Passion är ett häftigt ord, och lite för sällan använt. När jag var liten använde jag det för att uttrycka min smak för Apotekarnes passionsfruktsläsk som var en märklig blandning av olika smaker. Lite liknande skärpa som vissa citrusläsk, men ändå mjuk och rund som jag på senare år hittat i mango och förvisso även i ananas. Även om den senare är alldeles för översköljande av kletig och med en konsistens som är konsekvent med smaken :P

Jag läste en liten artikel i DN på flyget. Den var skriven av Martin Nyström och handlade om Klassiska revolutioner – Utforskandet av det inre. Jag tror inte att jag läst den om jag vetat att den handlade om klassisk musik och nedtramp i historien, men eftersom jag missförstod rubriken så läste jag den ändå, och vilken tur det var! Skribenten lyckades med få ord förmedla en passion för sitt ämne som var så stark att jag blev intresserad av, jag till och med kände ett behov av, att lyssna på Mozarts Pianosonat i c-moll för att se om jag kan förstå :) Hans sätt att uttrycka sig i texten var ledigt men ändå kompetent, det var komplicerat men ändå lättillgängligt och han lyckades få orden att spelas upp på ett sätt som gick att jämföra med den musik som han recenserade! På det sättet var det en rekursiv upplevelse utöver det vanliga. På ett flyg en tidig morgon. Naturligtvis gick jag ju igång på hans sätt att analysera Mozarts verk och kompositörens bakomliggande tankar. Jag har ju i ett tidigare inlägg beskrivit min kärlek till Gödel-Escher-Bach An Eeternal Golden Braid, skriven av Douglas Hofstadter, som också diskuterar strukturer, om än i ett annan perspektiv. Där Hofstadter analyserar Bach diskuterar Nyström i just denna artikel Mozart, men båda kryper under skinnet och hittar mönster i det jag bara upplever som vackert, och jag kände att jag skulle vilja förstå klassisk musik på det sättet. Att inte bara gråta till Albinonis Adagio i G-moll (eller är det verkligen Albinonis verk) eller att kunna nynna Dans i de saligas ängder…eller för den delen uppfyllas av bilder och musik i Fantasias Pomp and circumstance med Kalle Anka (apropå Fantasia 2000 så läs boken Off the Record Guide to Walt Disney’s Fantasia 2000);D Så jaa, det skulle vara häftigt att dyka djupt ner och förstå dess innersta väsen.

Men nu är det ju sån jag är, jag vill ju dyka djupt ner i det innersta väsendet i allt jag hoppar på. Det är ju det som är passion. Att kunna gå in i något fullständigt och helhjärtat. Jag är inte alltid så tålmodig, och lämnar ofta intresseområden efter något eller några år, men jag låter mig alltid uppfyllas av mina intressen. Så på samma sätt som Martin Nyström liderligt beskriver den klassiska musikens utveckling är jag just nu på väg ner i löpningens märkliga värld :) Jag fattar inte hur det gick till, men jag tror att jag sökt efter förståelse och kunnat se min utveckling genom några snabba feedbackloopar. Efter tre års joggning med samma upplägg, 4:30 jogg och 0:30 promenad, bytte jag strategi och började springa med 180 steg i minuten. Det tror jag innebar att jag såg möjligheter att utforska löpningen och dess regelverk. På kort tid började jag springa snabbare, och jag orkade springa längre,och driven av framgången och behovet av att förstå har jag börjat läsa och testa :) Kanske det börjar närma sig passion…

Jag började läsa en ny roman i veckan – Shantaram av David Roberts. Den är på nästan 1000 sidor så den har legat och väntat medan jag läst Paganinikontraktet. I veckan som gått började läsa, för att försöka hitta en lucka mellan jobb och plugg och slalomslipning å ena sidan och sömn och sovande å andra sidan. Jag behöver skapa ett litet andrum där anden och tanken kan fly från vardagen och lockas in i fantasin på väg mot drömmen :)

Och jag kan bara säga, Shantaram here I come! Jag är fast och måste skriva klart det här för att få komma tillbaka till Bombay och den välskrivna texten och de sköna miljöerna. Jag gillar ordbildningarna som översättaren lyckats få till av Roberts orginaltext. Blir nästan sugen att läsa den på engelska för att se hur den fungerar då. Jag menar, känn på en mening som Rösten är mer än hälften av kärleken eller den bruna röken från elden bara var en viskning om förstörelse.  Det är poesi i romanform ;D Boken handlar om Roberts, som rymt från… ähh… läs den själv. det är den värd! Nu hoppas jag på riktigt dåligt fjällväder i påsk så att jag får stanna inne och läsa ;)

Nej, måste gå och läsa lite…

Världen är inte svart eller vit. Den är inte på eller av. Tyvärr är den inte heller noll eller ett… Det senare en besk insikt för mig som är binärt uppvuxen och kan alla binära tal i sömnen upp till 1111 – 1111 1111 – 1111 1111 :) Jag har dock mer och mer utvecklas mot att vara en kvant, att kunna vara både ett och noll samtidigt! På vanlig svenska kallas det för velighet eller svårt att fatta beslut, men jag ser det som en unik förmåga att ha alla alternativ öppna samtidigt. Det här blir intressant i all utveckling eftersom ambitionen att göra ett bra resultat, att nå perfektion ofta kan överskugga och ta över det pragmatiska arbetet med insatser och åtgärder. Jag har sett många exempel på grupper som fastnat i perfektionsfällan. De vill komma fram till en exakt formulering, och att alla i gruppen ska kunna stå bakom den. Vissa tror att de ska kunna producera det ultimata budskapet, den optimala modellen eller den vackraste koden, och att det ska kunna förstås av alla! Ju fler komponenter som ska produceras och ju fler deltagare som hjälps åt i processen, desto mer komplexa situationer uppstår :)

Därför är jag så glad att vi lyckades göra tvärtom :) Förra veckan började vi arbeta med en modell som Susan Wheelanhar tagit fram och beskrivit i Att skapa effektiva team : en handledning för ledare och medlemmar. Det som är intressant med den är inte området eller uppdelningen, för jag har en del tankar och synpunkter på det. Nej, det som lockar är det pragmatiska förhållningssättet som den lättlästa boken förmedlar och som vi anammat i användandet.

Istället för att göra den teoretiska djupdykningen först startade vi med arbete i gruppen. Ofta vill vi chefer och ledare kunna så mycket innan vi vågar ta första steget. Vi vill kunna modeller och arbetssätt för att kunna hantera det som skapas på möten, och för att ha svaren på allas frågor. Det är lätt att ha högt behov av kompetens. Men nu körde vi ett första möte en förmiddag där vi analyserade en första enkät som gav några indikationer på hur vi har det :) Jag hackade ihop 32 frågor i en enkel excel-matris och samlade ihop de tolv svaren på ett väldigt enkelt sätt för att få en samlad bild utifrån de olika frågor och områden som Susan Wheelan tycker är viktiga. Därefter fick gruppen arbeta med tolkning av ord och begrepp tillsammans i mötet.

Svaren på vad som menas med ”grupp” och ”innovation” blev gruppens uppgift att beskriva. Det var en bra anknytning till enkätens och arbetsmötets kärnfråga: Hur kan vi som grupp använda oss av modell och enkätsvar för att bli det företag som vi vill vara? Det är stor skillnad att använda ett verktyg när vi funderar på vilken nytta vi vill ha ut, mot att använda ett verktyg för att någon annan bestämt att vi ska använda det! Att det var en medarbetarenkät var inget vi pratade om även om det var en klockren sådan. Av någon anledning andas ordet medarbetarenkät toppstyrd och delaktighetslös årsupprepad gruppuppgift som aldrig gett något utbyte ;)

Så hellre vårt verktyg för förbättring!

Hellre pragmatisk än perfekt ;)

Bilder är ju fascinerande men text något underbart. Som fotograf och skribent älskar jag båda medierna. Jag hade en lunchdiskussion med stockholmskollegor förra veckan om bilder kontra tankar. En bild säger mer än tusen ord sägs det. Ändå är böcker med ren text fortfarande så populära. Till och med mina tjejer som är 9 och 12 slukar böcker trots att de lever med sina mobiler och datorer och ser på film, skapar film, spelar spel och mycket annat med interaktiva gränssnitt som klarar både bild, ljud och video. Det måste finnas något i texten som vi uppskattar.

Vi kom fram till att medierad kommunikation som använder skriven text som format låter oss skapa egna bilder för att bygga en bild av det vi läser. Genom egna erfarenheter och förmågan till fantasi bortom spegelneuronernas gräns kan vi skapa platser som ingen film kan efterlikna. Vi skulle ha kunnat se en film och förbluffas över mäktiga effekter och animerade scener, men väljer ändå att fängslas av en boks magrare kommunikativa stil. Jag tror att det är något med vårt inre skapande, att vi gillar att fantisera och måla upp bilder. Viking Line hade ju en avhuggen logga som reklam ett tag, och jag läste en artikel som beskrev (detta nu helt ovetenskapligt ;) att vi gillar att komplettera bilder som inte är kompletta. Kognitiv perception handlar ju mycket om detta och där har jag teoretiska kunskaper, men huruvida detta utlöser belöningsmekanismer i hjärnan på oss är jag mer osäker på.

Det skumma är dock att vi har mycket svårare att komma ihåg skrivna ord. Ljudade/uttalade ord och bilder är lättare att hålla i arbetsminnet än just skriven text, se en spännande undersökning i Cognitive Daily. Det gör att sådant vi behöver komma ihåg behöver uttalas för att verkligen fastna. Och så gör vi ju ofta, upprepar ett telefonnummer högt för oss själva. Det finns kognitiva teorier om att vi just har audio-loopar som hjälper arbetsminnet att hålla ord  aktuella tills de ska användas.

Nu ska vi ju inte komma ihåg en deckare ordagrant utan vi kommer istället ihåg bilderna som skapades av läsningen. Det gör att jag än idag kommer ihåg bilder från böcker jag läste i min ungdom. Jules Verne var en favorit, och Begums 500 miljoner är en riktig höjdare, men mer om Jules Verne vid annat tillfälle ;)

Jag har nyss läst Developing through relationships igen för att skriva en seminarieuppgift om kulturens roll för social interaktion och kognition. Alan Fogel är riktigt bra och jag har fått nya insikter om relationer och utveckling av självet i samma kaliber som jag fått om förståelse när jag läst Targamas och Sandbergs torra men geniala Ledning och förståelse och om pekararitmetik av Kernighan&Ritchies The C Programming Language.

Det som fick mig att haja till rejält ikväll var utvecklingen av vår självinsikt. Genom kommunikation med andra i vår omgivning lär vi oss hur vi tänker och känner och hur vi beter oss tillsammans med andra. Vi lär oss hur andra tänker och känner och hur de beter sig tillsammans med andra. Genom att berätta om oss själva och lyssna på andra utvecklas vår uppfattning om oss och vi utvecklar löpande ett själv. Redan från vår tid som spädbarn fungerar vår interaktion med omgivningen som en spelplan där vårt själv gradvis formas och byggs. Från ett fysiskt omedvetet men gränskänsligt själv till en kognitiv och medveten uppfattning om vem jag är, som jag senare i livet med språkets hjälp dessutom kan kommunicera till andra. Jag kan ju svara på frågan Vem är jag? på många olika sätt.

Jag kan beskriva mig som snygg, lång, mörkhårig, välklädd, men detta är bara fysiska beskrivningar av min kropp och hur andra kan uppleva den. Jag kan beskriva mig som smart, snabb, klok, varmhjärtad, förvirrad, men det ger bara generella beskrivningar som har olika tolkning hos olika åhörare. De är dessutom statiska och visar endast upp en enda sida av mig själv. I mitt inre pågår dock ständigt dialoger mellan Jag och Mig (yes, jag är inte schizofren, läs boken ;) för att tolka tillvaron och utvärdera möjligheter.

Så om jag verkligen vill beskriva mig själv måste jag försöka hämta all den kognitiva kapacitet som är jag, tankar såväl som känslor, i stunden och historiskt. Jag måste sätta ord på alla de interna dialoger och diskussioner och debatter som skapar och skapat mitt ambivalenta jag. Jag måste beskriva alla de val och möjligheter som jag står inför, i varje riktning och varje sekund.

Men. När jag gör detta faller jag ju in i första styckets utveckling av självet. Genom denna beskrivning av mig själv som svar på frågan Vem är jag? kommer jag obevekligen att lära mig massor om mig själv. Dessa lärdomar påverkar då det själv som jag så febrilt försöker förklara och besvara, och jag får börja om från början.

Frågan Vem är jag? är alltså en oändlig loop och kan ses som ett kognitivt virus, och skall aldrig besvaras!

Skall aldrig besvaras!

Jag som alltid satt min hjärna i första rummet. Den har alltid stått ut som något speciellt och högt värderat hos mig. Jag har märkt konstiga effekter av LCHF-dieter och känt att jag inte funkat och att hjärnan inte fått sin energi. Såna dagar är jag inte mig själv, det är svart i skallen och jag funkar inte, varken på möten eller för mig själv. Jag har skrattat åt historien som rövhålet som kroppens chef, och det ologiska i den liknelsen. Kom igen, hjärnan är ju the shit. Det är därför jag nu läser kognition. För att förstå.

Döm om min förvåning när jag hugger tag i en cool bok för att starta tredje delkursen i detta läsårs kognitionsstudier. Det är Developing through relationships av Alan Fogel.  Titeln lockar ju till fantasieggande tankar om hur vi utvecklas genom de relationer vi har i livet, från nyfödd till pensionär. Boken börjar också där, i det nyfödda barnets första trevande steg att lära sig beteenden som fungerar i den kultur hon föddes i. Fogel ställer upp spännande frågor om kulturen som definierar kommunikationen i en relation. Kommunikationen baseras på det beteende som vi lärt oss genom åren, ett beteende som har sina rötter i kulturen som vi lever i. Den kultur som alltså ska institutionaliseras i den lille människan genom kommunikationen, som ju i sig alltså är en produkt av kulturen som… Hehe, ja ni hör ju själva hur oändligt detta loopar :) I just love it! Så där knasigt och svårt fortsätter boken…

Men så kommer jag till avsnittet om system, där Fogel vill visa oss att relationer och den medföljande kommunikationen inte följer regler eller förutbestämda lagar. Vi skapar detta tillsammans, as we speak. Han kallar det för co-regulation och går ut på att vi testar oss fram till ett gemensamt kommunikationsmönster. När jag vill avsluta telefonsamtalet börjar jag sammanfatta, höja röstläget, lägga in ”Ja, men då säger vi så…”. Min samtalspartner väljer hur mycket vikt han vill lägga vid de signaler jag sänder och vi dansar verbalt mot nya omtag i samtalet och handskakningssteg mot ett avslutat samtal. Det följer inga givna regler utan beror på ämnet, vilka som talar och när detta sker samt en massa andra variabler.

För att förklara detta lägger alltså Fogel in begreppet system, och jag köper det fullt ut. Hey, jag myntade fabeln om gnuer och krokodiler som inte kan förstås genom ett separationistiskt synsätt utan endast genom ett systemiskt, om än kanske väl förenklat. Men för att beskriva detta system detroniserar han fullkomligt hjärnans position i människan! I ett mänskligt system, menar han, är hjärnan endast en del av helheten. Med systemet upphör hjärnans och hjärtats tyranni över kroppen. I och med detta blir det fysiska hem som dessa två huserar i en viktig del i helheten där kropp, emotioner och tankar är en lika stark tre-enighet som fysik, kemi och biologi :)

I det historiska perspektivet är människan är inte längre slav under en kung eller en gud och kroppen är inte längre slav under hjärnan. Men å andra sidan, det visste ju Foucault på sin tid ;)

Vilka lärdomar! Vilka insikter! Vilka sköna tankar jag tänkt under den första kursen i kognition. Läs själv ett stycke ur min sista uppgift, Reflektion över eget lärande:

Snacka om rekursiva tankar om lärande och förväntningarnas påverkan. Jag har lärt mig massor massor, men just detta sista är ju coolt ur ett workshopperspektiv. Det jag primar din hjärna med tidigt i mötet påverkar och styr tolkningen av dina sinnesintryck vilket påverkar vilken information du sedan tar till dig och hur du lär dig och drar slutsatser. Använt rätt kan detta vara ett verktyg för gruppen att arbeta effektivt.

Tänk dig in i situationen att vi primar gruppen med tankar om aktivt lyssnande, förståelse och inlevelseförmåga. Det jag hör dig säga väcker då inte upp mina egna argument som jag sparat och sugit på så länge. Det gör mig mer intresserad av dina tankar och idéer och får mig att be dig berätta mer istället för att avbryta dig.

Av en händelse tänker jag på Aldous Huxleys Du Sköna Nya Värld ;)

En av alla egenskaper som skiljer människan från djur när det gäller språk och tal är förmågan att styra andra människors uppmärksamhet. Återigen hittar jag coola grejer i Tankens vindlar av Gärdenfors. Jag måste få dig att förstå att jag vill kommunicera om en pryl för att din uppmärksamhet ska riktas dit. Därefter kan vi prata om föremålet. Om jag inte lyckas med det kommer vår kommunikation att falla. Det blir tydligt när man tänker sig barnets första språkutveckling. Om de inte kan få sina föräldrars uppmärksamhet riktade till det objekt som de studerar (genom att peka och söka ögonkontakt, genom att säga ”titta” eller ”där”)  kommer de att tappa möjligheterna till förälderns reaktioner och bidrag till utvecklingen (genom svaret ”Ja titta där en groda”). Att inte ha förmågan att rikta förälderns uppmärksamhet knäcker ju hela språkinlärningen, och antagligen också det mentala utvecklandet eftersom man inte skapar sig den referensram över omgivningen som man behöver för att kunna skapa komplexa tankar.

Den enklaste formen är imperativt pekande som är riktat från mig till dig där jag vill att du ska kika på grodan jag pekar på. För att du ska förstå att jag vill det, krävs ett deklarativt pekande. Att förstå avsikten bakom andra människors pekande (och i förlängningen handlingar) är viktigt för att vi ska ha ett samspel och en kommunikation. Otroligt att det ska va så klurigt ;)

Det som jag är nyfiken på är om vi lyckas med detta tillräckligt ofta i vår dagliga kommunikation? Finns det ett tydligt imperativt och deklarativt pekande av det vi vill förmedla eller samtala om. Vi pratar ofta förbi varann, och jag upplever ibland att jag talar för döva öron, vi är fast i våra egna uppfattningar!

Hur påverkar vår förmåga att rikta andras uppmärksamhet möjligheten att få andra att förstå mina intentioner? Och i förlängningen göra som jag vill ;D

Sitter och tittar på Matematikens historia. Vi är inne på matematikens mösnter, hur vi kan leta efter strukturer i matematiska teorier. Hur geometri kan användas för att förklara algoritmer, och hur ekvationer kan förklaras olösliga genom dess underliggande uppbyggnad. Otroligt intressant och lockande :)

Ett coolt avsnitt handlade om Cantor som kom på att det finns olika stora oändligheter. Tänk själv! Alla oändligheter är inte lika stora. Heltalen är en oändlig samling tal i ordning, och han visade att alla bråk också var en oändlig samling tal som var lika stor som den oändliga samlingen heltal. Däremot är den oändliga listan av decimaltal större än dessa båda. Wow!

En röd tråd är David Hilberts lista över olösta problem som han definierade år 1900. Hilbert gillade inte olösta problem, och hade hans motto var wir müssen wissen, wir sollen wissen! Hans svåraste problem var Rieamannhypotesen, problem nummer åtta, som fortfarande är något av matematikens heliga graal och som fortfarande är olöst. Mitt i avsnittet pratar de plötsligt om matematikerna under andra världskriget, varav många flydde till USA för att komma undan krig och förtryck i sina hemländer. En av dessa var Kurt Gödel, som också hade sina turer med Hilbert. En fantastisk matematiker som inspirerat och utvecklat genier som Paul Cohen och Peter Sarnack.

Jag minns boken som jag läste för några år sedan, Gödel Escher Bach av Douglas Hofstader (läs wikipedia). En helt magisk bok, om än svår att förstå. Den var full av strukturer och innehåll många rekursiva inslag som jag bara älskade. Jag har lyssnat på Bachs musik på annat sätt efter att jag läst den, och jag har tillåtit mig själv att flyga iväg i strukturer och modeller och kopplingar och mönster. I alla möjliga och omöjliga situationer. Inspirerad och stärkt!

Det är ett sanslöst bra lästips för den som gillar mönster, strukturer och rekursivitet. Och som kanske är lite intresserad av konst och musik. Jag ska själv läsa den igen känner jag. Det är ju snart semester ;)

Ytterligare en cool matematiker var Nicolas Bourbaki, som 1939 började skriva en matematisk sammanställning. Det var inte en person utan en pseudonym för ett antal franska matematiker som gick ihop för att skriva en total beskrivning, fantastiskt! Verket är ännu inte klart utan nya generationer matematiker skriver under samma pseudonym än idag! Tänk om vi kunde göra detsamma med ledarskap, organisation och verksamhet ;D

Jag tror inte på slumpen längre. Det brukar vara uttalanden i hårdkokta polisfilmer där dektektiven ser ett osannolikt samband som verkar kunna vara slumpen som spelar ett spratt :)

På samma sätt är det märkligt, nästan en tanke, att jag frustrerats och funderat på vårt missmodiga förhållningssätt till Haiti och den katastrof som drabbat landet samtidigt som jag börjat läsa Keith Testers bok Moral Culture. Den handlar om hur vi bär en skuld i all grymhet som sker i världen. Antingen har vi gjort något delaktigt i det grymma, eller så har vi gett fasen i att blanda oss i för att göra något åt det. Tester ger exempel på etniska rensningar i Kambodja, Balkan, Ruanda m.fl. Han förlänger tankegångarna och pekar på att hemskheter blivit en vara som vi konsumerar via media och betalar för via gåvor och betalningar till hjälporganisationer.

Dagens moderna samhälle är jobbigt att leva i om vi ska kunna upprätthålla en schysst moral. Vi kan inte neka till att vi känner till allt som händer. Vi har ju informationen. Men vi väljer att blunda och säga att vi inte kan, eller att det är instutitionerna som ska fixa. Vi har ett gott samvete trots att vi är en del av en kultur som indirekt stöttar eländet i världen och som ser en tjusning i allt hemskt som händer ute i världen!

Läskigt!