Arkiv för månad juli 2012

Humrar, självkänsla och beteende

3 juli 2012

Jag har länge använt mig av metaforer för att sätta ord på mina tankar, och jag har under några år använt en fabel för att beskriva ett av perspektiven på självkänsla. Jag har en förkärlek för djur och gillar begrepp som ”nyfiken som en katt” och ”rädda hundar skäller mest”. Dessutom har jag ju använt egna historier och pratat om gnuer och krokodiler och andra djur tidigare :) Ursprungligen började fabeln om självkänsla med stenbockar högt upp i bergen men bytte sedan till humrar. Men under ett ledarskapsprogram där vi diskuterade självkänsla med hjälp av The Human Element blev jag plötsligt fundersam på om humrar verkligen agerar så som jag trott, eller om jag minns fel från alla de hummerfilmer jag sett ;) Därför skickade jag min historia till Sveriges främsta forskare på humrar, Malin Skog, PhD Swedish University of Agricultural Sciences. Hon svarade och gav mig feedback på ett väldigt intressant sätt!

Eftersom jag gillar när olika discipliner går ihop så är hennes svar ett skönt exempel på marinbiologisk forskning, författarskap och arbetet med människors inre utveckling. Den ursprungliga historien är i blått och Malins svar är i röd kursiv stil.

Två humrar möts på havsbotten. Det är hanar och de vill skydda sina revir så de är på krigsstigen.

Rent formellt är inte humrar revirhävdande, dock har hanar en eller flera bohålor som de försvarar mot andra hanar i närheten (och skulle de träffa på andra hanar när de är ute och går skulle de sannolikt ofta vara aggressivt inställda). Men de försvarar såvitt man vet inte en viss yta på botten so de patrullerar av. En tillräckligt stor hane kan t.ex. tolerera mycket mindre hanar i närheten då de inte konkurrerar om samma honor. Men det kanske inte är så himla noga egentligen…

Den ena hummern är ett praktexemplar, stor och ståtlig med en krossklo och en klippklo som båda är skräckinjagande. Den andra hummern är mindre, kanske ett ungdjur med ännu inte lika stora klor att imponera med. I vanliga fall, när två hummerhanar i så olika storlekar möts, behövs inte mycket till fysiska aggressioner innan den lilla hummern viker undan för den stora.

Här har jag inte mycket att anmärka. Möjligen att den andra är ett ”ungdjur”. Ett ”ungdjur” antyder för mig en icke könsmogen hummer som har mycket mindre anledning att ge sig in i en aggressiv uppgörelse än en könsmogen hane. Eftersom humrar måste ömsa skal för att växa (och den maximala procentuella tillväxten vid varje ömsning är begränsad) kommer automatiskt ett större djur kunna antas vara äldre och ha genomgått fler ömsningar.

Det finns ingen anledning att utstå en kamp som riskerar att bli så ojämn att den slutar med att den stora hummern käkar upp den lilla.

Det är väldigt ovanligt att en vuxen hummer dödar en annan frisk hummer för att äta upp den (mest för att det är svårt, inte för att de inte vill!). Det är sant att de är kannibaler i alla livsstadier och larverna dödar och äter upp sina syskon utan problem. Men vuxna humrar har tjockt skal som skyddar dem och får de sår i klor eller ben har de an anpassning som gör att de ”släpper” den skadade kroppsdelen (ektotomi) i speciella delningsplan (ungefär som ödlan kan ”släppa” sin svans) nära kroppen. Detta gör att de inte förblöder och de kan sedan satsa på att växa ut en ny kroppsdel, även om detta tar energi från deras storlekstillväxt vid nästa skalbyte. De fall när de kannibaliserar varandra i vuxen ålder är när en annan hummer är mycket svårt skadad, död eller sjuk och, framför allt, i samband med skalbyte när de är mjuka i skalet och inte kan varken försvara sig eller fly. Humrar försöker vanligen undvika detta genom att söka skydd i en hla i samband med skalbytet, Honorna söker dessutom skydd av en hane och passar på att para sig i samma veva.

I vanliga fall blir det tuff kamp när två lika stora, lika starka humrar möts. Men just i detta fall är inte allt som det ska. Den stora hummern, med de fantastiska klorna, beter sig konstigt. Istället för att leda kampen och avancera mot den lilla hummern på det där självsäkra sättet som stora humrar brukar göra, backar den store och ser osäker ut. Den lilla hummern blir osäker. Så här brukar den inte vara, men i spelets regler ingår att den som möter en osäker hummer som backar undan måste avancera framåt eftersom undergivenheten normalt sett är baserad på skillnad i fysisk storlek.

Att en osäker/undergiven hummer backar stämmer bra, men att den andra hummern då ”måste” avancera vet jag inte om det är helt sant. Det brukar vara så att en hummer som ger sig i en strid backar undan och flyr. Den vinnande hummern kan ibland fortsätta vara hotfull och närma sig den förlorande (under en väldigt lång tid om de är i ett begränsat utrymme, vilket är vad jag har haft i mina studier), men den kan lika gärna förlora intresset och gå därifrån om dominans har etablerats.

Så den lilla hummern avancerar osäkert framåt, klipper med klorna och ser mer och mer hotfull ut ju längre den stora hummern backar. Mot två klippblock fastnar den stora hummern och kan inte retirera längre. Den lilla hummern fortsätter, nu stärkt i tron att den här kampen kommer att vinnas stort och att den stora hummern snart kommer att fly hals över huvud.

Detta känns ändå ganska sannolikt, förutsatt att inte storleksskillnaden från början var alltför stor. Om en något större hummer skulle backa undan kan man nog anta att en något mindre skulle bete sig mer hotfullt mot den än i en ”vanlig” situation. Hummerns slutledningsförmåga vet jag inte om jag vågar uttala mig om, så om den mindre hummern ”tror” något om utgången av striden eller inte låter jag förbli osagt.

När den lilla hummern är så nära att flykten snart är ett faktum blir den stora hummern så rädd att försvaret kommer instinktivt och den lilla hummerns ena klo krossas och dess huvud klipps av i en enda snabb attack.

Här blev det dramatiskt men kanske tyvärr (för din story) lite mindre korrekt :)! En hummers yttersta ”försvar” är att slå ett par hårda slag med stjärten och fly (den far upp i vattnet och ”simmar” bakåt en kortare sträcka på max några kroppslängder). Så jag skulle nog snarare säga att den går till attack än att den går i försvar.
    En hummer är väldigt snabb när den går till fysisk attack, men det är dock fysiskt omöjligt för den att ”klippa av huvudet” på en annan hummer. Detta beror på det starka skalet och kroppens storlek, som är mycket större än en hummerklo kan gripa runt. En hummer har ju ingen nacke, huvudet sitter ihop med mellankroppen utan någon smalare del emellan.
    Det som oftast skadas är, som du skriver, klorna, dessutom gångbenen, antennerna (dessa är ofta inkompletta hos vildfångade humrar) och i sällsynta fall ögonen. Jag har aldrig varit med om att en hummer har dödat en annan OM INTE den förlorande hummern har varit väldigt liten och svag eller nyss ömsad, då de är mjuka i skalet och inte kan försvara sig eller fly effektivt. Att en hummer blivit av med en klo och ibland något gångben har händer dock inte helt sällan. Denna hummer ger sig omedelbart. En hummer som förlorar en bit av en antenn verkar inte bry sig så mycket om det utan kan fortsätta slåss och t.o.m. vinna.

Medan hummerarten i onödan mist en medborgare undrar den stora hummern över vad som hände. Varför stack inte den lilla hummern tidigare? Såg han inte de stora klorna? Förstod han inte faran? Kombinationen av låg självinsikt och bristande självkänsla gör att vi får svårt att vara effektiva i sociala relationer och gör oss till fångar under våra rädslor vilket kan ge oanade och tråkiga konsekvenser.

För ett antal år sedan kände jag mig verkligen som en liten hummer. Inte en liten skithummer utan bara full av ödmjukhet för alla andra humrar och deras erfarenheter och kompetens. Vem var jag att… Problemet var att jag samtidigt var chef med ansvar för omkring 200 personer. I möten med människor blev våra perspektiv ibland skeva. Där jag såg på mig själv med min lilla blick, såg de andra mig med en stor blick. De såg den höga chefen och jag såg den lilla killen som alltid kunde lära sig mer. Sannolikt projicerade jag på de andra en större bild än de själv had i sig och på så sätt hade vi olika perspektiv in i våra möten. Det blev ibland lite skeva möten, och jag visste inte vad det berodde på.

Med insikten om att vi möter varandra i en mix av vår syn på oss själva och vår projicering på vår nästa och att detta sker för varje person som deltar i mötet – är det lättare att förstå hur missförstånd eller konflikter kan uppstå.

Jag ska sätta mig att skriva om en bra hummerhistoria att bli ännu bättre :)