Jag har haft giraffspråket (Giraffspråket – känslans kommunikation) med mig i två veckor nu. Den påverkar hur jag ser på världen. Den har säkert gett några små ändringar i mitt beteende också, men främst är det förstålseramen för hur jag tar in min omvärld som utvecklats. Jag ser behov bakom människor jag möter, jag hör outtalade och ibland omedvetna önskningar som vill komma fram.
Jag sitter på ett utedass mitt i ösregnet i Tärnabys fjällvärld. Här ändras mina behov. Jag känner ett behov av skydd. Naturen blir så mycket tydligare här, och styr mitt beteende på ett helt annat sätt än hemma i stan. Under åskvädret igår gjorde sig den mänskliga litenheten sig påmind. Jag är tacksam för tak över huvudet och värme för mina barn. Mer basala behov än de jag har i vardagen :)
Så då tänker jag, kanske vi har nån form av behovsfetma? Vi får så många av våra behov tillgodosedda att vi tappat kontakten med både dem och de känslor som de kan väcka? I det ständiga lyxliv vi lever krävs inte så mycket gemensamma krafter för att överleva, så vi har råd att inte förstå varann!?
Isåfall skulle vi kunna försätta oss i en annan miljö för att få en bättre kontakt med behov och känslor ;) Vi drar till fjällen, bor i tält, fiskar och lagar vår egen mat. Ingen toalett, ingen kaffemaskin och en massa umbäranden – men en massa möjlighet till naturligt giraffspråk :D
Det är ju så vackert. Utedass, regn och fjäll :-) Det är så jag blir avundsjuk, och kombinationen team- eller ledarskapsutveckling ute i naturen, och möjligen då fjällmiljö, låter ju suveränt. Jag åker med vilken dag som helst :-) Ska bara läsa boken först!
Ni har väl gjort lumpen grabbar? Det är ju så här man i det militära sätter ihop en grupp :-)
Lev väl
Hahaha, genom att sätta sig på utedass i fjällvärlden :) Eller, jaa, kanske var det just det som gjorde’t även i lumpen ;) Lägg till några yttre hot som tydliggör gränserna, en tydlig vision och målbild som alla fattar samt en “klädkod” som visar vilka som hör ihop – ja då har vi gjort oss en bra mix för gruppspel :D
Det jag saknade i min militärtjänst var kontakten med mig själv, med mina inre sidor, mina behov och möjligheter, mina känslor och interna hinder. Jag tror att de grupper vi vill använda i jobbet behöver utveckla individerna mer än vad vi gjorde då. Sannolikt fungerade gruppen jag tillhörde bra för de uppgifter vi hade, bygg en bro, bevaka bron, riv bron. De arbetsuppgifter och utmaningar som de grupper jag kommer i kontakt med på jobbet är ofta mer komplexa och kräver mer självständigt arbete av individerna och grupperna och kräver mer arbete med jaget.
Så, kanske krydda alla umbäranden som svetsar ihop oss med lite poesi, målning eller teater i fjällmiljön som med en dos reflektion och tankar känslor växer oss ;) Fortfarande På HasseP?
Ja det är mycket som kan bygga en grupp, fast är inte meningen med militärlivet just att undvika egna känslor, inre reflektioner osv? Jag har ingen aning om det här men kan ändå tro att om man tar med dessa perspektiv just i en situation då det gäller att handla ytterst rationellt, på order och det gäller liv och död så är man rädd att tappa fokus?Kan det därför vara så att man medvetet valt att utelämna parametrar som individens känslor och tankar för att inte riskera gruppens och landets överlvenad?
Funderar Coachen
Det låter logiskt. Komplettera med all träning som ska sätta sig i ryggmärgen för att finnas till hands under extremt stark press så får du automater som kan användas till läskiga saker.
Men är det inte märkligt att vi på för många ställen i våra organisationer arbetar med människor och grupper som att de är förband som ska strida utan förståelse för helheten, utan kontakt med sina känslor och med bristande insikter för konsekvenser av sitt eget handlande?
Nästan en retorisk passning från Coachen som ser ut som att vi kommit överens om den på förhand :) Vackert!
Lycka till, jag håller tummarna ;)
Jo det är märkligt, att vi inte tar tillvara människans fulla potential.
Att vi inte erkänner varje individ förmågan att reflektera över helheten, komma med synpunkter, förslag och tankar som leder helheten, som massa eller funktion eller nåt, framåt.
Det är inte bara märkligt och tyder kanske på okunskap eller rädsla för att andra kan vara smartare än jag.
Tack, ditt tumhållande värmer (ja mer än dina tummar alltså, det värmer mitt hjärta)
Jag tror att din förra arbetsgivare, Försäkringskassan, blivit inspirerade av giraffspråket. På deras hemsida så kan nu arbetsgivare och vårdgivare få information om den nya sjukförsäkringen uppläst på valfri dialekt. Tänk dig själv hur skönt och avväpnande det måste vara för en trygg värmlänning att få höra detta uppläst på sitt “eget språk” istället för att få en ettrig stockholms dialekt slängd i ansiktet. Det kallar jag empati att läkare och HR folk slipper traggla med att läsa byråkratiskt regelverk utan kan piffa upp tillvaron med att få höra en Jörn Donner kopia gå igenom innehållet samtidigt som han/hon fillar lite på naglarna.
Var det Jörn Donner-kopian som filar på naglarna eller läkare och HR-folk ;) Det är ju en fascinerande skillnad där…
Har aldrig tänkt på att dialekten skulle kunna spela roll i det empatiska samtalet, men som du vinklar det så är det kanske så att jag kan störa eller beröra med hjälp av mitt språks geografiska ursprung :)
Hmm, att utedass kan bringa fram så mycket text!! Kanske det är så att vår ambition att försöka tolka allt och alla gör att vi, omedvetet, kategoriserar människor utifrån något som vi tycker är “normalt”. Vad vet vi om hur en grupp reagerar eller agerar? En grupp består av individer som i gruppen agerar/reagerar utifrån sin person där och då. Har vi tur är det tillräckligt många som agerar likadant så vi kan kategorisera gruppen och benämna reaktionen uitifrån en teori, exvis FIRO. Frågan är vad den studerade gruppen gjorde där vid just det tillfället och kanske sammansättningen egentligen spelade roll för reaktionen. Tror att ett gäng fotografer reagerar annorlunda än ett gäng fotbollsnördar om man skulle sätta dem att se en fotbollsmatch. MEN, det är oerhört spännande och kul att försöka tolka det som händer runt om mig, och inte minst att tillsammans, igrupp, med likasinnade föröka vara klok och analytisk…….
Det där är ju superintressant :) Det är ju samma problem att beskriva kriterier för vad som skapar en grupp som att hitta en modell som kan beskriva verkligheten på ett förenklat sätt. Du måste förenkla och göra en hel del generaliseringar. De funkar ju inte i verkligheten så du sitter ändå med en komplex värld som är svår att ta in.
Det är som jag brukar säga när jag hamnar i disussioner om personlighetsanalysmodeller… det finns ett klart och tydligt antal typer av människor. Sex miljarder drygt :) En viss osäkerhet eftersom vissa kanske kan ha flera personligheter i samma kropp ;)