Arkiv för månad maj 2011

Jag är ett träningsfreak

31 maj 2011

Sprang uppför rulltrappan från Arlanda Express igårkväll och var nöjd över att ingen hunnit ta den i mitten…ni vet den som ofta står stilla och lyser ett stilla grönt ljus som ingen fattar betyder öppet. Alla åkte den högra, så jag fick en prime time åkning helt själv och kunde ta stegen i min egen takt. Jag satsade lite, så där att det skrek i lårmusklerna. Eftersom jag sprang över milen tills knäna strejkade i söndags så kändes det rejält i benen, men det sjuka var att jag skrattade åt det och bara tog i än hårdare!? Jag var en smula andfådd högst upp men jag var före alla andra och kände ett dopaminskt lugnt sprida sig.

Jag lagrar alla springingar i RunKeeper och blir sur när GPS:en i telefonen inte ger rätt underlag för distans och fart. Om inte Vican fyllt år den 18 juni skulle jag hängt med IT-Arkitekterna på Indalsledenloppet, helt sjukt! Jag – tävla? Har jag inte gjort sedan jag fick ett startnummer i Tuffa Viktor när jag fyllde 30 år ;)

Jag är ett träningsfreak :)

Innan det är för sent

30 maj 2011

Jag är ju en temakille! Berättade om detta på workshopen vi hade med spelbolaget idag :) Jag valde ett fotografi av en eld vid incheckningen (frågan var Where am I today?) och berättade för gruppen att den för mig representerar känslan, eller kanske snarare förnimmelsen som byggs upp av strofen innan det är för sent! Just nu ser jag väldigt mycket i termer av innan det är för sent ;) Sedan i lördags är det mitt lilla minitema. Jag har fått feedback på andra områden jag fastnat i den senaste tiden. Några har påpekat att jag pratat mycket om situerad kognition, andra påpekat att det är mycket dynamiska system just nu, och vid ett tillfälle hörde jag att jag fastnat för artefakter, även om jag själv anser att artefakter och mojänger hör 90-talet till ;) Men nu är det för sent som är trallen för dagen…

Anledningen till att jag har med mig innan det är för sent just nu är en fest jag var på i lördags. Det var en rockfest med många sköna exkollegor från Försäkringskassan, och ute på verandan uppe på Våningen hamnade jag i några märkliga samtal som knöt varje mening som uttalades i gruppen till titeln på våra kommande memoarer. När jag snodde fraseninnan det är för sent och sa att det var titeln för mina memoarer så hände det. Den satt. Som en smäck! Den blev för det första väldigt användbar och rolig. Kanske det hade att göra med tidpunkten och mängden alkohol, men det blev rätt skoj att svara ”Jaa, vad jag gör nuförtiden? Jo, jag är på IT-Arkitekterna och bygger ett kontor i Sundsvall…innan det är för sent” :) Antagligen är nivån på humor så låg att mina barn skulle sucka tungt och så där kärleksfullt säga ”Men pappaaaa…” men då var det skoj. Men när allvaret tog tag i mig och jag insåg att jag måste skriva mina memoarer nu, innan det är för sent, hickade jag till och fick nåt att fundera på!

Innan det är för sent! Jamen, det gäller ju allt överallt och alltid. Varför inte gör det där jag tänkt på, innan det är för sent!? Varför inte säga det där jag grunnat på, innan det är för sent? Varför hejda och inte våga, varför säga nej och hålla tillbaka eller varför inte våga säga nej och någongång prioritera…innan det är för sent!

Fylld av upponervända tankar skriver jag detta inlägg…innan det är för sent ;D

 

Alltid på eller i balans

27 maj 2011

Satt och borstade tänderna igår kväll och såg att jag samtidigt satt med en rapport och en penna i handen :) Under tiden som jag borstade tänderna för att dra mig till sängs rättade jag alltså en kurskollegas kognitionsuppgift. Jag hörde nyfikna vänners röster i huvudet ”Peter, du är ju alltid på, hur orkar du det?” och de omtänksamma ”Peter, du måste slå av någongång!” och borstade på medan jag funderade vidare på det här ;)

Jag tänkte på det jag läst i kognitionen om hur man lär sig kognitiva processer, bildar vanor och att man till slut gör saker helt automatiskt. På väg hem i bilen tänker jag på annat och har medvetandet på annat håll, så hemma på garageuppfarten minns jag inte vad som hänt under resan. Det är ett coolt exempel på att aktiviteter som vi är så vana att utföra att de är automatiska, inte kräver lika stor del av min kognitiva kapacitet. Jag kan ägna mer tankekraft åt annat när jag kör bil än den artonåring som nyss tagit körkort och febrilt försöker koordinera ratten, växelspaken, koppling och gas :)

Det här innebär antagligen att det är en vana jag har, att söka efter nya signaler och ny information utifrån. Det går automatiskt att alltid reflektera över det som händer omkring mig. Jag har alltid med mig flera böcker och dokument för att kunna nyttja en lucka mellan möten eller på en resa för att suga åt mig mer… Om det här är en vana, så innebär ju det att jag inte behöver lägga så mycket kraft på det, och det innebär att jag inte behöver orka mer än om jag låtit bli. Däremot så behöver ju kropp och hjärna vila, men det börjar bli en vana det med :D

Jag har ju regelbundna luncher med mig själv där jag inte kommunicerar med någon annan, varken via mejl, twitter, telefon, tidning eller radio! Jag springer två gånger i veckan med 180bpm-musik i lurarna och det är helt avslaget utan signaltryck utifrån. Ibland somnar jag bara :) Som på flyget hem igår kväll när jag somnade ifrån våra adepters C-uppsats som de skrivit om oss på IT-Arkitekterna. Med penna och papper i handen sov jag som ett barn tills jag tappade pennan på foten och vaknade av smärtan ;)

Så balans är väl inget som är statiskt utan som utgår från där man är, och igår behövde jag sova och då svängde pendeln över på sömnen. När jag sen kom hem var jag pigg och sprang min 7,6km-runda på snabbare tid än nånsin. Helt utan kognitionsuppgift, budgetarbete eller annat i huvudet :)

Skönt med oduktiga perioder

24 maj 2011

Slöslängde just omslag av plast i soppåsen och inte i behållaren för returplast! Jag insåg mitt misstag men istället för att göra om och göra rätt så fick jag en skymt av min kväll. Inget jobb, inget plugg, ingen gräsklippning, ingen tvätt, ingen disk, ingen träning…varken själv eller skjuts till barnen :) Den enda nytta jag gjort är att liggandes i sängen lyssna på Emilias läsläxa om Den gyllene knorren. Jag slumrade bort så hon hann läsa femton sidor innan jag insåg att det var dags att sova ;)

Jag lät plasten ligga kvar och blev nöjd över att ha lite oduktiga perioder. Det är ju lite duktigt på ett sätt det med ;D

Omåttligt stort arbete senare

23 maj 2011

Det jag förra tisdagen var helt säker på skulle vara omöjligt har jag just genomfört. Jag bollade lite med min handledare om det smartaste mellan att skippa skrivningen av sista rapporten i kognitionskursen jag kör på högskolan i Skövde och ta nästa deadline eller att göra det som går för att arbeta lite innan andra deadlinen och dessutom få lite gratis handledning. Jag blev övertygad om det smarta att göra det jag skulle hinna till deadline ikväll 23.59 för att slippa göra allt senare i vår :)

Jag har nog aldrig presterat så mycket text på så kort tid. På fyra sena kvällar och några strötimmar över lunch och någon helgmorgon har jag skrivit 30 sidor rapport om två vardagssituationer som analyserats ur ett situerat perspektiv. Eftersom det är filmer som jag analyserat består dokumentet av en hel del bilder som är klippta från dessa filmsekvenser men nevertheless. Jag är klar och jag tror fankenimig att det till och med ska räcka till minst ett G utan att behöva komplettera. Blir det så, ja då jäklar ska jag fira :)

framgångarna.se fick jag frågan vad situerad kognition var och skrev det här svaret. Det kan ju vara kul om Google indexerar det så att alla får upp det när dom söker efter begreppet ;)


Apropå situerad kognition så är det hur coolt som helst :) Kognition är ju vetenskapen om mänskliga mentala processer med tänkande, kropps- och rumsuppfattning, medvetenhet, perception osv. Traditionell kognition uppstod på 40-50-talet och har sett på mänskligt tänkande liknande en maskin. Detta sammanfaller med IT som ju uppstod under samma tidsepok och dessa två vetenskaper började sina banor tillsammans :D Datamaskinerna försökte att efterlikna mänskliga hjärnor och kallades ju för elektronhjärnor ett tag (efter rören i samband med födelsen av den elektroniska kretsen), och den mänskliga hjärnan undersöktes med datormetaforen som förebild. Snacka om skön rekursion! Kogntionen gjorde då upp med behaviourismen som sett människan som en produkt vars inre inte gått eller behövts att förklara men nu fick man äntligen en möjlighet att beskriva de mekanismer som pågick inne i hjärnan. Man antog då att en hjärna på olika sätt får input som berabetas i processer vilka ger upphov till reaktioner som kommer till uttryck genom output som vi kan ta emot via tal, gester eller handlingar. Kognition blev studien av dessa inputs, processer och outputs. Minnet i en människa sågs som lagringsenheter där ettor och nollor byggde upp bilder av det som hänt, och formler av det som lärts in. Synsättet är statiskt och deterministiskt och innebär att stora sociala mönster går att reducera ner till enskilda individers processer.

Situerad kognition bryter mot detta. Inte helt eftersom man använder sig av många liknande begrepp, men istället för att se kogntion som det som pågår i huvudet på en människa ser man kognition som en process som sker mellan människor i samverkan, med hjälp av verktyg och som kan pågå över längre tid. Jag skriver ju en minneslapp när jag ska handla, och då ingår den i mitt eget kognitiva system och bör studeras på samma sätt som jag studerar mitt inre minne. Minnet är ju dessutom inte statiskt lagrat utan byggs upp av den situation som skapade minnet, de situationer som skett sedan minnet skapades och den situation då du försöker framkalla minnet. Situationen (inte situerad och välbärgad ;) påverkar alltså våra kognitiva processer i stor eller all utsträckning. Vi tänker och känner tillsammans, vi använder verktyg för detta, och vi interagerar i en dynamisk process där våra mål om framtiden och minnen om forntiden skapas och utvecklas samtidigt som vi interagerar för att nå våra mål :)

Det sista är revolutionerande då vi är så vana att allt ska gå att rationellt förklara och beskriva, men är i själva verket drivet av känslor och helt upp till situationen och status hos de yttre och inre världarna.

Hur komma högre upp på Google?

20 maj 2011

När jag fick mitt debattinlägg publicerat på Computer Sweden insåg jag att jag är märkligt lite förknippad med IT-Arkitekterna här på peterA.se :) Jag skriver om det i min about-sida, men utöver det är allt mina egna privata åsikter och tankar. Copyright till alla klokheter som nedtecknas här tillfaller ju också mig! Men när jag insåg att CS inte publicerade någon länk till mig, utan endast skrev Peter Axelsson, organisationsutvecklare, IT-Arkitekterna insåg jag att många skulle vilja söka upp mig och se vem jag är ;) Så blev det, och jag kan se på google att det söktes en hel del efter olika kombinationer av peter och axelsson och it-arkitekterna. Men det sura är ju att länkarna till peterA.se kommer så långt ner :(

Sedan dess har jag försökt att tagga och skriva i inlägg och vara tydlig på about-sidan, men det räcker endast till en tiondeplats på en googlesökning. Först kommer min märkliga google-profil (såklart) och sen en massa andra länkar till både it-arkitekterna.se och linkedin.se och till och med eniro.se och lokus.se kommer högre upp!?

Så hur i hela friden gör man för att komma högre upp. Det är inte alls av fåfänga utan endast av service till alla som är så intresserade av mig ;)

(O)intressant på Facebook och Twitter

19 maj 2011

Satt ju häromdan och funderade på reflektioner och hur svårt det kan vara att hitta rätt nivå, och komma åt det som rör sig inuti mig – se Reflektioner på olika nivåer. Det är nog ett tema just nu för jag hamnade i samma tankeområde på Victorias utvecklingssamtal i tisdags. När jag skrivit av mig alla dessa funderingar, och suttit på ett fika med snack om samtalsnivåer och röd och grön zon så fick jag ett annat perspektiv på Facebook och Twitter.

Utan att ha en vetenskaplig undersökning i bakfickan så upplevde jag att det finns mängder av ointressant på dessa två kanaler. Det jag själv tycker är ointressant är ju när det handlar om någon annan än den som skriver ”Nu är det eric saades tur” eller som inte har med någon känsla eller inre betraktelse ”Jag ser på Eric Saade i Eurovisionen”. Huruvida det är mer spännande att skriva historiskt eller nutid känns inte relevant vare sig i reflektioner eller på nätet. Det är snarare perspektivet och det kan vara lika viktigt både ock, så jag skippade det kriteriet i min läsning av twitterflöden och facebookjunk. En grej som jag dock missade igår var nivån av lyssnande, eller hur mycket nyfikenhet det finns i reflektionen. På sociala medier är ju det en lockande ingrediens med frågor ”Vem tycker ni ska vinna ikväll?”.

Så, bortsett från klassikerna porr, våld och humor, så är det intressantaste inlägget på nätet någonting i stil med ”Sångpralinen Eric Saade gör mig varm, någon fler?” som kan uttrycka både en handling eller en känsla, med en öppen fråga som kan vara riktad om mig eller om andra. Kanske med ett stänk humor och ekivokitet. Och så lite målande adjektiv på det ;)

Reflektion och adjektivmålning

18 maj 2011

Skrev ju i förrgår en reflektion om reflektion och hur svårt det egentligen kan vara att hitta rätt i sig själv. Då handlade det om några olika perspektiv utifrån reflektion kan ske. Händelser och beteenden kontra inre känslor och tankar osv. Jag satt på skolan i ett utvecklingssamtal med Victoria och hennes mentor igår eftermiddag. Vi pratade om de olika ämnena och de ideliga förträffligheter som hade åstadkommits under läsåret :) Plötsligt kom vi in på skrivande och om vad som gör en berättelse intressant för läsaren. Victoria är en förträfflig författare och säker på miljöbeskrivningar och det var viktigt att lära sig för femteklassare fick jag lära mig!

Det handlar om att måla med adjektiven. Den text som bara innehåller ”Dom gick ut och dom … och sen så gjorde dom … och sen kom dom … och så …” blir väldigt tråkig. Om vi målar med adjektiven blir det plötsligt mycket mer intressant och vi får in miljöer i våra berättelser. Det uppstår en extra dimension ”De gick ut i den gröna trädgården som luktade starkt av liljekonvalj. De befann sig i Gästrikland, landets skönaste landskap, hem för de starka och hjältemodiga krigarna i Brynäs IF, vilka inspirerat så många. Plötsligt såg de…” med målande beskrivningar av situationer och omgivande miljöer. Detta får de lära sig i årskurs fem, och det är så svårt för oss att använda oss av i vardagens möjligheter till reflektion och kommunikation ;D

För övrigt skulle detta kunna ses som ett situerat perspektiv på berättande, att inte bara gå rakt på händelsen utan ge läsaren möjlighet att påverka händelsen med sin upplevelse av situationen och de minnen som den ger möjlighet att associera till :)

Stabernas dilemma – en påminnelse

17 maj 2011

Måste påminna mig att skriva en artikel om Stabernas dilemma – Funktionell diversifiering från hell :) Rationella byråkratier som strävar efter att effektivisera hamnar oundvikligt i en funktionell diversifiering. Det är en del av det rationella att placera människor och arbetsuppgifter som kräver samma typer av resurser och samma typer av kompetens i samma lokal, samma del av organisationen och sättas under ledning av samma chef och mätas med gemensamma mätetal mot gemensamma mål. På det sättet är många organisationer byggda idag. Vi vill ju så gärna dela upp våra arbetsuppgifter i en kärnverksamhet, stödverksamhet och i rutiner för ledning och styrning. I vissa organisationer efterlevs detta som att det vore en dygd, och allt som har med ekonomi och någon form av uppföljning placeras i en avdelning för ekonomi eller finance. Inget lämnas kvar i andra avdelningar. I andra organisationer blandas kompetenserna mer och det kan finnas ekonomer utspridda på flera håll.

Men jag har också sett exempel där alla chefer på en avdelning flyttat till en egen del av kontoret för att skapa sig ett eget fysiskt och geografiskt område där de kan träffas och dra nytta av varandras närvaro. För det är ju så det är, att vi människor är så väldigt bra i fysiska interaktioner, och lätt glömmer bort varandra när vi är distribuerade över tid och rum. Fikasnacket är kraftfullt och det är det som ligger bakom stabernas dilemma. Den iver som försöker skapa effektivitet genom att samla alla sekreterare eller assistenter i en serviceorienterad pool biter sig själv i foten när det visar sig att det inte går att lyfta loss enskilda arbetsuppgifter från en persons roll i organisationen. Det är så mycket mer som går förlorat när individen flyttar till en centraliserad gruppering.

Det här vill jag skriva en artikel om, för den kommentar i Computer Sweden som skrevs på min debattkommentar handlar om att skapa speciella Talent Manager Officers som ska kunna ”hantera” alla talanger i företaget. Det låter mycket diversifieringsrisk i mina ögon, för vad i hela håken är det ledare och chefer i organisationen ska göra, och vad ska de enskilda talenterna göra? Och att IT-specialister enligt deras svar ”gör karriär betydligt snabbare än många andra och följaktligen är i större och snabbare behov av att förstå vikten av god personalhantering” är ju för dumt för att ens kommentera. Sanningen att specialister måste göra karriär genom att bli chefer övergav vi någon gång på åttitalet om jag minns rätt ;)

Men en artikel om staber och deras eländiga position, kan det vara något?

Reflektioner på olika nivåer

16 maj 2011

Under förra veckan var jag med och genomförde ett antal workshops och utbildningar hos några olika kunder på IT-Arkitekterna. Det var som alltid spännande att få ta del av människors tankar och känslor, deras rädslor och utveckling i grupp :) Med rätt facilitering går det ganska snabbt att påbörja färden mot öppenhet och lyssnande. Med lite bilder till incheckningen går det dessutom framåt med den kreativa och associativa processen. Det var väldigt skilda syften med förra veckans uppdrag. Det var dock väldigt liknande utveckling i grupperna oavsett om det var ett teoretiskt hållet utbildningstillfälle med upplevelser och lärande i fokus, eller om det var ett konkret materialfokuserat tillfälle att ta del av förstudiematerial med åtföljande knådning och synpunktning. Ju längre dagen gick desto starkare kraft, mer positiva känslor och desto öppnare engagemang :D

Men, jag reflekterade över en speciell sak vid flera tillfällen. Vi har ibland/ofta/jämt svårt att reflektera. För mig som reflekterar hela tiden är det lite svårt att förstå. Jag har svårt att stanna kvar i själva sakfrågan, och hamnar alltid i funderingar om vad som pågår, varför då, och vem då. Jag reflekterar också över mig, mitt deltagande och vad det beror på att jag sitter och reflekterar just nu ;) På frågan ”Hur känns det i din kropp just nu?” kom ofta svaren ”Vi kom inte någon vart under övningen.” vilket är ett udda svar på den frågan :) De som berättade om det som hänt i termer av ”Jag satt mest tyst” eller ”Jag blev så jävla arg” är lite närmre det som händer i kroppen, men är ändå historisk i sin reflektion. Vi ville veta hur det kändes i kroppen just nu, efter en praktisk övning, efter en stunds egen betänketid.

Det här fick mig att börja fundera. Mitt kategoriserande jag, den sida av mig som jag håller på att göra upp med just nu, såg flera olika perspektiv. Dels är det svårt att skilja mellan historiskt-nutid, där jag hellre berättar om det som hänt än det som sker just nu. Kanske det har att göra med vad som är lättast för mig att hitta tankar om. Det är inte alltid uppenbart att jag hittar rätt fokus i vi eller dom, jag eller du. Att reflektera över vad andra har gjort är ibland lättare när ämnet är känsligt och skrämmande. Till sist har vi väldigt svårt att hitta rätt mellan nivåerna agerande, beteende, inre känslor och tankar. Frågan ”Hur känns det i dig nu?” besvaras ganska ofta med ”Jag tycker att det gick bra” eller ”Vi kom ju fram till ett resultat” eftersom det verkar vara lättare att berätta om det som hänt. Dessutom, när vi är under press, eller när vi känner oss osäkra och utsatta, då blir detta än mer tydligt. Vi får svårare att flexa in andra beteenden utan använder oss av det vi har som vår naturliga profil. Vi visar också upp försvarsmekanismer som kan göra att vi blir extra känslokalla, känslosamma, inåtvända, beskyllande eller annat spännande.

Och nu skiljer det här sig mellan indivder också såklart. Vissa har lättare att hämta känslor än andra. Vi är säkert programmerade sen födsel och uppväxt att ha koll på våra handlingar, vårt beteende eller våra känslor på väldigt olika sätt. Den här veckan kanske det var många som var händelsepräglade och det påverkade vårta reflektioner. Men oavsett vilka preferenser vi har, så finns det styrkor med att kunna reflektera från olika perspektiv, och därför behöver vi bli effektivare på detta. Både som workshopledare och deltagare.

Därför känns det viktigt att hitta ett mer effektivt sätt att reflektera, och kanske vi till och med skulle behöva träna mer. En utbildning kanske :)