Bara ett nytt lösningsmedel

Hade ett fantastiskt inspirerande samtal igår med min adept Soheil! Det var ett tag sedan vi träffades så vi hade en lång lunch för att catch up, och det kom fram väldigt mycket tankar och funderingar från oss båda. Som vanligt när jag pratar med Soheil väcks en massa nyfikenhet, och det poppar upp idéer på dom frågor och reflektioner han drar. En av frågorna vi pratade om var just motivation, och det kopplade direkt till arbetet vi gör på Frontwalker med drivkrafter och arbetsglädje. Vad händer när man nått en nivå på jobbet där förändringar känns som ”Ähh, det är ju bara ännu ett nytt lösningsmedel vi ska läras oss” och det inte ger någon inspiration eller glädje? Beroende på vad man söker i sitt jobb så får man ju ut belöningen i olika situationer. Vi var nog rätt eniga båda två att vi ville ha nya utmaningar, lära oss nya områden och prova på nya roller regelbundet. När det går slentrian i vardagen vill vi byta.

Det är ju gott och väl, men det dök upp några intressanta aspekter på detta. Vad händer om jag vill testa mina vingar och ta mer ansvar och få jobba med större frågeställningar? Risken är att jag måste bli chef för att få chansen att jobba med de frågeställningar jag vill… och ger det ökade ansvaret tillräckligt mycket i lönekuvertet för att det ska vara balans? Det jag insåg under lunchen var att jag och många andra trampat rakt i motivationsfällan :) Vi har älskat våra arbetsuppgifter, inte nödvändigtvis våra arbetsgivare, och fått vara med och skapa och forma något. Vi har tagit på oss mer ansvar, fått bekräftelse och uppskattning och har känt en stark inre motivation av att ha roliga dagar. Men i många fall har vi inte tjänat speciellt mycket mer för det. I vissa fall har jag sett exempel på skrattretande dåliga kopplingar mellan det ökade ansvaret och den ökade lönen, men den inre tillfredsställelsen hos den personen har varit så stark att det inte spelat någon roll!

Och så tycker jag ju att det ska vara. Men vad händer om för få lockas av det tunga ansvaret oavsett vilken inre belöning det kan ge, och istället ger sig ut på jakt efter andra områden där belöningarna nås genom mindre nattarbeten, mindre svåra samtal och mindre tungroddjävlaskit-administration? Då har vi till slut inga mellanchefer kvar. Det blir en riktigt häftig situation tror jag, för då får vi chansen att driva våra organisationer på nya bättre och smartare sätt. Det måste jag skriva en bok om ;)

Samtidigt så insåg vi under samtalet att det finns en viktig parameter till, beslutet. Det är viktigt att beslutet att kliva på en ny utmaning eller att avstå är medvetet och genomtänkt. För att det ska vara det behövs insikter om sina egna drivkrafter, och vad jag söker efter i min vardag och i mitt arbete. Om jag ledsnar avytterligare en gemutredning behöver jag ta reda på och definiera vad jag vill ha istället, och söka efter det. Och om mina beslut är baserade på medvetenhet så är det inte lika allvarligt att ett nej till en möjlighet innebär en rad mindre i mitt cv. Det nej:et går att beskriva utifrån de rationella och känslomässiga argument som fanns vid tidpunkten för beslutet, och en person som fattar genomtänkta beslut värdesätter jag lika högt som den som testat alla bananskal i världen och hamnat i nutiden genom en slump.

Den senare skulle vara jag då ;) Och mig själv värdesätter jag högt och rent!!

Kommentera