Att fälla krokben för sig själv

För ungefär ett år sedan tillbringade jag två veckor i Österström, en konferensanläggning i vacker och naturnära miljö utanför Sundsvall. Jag gick Phase II i The Human Element för att bli certifierad som handledare. Det var två intensiva och utforskande veckor där vi deltagare umgicks från morgon till sen kväll och behovet av vila var stort. Vi lyckades dock förhandla fram en halvtimmes senare start på dagarna. Kravet på motprestation från våra handledare Ron Luyet och Per-Åke Sundholm var att ägna denna halvtimme till reflektion eller meditation. Jag använde den till att komma ut och springa lite i vinterkylan. En väldigt skön start på dagen trots att jag inte är någon morgonlöpare.

Österström Konferens

En särdeles härligt mörk morgon kände jag mig pigg och stark trots den arla morgontimman och bristen på frukost i magen. Jag höll lite koll på pulsklockan och såg att jag hade ett riktigt bra tempo på väg ut längs länsväg 320. Strax innan vändningen efter tre kilometer tänkte jag att det kanske skulle bli mitt första tempopass under 5:00 per kilometer denna vintersäsong. Jag kände mig glad och förväntansfull och höll farten uppe för att hålla tempot förbi trekilometersmarkeringen. Jag kände mig stark och fortsatte någon dryg kilometer då det plötsligt slog mig att jag höll på att mäta mina utsidesprestationer igen, och att jag hade trillat dit på känslan av nöjdhet över ett möjligt löparresultat!

Jag hade umgåtts med Ken Wilbers kvadrant i drygt ett år och arbetat med mig själv för att komma undan alla krav på leveranser och fysiska resultat. Under min första THE med ledningsgruppen på Frontwalker i januari 2011 hade jag förstått att jag hade en vana av att kritisera mig hårt för brister i mina prestationer, väldigt hårt. Brister som inte alls handlade om dålig kvalitet eller låg arbetskapacitet utan snarare skevt kalibrerade acceptansnivåer baserat på en lägre självkänsla än jag ville ha. Jag insåg i samband med dessa utforskande dagar att jag hade svårt att acceptera mig själv för den jag var, för de inre egenskaper och värderingar jag bär inom mig och definitivt svårt att acceptera mina inre rädslor och tillkortakommanden. Och detta var något som jag under ett år arbetat med innan jag åkte till Phase II och som gjort att jag mer och mer kunnat värdesätta mina ambitioner, att jag kunnat skratta åt mina stora behov av att vara betydelsefull och kompetent och att jag tyckt om mig mer och mer…bara för mig.

Men nu sprang jag i 12,5 km/h och insåg att jag trillat dit igen! Jag insåg att jag mätte mig själv på utsidan och att jag inte skulle vara nöjd med att komma tillbaka efter sex kilometer på en tid över 30 minuter. Det var ju inte  så det skulle vara, det var inte så jag ville vara, så jag började gå. Med armarna i kors över bröstet. Jag drog benen efter mig demonstrativt för att visa för mig själv att det inte var viktigt med tid och prestation. Jag var på den här utbildningen för att lära mig uppskatta mitt inre, inte mitt yttre, så därför straffade jag mig själv för att bevisa mina teorier.

Runkeeper

Efter några minuter kändes det hela både märkligt och korkat. Jag var dessutom fruktansvärt uttråkad och började bli kall av att gå där i vinterkylan. Jag började söka efter känslorna som skulle vara så viktiga, och jag funderade på om det skulle vara så här. Ville jag verkligen ha det så här i resten av mitt liv, skulle jag aldrig få tävla mer? Plötsligt slog det mig en ny insikt från gårdagens arbete med självuppfattning och självkänsla. Jag hade inte riktigt förstått koncepten kring beteende mot mig själv – ”jag inkluderar mig själv” och ”jag styr mig själv” och ”jag är öppen mot mig själv”. Nu insåg jag plötsligt hur delar av detta hängde ihop. Det handlar inte om att undvika de yttre mätningarna och kraven på prestation. Det handlar inte om att bara fokusera på de inre egenskaperna och värdena. Det är inte hög självkänsla att vara likgiltig inför sina yttre resultat.

Hög självkänsla innebär att jag kan inkludera mig själv och alla mina fysiska sensationer från både insida och utsida, att jag styr mitt liv i den grad jag vill och kan i den aktuella situationen och att jag är öppen mot mig själv och tillåter mig att tänka och känna utan inre censur. Hög självkänsla innebär att jag inte står och faller med mina yttre resultat, att jag inte är mina känslor och tankar. Jag släppte ner mina händer och började nu jogga lite lätt. Tankarna virvlade och jag kände att jag var nära ett kvantsprång. Hög självkänsla innebär att jag kan titta på min klocka och se att jag är i form för ett bra resultat på löprundan, lägga kraft och fokus på det under passet och sedan klara av att hantera min besvikelse när jag inte klarat mitt uppsatta mål! Jag ökade farten ytterligare. Jag såg ut som ett ånglok där jag sprang och hastigt flåsade ut ångande luft. Jag insåg med ilska att jag låg minuter efter mitt femminuterstempo och att jag inte skulle klara av trettiominutersgränsen, men jag tänkte samtidigt att jag nu tyckte om och accepterade mig så mycket att jag skulle klara av det. Med en kilometer kvar ökade jag farten än mer och låg på en fart ner mot 4:00 per kilometer.

Under de sista metrarna tillbaka mot den hägrande frukosten gick det upp för mig att det jag var med om handlade om livet. Vi upplever underbara situationer och gör fantastiska resultat och den känslan är lätt och skön att vara i. Samtidigt så är vi med om jobbiga stunder och tillfällen då vi inte lever upp till våra egna krav och förväntningar. Känslorna blir då jobbigare och mer energikrävande. Men det är så livet är och det är dessa kontraster som gör att vi kan uppskatta de goda stunderna. Om vi inte kan vara i det jobbiga och känna de mörka tankarna, då kan vi inte heller till fullo ta till oss de härliga tillfällen i livet då allt känns euforiskt bra.

Positivt och negativt

Med dessa insikter stapplade jag in i frukostmatsalen. Jag kände mig arg och ledsen, och jag var besviken över mig själv och mitt barnsliga beteende under löpturen. Men jag var samtidigt väldigt glad över att min starkare självkänsla tillät mig att fullt ut känna dessa känslor utan att det skulle innebära att jag var usel eller värdelös. Tvärtom, jag uppskattade mig själv och jag värderade mig väldigt högt i den stunden samtidigt som jag upplevde stormiga känslor inombords.

Den paradoxen innebar en ny början på min syn på insida och utsida, självacceptans och självkritik och jag är väldigt glad att jag för ett år sedan fällde krokben för mig själv och fick uppleva livets paradoxer under en kort halvtimme i den svenska vintermorgonen. Nåja, en dryg halvtimme ska det vara…

3 thoughts on “Att fälla krokben för sig själv

  1. Så många kloka och härliga insikter! Tack för att du delar med dig av din vishet, Peter! Må solen alltid skina på dig. :-)

  2. Tack Sara! Kul att ha dig med bland dem jag förkovrat dessa insikter tillsammans med :)

  3. Jag håller med föregående ”skrivare” – tack Peter att du delar med dig. Du gör världen bättre.

Kommentera