Arkiv för kategori ‘Ledarskap’

Avslut #2 Vikarien, interimschefen

3 december 2013

Avslut. Ett speciellt ord. Oavsett hur länge något pågått. När det som pågått upphör att vara sker ett avslut. Med samma ingredienser som alla avslut. Men samtidigt väldigt olika från gång till gång. Det sköna är att varje tillfälle innebär en intressant möjlighet att utforska. Och lära sig mer. En måndag eftermiddag för några veckor sedan avslutade jag mitt senaste uppdrag. Efter fem månaders vikariat bjöd jag på tårta som ett tack för tiden tillsammans med Staben för Ekonomi och Verksamhetsstyrning på SPV. Fem månader är väldigt kort tid. Mitt uppdrag som interimschef var dessutom på deltid eftersom jag samtidigt var konsultchef på Frontwalker och dessutom var handledare i externa workshops och på våra program i The Human Element. Det innebar att jag inte alltid var på plats och så fysiskt närvarande som jag hade önskat. Men läget var som det var, och som Eckhart Tolle så klockrent konstaterar – ”Accept what is. There can’t be nothing else” :)

Så vi gjorde tillsammans det bästa av situationen, och det blev väldigt bra! Som stabschef arbetade jag både med mina medarbetare på staben och med mina chefskollegor och generaldirektören i ledningsgruppen. Så det var håll-skeppet-flytande på flera nivåer samtidigt. Och i en organisation fylld av fina människor fylldes luckor och brister med energi och engagemang. Och det var många som axlade ett större ansvar för helheten än rollen och arbetsuppgifterna föreskrev. Så vi producerade stabens verksamhet på delvis nya sätt.

Hand drawing chart in whiteboard

Under ett uppdrag hinner mycket hända, minnen som skapas gemensamt, utmaningar som övervinns, motgångar som svider. Och vi har haft vår beskärda del av detta under de fem månader som jag hann vara en del av stabens verksamhet. Men fenomenalt lite svid, och istället väldigt mycket framgångar! Jag är glad och stolt över att ha varit en del av produktionen av ett enormt högkvalitativt delårsbokslut, lett arbetet med att ta fram verksamhetsplan och budget för staben och att ha bidragit till en förbättring av hela myndighetens process för verksamhetsplanering. Parallellt arbetade vi med att få fram material till tävlingen Modernaste Myndigheten, där SPV kom delad tvåa några veckor efter mitt avslut. Och vi fattade också en hel del beslut i de ärenden som en ekonomistab har ansvar för. Otroligt så mycket jag har lärt mig!

Men parallellt med arbetet att brygga klyftan mellan de två ekonomi­cheferna har jag brottats med min egen ambition. Jag gick in rollen med en tydlighet om min kompetens inom redovisning och ekonomistyrning. Som inte är de jag skyltat mest med i min CV under åren;) Om man säger så. Däremot är jag fenomenal på att se många abstraktionsnivåer och systemnivåer samtidigt och jag ser mönster och perspektiv i både information och mänskliga beteenden. Jag byter glasögon och vrider och vänder på situationer och ser andra tolkningar eller nya möjligheter. Det gör att jag utan problem kan säta mig in i stabschefens situation som behöver kunna förstå hela verksamheten, men också se hur det egna uppdraget och förädlingsvärdet på staben påverkar och knyts till myndighetens totala verksamhet. Det är ju dessutom det som är det underbara med staber, att de per automatik arbetar tvärs genom genom hela systemet. I den processorienterade organisationen så bör såklart produktionsenheter också göra det, men de kommer ofta undan med ett introvert stuprörsfokus.

Books

Men, jag är som sagt ambitiös och vill veta. Jag vill kunna. Och på fem månader så hinner man (oh se där, ”man”, ett generaliserande, ett försvar, istället för att skriva jag;) inte lära sig grunder och detaljer i en så komplex stab som ekonomi och verksamhetsstyrning. Men det bryr sig inte de kompetensrädda ormarna i mitt inre om. De vill prestera. De vill vara duktiga. Och när vi inte är det så biter de. Och då blir jag förgiftad. Rädd och osäker. Och med risk att gå i försvar. Som tur är har jag passivitet och intellektualiserande som två tidiga försvarssignaler. Utöver att jag slutar att le:) Och det har under vikariatsuppdraget varit en fördel. Att jag stannat upp. Suttit still. Andats och känt pulsen i vänster lilltå. När jag intellektualiserat. Då har jag tänkt om situationen istället för att tänka på de siffror och statistiska underlag som mina ormar och min inre kritiker ansett att jag borde haft koll på. Och när jag tänkt om situationen så har jag insett att jag inte kan kräva av mig själv att förstå beräkningsreglerna bakom den statliga tjänstepensionen. Mitt uppdrag har varit att säkerställa produktionen, uppmuntra till utveckling och vara en bidragande kraft som med externa ögon sett nya möjligheter och pekat på institutionaliserade utmaningar.

Och att kompetens och kontroll varit så viktigt för mig. Det var en nyhet. Men det lyftes fram i ljuset av den enorma kraft som uppdragets alla kompetensutmanande möten utövade på mig. Både med interna och externa aktörer. Men när jag släppt på kontrollen och använt modet till att vara öppen och ärlig om mina kunskaper och mitt uppdrag då har det gått bra. Det är till och med så att det har skapat ännu mer kraft i de möten jag haft och den stämning och miljö som vi utvecklade tillsammans. När vi alla kunnat kasta prestige och kompetenskrav åt sidan och istället pratat om det som skulle göras och hur det kunde göras. Då har det ju blivit bra.

Och i avslut ställer jag ofta frågan – vad tar du med dig härifrån?

Och mitt svar är tre.
1) Många fina människoro och lärdomar i vår kontakt.
2) Mindre kontroll och mer öppenhet.
3) Då blir det ju bra.

Motivation och belöningar

18 mars 2012

Svenska Dagbladet publicerade idag en artikel av Håkan Salwén – Bonus ett sänke för motivationen. Jag är nyss hemkommen från ett första pass ledarskapsutveckling för en ledningsgrupp hos en av våra kunder. Tankar kring yttre och inre motivation är ständigt aktuella och vi arbetar med både individuell och gruppgemensam självkänsla för att hitta de inre drivkrafterna som ger inre motivation. Metodiken i The Human Element utgår från att öka min medvetenhet om mig själv och andra, skapa en acceptans över det jag lär och inser för att sedan leda till en ökad känsla för sig själv – för den jag är. En självkänsla som gäller mig oavsett vad jag tänker, säger eller gör. Jag har letat efter argument som kan visa på effekterna av det här arbetssättet och hittade ikväll ett bra och välskrivet exempel.

Jag sitter just nu 3 kilometer söder om Sorsele mellan ett vallnings-slipnings-pass och sovnings-pass som båda syftar till att ge Vican bra förutsättningar i Lilla Världscupens final i SuperG imorgon. Därför passar det bra med ett kort inlägg som har större djup genom Salwéns intressanta text. Så nu kan du läsa själv medan jag drömmer fluordimmiga drömmar ;)

Fritt skrivet ur hans text: Yttre belöningar urholkar nämligen känslan av att själv kontrollera eller behärska planerandet, påbörjandet och genomförandet av aktiviteten. Jag får en känsla av att vara styrd av andra och mitt fokus flyttas från aktiviteten till den yttre belöning som nu är kopplad till aktiviteten. Jag genomför aktiviteten för belöningens skull, inte primärt för att jag själv behärskar den och finner den utmanande, intressant eller rolig.

Därför är arbetet med en stark självkänsla så viktig. När jag känner mig betydelsefull, kompetent och omtyckt behövs mycket färre yttre morötter. Jag trivs med mig själv och mina arbetsuppgifter för deras egen skull :)

Acceptance and Commitment Therapy

28 februari 2012

Still in landing from the Human Element Phase II in Österström with Ron Luyet and Per-Åke Sundholm. Even though I slowly begin to master my schizotypal brains intense activities, letting my feelings and body sensations move in more spatious context, I still have some analysing capacity left to do my continous investigation on interesting topics regarding everything in and related to the green zone environment and organizational development.


This weekend I read an article that really woke me up. It’s in swedish and it was kind of short but the headline about “Acceptance and Commitment Therapy” was compelling! I had to read more and write something about it in order to reflect and use it at work. The swedish article is at Motivation – Acceptera dina Tankemönster and actually I found a short story in English too Psychologytoday – Acceptance and Commitment Therapy which tells a bit about it.

The ACT is about mindfulness therapy which aims at accepting my thoughts and feelings, and as opposed to traditional cognitive therapy ACT embraces me and focus on my self concept instead. I like the ideas about exploring myself without blame and maybe even without interpretations. This was one of my biggest revelations during The Human Element PhaseII, and a good example is me stopping my morning run to make a statement to myself telling me that it wasn’t important to finish the 5 km race/training within 30 minutes. Talk about split personality :) During the 1:21 that I walked (I can see the time difference in my runkeeper ;) I realized that it’s okay to be sad of a bad result, and it’s okay to be happy when delivering a good outside measured product! As long as I feel ok with myself. And as long as I am aware of what is happening inside me. Then I started running and when I reached the finish I was upset and sad about my behavior but accepted that sadness warmly ;) It is okay to feel my feelings whatever flavor they are, and that’s what full-of-life is all about! In Human Element training we try to make our participants more okay with themselves by exploring their outside behaviors and their insides, listening to thoughts, patting their feelings and even, as we did on the floor in one excercise checking up on ye’ol body. During the ending days I figured out that I have been hard on my thoughts and feels, which have led to a hard time developing my inner self.

In my opinion the concept we use in Human Element is based on 1) increase your self concept to learn more on our behavior and feelings and 2) reach a higher level of self awareness where we are more open to ourselves where we listen to thoughts and feelings with acceptance and joy. As overambitious übermenschen it’s easy to fall in the trap thinking that everything we do is bad and don’t reach expectations, and that everything we analyze about ourselves is worth tonnes of critique. When I try to dig inside and develop the inner me or try to understand my inner me I critizise my low pace, me feeling too few feelings, or maybe… touché… I critizise me for being to critical! When this last wall falls, when I criticize my own critiquing, I can either give up or start accepting what is. There ACT, meditation and mindfulness is working tools for the process helping us and our participants reach this.

For me still landing I have tried meditation and I stumbled upon this guided meditation talking all about the acceptance of thoughts. “Minds wander away, it’s natural and you can gently congratulate yourself for that. I think. I feel. Then slowly move your focus back on breathing.”. It’s easy to check out on Youtube – Mindfulness Meditation Part I Part II. That has made my sparkly brain get some rest and more important I have stopped erroring my own thinking and feeling. Even the not-feeling I sometimes encounter I have stopped criticising! When I let my thoughts sift through and away the feelings arise from the bottom and I meet them.

With this approach I can even be proud of all the words I use to explain maybe simple topics ;)

Betydelsen av våra städer och mänskliga möten

19 november 2011

 

Jag har blivit helt fast i Flipboard på iPaden. Där läser jag twitter-feeden, rss-flöden från de bloggar jag följer, händelser och nyheter från LinkedIN, nyheter ur Runners World och andra nyhetskanaler. Jag ramlade över en tweet som länkade till Scientific Americans nummer om städer och vår framtid ur ett hållbart perspektiv. Väldigt spännande och jag rekommenderar en del läsning i det numret. Jag har ju tidigare tipsat om Geoffrey West som pratar om stora städer på TED Talks. Jag som tror stenhårt på möten mellan människor gillade skarpt hans beskrivning att det i städerna finns många möjligheter till kreativa möten och att de innovationer som föds ur dessa driver städerna framåt och förbi kollaps. En av artiklarna i tidningen handlade om just detta, hur de multipla fysiska möten som sker i städerna kan driva utvecklingen av stabilitet och hållbarhet framåt.

”Why do cities bring out the best in us? Technology lets us hold virtual meetings, and the Internet keeps us in touch 24/7, but neither can be a substitute for the types of social cues (a facial expression that signals comprehension or confusion) when people meet in an office, bar or gym. Cities deliver the random exchanges of insight that generate new ideas for solving the most intransigent problems [for more on this mechanism, see “Bigger Cities Do More with Less,” by Luís M. A. Bettencourt and Geoffrey B. West]. Young workers, whether they are on Wall Street or in Google’s New York City offices, succeed by picking up unexpected bits of knowledge from the successes and failures of those around them. It has always been so.”

 

Mänskliga möten, kommunikation via flera mediala kanaler än endast rösten och en ökad medvetenhet – det är viktiga faktorer för all mänsklig utveckling. Helgen som gick var jag handledare på ett internt ledarskapsprogram på Smådalarö gård. Vi genomförde ett fyradagars program i The Human Element [THE] med tio anställda på Frontwalker. Där använder vi det mänskliga mötet som grund för den utveckling deltagarna går igenom. Samtal, feedback och reflektion med stigande öppenhet ger en ökad medvetenhet om sig själv och sina relationer. Ökad medvetenhet ger alltid förändring och utveckling eftersom fler beslut blir medvetna och självvalda.

Det är individen som är ansvarig för sin utveckling men det sker i en grupp och med möten in-real-life som framgångsfaktor. Jag ska skriva en serie artiklar om THE så håll ögonen öppna. Just medvetenheten och det mellanmänskliga mötet är grunden och det första ämnet.

Bara ett nytt lösningsmedel

25 oktober 2011

Hade ett fantastiskt inspirerande samtal igår med min adept Soheil! Det var ett tag sedan vi träffades så vi hade en lång lunch för att catch up, och det kom fram väldigt mycket tankar och funderingar från oss båda. Som vanligt när jag pratar med Soheil väcks en massa nyfikenhet, och det poppar upp idéer på dom frågor och reflektioner han drar. En av frågorna vi pratade om var just motivation, och det kopplade direkt till arbetet vi gör på Frontwalker med drivkrafter och arbetsglädje. Vad händer när man nått en nivå på jobbet där förändringar känns som ”Ähh, det är ju bara ännu ett nytt lösningsmedel vi ska läras oss” och det inte ger någon inspiration eller glädje? Beroende på vad man söker i sitt jobb så får man ju ut belöningen i olika situationer. Vi var nog rätt eniga båda två att vi ville ha nya utmaningar, lära oss nya områden och prova på nya roller regelbundet. När det går slentrian i vardagen vill vi byta.

Det är ju gott och väl, men det dök upp några intressanta aspekter på detta. Vad händer om jag vill testa mina vingar och ta mer ansvar och få jobba med större frågeställningar? Risken är att jag måste bli chef för att få chansen att jobba med de frågeställningar jag vill… och ger det ökade ansvaret tillräckligt mycket i lönekuvertet för att det ska vara balans? Det jag insåg under lunchen var att jag och många andra trampat rakt i motivationsfällan :) Vi har älskat våra arbetsuppgifter, inte nödvändigtvis våra arbetsgivare, och fått vara med och skapa och forma något. Vi har tagit på oss mer ansvar, fått bekräftelse och uppskattning och har känt en stark inre motivation av att ha roliga dagar. Men i många fall har vi inte tjänat speciellt mycket mer för det. I vissa fall har jag sett exempel på skrattretande dåliga kopplingar mellan det ökade ansvaret och den ökade lönen, men den inre tillfredsställelsen hos den personen har varit så stark att det inte spelat någon roll!

Och så tycker jag ju att det ska vara. Men vad händer om för få lockas av det tunga ansvaret oavsett vilken inre belöning det kan ge, och istället ger sig ut på jakt efter andra områden där belöningarna nås genom mindre nattarbeten, mindre svåra samtal och mindre tungroddjävlaskit-administration? Då har vi till slut inga mellanchefer kvar. Det blir en riktigt häftig situation tror jag, för då får vi chansen att driva våra organisationer på nya bättre och smartare sätt. Det måste jag skriva en bok om ;)

Samtidigt så insåg vi under samtalet att det finns en viktig parameter till, beslutet. Det är viktigt att beslutet att kliva på en ny utmaning eller att avstå är medvetet och genomtänkt. För att det ska vara det behövs insikter om sina egna drivkrafter, och vad jag söker efter i min vardag och i mitt arbete. Om jag ledsnar avytterligare en gemutredning behöver jag ta reda på och definiera vad jag vill ha istället, och söka efter det. Och om mina beslut är baserade på medvetenhet så är det inte lika allvarligt att ett nej till en möjlighet innebär en rad mindre i mitt cv. Det nej:et går att beskriva utifrån de rationella och känslomässiga argument som fanns vid tidpunkten för beslutet, och en person som fattar genomtänkta beslut värdesätter jag lika högt som den som testat alla bananskal i världen och hamnat i nutiden genom en slump.

Den senare skulle vara jag då ;) Och mig själv värdesätter jag högt och rent!!

Mål-framgångsfaktor eller efterhandskonstruktion

27 september 2011

Jag har under några månader gått och grunnat på om mål och strategier verkligen är drivkrafter bakom framgång. Låt mig utveckla. Jag har hört människor som tydligt förklarat att utan mål kommer man ingenstans, och man måste ha klara och tydliga strategier för hur man ska ta sig dit. Jag har inte haft en tydlig och förklarad målbild med mitt liv men jag tycker att jag lyckats ganska bra…med många saker i varje fall. Nu i efterhand kan jag säkert peka ut faktorer som varit framgångsrika och bidragit – val av utbildning, anställningar, smarta misstag att lära sig av, resor osv. Men inte var dom medvetna när det begav sig!

I många andra fall har jag misstänkt att de som beskrivit sitt resultat påfallande ofta tweakar sina minnen av planeringen inför arbetet så att det ska passa in på det sätt som de verkligen utförde uppgiften. Som i en forskningsrapport, där jag får skriva om syfte och problemformulering beroende på vad empirin ger vid hand i analysen ;) Om det är så, att strategier endast är en efterhandskonstruktion, vad är det då som gäller? Då är det andra saker som är viktiga. Vad händer då med alla framgångsböcker som skrivits? De blir bara reflektioner över skeenden som gått bra, men av anledningar som aldrig kommer med i boken!

Jag tror att det är så här. I många fall i varje fall. Jag tror att det finns andra ingredienser i framgång, dvs att nå sina mål, än bara tydliga mål och smarta strategier. Engagemang, intresse, förståelse, trygghet, kommunikation, diplomati – en massa ofta oreflekterade beteenden som vi bär med oss och använder oss av, utan att vi tänker på det. Ta exemplet med The Marshmallow Test, förmågan att avstå direkt stimulans för en större belöning längre fram i tiden. Det finns forskning som visar att det är framgångsrikt att klara av att avstå en godis, att ha den karaktären och viljestyrkan. Och då måste det finnas fler faktorer…

Jag satte upp ett mål att klara halva Lidingöloppet på 1:20, dvs en kilomtertid under 5:20. Jag trodde att jag skulle kunna klara det med tanke på milfarten på 5:12 och tvåmilsfarten på 5:45 på träning. Med hängivenhet och engagemang har jag tränat för detta mål i fem veckor och i lördags sprang jag själva loppet. Jag startade alldeles för fort, och jag hade inte tränat för den här typen av terränglöpning med massor av backor och det var massor av folk runtomkring vilket störde min löpning och mitt tempo. Trots detta klarade jag av att nå mitt mål och nådde 1:18:58. När jag kom i mål var jag besviken för jag kände att jag hade mer att ge, och att jag fegat ur sista fem istället för att ge allt. Jag varken kräktes eller låg utmattad när jag kom i mål. Jag tror att jag visste att jag hade målet i sikte och att jag inte tog ut mig maximalt. Målet blev en fälla som jag ramlade i. Efteråt blev jag glad och med rätta nöjd över prestationen och började efterhandskonstruera faktorer som gjort att jag klarade mitt mål…trots att jag borde ha nått 1:15 eller nåt ;)

Nej, vi behöver lägga mer fokus på den rena och skära energin och hängivenheten som kan föra oss längre än vi vågar måla upp framför oss. Om vi sedan når dit eller om vi fastnar på vägen spelar ingen roll, men då behöver vi heller inte beskriva någon massiv förklaring om varför vi misslyckats :)

Att jag kom på plats 645 av >4400 deltagare och att jag blev 5:e bäst av alla Sundsvallsbor i klassen 15km gjorde det dock inte sämre :D
Sa jag att jag är svagt narcissistisk?

No more messiahs

6 juli 2011

På tåget till Stockholm. Trött efter en sen kväll, en varm och ljus natt och alltför tidig morgon :) Jag mår lite skunk eftersom vagnlutningssystemet inte funkar. Dock väldigt inspirerad och fylld av energi så jag kan inte sova utan läser och skriver och lyssnar på musik. Nyss fladdrade en låt av Frida Hyvönen förbi, New Messiah.  Då kom jag ihåg en inspirerande artikel jag läste i Enlighten Next för en månad sedan. Den hette just No More Messiahs och handlade om ”the messianic tendencies that arise in traditional religious cultures the world over and the surprisingly similar tendencies toward eschatological thinking that we see even in progressive culture. I asked how we can find our way to a legitimate idealism about the development of human culture without falling prey to the mind-trap of messianic thinking.”. Jag är varken religiös eller överdrivet teologiskt intresserad. Jag checkade dock vad eskatologi är, för det hade jag ingen aning om, och det visade sig att det är läran om de yttersta tingen. Det kan å ena sidan tolkas som vår deterministiska väg mot undergång eller uppenbarelse, dvs. att hur vi än gör så kommer gud eller den högre makten att kliva fram och döma och belöna. I extremfall blir vi fatalister som inte tillskriver mänsklig vilja någon betydelse. Men det kan å andra sidan tolkas lite positivare, enligt mig, som att dagens problem i världen är ett resultat av mänsklig ignorans och frånvaro av gudstro och att resultatet, kanske kan beskrivas med ett effektmål, vid en apokalyps ligger i människans händer :)

Oavsett den religiösa vinklingen så anknyter Carter Phipps till något som jag reflekterat länge över. Det finns i många organisationer en tro på att de problem vi har just nu kommer att lösa sig bara X kommer. Vem denne X är kan ta sig olika uttryck i olika context men grunden är densamma. Jag har upplevt detta som anställd i den messias-längtande organisationen och jag har mött det som konsult. Jag har kallat effekten ”I-väntan-på-messias-effekten” och den kan te sig många uttryck. I den enklaste formen hämmar den en grupp att agera för att de väntar på den nya chefen. ”Nej, vi börjar inte nu för snart kommer X och då tar han/hon tag i detta och leder  oss rätt!”. Den, eller de få, som vågar opponera mot detta blir snabbt nedröstade eller belagda med effektiva gör-det-du-då som bidrar till förlamningen. När X väl kommer in har denne sällan med sig de budskap eller de mirakel som gruppen förväntade sig vilket skapar en besvikenhet. Kanske X har ett motiverande och delegerande ledarskap där gruppens bidrag är viktigt och, ännu värre, om X är lagd lite åt det coachande ledarskapet kanske gruppens deltagare behöver delta i väldigt tidiga skeden för att hitta och genomföra insatser som utvecklar verksamheten :) Det var ju inte så det skulle vara upplever gruppen, och risken är att den goda ledaren förminskas och förkastas i skuggan av den messianska idealbild som gruppen tillsammans byggt upp! Varning utfärdas för messias-tendenser!

I mer komplexa former finns tendenser till messiansk väntan även inom förändringsprocesser. Det är väldigt lätt att skapa samling kring åsikter som skjuter på åtgärder i en handlingsplan. ”Ja men det är ju klart, vi kan ju inte påbörja åtgärderna förrän vi är klar med den nya modellen för resursfördelning är klar, så därför väntar vi med handledningsmötena till hösten!”. Det skumma är att allt går att skjuta på om man bara vill. Det finns alltid argument för att inte ta tag i de förändringar som behöver göras, allrahelst om de ligger mig nära och kräver att jag ändrar beteende. Ett tips är att tänka på hur vi har det idag, utan någon ny modell för resursfördelning. Hur går det till utanför vårt mötesrum, just nu? Kan det vara så att det sker förändringar och utveckling i den gamla modellen? Bör vi stoppa dem, eller är det rätt att de genomförs som tidigare? Isåfall är ju argumentet helt irrelevant och vi kan visst starta arbetet med handledningsmöten innan vi har skapat en ny modell för resursfördelning!

Det är viktigare att hitta möjligheter för oss att agera, här där vi är och nu när vi har energi och möjligheter. Att vänta och sätta vår tillit till en messias som ska frälsa oss från våra problem är sällan effektivt. Men i de fall som det handlar om behov av effektivare samarbete kan det ju såklart finnas behov av att ta in extern kompetens, men det är något helt annat än att vänta på frälsaren! Då är det bara att ringa ;)

Googlisk ledarskapsutveckling

5 april 2011

New York Times publicerade för två veckor sedan en artikel om chefsutveckling på Google. Jag hittade den på coachbranschen.se som lockades av de coachande förhållningssätten i tipsen. Google är sig lika. De samlade in enorma mängder data om sina chefers prestationer. De analyserade, enkätade och djupintervjuade medarbetare och chefer om hur chefer uppfattas och levererar resultat. De grävde i resultatet under ett drygt år och kom fram med en lista på framgångsfaktorer som en bra chef karaktäriseras av :)  Det kan tyckas vara generella och uppenbara tips. Ta till exempel ”Ha en klar vision och strategi för teamet” eller ”Hjälp dina anställda med karriärutveckling” men Google har prioriterat dessa åtta och utvecklat ett chefsutvecklingsprogram och dessutom lagt till individuell chefscoaching för att stötta och utveckla cheferna! De tror på ett löpande arbete med chefernas utveckling, och det har börjat synas i deras interna mätningar. Det här gillar jag skarpt :D

Chefen för HR konstaterar “You don’t actually need to change who the person is,” he says. “What it means is, if I’m a manager and I want to get better, and I want more out of my people and I want them to be happier, two of the most important things I can do is just make sure I have some time for them and to be consistent. And that’s more important than doing the rest of the stuff.”.

De har också insett att det inte hjälper att läsa en lista med åtta tips. Det hjälper inte att läsa en bok, inte heller att läsa åtta böcker! Du behöver träna och öva med coachande hjälp för att bli en bättre chef! Och inte bara en gång, utan regelbundet och ofta :)

Och där var det klart

19 oktober 2009

Sundsvall42 hann inte avslutas förrns jag stoppade näsan ner i Donna Haraways bok igen. Maken till tung bok har jag nog inte fått varit med om tidigare, på engelska, full med fackuttryck och tull och med egna finurliga ord där Haraway liksom omformat andra engelska ord för att passa sin socialist-feminist-primatstudiegrundade vetenskapskritik :) Som tur är träffade jag under S42-konferensen upprinnelsen till mina sociologistudier, Katarina Giritli-Nygren, som denna vecka disputerar med avhandlingen ”e” i retorik och praktik. Elektronisk förvaltning i översättning. Hon skrattade åt bokvalet och höll med om att den var lite svårtuggad. Phhiiuuu. Om en blivande doktor i sociologi tycker att den bok jag läser är svårtuggad så är det väl helt okej att jag tycker den är lätt omöjlig ;) Nu är uppgiften inlämnad i varje fall, och den hann få en positiv kommentar också.

Jag höll en föreläsning på S42 också. Den handlade om kultur och ville visa på små exempel hur vi kan förbättra tryggheten på våra arbetsplatser. Istället för att lägga all kraft på pengar pengar pengar, och möjligen lite kompetensutveckling och lönesamtal så kan vi arbeta med bilder, historier och möten för att få alla att känna igen gruppen, och att känna sig som en del av gruppen. Det är väldigt kraftfullt och har fullt stöd i de sociologiska studier som jag genomgår just nu. Det sker alldeles för sällan och alldeles för ofta behandlas anställda som maskiner. Det vill säga, i bästa fall kallas anställda resurser eller personal, och de skyfflas från aktivitet till aktivitet! I sämsta fall…yikes, kan det vara mycket värre.

Jag lovade i onsdags när jag höll presentationen att jag skulle lägga ut mitt manus på nätet, mot löfte att min lyssnare skulle komma hit och hämta. Materialet var i ganska rått skick men nu har jag putsat till det lite och det finns att hämta här: E1 – 2009 – Att skapa kultur Boktext RevA.

Äntligen börjar vi!

13 oktober 2009

Så är det äntligen dags! Den stora konferensen Sundsvall 42 är i full gång! Jag har hunnit vara med på ett av spåren på Arena 42 och det var riktigt bra :) Jag satt med på Öppenhet, delaktighet och samproduktion. Jo, precis, det är syskonet till delkonferensen med samma namn, så jag var i rätt sällskap ;) Vi lyssnade till bra föreläsare och hade väldigt bra diskussioner. Vi är kvar i samma frågeställningar som jag upplevt tidigare – varför lyckas vi inte med ett större genomslag för öppna tjänster i offentlig sektor. Det kan vara frustrerande att inte komma framåt, men trägen vinner Mod, förståelse, trygghet var tre ord som nämndes i slutdiskussionen för dagen.

Jag själv hade en helt egen tanketråd, kanske uppmuntrat av besök hos min terapeut tidigare på eftermiddagen. Där pratade vi om att jag behöver lyssna på mina egna önskemål och lita till min egen vilja. Jag behöver bli tydligare i vad jag vill och deklarera vem jag är och vart jag ska. Kopplat till seminariet drog jag så i tråden personlig integritet, gräsrotsmakt och skunk-works :) Mycket av det vi ser inom den öppna arenan upplever jag kommer från ett undergroundarbete utfört av en mängd människor drivna av ett eget engagemang, inte något som beslutats av deras närmaste chef eller andra potentater högre upp!

Problemet med offentlig sektor i öppna tjänster är att det förlitas för mycket på beslut i chefsleden på tjänstemannasidan…i bästa fall, och beslut på politikernivå…i sämsta fall! Min idé är att vi skulle bygga en webplats dit alla, offentliga som privata, kan bidra med öppna lösningar. Lösningar i form av arbetssätt, modeller och metoder, tips och tricks, verktyg och kanske hela system. En open source för ALLT :) Det är gratis och fritt att bidra och tanka. Den som bidrar med mest kvalitativt och användbart får poäng och creddas på sajten, och blir den tillräckligt stor kan det bli EU-pengar eller media till de på Top10 ;) Vad sägs om det va?

Imorrn ska jag ha min egen föreläsning. Nervöst? Inte alls. Jag har fått för lite förberedelse för att vara nervös. Nu är det pragmatisk och jag har laddat en presentation med 30-40 fotografier, och två fraser text :) Nåt måste jag ju göra för att sticka ut och märkas i mediastormen ;) Tyvärr finns inte min presentation eller föreläsningstext ute på bloggen. Jag hinner inte helt enkelt. Men det bevisar å andra sidan att jag lärt mig att dra en gräns nånstans för hur mycket jag kan hinna med, hehe ;)