Sitter och tittar på Matematikens historia. Vi är inne på matematikens mösnter, hur vi kan leta efter strukturer i matematiska teorier. Hur geometri kan användas för att förklara algoritmer, och hur ekvationer kan förklaras olösliga genom dess underliggande uppbyggnad. Otroligt intressant och lockande :)

Ett coolt avsnitt handlade om Cantor som kom på att det finns olika stora oändligheter. Tänk själv! Alla oändligheter är inte lika stora. Heltalen är en oändlig samling tal i ordning, och han visade att alla bråk också var en oändlig samling tal som var lika stor som den oändliga samlingen heltal. Däremot är den oändliga listan av decimaltal större än dessa båda. Wow!

En röd tråd är David Hilberts lista över olösta problem som han definierade år 1900. Hilbert gillade inte olösta problem, och hade hans motto var wir müssen wissen, wir sollen wissen! Hans svåraste problem var Rieamannhypotesen, problem nummer åtta, som fortfarande är något av matematikens heliga graal och som fortfarande är olöst. Mitt i avsnittet pratar de plötsligt om matematikerna under andra världskriget, varav många flydde till USA för att komma undan krig och förtryck i sina hemländer. En av dessa var Kurt Gödel, som också hade sina turer med Hilbert. En fantastisk matematiker som inspirerat och utvecklat genier som Paul Cohen och Peter Sarnack.

Jag minns boken som jag läste för några år sedan, Gödel Escher Bach av Douglas Hofstader (läs wikipedia). En helt magisk bok, om än svår att förstå. Den var full av strukturer och innehåll många rekursiva inslag som jag bara älskade. Jag har lyssnat på Bachs musik på annat sätt efter att jag läst den, och jag har tillåtit mig själv att flyga iväg i strukturer och modeller och kopplingar och mönster. I alla möjliga och omöjliga situationer. Inspirerad och stärkt!

Det är ett sanslöst bra lästips för den som gillar mönster, strukturer och rekursivitet. Och som kanske är lite intresserad av konst och musik. Jag ska själv läsa den igen känner jag. Det är ju snart semester ;)

Ytterligare en cool matematiker var Nicolas Bourbaki, som 1939 började skriva en matematisk sammanställning. Det var inte en person utan en pseudonym för ett antal franska matematiker som gick ihop för att skriva en total beskrivning, fantastiskt! Verket är ännu inte klart utan nya generationer matematiker skriver under samma pseudonym än idag! Tänk om vi kunde göra detsamma med ledarskap, organisation och verksamhet ;D

Jag tror inte på slumpen längre. Det brukar vara uttalanden i hårdkokta polisfilmer där dektektiven ser ett osannolikt samband som verkar kunna vara slumpen som spelar ett spratt :)

På samma sätt är det märkligt, nästan en tanke, att jag frustrerats och funderat på vårt missmodiga förhållningssätt till Haiti och den katastrof som drabbat landet samtidigt som jag börjat läsa Keith Testers bok Moral Culture. Den handlar om hur vi bär en skuld i all grymhet som sker i världen. Antingen har vi gjort något delaktigt i det grymma, eller så har vi gett fasen i att blanda oss i för att göra något åt det. Tester ger exempel på etniska rensningar i Kambodja, Balkan, Ruanda m.fl. Han förlänger tankegångarna och pekar på att hemskheter blivit en vara som vi konsumerar via media och betalar för via gåvor och betalningar till hjälporganisationer.

Dagens moderna samhälle är jobbigt att leva i om vi ska kunna upprätthålla en schysst moral. Vi kan inte neka till att vi känner till allt som händer. Vi har ju informationen. Men vi väljer att blunda och säga att vi inte kan, eller att det är instutitionerna som ska fixa. Vi har ett gott samvete trots att vi är en del av en kultur som indirekt stöttar eländet i världen och som ser en tjusning i allt hemskt som händer ute i världen!

Läskigt!

Boken för tema tre i sociologins B-kurs, Simians, Cyborgs, and Women av Donna Haraway var en fantastisk upplevelse. Mycket svår och ibland väldigt snårig av hänvisningar och med ett engelskt vetenskapligt språkbruk, och någon gång också kreativt och med glimten i ögat då Haraway använder sig av egna ord och benämningar. I språket ligger makten.

Donna Haraways bok Simians, Cyborgs and Women är komplex och historisk i sitt upplägg med tanke på att det är en samling essäer som är skrivna ur en period av Haraways liv (1978-1989). Hon använder början av boken till mycket intressanta diskussioner, men för mig är det i kapitel fyra, In the Beginning Was the Word: The Genesis of Biological Theory som det hettar till. Hon beskriver fram till detta kapitel sina tankar om en socialist-feministisk teori som avstår från fysiologisk bevisföring och öppnar för kritik mot forskning med metoder och analyser som inte håller för objektiv granskning . Genom att studera djur kan vi lära oss om mänskligheten, men att vi kan använda denna kunskap till insikt eller illusion . Vi kan använda forskningen som en spegel i jakt på oss själva, men jag upplever redan här hennes kritik mot att det är vi själva som skapar den spegel i vilken vi förväntar oss en objektiv spegelbild. Diskussionerna om forskning på primater och de problem som uppstår beroende på vilken tolkning som görs av aggression, dominans och sexuell reproduktion i förhållande till den (för)mänskliga evolutionen från jägare till samlare  är intressanta men blir för mig mer intressanta som byggstenar för senare diskussioner än argument för feministisk utveckling. Hennes beskrivning av gener som materialiserad information som instruerar och konstruerar individer, vilka kan ses som ett strukturerat flöde av information och energi . En helt fascinerande beskrivning. Gener skapar beteendemaskiner, vilka vi studerar, men kanske, inom sociologin, alltför sällan förklarar i genetiska termer som handlar om att systemets mål är att maximera den genetiska vinsten. Om gener skapar individer vilka är information och energi så är interaktionen mellan individer, på det abstrakta planet, baserad på utbyte av information och energi, enligt Haraway en teori baserad på kommunikation som jag upplever som en grund för vår sociologiska forskning och där jag vid läsningen fick en första känsla av ett totalt sammanhang över det här vetenskapsområdet.

Men, i kapitel fyra, efter en skön referens till Lewis Carroll från Alice i Underlandet tar hon upp the power to name  som låter fullständigt uppenbart och enkelt, men som refererar till mer filosofiska teorier än så (positivism, subjektivism, objektivism). Att sätta ett ord på något är inte bara att kunna referera till objektet, utan att skapa objektet självt (?). Biologi, som måste ses som Haraways exempel i det här fallet, byggs upp av historier som skapats över tid. Enligt Haraway, så beskriver historierna allt vi vet om naturen och livet, och problemet är att alla dessa historier är skrivna av män, i vilken Linné listas som en av deltagarna och medproducenterna. Genom makten över ordet beskriver dessa vetenskaper en utveckling som präglas av det patriarkala system som alla dessa vetenskapsmän är del av, och vilket de allihop påverkas av i sina observationer och analyser. Haraway förtydligar med

…to set the terms of speech, are at the centre of feminist struggles in natural science.

vilket ger insikten, att kvinnor inte har särskilt enkla förutsättningar att studera naturen ur ett feministiskt perspektiv eftersom alla referenser, alla teorier och till och med uppfattningen om dem själva och deras vetenskap är påverkad och skapad av de fäder och förfäder som skrivit historierna.

I kapitel fem, The Contest for Primate Nature: Daughters of Man-the-hunter in the Field, 1960-80 ger hon exempel på vilka effekter den patriarkala dominansen över historieskrivning, teoribildning och namnsättning kan ge. Hon förtydligar att det inte på något sätt är oskyldigt att namnge objekt och fenomen, och att det är naivt att tro att inte namn och begrepp spelar en stor roll i den vetenskapliga världen, och att de vetenskapliga historierna definierar den publika uppfattningen. Här går tankarna till Bourdieu, som ägnade tankar och tid åt detta fenomen, vetenskapen om vetenskapen och hur begrepp definieras och hur de får oss att se på världen. Med en historisk diskurs inom primatforskning i ryggen, ger Haraway exempel på hur observationer feltolkas och nya falska teorier skapas(Haraway, 1991:101), och hur dessa används av nästa generation forskare för att dels tolka nya observationer och bygga vidare på existerande teorier för att utveckla den vetenskapliga kunskapen om naturen, om vilken vi har en nedskräpad uppfattning . Det är inte bara så att observationer tolkas utifrån den rådande teoribildningen, det är i vissa fall så att icke gjorda observationer skapas och fylls i för att stödja den rådande uppfattningen. Hon använder också ord som arv och lineage som kopplar till familjer och släkter, och hon beskriver också arvet efter Washburn på ett nästan vetenskapligt sätt där olika släktträd av teoretisk utveckling kan studeras. Med sina enkla teser om att naturen är konstruerad av dess observatörer och inte upptäckt naket och själv­förklarande, samt att observationer oundvikligen påverkas av gender (och klass, ras m.fl.) fick hon mig att inse två saker. Det första är att vetenskapen är långt från den objektiva modell som Bauman beskriver i sin diskussion om sunt förnuft. Bauman hävdar bland annat att det är viktigt att använda ett vetenskapligt språk, för att skilja sociologin från det sunda förnuftet. Men det är detta som Haraway pekar på riskerna med. Det andra att det blir svårt att förändra vetenskapen till att ha en objektiv syn på vår värld och oss själva. Det kan möjligen ses som en naturlig och evig kamp mellan alla aktörer i det vetenskapliga fältet, om makten att beskriva fältet och dess ingående ingredienser och därmed ha rätten att tolka världen och dess fenomen.

Haraway gör en imponerande ansats att försöka ge en bild av olika abstraktionsnivåer utifrån ett feministiskt vetenskapligt perspektiv. Hon beskriver studier av primater och de teorier om mänskliga könsroller som bygger på schimpanser, babianer och langurer, och hon pekar på problem med det patriarkala arv som denna forskning påverkas av, och vilka felaktiga teorier som rått under inflytande av en maskulint betraktande. Hon lyfter detta patriarkala arv och beskriver problemen i ett vetenskapligt avseende, och beskriver att det är historier som bygger upp vår världsbild och att dessa historier uttrycks med språk, och att makten över språket, namnen ger makten över världsåskådningen och sättet att uppfatta sig själv och sin omvärld, både som individ och som forskare. Hon lyfter sedan detta vetenskapliga problem och har i kapitel nio, Situated Knowledges: The Science Question in Feminism and the Privilege of Partial Perspective, en diskussion om positionerad kunskap och när hon konstaterar att hon efterlyser en

…doctrine and practice of objectivity that privileges contestation, deconstruction, passionate construction, webbed connections, and hope for trasnformation of systems of knowledge and ways of seeing.

så känns det som att det redan beskrivits av andra, men att hon inte är lika angelägen om att hänvisa till dessa, möjligen för att det är män som företräder det patriarkala släktled som hon genomgående slåss mot i boken. Jag upplevde bland annat Habermas diskussion om efter-positivism som ett liknande försök att beskriva en förståelse för ett rationellt vetenskapligt sätt att se på normativa frågor och teorier om kommunikativ handling som liknar Haraways många tankar och idéer. Men kanske främst ger denna reflektion en signal till oss blivande sociologer att allt är inte guld bara för att någon sagt att det är guld som glimmar.

Läs också recensionen på SvD, eller Lisa Deurells inlägg.

Märkligt. Jag som alltid brukar sprudla av idéer och tankar och märkliga associationer. Nu är det tvärstopp. Stopp i kreativiteten. Stopp i drivkraften att samla mina tankar. Jag har faktiskt reflekterat väldigt lite de senaste veckorna. Märker att jag är mer inne i sakfrågorna och handlar och agerar utan att fundera så mycket, utan att reflektera vareviga sekund :)

Kanske har det att göra med stressläget och mängden arbete och problem som jag har att hantera. Det är oöverstigliga mängder grejer i den icke-skrivna todo-listan, som jag alla borde ha gjort för länge sedan. Dessutom borde jag ha kommit på en massa strategiska aktiviteter att genomföra veckorna och månaderna som kommer. Men när jag inte ens har kapacitet att reflektera över mig själv och min omgivning är det kanske inte så konstigt att det släpar efter…

Jag menar, jag har läst Michel Foucault Övervakning och straff, som var en ögonöppnare på vad straff egentligen innebär, och att det inte alls handlar om någon rättvis straffskala och öga för öga, utan endast maktens bevis för sin gränslösa styrka. Jag har pratat med Berit Fryklund som visade hur KIM-modellen fungerar, och det var en riktig häftig övning där vi använde metaforer för att beskriva organisationens nuläge och framtid. Jag älskar ju metaforer och anammade metoden direkt :) Jag har också börjat på Pierre Bourdieus Kultursociologiska texter, som redan i inledningsskedet gett mängder av sköna insikter om heder och det spel som försegår mellan oss alla, som jag tidigare berättat om, men då i termer av ”betala inte för middagen du blivit bjuden på, men ta gärna med en chokladask” osv. Jag har börjat titta efter platta tv-apparater, och är just nu inne på Samsung LE-37B655 för någon större får liks inte plats på bänken. Jag har fått plats på Sociologi GR (B) och borde vara glad och inspirerad. På jobbet är jag just nu ensam chef i Sundsvall, och har dessutom åkt på några tråkiga uppsägningar som påverkat mig och andra på de mest fascinerande sätt, vilket gett upphov till mängder av intressanta studieområden, och mitt i allt detta så går resultatet som en raket :D Jag är nivå 23 på Legends of Zork och snart en av top 5000.

Men trots allt detta hittar jag varken vanan eller idén som för mig hit. Förrns nu då, och jag inser att det kanske är som rubriken antyder, att skillnaden mellan en kreativitetstopp och ett totalt kreativitetstopp inte är så långt ;)

Efter en veckas semester med barnen, som för övrigt innehöll en arbetsresa till Stockholm med Emilia som ledsagare, avslutades veckan med födelsedagskalas, som minnesvärda läsare uppmärksammat på annat ställe :) Tack för det! Att bli väckt på morgonen av tramp i trappen och skön sång ljudande i huset är fantastiskt :) Att få presenter är också det rätt nice. I år fick jag bland annat en bok som heter Gör dig kvitt dina heliga kor av Dr Camilo Cruz. En bok, som till sin lätthet liknar Vem snodde osten? vilken också använder tydliga metaforer och fabelliknande berättelser för att förmedla kloka tankar och råd till läsaren.

Jag har precis satt igång med den här, mitt i all annan läsning, men den är ganska kul och handlar om att vi alla bär på heliga kor som hindrar oss att nå framgång, men som vi är för fega eller för okunniga att slakta. Det gäller att se bortom kossan och hindret för att nå det vi vill och drömmer efter. Det kan tyckas att det låter mycket do-it-yourself-amerikanskt och visst är det så, men samtidigt finns det tankeväckande delar som fått mig att fundera även om jag bara kommit en bit in i boken :)

Och oroliga kollegor möter jag dessa dagar. Hemligheten jag gick och bar på och ljög om var att min chefskollega sagt upp sig och slutat. Det är liksom jättetråkigt och jättekul på en och samma gång, precis som det är i avslut som börjar något nytt i stället för att avbryta eller avsluta något. Det är en enastående möjlighet för honom, och helt rätt i tiden, hade nog kunnat ske tidigare också, men samtidigt en stor förlust för oss såklart. Det senare ger definitivt upphov till mängder av konsekvenser, både strukturella och kulturella. Han ersätts inte enkelt kan jag säga, och just nu jobbar jag dubbelt med allt! Mitt uppe i detta allt, där jag försöker hålla huvudet kallt för att överleva och prioritera rätt, möts jag av en hel del osäkerhet och frågor. Det kan vara slumpen som gör att mycket upplevs som otydligt och oklart efter semestern, men det kan också vara oro under denna förändring som väcker ett behov av att dubbelchecka och försäkra sig om att det finns svar på frågorna. Det kanske är så enkelt att det bara är för att se om jag finns där :) Och det gör jag ju. Just nu sitter jag på tåget hem från Stockholm och finns, och attesterar tidrapporter ;)

Så vad av allt detta innehåller några av mina heliga kor? Jag funderar på det för närvarande ;)

Efter en sommar med korsord som varit alltför lätta (ha) och lös- och hårdkokta deckare av alla de slag kom jag således hem och råkade på den här coola boken på nattduksbordet; (O)logiskt:varför smarta människor fattar irrationella beslut av Dan Ariely. Jag var trött efter en långkörning och tidig jobbmorgon men återigen förhäpnade mig denna bok :) Jag läste ett kapitel innan jag skulle sova, och den lät mig sedan ligga vaken en stund för att tänka igenom det jag nyss läst.

Vi människor har, enligt Ariely, en synnerligen märkligt stark kärlek till de saker som vi äger, och den gör att vi värderar våra ägodelar högre än de som inte äger dem. Det gör bland annat att vi vill ha mer för vår bil än vad andra är beredda att ge för den, att vi tror att vi kan sälja huset för mer än det är värt osv. Det är ju lätt att tolka detta som affektionsvärde och att de prylar jag äger betyder mer än bara pengar, men i boken beskrivs exempel som visar att det inte alls handlar om att jag värderar den spruckna krukan med farmors aska högre än antikhandlaren. Ariely berättar om ett experiment på ett universitet där de lottade ut basketbiljetter till studenter. Alla dessa studenter fick satsa mycket tid och kraft för att ens få delta i utlottningen så det var endast de mest engagerade basketentusiasterna som till slut drog lott. Det borde innebära att alla värderade en basketmatch någotsånär lika. Åtminstone borde fördelningen av intresse spridas jämnt mellan de som fick biljett och de som inte fick biljett. Det som framkom var dock att de som hade biljetter krävde ett över tio gånger högre belopp för att släppa sina biljetter än de som inte fått några biljetter var villiga att lägga ut för att köpa. Om försökspersonerna agerat rationellt hade de gjort statistiskt sett liknande beräkningar och landat på liknande belopp, men nu påverkades de kraftigt av huruvida de hade en biljett eller inte. Att förlora en ägodel smärtar och kräver en större kompensation alltså :)

Tänk er in vilka situationer det här kan innebära på jobbet och livet i övrigt - Nu har jag den här arbetsplatsen, och jag vill inte byta den mot någon annan. Jag får för mig att det här är den absolut bästa platsen på kontoret ;) Där har vi kanske en del av problemen med många av flyttarna på våra arbetsplatser. Nej, det där är mormors plats, hon brukar alltid sitta där!

Jag läste parallellt med detta om delaktighet och medarbetarinflytande. Tanken om ägarskapet slog mig även i det fallet - Det är jag som är chefen och jag har fått den här makten, vilken jag har lärt mig att älska. Den släpper jag inte ifrån mig frivilligt. Att kalla till arbetsplatsträffar, arbeta med delaktighet, delat ledarskap m.m. är omöjligt om vi inte lyckas locka våra chefer till att frivilligt släppa ifrån sig det de äger :) Vilket inte är så lätt alltså. Detsamma gäller ju åsikter och uppfattningar om sakers tillstånd. Hur en verksamhet fungerar, vad som är effektivt i ett arbetsmoment, hur jag ska bete mig i dessa situationer – alla är de uppfattningar och förståelser som jag bär på, och jag har ofta fascinerats vilken kraft vi människor lägger ner för att undvika att ändra åsikt, eller byta vana :) Med Arielys perspektiv får vi ytterligare en beskrivning av orsaker bakom.

Den enda situation som motsäger teorin (!) är äktenskapet :) Det borde ju vara så att en man älskar sin kvinna mer och mer, och en kvinna älskar sin man mer och mer (eller i kanske helt andra konstellationer eftersom jag inte är inrotad i en gammaldags gendersexualitet :) ju längre de lever tillsammans, och därför borde vägra att släppa taget om varandra ;) Eller är det på grund av kärleken till havandet av något som gör att så många trots allt är fortsatt gifta ;)

Jag har sedan julafton sporadisk men periodiskt läst en otroligt fascinerande men rejält omfattande bok. Den heter (O)logiskt:varför smarta människor fattar irrationella beslut av Dan Ariely, och handlar om hur vi påverkas som människor oavsett vi märker det eller ej. Den har förbluffat mig i mängder av situationer, när jag upplevt att de teorier jag läst om i boken väldigt ofta stämmer med verkligheten.

När vi interagerar i samhällets olika skeden påverkas vi av både sociala och marknadsmässiga normer. Vad är det som driver oss att göra saker, att arbeta och att hjälpa andra? Vissa av oss säger att vi inte drivs av pengar utan att vi söker utveckling och duktiga arbetskamrater, som att det skulle vara dåligt att vara intresserad av pengar. Andra säger att de drivs av pengar, av monetära värden och ekonomisk bekräftelse, och menar att dom som söker bra arbetsförhållanden har dubbelmoral.

För de flesta av oss gäller dock det faktum att även om vi upplever att vi drivs av annat än begäret efter pengar så skulle vi knappast arbeta gratis :) och de som drivs av högre lön och större bonus hjälper sannolikt till när kompisen vill låna stegen. Och detta utan att ta ut hyra ;) Det är inte så enkelt att vi människor är av den ena eller andra sorten, utan vi måste förstå att vi alla har båda sidrona i oss. Vi påverkas av både sociala och monetära relationer.

En av områdena som Ariely behandlar i boken är just det här märkliga att det ibland är okej med betalning och pengar, som lön eller betalning för en vara, men ibland är det rent förkastligt, som ett tack för hjälpen som övergår i betalning till exempel. Du tackar knappast din bäste kompis med pengar för att han var toastmaster på ditt bröllop :) En flaska whiskey, yep, det är helt okej och kanske helt rätt, men en hundring? Nej, det är nog för lite, det bör vara minst en femhundring. Låt oss tänka efter på riktigt, och räkna ut priset på en toastmasterroll. Jag har ju själv varit det vid några tillfällen, och det är ärofyllt och jäkligt skoj, men oj vad det tar tid. Jag med min överambition har ofta lagt ner massor av tid för att få till ett bra flöde av aktiviteter och talare under kvällen. Våndats och slitit med lite humoristiska inslag som kan tas fram om, ja ni vet, stämningen och energin dalar ;) Det har nog tagit 40-60 timmar innan kalaset ens börjat, och sen får man nog räkna med en heldag vid själva festögonblicket och räkna dubbelt för obekväm arbetstid. Så en betalning mot timme skulle bli väldigt kostsam, men eftersom det inte är därför jag ställer upp är frågan egentligen helt irrelevant. Jag gör det som en schysst tjänst för en vän jag gillar och där hjälpen är som ett klister som gör att vänskapen håller :) Pengar skulle likt aceton lösa upp detta snabbt, och att ens föra pengar på tal är att korsa gränsen och kan allvarligt ändra relationen för lång tid. När jag får hjälp med tapetseringen och ommålningen betalar ju inte heller jag med pengar utan tackar för hjälpen på annat sätt.

Ariely visar också att vetskapen om att jag kommer att få betalt för ett visst arbete påverkar min arbetsinsats.  jämför med social feedback. Tack gåva pengar.

Relationen på jobbet, mellan arbetsgivare och arbetstagare, är också styrt av sociala och ekonomiska relationer. För hundra år sedan fick vi betalt per timme och vi arbetade i fabriken våra tio eller tolv timmar per dag. Det har för många övergått till betalning per månad och fri arbetstid oavsett var du befinner dig. Den direkta ekonomiska kopplingen har blivit lite lösare. Samtidigt som vi ställer upp med mer hjälp till våra arbetsgivare så ställer arbetsgivaren upp med mer stöd. Visst är lagreglerat som hjälp att vara ledig med sjuka barn, annat är företagsunikt som kontorsdagis eller sjukvårdsförsäkringar. Bortanför det rent ekonomiska ligger en social aspekt som är superviktig! Du hjälper oss, och vi hjälper dig. Dessa sociala normer är väldigt starka. Att bygga något tillsammans och känna hur vi arbetar gemensamt med ett mål som inte inehåller pengar är mycket starkare än stora löneförhöjningar eller övertidsersättning. Pengar är ofta det dyraste sättet att motivera människor. Det viktiga är dock att verkligen se till att det sociala perspektivet ger de fördelar eller tjänster som de anställda förväntar sig. Om de känner sig sviken av en arbetsgivare som inte ställer upp i samma grad som de gjort, ruineras förtroendet och blir svårt, för att inte säga helt omöjligt, att åter bygga upp! Men med rätt samarbete och tjänster och gentjänster behövs inte samma höga löner eller andra pengaorienterade förmåner, även om de naturligtvis fortsätter att vara viktiga :)

Allt det här är omedvetet för oss. Forskning har visat styrkan i det undermedvetna och att det räcker att arbeta med texter som handlar om antingen socialt hjälpande eller avlönat arbete för att vårt beteende ska påverkas. De i undersökningarna som arbetade med texter som innehöll meningar om pengar och löner arbetade generellt sätt mindre effektivt än de som arbetade med socialt relaterade texter. Fascinerande :)

Wow, vilken titel :) Det är Edward R. Tufte som skrivit en fenomenal bok om hur man på det tydligaste och mest informativa sättet presenterar statistiskt data grafiskt. Han går igenom historien och visar på mängder av fina exempel på hur presentatörer använt olika sätt att göra det komplicerade lätt att ta till sig för läsaren. Allt från lite svåröverskådliga bilder över förekomsten av olika sjukdomar USA per kön och etnicitet till magnifika presentationer, ja rena mästerverk, av Charles Joseph Minard. En av hans mest kända bilder är Napoleons mars 1812 där han med enorm träffsäkerhet på kartan visade den väg som hären tog, de slag de utkämpade och de förluster de led. Det är så snyggt och enkelt att ögonen tåras :) Boken innehåller fler exempel på Minards verk och de är verkligen ledstjärnor för oss som gillar att presentera material med bilder.

Det som gör boken så bra är inte bara att den är illustrativ och lätt att förstå, i övrigt ett viktigt rekursivt krav på en bok om grafiska illustrationer ;) Nej, den är dessutom pedagogisk i sitt upplägg med historisk tillbakablick, diskussion om grafisk integritet och sanningsenlighet, teori om datagrafik (obs, ej att förväxla med datorstödd grafik :) och ett helt kapitel enbart ägnat åt chartjunk. Chartjunk är bläck som använts till ingen nytta. Dekorationer eller onödigt krångliga diagramtyper. Ett 3d-diagram med tvådimensionellt data, färger som bara stör utan att förenkla osv. Jag har i många bilder fallit i den här fällan men försöker nu att hålla mig till väsentligheter. Kanske någon av er drabbas av mina grafer och håller mig emot, men då inbjuder jag till diskussion nästa gång jag visar upp ett alster som inte är lätt att förstå ;)

Tufte hinner också med kapitel om data ink maximation som ju är självbeskrivande, och är så enormt häftigt teoretiskt torrt som man kan bara tänka sig. Men det är samtidigt så otroligt lärorikt att se i bilder hur en presentation kan förenklas och göras renare. Mitt renessansöga gillar dessutom de enkla strikta linjerna som Tufte förmedlar, så om du är en barockmänniska så kanske du inte hittar din idol här ;) Estetik och teknik avslutar boken och naturligtvis så går Tufte igenom teorierna bakom det gyllene snittet och den gyllene rektangeln, min absoluta favorit!

Gyllene snittet: Sträckan B förhåller sig till sträckan A så som sträckan A förhåller sig till sträckan A+B. Jag förklarade detta för barnen i lördags och gav exempel på bildspråk där detta varit ledande. De nappade på idén och började hitta egna exempel på det gyllene snittets påverkan på vår oss och vår omgivning :D

Alla som arbetat med mig på något sätt kan inte ha undkommit mina grafer och presentationer :) Jag har en förkärlek för bilder, fotograf och metaforälskare som jag är, och försöker alltid att klä orden i lättförståeliga bilder som kan förmedla (för såna som mig) snabba och tydliga budskap. Edward Tufte är en idol och jag har läst flera av hans böcker. Inser ju nu att jag borde skriva någon recension av dom, men hinner nog inte före semestern ;) En av hans böcker innehåller det grafiska mästerverket över Napoleons tragiska mars 1812, och den är helt fenomenal och en förebild som jag aldrig kommer att nå upp till hur jag än försöker :)

Jag hittade i en av kollegieblocken en mängd olika handritade tabeller och grafer som sammanfattade de register som Pepreg [Peter Axelsson Registry] höll koll över. Redan för tjugofem år sedan satt jag alltså och ritade grafer och presentabla vyer över min produktion, snyggt skuggat med blyerts i brist på erforderligt IT-stöd ;)

Att rita det en gång var ju ofta enkelt, men när jag skulle ändra blev det jobbigare :) Vilket slit, och vilka minnen…

Det här är en riktig tegelsten, tung, pretentiös och med många och flortunna sidor :) På de 652 sidorna i Sociological Theory går George Ritzer igenom de sociologiska klassikerna, den sociologiska historien samt de största och viktigaste teorierna. Utöver allt detta innehåller boken dessutom circa 150 sidor till för inledning, referenser och index :) Snacka om tegelsten och seriös kurslitteratur.

Den har boken har jag alltså haft som obligatorisk litteratur i grundkursen i sociologi, och jag har haft nytta av den i alla delkurser. Den täcker inte allt, men har gett hjälp och inspiration oavsett vilket område jag arbetat med. Den går igenom de klassiska sociologerna såklart, Marx, Weber och Durkheim som får varsitt stort kapitel som täcker in deras liv och produktion rätt rejält. Utöver dessa listas många olika teorier, bland annat symbolisk interaktionism som vi läste om tidigt på A-kursen och som jag tyckte förklarade massor kring mänskliga relationer. Men också texter om Ethnomethodology, uppfunnet av Harold Garfinkel, var väldigt intressanta. Just det här att vi tror att vi människor är rationella när vi i själva verket drivs av helt andra krafter, är ju något som färgar hela min vardag. Att driva förändringsprocesser, oavsett vad de innehåller och syftar till, innebär att möta människor som resonerar praktiskt om sig själv och livet, och sällan agerar så rationellt och logiskt som vi för ofta tror.

Dessutom så adderas ytterligare ett perspektiv till teorin, och det är att vi allt för sällan reflekterar över oss själva och vårt handlande, och att vi har för låg självmedvetenhet och okunskap om hur vi påverkar vår omgivning. I min sista rapport på A-kursen tog jag upp just detta fenomen, att vi kan med det sunda förnuftet veta att ett diskriminerande agerande är felaktigt på flera grunder, men när vi sedan hamnar i olika situationer handlar vi omedevetet mot våra egna övertygelser på grund av andra behov som vi bär inom oss. Det kan vara osäkerhet eller rädsla inför okända människor som inte liknar oss själva, mönster som vi socialiserats in i under vår uppväxt, starka känslor som väcks och som sätter det sunda förnuftet ur spel. Att vara medveten om sig själv och andra och de strukturer vi lever i gör att vi har lite enklare att agera enligt den moral vi bär på. Att prata om hur vi bör göra och vara hjälper oss senare när vi är inne i samma situation igen. Eftersom jag är en Action-Reflection-Learning-kille som reflekterar varje vaken sekund så tycker jag det är väldigt spännande :)