Avslut #2 Vikarien, interimschefen

Avslut. Ett speciellt ord. Oavsett hur länge något pågått. När det som pågått upphör att vara sker ett avslut. Med samma ingredienser som alla avslut. Men samtidigt väldigt olika från gång till gång. Det sköna är att varje tillfälle innebär en intressant möjlighet att utforska. Och lära sig mer. En måndag eftermiddag för några veckor sedan avslutade jag mitt senaste uppdrag. Efter fem månaders vikariat bjöd jag på tårta som ett tack för tiden tillsammans med Staben för Ekonomi och Verksamhetsstyrning på SPV. Fem månader är väldigt kort tid. Mitt uppdrag som interimschef var dessutom på deltid eftersom jag samtidigt var konsultchef på Frontwalker och dessutom var handledare i externa workshops och på våra program i The Human Element. Det innebar att jag inte alltid var på plats och så fysiskt närvarande som jag hade önskat. Men läget var som det var, och som Eckhart Tolle så klockrent konstaterar – ”Accept what is. There can’t be nothing else” :)

Så vi gjorde tillsammans det bästa av situationen, och det blev väldigt bra! Som stabschef arbetade jag både med mina medarbetare på staben och med mina chefskollegor och generaldirektören i ledningsgruppen. Så det var håll-skeppet-flytande på flera nivåer samtidigt. Och i en organisation fylld av fina människor fylldes luckor och brister med energi och engagemang. Och det var många som axlade ett större ansvar för helheten än rollen och arbetsuppgifterna föreskrev. Så vi producerade stabens verksamhet på delvis nya sätt.

Hand drawing chart in whiteboard

Under ett uppdrag hinner mycket hända, minnen som skapas gemensamt, utmaningar som övervinns, motgångar som svider. Och vi har haft vår beskärda del av detta under de fem månader som jag hann vara en del av stabens verksamhet. Men fenomenalt lite svid, och istället väldigt mycket framgångar! Jag är glad och stolt över att ha varit en del av produktionen av ett enormt högkvalitativt delårsbokslut, lett arbetet med att ta fram verksamhetsplan och budget för staben och att ha bidragit till en förbättring av hela myndighetens process för verksamhetsplanering. Parallellt arbetade vi med att få fram material till tävlingen Modernaste Myndigheten, där SPV kom delad tvåa några veckor efter mitt avslut. Och vi fattade också en hel del beslut i de ärenden som en ekonomistab har ansvar för. Otroligt så mycket jag har lärt mig!

Men parallellt med arbetet att brygga klyftan mellan de två ekonomi­cheferna har jag brottats med min egen ambition. Jag gick in rollen med en tydlighet om min kompetens inom redovisning och ekonomistyrning. Som inte är de jag skyltat mest med i min CV under åren;) Om man säger så. Däremot är jag fenomenal på att se många abstraktionsnivåer och systemnivåer samtidigt och jag ser mönster och perspektiv i både information och mänskliga beteenden. Jag byter glasögon och vrider och vänder på situationer och ser andra tolkningar eller nya möjligheter. Det gör att jag utan problem kan säta mig in i stabschefens situation som behöver kunna förstå hela verksamheten, men också se hur det egna uppdraget och förädlingsvärdet på staben påverkar och knyts till myndighetens totala verksamhet. Det är ju dessutom det som är det underbara med staber, att de per automatik arbetar tvärs genom genom hela systemet. I den processorienterade organisationen så bör såklart produktionsenheter också göra det, men de kommer ofta undan med ett introvert stuprörsfokus.

Books

Men, jag är som sagt ambitiös och vill veta. Jag vill kunna. Och på fem månader så hinner man (oh se där, ”man”, ett generaliserande, ett försvar, istället för att skriva jag;) inte lära sig grunder och detaljer i en så komplex stab som ekonomi och verksamhetsstyrning. Men det bryr sig inte de kompetensrädda ormarna i mitt inre om. De vill prestera. De vill vara duktiga. Och när vi inte är det så biter de. Och då blir jag förgiftad. Rädd och osäker. Och med risk att gå i försvar. Som tur är har jag passivitet och intellektualiserande som två tidiga försvarssignaler. Utöver att jag slutar att le:) Och det har under vikariatsuppdraget varit en fördel. Att jag stannat upp. Suttit still. Andats och känt pulsen i vänster lilltå. När jag intellektualiserat. Då har jag tänkt om situationen istället för att tänka på de siffror och statistiska underlag som mina ormar och min inre kritiker ansett att jag borde haft koll på. Och när jag tänkt om situationen så har jag insett att jag inte kan kräva av mig själv att förstå beräkningsreglerna bakom den statliga tjänstepensionen. Mitt uppdrag har varit att säkerställa produktionen, uppmuntra till utveckling och vara en bidragande kraft som med externa ögon sett nya möjligheter och pekat på institutionaliserade utmaningar.

Och att kompetens och kontroll varit så viktigt för mig. Det var en nyhet. Men det lyftes fram i ljuset av den enorma kraft som uppdragets alla kompetensutmanande möten utövade på mig. Både med interna och externa aktörer. Men när jag släppt på kontrollen och använt modet till att vara öppen och ärlig om mina kunskaper och mitt uppdrag då har det gått bra. Det är till och med så att det har skapat ännu mer kraft i de möten jag haft och den stämning och miljö som vi utvecklade tillsammans. När vi alla kunnat kasta prestige och kompetenskrav åt sidan och istället pratat om det som skulle göras och hur det kunde göras. Då har det ju blivit bra.

Och i avslut ställer jag ofta frågan – vad tar du med dig härifrån?

Och mitt svar är tre.
1) Många fina människoro och lärdomar i vår kontakt.
2) Mindre kontroll och mer öppenhet.
3) Då blir det ju bra.

Kommentera