Politik och känslan att vara betydelsefull

Om hela min existens står och faller med om jag blir lyssnad på och uppfattad som kompetent blir jag till en liten rädd människa som behöver ständiga bekräftelser på min rätt till existens. Och jag tar till vilka medel som helst för att tillgodose dessa inre vargar. Jag läser en artikel i ST med citaten ”…men då de inte lyssnat på oss…” och ”Vi ville helt enkelt ge dem en knäpp på näsan” och inser att politiker inte är annat än vanliga normala rädda små människor som inte drivs av andra inre krafter än de simpla rädslor som vi andra härjas av. Det gör mig mörkrädd!