade bra tryck på slutet. Med låtar som gick i takt med löpsteget var det enklare att trycka på i en backe uppför, och lättare att hålla ut innan jag kommenderades att gå. Ja, du läste rätt, jag går också :) I Runkeeper har jag ställt in att jag ska springa 4.30 och gå 0.30. För mig spelar det inte så stor roll om jag kommer hem fort, det är bättre att jag är ute en längre tid och att jag har hög puls och är i rörelse under den tiden :) Dessa tretti sekunder sparar lite på de knän och den rygg jag har kvar tänker jag mig…

Tom Jones – Run On, var den bästa låten ikväll :)

Vi påverkar varandra till det goda

13 april 2011

Hemma har vi i några veckor pratat om att komplettera våra bidrag till välgörande ändamål. Det började med att vi såg på filmen Oceans, som var väldigt vacker men också väldigt rörande. Flera av tittarna hemma i soffan grät, säger inte vilka, och vi började prata om vad vi kan göra för att stödja arbetet med att få till bättre världshav. Utöver medvetna val av det vi äter och slänger så sa vi att vi skulle bidra ekonomiskt på något sätt. Det slutade med att vi kikade över alla bidragskomponenter i budgeten och gjorde justeringar och tillägg både här och där :)

Så nu är vi späckhuggarfaddrar till världsnaturfonden och hjälper varje månad med ekonomiskt stöd för världshavens räddning. Under tiden har vi pratat om Röda Korset, Unicef och Rädda Barnen och fler. Emilia har uppenbarligen nappat på tankarna för i köket hittade jag det här lilla bidragsskrinet :) Här ska vi som har några spänn över tänka på barn i världen i samband med matlagning och stoppa ett bidrag i bössan. Emilia ombesörjer att fonden kommer Rädda Barnen till godo. Väldigt fin tanke av en nioåring!

Det är dessutom ett prov på stor förståelse av mänskliga mekanismer eftersom skuldkänslan kan slå en rätt hårt när man släntrar in i köket för att ta sig en bacon-nutella-banan-macka på kvällskvisten, och ser en bidragsplånka för Rädda Barnen framför sig! Smart, ruggigt smart :D

Att paketera en produkt

13 april 2011

Jag är inne i en period av flexning just nu. Jag som älskar att vara abstrakt, mönstersökande och associativ märker att jag flexar över till producerande, planerande och konkret. Det är inte riktigt jag, men när jag märker att dessa egenskaper behövs i en viss situation brukar jag känna ett behov av att fylla ut med dessa egenskaper. Det är ju inte så att jag är dålig på att producera, hey, jag skapar mängder med tankar, dokument, upplevelser, insikter mm. Inte heller är jag dålig på att planera och strukturera upp arbete. Det är bara det att jag inte gillar det som min främsta syssla : I uppdraget på Bolagsverket som jag deltar i just nu, och i organisationen på IT-Arkitekterna behöver jag flexa in lite andra färdigheter så just nu är jag inne i en flexande period där jag producerar och planerar och konkretiserar ;)

På köpet följer annat med. Jag har börjat sammanställa delar av bloggen för att se hur jag kan utnyttja den på ett mer fokuserat sätt. Jag började ju för fyra år sedan med att skriva offentlig dagbok för att samla på alla tankar jag får, drivet av rädslan att jag skulle glömma bort :) Redan då använde jag tekniska hjälpmedel för att stötta mina kognitiva processer, men det fattade jag ju inte då, lilla pyret… Jag har också skrivit krönikor på coachbranschen.se fotograferat och fått publicerat i dagspress bilder och referat från tävlingar. Jag har producerat fler bilder till min workshop-samling som växer och blir större, och jag har lånat ut bilderna till andra vid fyra-fem tillfällen också. Alla gånger med fantastiskt resultat! Det är grymt att få höra hur andra associerat till mina bilder; ”Jag upplever mig som en boj, ensam i havet. Det är vågigt och kallt. Jag håller allt uppe och fastsatt.” eller ”Det är kaos och oordning, och en massa fåglar, kanske änder, och de kämpar febrilt för att slita åt sig bitar av något som är kastat i vattnet, jag tror att det är en brödbit. Och det är jag som är brödbiten.”. Det är ganska mäktigt.

Just nu utreder jag hur jag skulle kunna paketera bilderna i ett format som går att distribuera och sälja. Det är ju lite pyssel med det, men samtidigt kul att bidra med något som är så enormt kreativt och kraftfullt. Idén jag har just nu är att ta fram 50 bilder som vykort i A5-storlek. Bilder som visar olika typer av miljöer, med olika färger, och Platons alla fyra element, med levande och icke levande ting osv. Allt för att ge så många associationsmöjligheter hos deltagarna. Kanske det kan följa med någon form av instruktion :) Hur gör man när man är kreativ. Eller kanske boken The Cambridge Handbook of Creativity får åka med som en flört med den akademiska världen ;D

Någon som är intresserad?

Säsongen är slut, dags för nya prylar

12 april 2011

Igår kom så det tråkiga beskedet att säsongen för Emilias D-grupp är över. Snön i Nolbybacken räcker inte till för att ge DH8-9 tillräckligt bra förutsättningar. Eftersom deras tävlingssäsong är över drar vi ett streck här och går över på försäsongsträning på barmark istället, det som hos vissa kallas för fotboll ;) Vican har dock någon vecka kvar, vilket är bra eftersom vi ska hålla igång till påsken i Tärnaby/Hemavan då vi sätter punkt för slalomsäsongen för i år.

Men när säsongen är över börjar planeringen inför nästa. Jag har fått bra koll på slipning och bryneri av kanter, och är på väg in i vallasvängen. Jag har dock frustrerats av lite för dåliga brynen. De tar för dåligt och jag tycker att dom slits ut för fort. Därför har jag börjat snegla på tokdyra, men av många väldigt uppskattade Moonflex. De kommer i många varianter med en färg för varje grovhet. Kanske att jag kan levla upp en nivå i kanter också till nästa säsong. Jag får ju redan nu vassa kanter, fattas bara annat, men jag vill ha sjukt vassa kanter, såna som man direkt får associationer till kirurgiska instrument :)

Kanske jag kan få det här med Moonflex. Ska kolla på nätet vad man får lägga ut… kanske läge att köpa en hel serie, men då är man över tusingen och hur motivera det i en redan skenande slalombudget?