Arkiv för månad juli 2011

Lärdomar på semestern

31 juli 2011

Semestern är ju inte till för arbete eller lärande. Eller? Jag kommer inte ifrån att jag alltid lär mig en massa saker – jämt :) Då spelar det ingen roll om det är semester eller arbete eller något annat. Vi var i Grekland i två veckor och hade ambitionen att bara slappa och vara, och inte härja runt för att se en massa och uppleva en massa. Vi var på västra Kreta, i Platanias, och jag hade varit på Kreta tidigare, fast då på den östra sidan och med ett helt annat syfte. Det var 1987 och hela byggklassen åkte på en två veckor lång studieresa (!) med syftet att studera minoisk kultur och arkitektur. Så jag kan mitt Knossos, Festos, Agia Triada och jag har varit på museet i Heraklion. Vi var dessutom på Santorini en vecka och studerade den kultur som blomstrade för4000 år sedan, bland annat i staden Akrotiri. Vi var också till vulkanen som sprängdes för 3600 år sedan och som blåste bort hela den minoiska kulturen på Santorini och Kreta.

Så den här resan till Kreta skulle bara handla om sol och bad och god mat och vila. Och så blev det. Vi var bara på tre utflykter på två veckor :) Däremot så sprang och simmade jag en del. Det var varmt, men inte så där Greklandsvarmt som det kan vara i slutet av juli. Dock var det kring 35 på eftermiddagarna så jag sprang på mornarna när det ”bara” var kring 30. Jag sprang sju gånger och lärde mig en del om att svettas och att springa när det är så varmt. När jag sprang kortare än en timme så drack jag vatten kvällen innan och just när jag vaknat på morgnen. Sedan drack jag ikapp direkt efter passet och i samband med frukosten. De längsta passen var jag dock tvungen att dricka under tiden, men att springa med en flask kändes inge vidare, så som tur var fanns det så många SuperMarkets längs vägen att det gick att kila in och köpa en liten flaska vatten för att dricka och skölja huvud och keps med :) Jag hade dessutom lärt mig att det fungerar lika bra att skölja munnen med vatten och det märktes definitivt. Jag var i bra form och rätt fräsch även efter dessa svettpärser :) Jag drack vätskeersättning varje morgon för att försäkra mig om att jag inte tappade för mycket mineraler och det tror jag var en höjdare.

Tillbaka i Sverige känner jag stor skillnad. Jag sprang 7,6 km idag i 20 graders värme och det var underbart att känna svala vindar fläkta under turen. Svettades gjorde jag ju ändå, men jag kände mig pigga och stark stora delar av rundan. Till och med sista mördarbacken tog jag i bra tempo, och lyckades ta personligt på rundan med 38.33 :) Det är strax över 5,00 på kilometern och det var jag inte i närheten av på Kreta, även om jag är nöjd med att ha hållit 5,50 på 11,3 km. Jag har dessutom lärt mig att stretcha bättre och försökt få kläm på min jäkla Soleus-muskel som jag får sån träningsvärk i.

Så det är klart att man kan lära sig på semestern :)

Hälsningsceremonier och smärta

13 juli 2011

Idag har varit den fysiska aktivitetens dag. Jag har klippt gräs, sekaterat träd, häcksaxat buskar och trimmat stora mängder långt gräs. Dessutom har jag rensat ogräs. I vår trädgård kallas både vanligt gräs och ogräs för ogräs. Det beror liksom mer på var de växer än vilken art de är :) Brännässlor i vinbärsbuskar är ju till exempel en klassiker. Först brände de mina ben när jag klippte gräset. Sedan brände de både armar och ben när jag häcksaxade buskarna bredvid. Sedan brände de händer och armar när jag rensade bort ogräset ur vinbärssnåren. Vissa gillar inte brännässlor just för att dom bränns, men jag gillar dom. Inte i vinbärssnåren kanske, men i allmänhet. Kommer jag i närheten av ett brännässlebuskage går jag gärna nära för att få möta dom med lite bar hud. Det gör ju ont såklart, men efter ett tag blir det en utsmetad smärta som senare övergår i ett vaket och piggt pirrande. Det är skönt att känna att jag känner, och idag kom jag på att det är kanske lite som att gråta åt en sorglig eller rörande film. Det är skönt att förstå att det finns lite känslor kvar i denna cyniska och kalla kropp som navigerar sig i det 21:a århundradet ;)

Fick en fräck fråga på Facebook nyss. Den handlade om chatten, och om vanligt folk använder den till att chatta med :) Eftersom jag respekterar newbs så berättade jag hur dålig den var, och hur sällan den används. En poäng är väl dock att den funkar både asynkront och synkront, men det gör ju fler kommunikationskanaler. Men nu var det inte det som jag reflekterat över utan hur vi hälsar på varandra i olika sammanhang. När vi träffas fysiskt kanske vi tar ihand eller kramas om det är någon vi känner väl och tycker om. När vi pratar i telefon har vi inledningsceremonier och avslutningsritualer.

Ett samtal på telefon börjar ofta på några likartade sätt. Personen man söker svarar på något sätt; ”Hallå”, ”Ja det är Per”, ”Axelsson” eller som min farmor ”23053” :) Den som ringt upp säger något som ofta handlar om att identifiera sig; ”Hej, det är Peter”, ”Hallo, Axelsson här” eller som min mamma ”Hej det är jag”. Sällan börjar den uppringande med att tala om ärendet direkt, om det inte är väldigt viktigt förstås. Eller om de två känner varann väldigt väl. Jag tror att vi under de många år som vi haft telefoner lärt oss en praxis för hur man ska göra. Det finns de som utbildar i telefonetikett, och Magdalena Ribbing har till och med svarat på insändarfrågor i ämnet ;)

Men hur är det när vi möter varandra på en chat, som i exemplet med Facebook. Man börjar kanske ofta med ett ”hej” precis som vanligt, men hur slutar man, och hur vet man att den andre också slutat. Det är ju lite löjligt att fortsätta med en massa ”Hej då rå” när man redan skrivit ”Då säger vi så” eller ”Då ses vi 1200”. I telefon lägger du inte på luren efter att ha kommit överens om ett möte och en tid, för i telefon handskakar vi ur varandra ur mötet, men på chatten är det friare och mycket beror på hur väl man känner varann och hur vana vi båda är att chatta ;)

Det sista är väl just det som all kommunikation handlar om, att skapa förtroende och öppenhet. Dessa båda jagar varandra som två katter där de skapar större förtroende och större öppenhet om de tillåts springa. Vad som kan hända om de inte får springa efter varandra i den goda spiralen skrev jag om för nästan två år sen, en märklig metaforhistoria om två troll som inte kommunicerar speciellt väl. Jag kopplade till Johan Asplund och sociologiska teorier vilket var mina första stapplande steg på min vetenskapliga väg :) Vilka minnen… Läs Sagan om trollen och citronen och uppföljaren Sagan om trollen – hur gick det sen.

No more messiahs

6 juli 2011

På tåget till Stockholm. Trött efter en sen kväll, en varm och ljus natt och alltför tidig morgon :) Jag mår lite skunk eftersom vagnlutningssystemet inte funkar. Dock väldigt inspirerad och fylld av energi så jag kan inte sova utan läser och skriver och lyssnar på musik. Nyss fladdrade en låt av Frida Hyvönen förbi, New Messiah.  Då kom jag ihåg en inspirerande artikel jag läste i Enlighten Next för en månad sedan. Den hette just No More Messiahs och handlade om ”the messianic tendencies that arise in traditional religious cultures the world over and the surprisingly similar tendencies toward eschatological thinking that we see even in progressive culture. I asked how we can find our way to a legitimate idealism about the development of human culture without falling prey to the mind-trap of messianic thinking.”. Jag är varken religiös eller överdrivet teologiskt intresserad. Jag checkade dock vad eskatologi är, för det hade jag ingen aning om, och det visade sig att det är läran om de yttersta tingen. Det kan å ena sidan tolkas som vår deterministiska väg mot undergång eller uppenbarelse, dvs. att hur vi än gör så kommer gud eller den högre makten att kliva fram och döma och belöna. I extremfall blir vi fatalister som inte tillskriver mänsklig vilja någon betydelse. Men det kan å andra sidan tolkas lite positivare, enligt mig, som att dagens problem i världen är ett resultat av mänsklig ignorans och frånvaro av gudstro och att resultatet, kanske kan beskrivas med ett effektmål, vid en apokalyps ligger i människans händer :)

Oavsett den religiösa vinklingen så anknyter Carter Phipps till något som jag reflekterat länge över. Det finns i många organisationer en tro på att de problem vi har just nu kommer att lösa sig bara X kommer. Vem denne X är kan ta sig olika uttryck i olika context men grunden är densamma. Jag har upplevt detta som anställd i den messias-längtande organisationen och jag har mött det som konsult. Jag har kallat effekten ”I-väntan-på-messias-effekten” och den kan te sig många uttryck. I den enklaste formen hämmar den en grupp att agera för att de väntar på den nya chefen. ”Nej, vi börjar inte nu för snart kommer X och då tar han/hon tag i detta och leder  oss rätt!”. Den, eller de få, som vågar opponera mot detta blir snabbt nedröstade eller belagda med effektiva gör-det-du-då som bidrar till förlamningen. När X väl kommer in har denne sällan med sig de budskap eller de mirakel som gruppen förväntade sig vilket skapar en besvikenhet. Kanske X har ett motiverande och delegerande ledarskap där gruppens bidrag är viktigt och, ännu värre, om X är lagd lite åt det coachande ledarskapet kanske gruppens deltagare behöver delta i väldigt tidiga skeden för att hitta och genomföra insatser som utvecklar verksamheten :) Det var ju inte så det skulle vara upplever gruppen, och risken är att den goda ledaren förminskas och förkastas i skuggan av den messianska idealbild som gruppen tillsammans byggt upp! Varning utfärdas för messias-tendenser!

I mer komplexa former finns tendenser till messiansk väntan även inom förändringsprocesser. Det är väldigt lätt att skapa samling kring åsikter som skjuter på åtgärder i en handlingsplan. ”Ja men det är ju klart, vi kan ju inte påbörja åtgärderna förrän vi är klar med den nya modellen för resursfördelning är klar, så därför väntar vi med handledningsmötena till hösten!”. Det skumma är att allt går att skjuta på om man bara vill. Det finns alltid argument för att inte ta tag i de förändringar som behöver göras, allrahelst om de ligger mig nära och kräver att jag ändrar beteende. Ett tips är att tänka på hur vi har det idag, utan någon ny modell för resursfördelning. Hur går det till utanför vårt mötesrum, just nu? Kan det vara så att det sker förändringar och utveckling i den gamla modellen? Bör vi stoppa dem, eller är det rätt att de genomförs som tidigare? Isåfall är ju argumentet helt irrelevant och vi kan visst starta arbetet med handledningsmöten innan vi har skapat en ny modell för resursfördelning!

Det är viktigare att hitta möjligheter för oss att agera, här där vi är och nu när vi har energi och möjligheter. Att vänta och sätta vår tillit till en messias som ska frälsa oss från våra problem är sällan effektivt. Men i de fall som det handlar om behov av effektivare samarbete kan det ju såklart finnas behov av att ta in extern kompetens, men det är något helt annat än att vänta på frälsaren! Då är det bara att ringa ;)

Tillbaka från vildmarken

5 juli 2011

Har kommit hem igen efter några dagar i norra Sverige. Det är lite svårt att förklara vart vi har varit och det är många som frågar nu när jag kommit hem ”Vart är det du har vart?” :) Jo, jag har varit vid Omatjokk ;D Det ligger sju-åtta vandringskilometer söder om Råstojaure, både sjön och campingen. Råstojaure är en stor sjö som ligger tre mil söder om treriksröset och nio flygmil norr om Kurravaara. Kurravaara ligger 15 bilkilometer norr om Kiruna. Kiruna ligger 86 långa bilmil norr om Sundsvall. Phjuu, så, det är där jag varit i fyra dagar :)

Råstojaure 2011 - Harr

 
I det här området är det mest harr och de var periodvis riktigt på hugget. Mycket små harr under kilot, men vi såg några bjässar som svepte sina vackra fenor i vattenytan medan de åt kläckande sländor! Det är en paradisisk känsla att se dessa fiskar käka i ytan och helt hänge sig åt gourmandiska stunder i det överflöd av mat som de får när sländorna kläcks :) Harren är dessutom inte så lättskrämd så det går att se dem ganska nära… Svårare med öringen och rödingen.
 

Råstojaure 2011 - Sandåsar
 
Området här uppe domineras av sand! Sverigeleden som tar vid där Kungsleden slutar i Abisko går ofta uppe på sandåsarna och där är det väldigt lätt att gå. Jobbigare blir det när man ska klättra ner från den ena och klättra upp på nästa. Då känns det i den gamle mannens vader :) Men naturen är hänförande och djuren är nära inpå, och om bildkvaliten tillåter så ska jag hitta och lägga ut bilden på kungsörnen som fanns i området.
Att tro att vila är att ta en längre fikarast har aldrig bott i vildmarken utanför telefonmasternas täckning och utan kontakt med civilisationen :) Sen spelar det ingen roll att mitt liggunderlag är lite för hårt, min sovsäck är lite för kall, mitt goretex-ställ lite för otätt. Jag inser nu att jag behöver dessa stunder för att slå av, och ska försöka låta sommarens kretaresa bli liknande, åtminstone vad iPhone-användning anbelangar ;)