Arkiv för kategori ‘Böcker’

Hångelgrafer, skrivlust och den inre kritikern

26 november 2013

Jag har ingen aning om hångelgrafer och skrivlust hänger ihop, men med min ökade skrivlust och berättariver fångade jag inspiration i ytterligare ett avsnitt av Siffer – Nätverk. Jag såg det med Emilia som med skräckblandad förtjusning hängde med väldigt bra i de pedagogiska beskrivningarna av logistik, sociala nätverk och hon löste dessutom en klurig mattefråga. Siffer är ett norskt program om matematik, producerad på ett otroligt lockande, enkelt och tydligt sätt. Med en karismatisk och rolig programledare vid namn Jo Røislien. En kille som jag verkligen hade velat ha som lärare i skolan. Beskrivningen på UR Play lyder ”Jo Røislien ser verkligheten genom en matematikers glasögon. Matte kan göra världen lättare att förstå, men hur? Vi får bland annat se hur en hångelkarta kan hjälpa till att ta reda på hur sjukdomar sprider sig, om det går att slå ett kasino med matematiska knep och om det verkligen stämmer att man känner alla i hela världen genom bara sex led?” och varje avsnitt är möjligt att se i ett svep eftersom de endast omfattar en halvtimme.

socnet1

Kvällens avsnitt handlade om hångelkartor och gav ett praktiskt sätt att se på hur vi kan använda sociala nätverk för att förstå våra relationer. Det ger också en insikt i hur sjukdomar sprider sig, hur vi påverkar varandras beteenden och hur kultur uppstår i grupper av människor. Jag kom ihåg boken Connected: mänskliga relationer, sociala nätverk och deras betydelse i våra liv som jag läste för några år sedan, som förklarade detta på väldigt intressanta och lättfattliga sätt. Vi gjorde ju en liknande övning på kontoret för ett år sedan, där alla anställda fick rita sina sociala kartor över relationer på arbetsplatsen. Sedan visade vi upp dem, och kunde se hur vi såg på relationerna mellan alla arbetskamrater. Det går att göra mer av och det kan säkert förklara hur vi sprider kompetens, praxis och sociala normer mellan oss. Säkert något som är väldigt nyttigt för ett nystartat företag som inte vill lägga ner all tid på interna processer:)

Fler områden som vi fick ta del av under kvällens trettio minuter var att Norge har VM-guld i Traveling Salesman’s Dilemma och Jo regisserade fram ett praktiskt sätt att förstå Broarna i Königsberg som arrangerades i form av en tävling mellan olika yrkeskårer kända för att kunna navigera. Att problemet var olösligt visste de inte om på förhand, men det framgick med all önskvärd tydlighet när de testade olika varianter. Hur Euler bevisade detta fick dock inte veta så mycket om, så det får han gärna göra ett helt fristående program för att beskriva:) Dessutom innehöll programmet som vanligt en klurig mattefråga där Jo ger sig ut i staden och erbjuder sig att ta kvittot för en person som är på väg att handla något, förutsatt att de kan svara rätt på frågan. Han är på restauranger, turistmål, bussen och ikväll var han på en bokaffär och träffade en kille som svarade rätt med några sekunders svarstid. Värdet av vinsten var böcker för 600 nok! Emilia löste uppgiften genom att försöka sig fram vilket tog en stund, några minuter kanske. Men många av de som blev tillfrågade nådde inte rätt lösning. Vill du prova?

En grillkiosk på torget säljer korv med bröd för 25 kronor. Korven kostar 20 kronor mer än brödet. Hur mycket kostar brödet?
Svaret ser du längst ner men försök själv först ;)

keyboard

Jag är just nu väldigt glad över att lusten att skriva är tillbaka. Anledningen till det är som ofta flera. Men jag har blivit inspirerad och lockad av både skrivande vänner i min omgivning samt möjligheten att under året utforskat mitt inre och de roller, typer och figurer som bor i mig. Två karaktärer som är mycket framträdande är min Inner critic, och min Inner Narrator. Att jag har skrivit på den här bloggen ett antal år beror dels på rädslan av att glömma bort. Men också av en kärlek till ordet. Till skrivandet. Till kontakten med andra människor genom formulerandet av ord och meningar och den sång som uppstår däremellan. Min inre kritiker har tillsammans med mina rädda förgiftande ormar ofta fått sista ordet och kommit med klagomål. Om tiden jag lagt ner, kvaliten på det jag producerat. Och framförallt för vem jag skriver, och varför jag skriver. Han har påstått att det är bekräftelsen av min betydelse, min kompetens eller andra människors omtycknad. För att tala THE-språk:) Och eftersom allt har dubbla sidor och jag inte längre tror på svart eller vitt så har han säkert rätt. Till viss del. Men det finns också en underbart ljus sida. En upplevelse som min inre berättarröst ger mig. Som jag vill utforska mer. Och min inre kritiker och hans ormkompisar får säga precis vad dom vill. Och jag kommer att lyssna. För någonstans finns det korn av guld i det som de vill förmedla. Men jag kommer att skriva ändå. Kanske om sådant de berättar ;)

Och korvbrödet då, kom du på det? Det kostar 2,50 och korven kostar 22,50. Enkelt med lite algebra, men med en tv-kamera i ansiktet och en frågvis reporter som lägger fram en stor belöning om jag klarar det. Stressen kan göra oss dummare än vi egentligen är.

Men det är roligt att låta sig utmanas. Och sen skriva om det.

Ken Wilbers kvadrant – Integral Theory

15 november 2012

I ett tidigare inlägg som handlade om Frukostprogram i The Human Element hänvisade jag till Wilbers kvadrant och berättade att vi använder den för att underlätta förståelsen för teori och metodik när vi kör program inom Human Element. Nu har jag i dagarna kommit hem från en helg på Skepparholmen där vi kört ett internt fyra-dagars-program för kollegor på Frontwalker. Vi använde Wilbers kvadrant i inledningen och sedan fick den hänga kvar på väggen som en referens och en påminnelse om ett användbart förhållningssätt.

Jag lever ett liv präglat av två kognitiva egenskaper. Den första ligger i min schizotypa personlighet som gör att jag kommer på rätt märkliga idéer och får rätt skumma bilder i huvudet när jag associerar. Den andra är att jag tvångsmässigt alltid ser den andra sidan av alla mynt jag kommer i kontakt med. Jag kan inte låta bli att fundera över ”hur skulle det vara om det inte var som det är?” och ju starkare en sanning är, desto mer övertygad blir jag om att det finns ett alternativt perspektiv. Båda dessa är enorma styrkor och jag använder dem ofta, men ibland blir de svagheter eftersom jag ibland behöver vara konkret och oassociativ, och vara kvar i en överenskommen uppfattning om sakers natur.

Men mellan varven stöter jag på insikter eller modeller som hjälper mig att hitta just nya perspektiv som tillfredsställer både mina associativa behov av nytänkande och min önskan att kunna vara konkret och tydlig i min kommunikation med andra människor. En av de mest kraftfulla, bortsett från min egen oskrivna Verktyg-Process-Kultur, är Wilbers kvadrant. Den är en del av hans teorier kring AQAL: All quadrants, all levels som är väldigt kraftfulla att reflektera kring, och att kategorisera tankar, idéer och problem med. Jag läste en hel del på webben, men började sedan att läsa Ken Wilbers A Brief History of Everything. Där går han metodiskt tillväga och berättar om sitt sökande efter en teori som kan förklara all annan teoribildning om hur tingen ter sig, om hur världen är. Hans metateori gick till en början inte att sammanställa för den spretade, och hela tiden poppade det upp ett päron bland de tydligt strukturerade äpplena i hans metamodeller. Det var inte förrän han skapade de två axlarna – IN och UT – samt – Singular och Plural – som det blev ordning i hans mönster. I dessa kunde han nu föra in psykoanalys, religion, filosofi, kognition, fysik osv. och de hängde ihop. För mig blev det en revolution.

Wilbers Kvadrant

Enligt Wilber så har allting en insida och en utsida. Utsidan kan vi se, observera och mäta med vår perception och med empiriska studier. Insidan är gömd och kräver andra processer för att upptäcka eller uppleva. Dessutom så delas kvadranten i ett enkelt och i ett multipelt perspektiv. Det enkla perspektivet beskriver en förekomst av bärare av inre och yttre egenskaper, och det multipla perspektivet beskriver dessa egenskaper hos en samling förekomster. Det är viktigt att förstå att det handlar om emergens och inte bara en uppräkning av egenskaperna hos alla individuella delarna av denna grupp. En myrstack till exempel har inte yttre egenskaper i form av miljoner gånger ett barrs egenskaper, utan beskrivs antagligen istället med höjd, bredd, djup under marken, ålder osv. Sådant som beskriver systemet och inte de enskilda och ingående delarna.

Mina studier i kognition hade fört med sig ett intresse för neurovetenskap, vilket till stor del är en empiriskt objektiv vetenskap där vi studerar hjärnan och dess biologiska och kemiska processer. Det var ett ämne som hamnade på den objektiva utsidan hos den enskilda individen. Men jag studerade ju kognition och de inre tanke- och känsloprocesserna som drivs av dessa neurala processer, och det hamnade nu på insidan hos den enskilde. Den sociologi som jag pluggat handlade om drivkrafter och mönster i samhällen och organisationer som landar på insidan i gruppdimensionen, men att de effekter och observerbara fenomen som beskrivs återfinns på utsidan. När jag stötte på The Human Element och utbildade mig som handledare insåg jag plötsligt att konceptet och metodiken handlade om de inre delarna hos både individ och grupp, men att våra program startar i beteendet som går att observera på utsidan av dessa båda systemnivåer och fokuserar på öppenhet som är medlet att knyta ihop insidan med utsidan.

The Human Element

När vi jobbar med The Human Element blir insidan och utsidan intressanta att förhålla sig till eftersom vi är intresserade av att lära oss mer om hur vi fungerar, och varför vi beter oss som vi gör. Insidans känslor, rädslor, ambitioner, självkänsla och vanor påverkar vårt yttre beteende som andra människor kan observera och drabbas av. Många av oss är dessutom formade så att vi sätter ett stort värde på yttre leveranser, istället för inre kvalitéer och värden. Många organisationer har dessutom med sig detta som kulturella egenskaper vilket förstärker den individuella tron på yttre leverans. Arbetsgången är att observera och samtala om beteendet, gå vidare in i känslan i relation till andra människor för att fortsätta till känslan inför mig själv. Dessa tre hänger ihop och kan visualiseras i Wilbers kvadrant på ett tydligt sätt. Dessutom blir gruppen en viktig ingrediens eftersom individens utveckling får näring av gruppens återkoppling på observerat beteende, och de sammanhang som kan skapas för att individen ska kunna studera och utforska sig själv.

Ett annat användningsområde är när vi använder kvadranten för att kategorisera tankar, idéer, mål, problem eller andra mojänger. Min upplevelse är att vi tenderar att befinna oss på utsidan i många fall. En analys av bristande effektivitet i en organisation beskriver för otydliga processer, för kortfattade rollbeskrivningar, för stora enheter i organisationen, för svag utbildning osv. Mer sällan pekas det på brister i gemensam förståelse, ledarskap, samarbete, relationer och förtroende – även om det enligt min mening är dessa som ställer till med merparten av våra problem i våra verksamheter. Innan vi kan börja arbeta med den mänskliga sidan av organisationen behöver vi kunna visa på dessa behov och där kommer kvadranten väl till pass. Genom att placera problem, mål, idéer, risker – eller det vi nu arbetar med – i kvadrantens fyra rutor kan vi se var har luckor som behöver kompletteras. Det ger ett mycket tydligare underlag till en ökad förståelse och till diskussioner och planering av det fortsatta arbetet.

Det finns många fler områden där vi kan använda kvadranten. Tipsa gärna om den nytta du har haft…

Läs mer på Ken Wilbers hemsida om Integral Theory – Integral Life.

Certifierad handledare – nästan tillbaka

21 februari 2012

Jag är tillbaka. Eller, jag är nästan tillbaka. Trots att jag varit hemma en vecka efter två häftiga veckor så är jag inte i gammal god form. På ett sätt är det bra eftersom jag vill utvecklas och hitta nya sätt att vara på. Bättre sätt att bete mig på, att tänka och känna på och kanske framför allt nya sätt att se på mig själv. Men på ett sätt är det jobbigt för jag känner att jag under de två veckornas intensiva timmar gjorde av med massor av energi som jag febrilt försöker att ladda upp igen. Trots att tempot inte var speciellt högt under dagarna inser jag nu i efterhand att det var väldigt intensivt. Eftersom det var en handledarutbildning i The Human Element (läs mer i den fantastiska boken Den Goda Organisationenav Will Schutz) så var syftet att lära sig teorierna i THE och FIRO på ett djupare plan och att i grupper träna på att praktisera metodiken på våra kurskamrater. Samtidigt som vi arbetade med teori och praktik så gick vi ett helt Human Element-program genom att delta i de övningar som övriga kurskamrater höll i. Vi gjorde fler visualiseringar och gruppövningar än i ett vanligt program och vi kunde använda vårt grupparbete som underlag för reflektioner och feedback på beteenden och känslor. Eftersom jag är som jag är så reflekterade jag dessutom över mig själv som deltagare på utbildningen och hur olika jag agerade i rollen som elev :) Jag såg under veckorna flera förändringar i hur jag tog emot feedback, tolkade självskattningar och testade nytt beteende.

Att arbeta på dessa fyra nivåer under fyra veckor verkar ha tagit musten ur mig. Jag har inte tränat sedan jag kom hem och jag har sovit middag och haft många +8-timmars-nätter i tung sömn. Jag verkar reagera starkt på omgivningen och även om det minskat kraftigt under veckan så finns det lite kvar av det.

Jag har dessutom varit konstant isolerad från alla sociala medier och det har varit väldigt skönt. Det finns dock ett stort kli i fingrarna av att få teckna ner alla de spännande tankar och idéer jag fått under alla reflektioner och diskussioner. Vi hade en av de mest magiska och kompetenta handledare jag stött på, Ron Luyet, som visade hur en true teacher agerar. Samtalen med honom och övriga gruppen har gett mängder av insikter och ny förståelse som bara bevisat det jag tidigare insett – för varje uns av kunskap du tar till dig inser du att det finns tio nya att förstå :) Ain’t it a beauty?


To honour my fellow touching tribe camrades I’ll write this post in english too, needing them not to translate the text to gibberish english with the risk of sentence gollums showing up here and there ;)

I’m back. Or, Iäm almost back. Dispite the fact that I’ve been home a week after the two awsome weeks in Österström I’m definitely not back in the good old shape. That’s actually good in one way because I want to find new ways to be and live. Better ways to behave, to think and feel and maybe most important new ways to look at myself. But in a way I’m exhausted. During the intense two weeks I used up tons of energy which I’m now trying to reload again. It wasn’t such a high pace during the days. It was more of extreme intensity I realize back home. We participated in the trainer program in Human Element (read more in the great book Den Goda Organisationenav Will Schutz) and the main purpouse was to study and learn the theories in THE och FIRO on a deeper level and to practice the methodology divided in groups running the modules on eachother. In the same time we worked on theory and practiced the actual method we also participated in the full Human Element program as our colleagues ran their modules on us. We tried more imageries and excercises than a normal week long program and we had the ability to use our practical work in the groups as sources to self reflects and feedbacks on our behavior and feelings. You all know me as the recursive reflectioner so I thought a lot of myself as the student and how I acted inside and outside the class room context. During these two weeks I saw several changes in how I received feedback, interpreted the elements and tried out new behavior. Once in the brain, then in my heart, a while in my body and then back in my brain. All driven by constantly new understandings.

Working with myself on these four levels during these two weeks were great but exhausting. I haven’t been able to work out since I got home, I’ve taken several naps and have had several long hour nightly sleeps. I seem to react strongly on my environment during the days and thought it has soften a bit now I can still feel it.

I was isolated from all social media channels during the visit in Österström and that was a great releif! I actually have had a hard time getting back. But now theres an itch in my writing nerves to get all my ideas and new thoughts printed on paper. We were lucky to have worked with one of the most magical and talented trainers I’ve ever worked with, Ron Luyet, and he really showed a good example on how a true teacher acts. The talks with him and the rest of the group gave me a lot of insights and deeper understandings and it proved what I already knew – every bit of knowledge and understanding you conquer just show you the pathway to ten more to grasp. Ain’t it a beauty?

På samma våglängd

6 januari 2012

Sitter mitt uppe i finalen mellan Tre Kronor och Ryssland. Efter överlägsen start för Sverige spelar det ingen roll nu när förlängningen ska starta. Det är ju den som gör flest mål när slutsignalen ljuder spm vinner.
Igår och idag hade vi en intensiv och inspirerande planeringskonferens med Frontwalkers grupp inom Organisationsutveckling. Vi är inne på andra dagen och är på väg att skapa en ny affärsplan för området. Denna gång utgår vi från Alexander Osterwalders modell som beskrivs i Business Model Generation.

I gruppen arbetar vi ju med frågor som handlar om individ och grupper, effektivitet i kommunikation och relation. Därför är det intressant att studera hur vi själva jobbar när vi är inne i vår egen grupp. Lever vi som vi lär? :)

Det jag märker är att vi reflekterar. Vi funderar på oss själva och de andra och hur mötet fortlöper. Därför var det intressant att prata om hur vi som grupp hamnar i samma utvecklingsfaser som alla andra grupper. Bara för att vi är medvetna om stegen och effekterna när gruppen integreras innebär inte det att vi är immuna eller kan hoppa över steg. Vi behöver tillhöra och vi behöver känna oss kompetenta och lyssnade på. Därför är det viktigt att vi frågar varandra. Det är ju inte alltid som jag förstår allt som mina kollegor säger men en skön förutsättning under dessa två dagar var att vi var på rätt abstraktionsnivå i samtalet och vi vågade fråga om vi inte förstod. Genom dessa två förutsättningar blir vi effektiva. Både i produktion och i utveckling av relation.

Ett exempel på hur abstraktionsnivå påverkar möten är kontrasten mellan två olika sorters möten som jag haft senaste veckorna. Dagens möte var väl samlat. När vi till exempel pratade inom rutan Kunder hade vi ungefär samma sätt att tänka. När vi pratade om vad rutan ska innehålla för typ av lappar kunde vi hålla oss till kriterierna för innehållet i rutan. Före julledigheten satt jag i några andra typer av möten och där upplevde jag däremot att vi pratade förbi varandra. Det är ju så lätt hänt men blir tydligt i kontrast mot andra möten. Ett exempel är ett möte där vi gick igenom dagordningen för mötet och några i gruppen började diskutera sakfrågorna i varje punkt. Jag och andra försökte lyfta oss in i dagordningen igen men fenomenet upprepade sig och vi ramlade in och ut mellan struktur och innehåll. Vi bev inte effektiva men producerade ändå visst material.

Jag har lätt att flytta mellan olika abstraktionsnivåer men märker hur jag trivs i den effektiva miljön där vi är synkade.
Och där satte äääääntligen Zibanejad 1-0 till Sverige! Nu kan jag gå och sova med första guldet sen 1981. Då gick jag i sjuan och läste Buster och JVM-guld var stort :) Säger godnatt till Svenska nationalsången.

Passion för klassisk musik

25 augusti 2011

Passion är ett häftigt ord, och lite för sällan använt. När jag var liten använde jag det för att uttrycka min smak för Apotekarnes passionsfruktsläsk som var en märklig blandning av olika smaker. Lite liknande skärpa som vissa citrusläsk, men ändå mjuk och rund som jag på senare år hittat i mango och förvisso även i ananas. Även om den senare är alldeles för översköljande av kletig och med en konsistens som är konsekvent med smaken :P

Jag läste en liten artikel i DN på flyget. Den var skriven av Martin Nyström och handlade om Klassiska revolutioner – Utforskandet av det inre. Jag tror inte att jag läst den om jag vetat att den handlade om klassisk musik och nedtramp i historien, men eftersom jag missförstod rubriken så läste jag den ändå, och vilken tur det var! Skribenten lyckades med få ord förmedla en passion för sitt ämne som var så stark att jag blev intresserad av, jag till och med kände ett behov av, att lyssna på Mozarts Pianosonat i c-moll för att se om jag kan förstå :) Hans sätt att uttrycka sig i texten var ledigt men ändå kompetent, det var komplicerat men ändå lättillgängligt och han lyckades få orden att spelas upp på ett sätt som gick att jämföra med den musik som han recenserade! På det sättet var det en rekursiv upplevelse utöver det vanliga. På ett flyg en tidig morgon. Naturligtvis gick jag ju igång på hans sätt att analysera Mozarts verk och kompositörens bakomliggande tankar. Jag har ju i ett tidigare inlägg beskrivit min kärlek till Gödel-Escher-Bach An Eeternal Golden Braid, skriven av Douglas Hofstadter, som också diskuterar strukturer, om än i ett annan perspektiv. Där Hofstadter analyserar Bach diskuterar Nyström i just denna artikel Mozart, men båda kryper under skinnet och hittar mönster i det jag bara upplever som vackert, och jag kände att jag skulle vilja förstå klassisk musik på det sättet. Att inte bara gråta till Albinonis Adagio i G-moll (eller är det verkligen Albinonis verk) eller att kunna nynna Dans i de saligas ängder…eller för den delen uppfyllas av bilder och musik i Fantasias Pomp and circumstance med Kalle Anka (apropå Fantasia 2000 så läs boken Off the Record Guide to Walt Disney’s Fantasia 2000);D Så jaa, det skulle vara häftigt att dyka djupt ner och förstå dess innersta väsen.

Men nu är det ju sån jag är, jag vill ju dyka djupt ner i det innersta väsendet i allt jag hoppar på. Det är ju det som är passion. Att kunna gå in i något fullständigt och helhjärtat. Jag är inte alltid så tålmodig, och lämnar ofta intresseområden efter något eller några år, men jag låter mig alltid uppfyllas av mina intressen. Så på samma sätt som Martin Nyström liderligt beskriver den klassiska musikens utveckling är jag just nu på väg ner i löpningens märkliga värld :) Jag fattar inte hur det gick till, men jag tror att jag sökt efter förståelse och kunnat se min utveckling genom några snabba feedbackloopar. Efter tre års joggning med samma upplägg, 4:30 jogg och 0:30 promenad, bytte jag strategi och började springa med 180 steg i minuten. Det tror jag innebar att jag såg möjligheter att utforska löpningen och dess regelverk. På kort tid började jag springa snabbare, och jag orkade springa längre,och driven av framgången och behovet av att förstå har jag börjat läsa och testa :) Kanske det börjar närma sig passion…

Shantaram – jag är redan fast

20 april 2011

Jag började läsa en ny roman i veckan – Shantaram av David Roberts. Den är på nästan 1000 sidor så den har legat och väntat medan jag läst Paganinikontraktet. I veckan som gått började läsa, för att försöka hitta en lucka mellan jobb och plugg och slalomslipning å ena sidan och sömn och sovande å andra sidan. Jag behöver skapa ett litet andrum där anden och tanken kan fly från vardagen och lockas in i fantasin på väg mot drömmen :)

Och jag kan bara säga, Shantaram here I come! Jag är fast och måste skriva klart det här för att få komma tillbaka till Bombay och den välskrivna texten och de sköna miljöerna. Jag gillar ordbildningarna som översättaren lyckats få till av Roberts orginaltext. Blir nästan sugen att läsa den på engelska för att se hur den fungerar då. Jag menar, känn på en mening som Rösten är mer än hälften av kärleken eller den bruna röken från elden bara var en viskning om förstörelse.  Det är poesi i romanform ;D Boken handlar om Roberts, som rymt från… ähh… läs den själv. det är den värd! Nu hoppas jag på riktigt dåligt fjällväder i påsk så att jag får stanna inne och läsa ;)

Nej, måste gå och läsa lite…

Pragmatisk eller perfekt

18 april 2011

Världen är inte svart eller vit. Den är inte på eller av. Tyvärr är den inte heller noll eller ett… Det senare en besk insikt för mig som är binärt uppvuxen och kan alla binära tal i sömnen upp till 1111 – 1111 1111 – 1111 1111 :) Jag har dock mer och mer utvecklas mot att vara en kvant, att kunna vara både ett och noll samtidigt! På vanlig svenska kallas det för velighet eller svårt att fatta beslut, men jag ser det som en unik förmåga att ha alla alternativ öppna samtidigt. Det här blir intressant i all utveckling eftersom ambitionen att göra ett bra resultat, att nå perfektion ofta kan överskugga och ta över det pragmatiska arbetet med insatser och åtgärder. Jag har sett många exempel på grupper som fastnat i perfektionsfällan. De vill komma fram till en exakt formulering, och att alla i gruppen ska kunna stå bakom den. Vissa tror att de ska kunna producera det ultimata budskapet, den optimala modellen eller den vackraste koden, och att det ska kunna förstås av alla! Ju fler komponenter som ska produceras och ju fler deltagare som hjälps åt i processen, desto mer komplexa situationer uppstår :)

Därför är jag så glad att vi lyckades göra tvärtom :) Förra veckan började vi arbeta med en modell som Susan Wheelanhar tagit fram och beskrivit i Att skapa effektiva team : en handledning för ledare och medlemmar. Det som är intressant med den är inte området eller uppdelningen, för jag har en del tankar och synpunkter på det. Nej, det som lockar är det pragmatiska förhållningssättet som den lättlästa boken förmedlar och som vi anammat i användandet.

Istället för att göra den teoretiska djupdykningen först startade vi med arbete i gruppen. Ofta vill vi chefer och ledare kunna så mycket innan vi vågar ta första steget. Vi vill kunna modeller och arbetssätt för att kunna hantera det som skapas på möten, och för att ha svaren på allas frågor. Det är lätt att ha högt behov av kompetens. Men nu körde vi ett första möte en förmiddag där vi analyserade en första enkät som gav några indikationer på hur vi har det :) Jag hackade ihop 32 frågor i en enkel excel-matris och samlade ihop de tolv svaren på ett väldigt enkelt sätt för att få en samlad bild utifrån de olika frågor och områden som Susan Wheelan tycker är viktiga. Därefter fick gruppen arbeta med tolkning av ord och begrepp tillsammans i mötet.

Svaren på vad som menas med ”grupp” och ”innovation” blev gruppens uppgift att beskriva. Det var en bra anknytning till enkätens och arbetsmötets kärnfråga: Hur kan vi som grupp använda oss av modell och enkätsvar för att bli det företag som vi vill vara? Det är stor skillnad att använda ett verktyg när vi funderar på vilken nytta vi vill ha ut, mot att använda ett verktyg för att någon annan bestämt att vi ska använda det! Att det var en medarbetarenkät var inget vi pratade om även om det var en klockren sådan. Av någon anledning andas ordet medarbetarenkät toppstyrd och delaktighetslös årsupprepad gruppuppgift som aldrig gett något utbyte ;)

Så hellre vårt verktyg för förbättring!

Hellre pragmatisk än perfekt ;)

Text eller bild – vilken paradox

22 mars 2011

Bilder är ju fascinerande men text något underbart. Som fotograf och skribent älskar jag båda medierna. Jag hade en lunchdiskussion med stockholmskollegor förra veckan om bilder kontra tankar. En bild säger mer än tusen ord sägs det. Ändå är böcker med ren text fortfarande så populära. Till och med mina tjejer som är 9 och 12 slukar böcker trots att de lever med sina mobiler och datorer och ser på film, skapar film, spelar spel och mycket annat med interaktiva gränssnitt som klarar både bild, ljud och video. Det måste finnas något i texten som vi uppskattar.

Vi kom fram till att medierad kommunikation som använder skriven text som format låter oss skapa egna bilder för att bygga en bild av det vi läser. Genom egna erfarenheter och förmågan till fantasi bortom spegelneuronernas gräns kan vi skapa platser som ingen film kan efterlikna. Vi skulle ha kunnat se en film och förbluffas över mäktiga effekter och animerade scener, men väljer ändå att fängslas av en boks magrare kommunikativa stil. Jag tror att det är något med vårt inre skapande, att vi gillar att fantisera och måla upp bilder. Viking Line hade ju en avhuggen logga som reklam ett tag, och jag läste en artikel som beskrev (detta nu helt ovetenskapligt ;) att vi gillar att komplettera bilder som inte är kompletta. Kognitiv perception handlar ju mycket om detta och där har jag teoretiska kunskaper, men huruvida detta utlöser belöningsmekanismer i hjärnan på oss är jag mer osäker på.

Det skumma är dock att vi har mycket svårare att komma ihåg skrivna ord. Ljudade/uttalade ord och bilder är lättare att hålla i arbetsminnet än just skriven text, se en spännande undersökning i Cognitive Daily. Det gör att sådant vi behöver komma ihåg behöver uttalas för att verkligen fastna. Och så gör vi ju ofta, upprepar ett telefonnummer högt för oss själva. Det finns kognitiva teorier om att vi just har audio-loopar som hjälper arbetsminnet att hålla ord  aktuella tills de ska användas.

Nu ska vi ju inte komma ihåg en deckare ordagrant utan vi kommer istället ihåg bilderna som skapades av läsningen. Det gör att jag än idag kommer ihåg bilder från böcker jag läste i min ungdom. Jules Verne var en favorit, och Begums 500 miljoner är en riktig höjdare, men mer om Jules Verne vid annat tillfälle ;)

Vem är jag? Varning för kognitivt virus!

28 februari 2011

Jag har nyss läst Developing through relationships igen för att skriva en seminarieuppgift om kulturens roll för social interaktion och kognition. Alan Fogel är riktigt bra och jag har fått nya insikter om relationer och utveckling av självet i samma kaliber som jag fått om förståelse när jag läst Targamas och Sandbergs torra men geniala Ledning och förståelse och om pekararitmetik av Kernighan&Ritchies The C Programming Language.

Det som fick mig att haja till rejält ikväll var utvecklingen av vår självinsikt. Genom kommunikation med andra i vår omgivning lär vi oss hur vi tänker och känner och hur vi beter oss tillsammans med andra. Vi lär oss hur andra tänker och känner och hur de beter sig tillsammans med andra. Genom att berätta om oss själva och lyssna på andra utvecklas vår uppfattning om oss och vi utvecklar löpande ett själv. Redan från vår tid som spädbarn fungerar vår interaktion med omgivningen som en spelplan där vårt själv gradvis formas och byggs. Från ett fysiskt omedvetet men gränskänsligt själv till en kognitiv och medveten uppfattning om vem jag är, som jag senare i livet med språkets hjälp dessutom kan kommunicera till andra. Jag kan ju svara på frågan Vem är jag? på många olika sätt.

Jag kan beskriva mig som snygg, lång, mörkhårig, välklädd, men detta är bara fysiska beskrivningar av min kropp och hur andra kan uppleva den. Jag kan beskriva mig som smart, snabb, klok, varmhjärtad, förvirrad, men det ger bara generella beskrivningar som har olika tolkning hos olika åhörare. De är dessutom statiska och visar endast upp en enda sida av mig själv. I mitt inre pågår dock ständigt dialoger mellan Jag och Mig (yes, jag är inte schizofren, läs boken ;) för att tolka tillvaron och utvärdera möjligheter.

Så om jag verkligen vill beskriva mig själv måste jag försöka hämta all den kognitiva kapacitet som är jag, tankar såväl som känslor, i stunden och historiskt. Jag måste sätta ord på alla de interna dialoger och diskussioner och debatter som skapar och skapat mitt ambivalenta jag. Jag måste beskriva alla de val och möjligheter som jag står inför, i varje riktning och varje sekund.

Men. När jag gör detta faller jag ju in i första styckets utveckling av självet. Genom denna beskrivning av mig själv som svar på frågan Vem är jag? kommer jag obevekligen att lära mig massor om mig själv. Dessa lärdomar påverkar då det själv som jag så febrilt försöker förklara och besvara, och jag får börja om från början.

Frågan Vem är jag? är alltså en oändlig loop och kan ses som ett kognitivt virus, och skall aldrig besvaras!

Skall aldrig besvaras!

Hjärnan endast en deltagare

7 februari 2011

Jag som alltid satt min hjärna i första rummet. Den har alltid stått ut som något speciellt och högt värderat hos mig. Jag har märkt konstiga effekter av LCHF-dieter och känt att jag inte funkat och att hjärnan inte fått sin energi. Såna dagar är jag inte mig själv, det är svart i skallen och jag funkar inte, varken på möten eller för mig själv. Jag har skrattat åt historien som rövhålet som kroppens chef, och det ologiska i den liknelsen. Kom igen, hjärnan är ju the shit. Det är därför jag nu läser kognition. För att förstå.

Döm om min förvåning när jag hugger tag i en cool bok för att starta tredje delkursen i detta läsårs kognitionsstudier. Det är Developing through relationships av Alan Fogel.  Titeln lockar ju till fantasieggande tankar om hur vi utvecklas genom de relationer vi har i livet, från nyfödd till pensionär. Boken börjar också där, i det nyfödda barnets första trevande steg att lära sig beteenden som fungerar i den kultur hon föddes i. Fogel ställer upp spännande frågor om kulturen som definierar kommunikationen i en relation. Kommunikationen baseras på det beteende som vi lärt oss genom åren, ett beteende som har sina rötter i kulturen som vi lever i. Den kultur som alltså ska institutionaliseras i den lille människan genom kommunikationen, som ju i sig alltså är en produkt av kulturen som… Hehe, ja ni hör ju själva hur oändligt detta loopar :) I just love it! Så där knasigt och svårt fortsätter boken…

Men så kommer jag till avsnittet om system, där Fogel vill visa oss att relationer och den medföljande kommunikationen inte följer regler eller förutbestämda lagar. Vi skapar detta tillsammans, as we speak. Han kallar det för co-regulation och går ut på att vi testar oss fram till ett gemensamt kommunikationsmönster. När jag vill avsluta telefonsamtalet börjar jag sammanfatta, höja röstläget, lägga in ”Ja, men då säger vi så…”. Min samtalspartner väljer hur mycket vikt han vill lägga vid de signaler jag sänder och vi dansar verbalt mot nya omtag i samtalet och handskakningssteg mot ett avslutat samtal. Det följer inga givna regler utan beror på ämnet, vilka som talar och när detta sker samt en massa andra variabler.

För att förklara detta lägger alltså Fogel in begreppet system, och jag köper det fullt ut. Hey, jag myntade fabeln om gnuer och krokodiler som inte kan förstås genom ett separationistiskt synsätt utan endast genom ett systemiskt, om än kanske väl förenklat. Men för att beskriva detta system detroniserar han fullkomligt hjärnans position i människan! I ett mänskligt system, menar han, är hjärnan endast en del av helheten. Med systemet upphör hjärnans och hjärtats tyranni över kroppen. I och med detta blir det fysiska hem som dessa två huserar i en viktig del i helheten där kropp, emotioner och tankar är en lika stark tre-enighet som fysik, kemi och biologi :)

I det historiska perspektivet är människan är inte längre slav under en kung eller en gud och kroppen är inte längre slav under hjärnan. Men å andra sidan, det visste ju Foucault på sin tid ;)