Bedöm dig efter egen måttstock – inte andras – eller?

Idag på skolavslutningen höll rektor ett färdigskrivet och från papper innantill reciterat tal till eleverna. Bortsett från det faktum att jag fick en ganska stel och oengagerad känsla fastnade jag för en strof i hans budskap. Han sa till sina åhörare “Bedöm dig efter din egen måttstock, inte efter andras” och det lät ju ganska klokt vid en första anblick. Klart att man ska skita i vad andra tycker och tänker och gå efter det som känns rätt för en själv. Eller nja, att fullständigt skippa andras bidrag till den gemensamma tanmkeprocessen är nu ganska dumt eftersom det ger en lätt statisk relation och man upplevs antagligen som rätt socialt inkompetent ;) Men poängen rektor ville peka på var att gå efter sitt eget huvud, sitt eget hjärta och sin egen magkänsla.

Men, i flera samtal under de senaste veckorna, både med mig själv och andra, och senast idag i frisörstolen, har jag hamnat i ämnet egna krav och tillräcklighet. Av en slump (?) omger jag mig med människor som har höga ambitioner, som sätter upp utmanande mål och som ställer krav på sig själva som alldeles för ofta är omöjliga att uppnå. Det ger till effekt att omvärlden står häpen bredvid och undrar hur mänskan hinner med, klarar av och orkar, medan mänskan själv ondgör sig över sitt ständigt usla resultat, försenade leveranser och ouppnådda mål. Det kan i förlängningen ge en besvikelse över sitt låga värde för omvärlden, och mest skrämmande av allt för sig själv!

I dessa fall är ju rektorns ord rena giftet. Jag försöker att peppa alla ambitiösa med samma affirmationer och samma mantran som jag göder mig själv med när jag hamnar på fel sida självkärlek och självuppskattning och ser ner på mig själv och mina resultat. Det handlar om att inse att många är nöjda med det jag gör och att många tycker om mig för den jag är. I det fallet är andras tyckanden och kännanden en viktig referensram för att väcka mänskan från sin självkritik. Om jag passerar andras förväntningar när jag känner att jag gett 50% och att det inte räcker för mig själv trots att jag nått 100% då är jag illa ute och rektorns ord är livsfarliga.

Då gäller orden från peterA. Om nu andra uppskattar mina prestationer och min person, så är det inte mer än rätt att jag gör det också. Jag börjar med att berömma mig själv för det jag gör, så att det inte bara är andra som gör det. Jag fortsätter med att tycka om mig själv när jag får beröm, oavsett vem det kommer från. När jag gjort detta en period och min självkärlek växt sig starkare utmanar jag andras uppskattning och kärlek genom att säga nej och inte ställa upp på allt, genom att göra något lagom och inte prestera max överallt och att säga min mening på ett ärligt och öppet, men också nyfiket sätt istället för att hålla med eller vara tyst. Här fungerar rektors ord bättre. Med fortsatt egenuppskattning och egenlärlek blir min egen måttstock den viktigaste. Genom den blir jag uppskattningsbar hos andra. Genom den blir jag omtyckningsbar hos andra.

Den som inte uppskattar sitt eget arbete är svår att berömma.
Den som inte älskar sig själv är svår att tycka om.

Men det är inte bara att vrida om en knapp och sluta med det dåliga samvetet. Det börjar här och nu med ditt första beröm, och din första kärleksförklaring till dig själv. Det fortsätter med nästa och nästa och nästa… ;)

7 thoughts on “Bedöm dig efter egen måttstock – inte andras – eller?

  1. Handen på hjärtat, färgade/tonade du håret när du satt där i frisörstolen? Om ja, hur tänkte du då? ;0)

  2. Hej Peter!
    Jag gillar starkt “Den som inte uppskattar sitt eget arbete är svår att berömma. Den som inte älskar sig själv är svår att tycka om.”

    Samtidigt funderar jag om du kan alltid räkna med att vara uppskattningsbar omtyckningsbar hos andra om din egenuppskattning och egenkärlek kommer att avlägsna sig från andra så pass mycket att inte vill uppskatta eller tycka om dig. Det är en balans som krävs eftersom vi är sociala varelser, som lever i ett starkt och ständigt förändligt samspel. .

  3. Ursäkta, det gick för fort! Jag fortsätter en liten stund till….

    … samspel mellan oss och människorna runt omkring oss. De andra ändrar kanske sin uppfattning om oss men vi kör på som vanligt d.v.s. enligt vår egenuppfattning och kärlek medan andra har ändrat sin uppfattning och kärlek till oss. Är det inte problematiskt då för båda sidorna?

    Hälsningar
    Lidia

  4. Klockren reflektion Lidia!
    Det är ju en balans som behövs. Jag kan ju inte vara helt isolerad från omvärldens upplevelser av mitt agerande. Det är dessutom en omöjlighet eftersom det är via mina medmänniskor som jag blir till :) Men jag kan inte heller endast gå på hur världen ser på mig och bygga hela min självkänsla på andras uppfattning. Då blir jag väldigt lättpåverkad och svår att få grepp på. Vad är då jag och vad är andra?

    När det gäller att bedöma sig efter sina prestationer så är det en komplex historia och mitt inlägg handlade om obalansen. När en person med höga krav på sig själv, för låg självkänsla missar att se omvärldens uppskattning och häpnad och istället sågar sig själv för att han/hon återigen inte når upp till sin höga norm…

  5. Gillar starkt ditt svar, Peter. Tack! Många kloka ord och några nya frågeställningar.

    Ha en bra dag
    Lidia

  6. Tack Lidia, kul med frågeställningar det gillar jag :)
    Önskar dig en skön sommar!

  7. Här kommer ett nytt inlägg till dina reflektioner http://svtplay.se/v/2481899/vad_ar_en_manniska_/del_6_av_8. Bokstavskombinationssjukdomar är i stor utsträckning ett resultat av människans oförmåga att anpassa sig till samhälle/miljö. Enbart i några få procent orsakas störningar av biologiska förändringar/skador i hjärnan. Intressant och, oj, vad obekvämt! Vi behöver kanske våga mer och bedöma oss efter egen måttstock och inte andras? Vad är normalitet? Vems normalitet som gäller, mina eller andras?

    Ha det bra i sommarregnet
    Lidia

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *