Arkiv för kategori ‘Människor’

Det är dags att göra något. Nu.

11 februari 2014

Några händelser de senaste veckorna har fått mig att se rött. Riktigt rött. Jag blir så jävla förbannad och så uppgivet trött på all skit som pågår i världen. Det började med facebook-tråden om valslakten på Färöarna. Den länken var gammal och pekar enligt vissa felaktigt ut Danmark som ansvarig när det istället är Färöarna som styr detta själva. Information finns bland annat på Wikipedia – Whaling in the Faroe Islands och Hoax Slayer – Denmark Whaling. Båda beskriver situationen ur olika perspektiv och det finns risk att ramla in i att reaktionen inte är relevant för att det inte är Danmark som är ansvarig. Men faktum kvarstår för mig. Det är ett ovärdigt sätt att slakta djur på. Och jag förfasade mig, och kände att det var ytterligare ett elände i denna värld. Men istället för att sjunka ner i sörjan av misstro och länka vidare missnöjet. För att vända hopplösheten över mänskligheten. För att inte bara stanna vid ett viralt facebook-meddelande – så valde jag den här gången att agera och försöka påverka för att stoppa. Se själv till exempel Causes – End The Faroe Islands Whale Killing Festival. Det är en websajt för att aktivt ta ställning genom att skriva på en lista med namn för att överlämna till Färöarnas ledning. Så jag skrev på. Och hoppas på resultat.

Nästa händelse var när Amnestys medlemstidning för februari innehöll en artikel om Amila Filali som tog sitt liv efter att ha tvingats gifta sig med den man som våldtagit henne! De skrev samtidigt om den nya lagen i Marocko som från och med 2014 sätter stopp för denna fasansfulla lag. Ett positivt exempel på hur påtryckningar av olika slag kan påverka ett lands lagstiftning till ett mer humant förhållningssätt. Men samtidigt ytterligare ett hemskt exempel på hur hjärtlösa vi människor kan vara mot varandra.

I mars 2012 tog 16-åriga Amina Filali livet av sig. Hon hade tvingats gifta sig med mannen hon anklagat för våldtäkt. Det skedde med stöd av lagen: den marockanska lagstiftningen möjliggjorde nämligen att våldtäktsmän kunde undgå att åtalas om de gifte sig med sitt offer – förutsatt att hon var minderårig. Amina tvingades bo med maken och hans familj som enligt uppgift behandlade henne mycket illa. Till slut såg hon ingen annan utväg än att ta sitt liv genom att äta råttgift. Fallet väckte ramaskri i Marocko och i omvärlden över hur flickor och kvinnor diskrimineras i lagstiftningen. .. Den 22 januari fattade parlamentet ett enhälligt beslut om lagändring. Det är en seger för landets flickor och kvinnor – och för de organisationer som kämpat för en förändring, däribland Amnesty. 

Jag har sökt efter mer nyheter om den här viktiga lagändringen men hittar väldigt få artiklar på svenska. I internationell media har BBC skrivit om Morocco protest after raped Amina Filali kills herself och det finns fler exempel för den som letar. Sydsvenskan hade dock en intressant artikel som bemötte högerextrem kritik (bland annat från Avpixlat som jag avstår att länka till men som finns google-bart för den som ids läsa) mot islam och de fenomen som dessa anser är knutna till religionen. Artikeln Det finns inget stöd för våldtäkt som straff i nutidens islam nämner också fallet med Amina Filali och den lagändring som kom till stånd efter massiva protester.

När en marockansk tonårsflicka för två år sedan begick självmord efter att ha tvingats att gifta sig med den man som våldtagit henne beskrev Avpixlat detta som en konsekvens av sharialagar. Men som jag skrev på kultursidan den 24 mars 2012 är marockansk kriminallag inlånad från Frankrike. Paragrafen som egentligen säger att den som bortför en minderårig kan undgå åtal om han gifter sig med henne, avskaffades i Frankrike 1994. Förra veckan antog även det marockanska parlamentets justitieutskott enhälligt ett förslag att avskaffa den.

Men fungerar det med protester över nätet? Framgången i Marocko är ett resultat av en kombination av lokala protester inom landet och ett internationellt tryck. Ett exempel som jag tycker om. Eller vadå. Tycker om? Hur kan jag tycka om det. Jag gråter ju åt händelsen som är fruktansvärd och verklig att ens tänka sig. Men att världen kan förändras. Om jag engagerar mig. Världen kan bli bättre. Om vi vill påverka. Det är något som känns bra. Så jag satte mig ner och sökte efter tecken som tyder på att det finns fler exempel på framgång i att påverka världens makthavare. Och jag hittade många beskrivningar på detta. En av de bättre läste jag på Care2 make a difference som hade ett inlägg om just effekter av att aktivera sig genom nätet Slacktivism: Why Snopes got it Wrong About Internet Petitions. Det finns mängder av förbättringar som människor har åstadkommit genom att aktivera sig genom nätet. Att skriva på listor och göra sin röst hörd. Det som är häftigt är att vi inte måste syssla med detta hela dagarna. Om vi alla gör en aktivitet per år skulle Sverige bidra med ett antal miljoner röster till världens utveckling. Med webplatser som The Petition Site kan vi skriva på en räddningslista lika snabbt som vi klickar like på en av våra vänners middagsbilder på Facebook!

Men det som startade min vrede och fick mig att ägna dyrbar tid att skriva detta inlägg var ett upprop från Ailish Schutz som via Facebook bad oss att skriva på en petition mot Kenyas regering som bränner ner hem och kör iväg ett av landets ursprungsfolk, Sengwer people.  Jag hade tänkt ägna kvällen åt att vila bort min förkylning men också att skriva ett offertförslag på ledningsgruppsutveckling, klura ut varför google rankar mig så lågt på söksträngen The Human Element och ta tag i leverantörsfakturor på Masarin Consulting. Men hennes iver och passion för moder jord och den energi som jag upplevde i hennes upprop mobiliserade min kraft och gjorde att jag ändrade riktning för kvällens fokus. Jag följde hennes inrådan och skrev på. Mot alla regeringars vansinne.

Screenshot 2014-01-20 20.04.38

Du kan också skriva på genom att besöka Avaaz – Stop the Forced Evicitions. Landets militär sätter eld på husen, kläderna, sängarna, skolböckerna, leksakerna, matkärlen, allt. Under benämningen ockupanter körs dessa människor från sina hem som de levt i under många år. Läs själv mer på DGR News Service. Men skriv på listan som protesterar mot detta vansinne! Att ursprungsfolk har det svårt är ingen nyhet. Det har pågått i många århundraden. Och att det inte är en särskilt lätt frågeställning kan nog många vittna om. Men det är viktigt att ta ställning och försöka få dessa frågor att lösa sig på ett mänskligt och humant sätt. Ett exempel på lokalt arbete som efter många år lyckats förändra och implementera ny lagstiftning kommer från Indien – Indiens ursprungsbefolkning reser sig mot rigida naturskyddslagar. Där har Soliga-folket äntligen fått rätt att använda den mark som de haft tillgång till under många generationer men som Indiens skogsdepartement försökt hindra dem till.

Så. Du som har läst detta har ökat din medvetenhet. Om hur världen mår. Om vad du kan göra. Den medvetenheten gör att du har ett val. Du kommer inte undan. Vill du? Hjälpa till. Eller ej.

Så. Det är dags att göra något. Sök upp ett gott syfte. En aktivitet att förbättra världen. Du hittar snabbt förslag på The Petition Site.

Så. Gör något. Nu.

Perspektiv – Var närvarande här och nu

24 januari 2014

Ensam på Masarinkontoret. Ett bra möte på Sundsvalls Kommun under förmiddagen har fyllt hjärtat med snabba slag och inspirerat mod. Jag ser och känner fantastiska möjligheter i vår stad och i vår region. Och den tro på ett effektivt och glädjefyllt liv utan stuprör som vi ju vill göra med Masarin har en tydlig plats och framtid. I alla företag, i alla organisationer. Men jag inser också det kluriga i att skapa en medvetenhet och ett behov av tjänster. Vi behöver tydliga effekter. Klargörande ord. Och tålamod och öppenhet att se att det också finns andra möjligheter att se på världen. Än våra. Så full av iver och energi har jag satt igång med att skapa ett material kring perspektiv. För att vi ska nå de fina möjligheterna räcker det inte att planera mer och snabbare och billigare inom samma ramar som förut. För att vi ska samarbeta bättre räcker det inte att konstatera det på mötet och nicka bekräftande runt bordet. Vi behöver byta perspektiv. Se på oss själva och våra sammanhang från andra håll. Samtidigt som vi tacksamt accepterar det vi är, kan vi önska något mer. Så det första perspetivskiftet har jag redan beskrivit och publicerat. Det handlar om den röda och gröna utvecklingen. Ett annat perspektiv väcktes av ett minne från en flygresa. Som var tankeväckande och som jag skrev ner, för att ha till hands. Och nu ser jag att vi har stor nytta av att kunna se hur närvaron i stunden kan ge positiva effekter. På mig som individ. På oss som grupp.

Acceptans

Jag sitter på flyget på väg till Sundsvall från Bromma. En man i stolen bredvid frågar om hans bagage kommit med planet. Han har mellanlandat och eftersom hans plan kom in sent är han orolig att hans bagage inte finns med på planet. Flygvärdinnan är osäker, men lovar kontrollera och komma tillbaka. Efter en kort stund ger hon beskedet att hon inte vet men att den sannolikt är med planet. Mannen sitter tyst. Han ser ut genom fönstret och funderar, och frågar efter en stund återigen samma fråga. Nu med en oro grundad i en iakttagelse att han inte sett väskan på bagagevagnen som nyss lastats av. Flygvärdinnan går för att kolla igen men när hon återvänder har hon samma svar som förut. Att den antagligen är med, men att hon inte har fått någon information. Mannen berättar hur viktig väskan är för honom och att han måste ha den när han kommer fram. Information som sannlikt är viktig för mannen itunden men som tyvärr inte  hjälper till att skaffa fram någon ytterligare information om bagaget. När planet lyft och serveringen påbörjas kräver mannen med en starkare och högre röst att få besked. Men det är besked som inte finns. Hans axlar sjunker ner. Han avstår det erbjudna fikat, låter tidningen ligga orörd i knät och ägnar istället flygresan åt grubblerier om var hans väska kan vara. Han skickar under flygresan några gånger iväg en frågande blick men får ständigt en subtil skakning från flygvärdinnan till svar.

airplane_3-wallpaper-420_redigerad-1

Hur det gick för mannen när han landade på Midlanda vet jag inte. Det som fascinerade mig och som slog mig så hårt. Det var att jag kände igen mig. Jag har själv en tendens att fastna i de ältande tankarna som handlar om något jag inte kan påverka i stunden. Jag ägnar energi bakom ratten i bilen till tankar om varför jag blev sen, vad som kommer att ske när jag kommer fram och hur jag ska förklara att jag inte prioriterat det möte jag är på väg till. Ingenting av detta leder mig ju till något konstruktivt utan sänker min livskraft och lockar istället fram mörka och röda känslor. När Skatteverket tog god tid på sig för att ge oss F-skattsedel på Masarin Consulting kände jag återigen hur lätt det var att fastna i oro om konsekvenser och till och med att vi var inne i ett eländigt stim, eftersom Bolagsverket initialt gav oss avslag på namnet. Men detta ältande grubblande leder ju ingenstans. Och när jag insåg det kunde jag hjälpa till att dra i ärendet så att vi till slut hann få vårt beslut timmen innan en offert med skall-krav på F-skatt skulle lämnas in. Och namnet löste sig mycket smidigt tack vare en blankett och ett godkännande från en av de som reggat namnet tidigare.

sound_wave-wallpaper-420_redigerad-1

Med en medvetenhet om det som sker i mig. När jag kan få syn på dessa tankemönster som nöter mig. Och acceptera dem. Då får jag plötsligt ett val. Och bakom ratten slog det mig hur onödigt mitt beteende var. Istället skruvade jag på radion, hittade en bra station med en bra låt och satt och trummade med till trumvirvlarna istället. Jag tror till och med att jag vågade le där i stunden. Men jag hade såklart kunnat agera och kanske ringt till den jag skulle möta för att berätta om min situation. Jag hade kunnat söka efter snabbaste vägval i min GPS. Jag hade kunnat… Men alltför ofta dras vi bort från närvaron i nuet. Alltför ofta dränks dessa lösningsorienterade tankeprocesser av de problemorienterade automatiska tankemönstren som väldigt snabbt tar makten över oss. Det finns hjälp och stöd. Genom träning och ökad medvetenhet om det som sker inom mig blir det lättare att fånga det som sker i stunden. Dessutom hjälper övningar på att fokusera genom visualiseringar eller meditation till att nå en acceptans för det som är i stunden. Här och nu.

Och när vi ändrar perspektiv. När vi stannar upp och ser situationen på nya sätt. Blir vi effektivare, gladare och det ger synbara effekter. Både för dig enskilt och för de grupper och möten som du verkar inom. Så – Röd och grön utveckling – Närvaron här och nu. Två bra modeller att använda.

Vill du prova? Använd modellerna som dom är eller hör av dig!

Nolbybacken och Facebook

18 januari 2014

Det är ingen hemlighet att jag gillar socila medier. Det är heller ingen hemlighet att jag tycker om det mer än jag egentligen kan så mycket om det. Och att jag använder kanalerna på de sätt som jag själv tycker passar. Inte efter någon mall eller vad andra tycker och tänker. Det är därför som den här bloggen lever sitt eget liv. Ett liv som jag utforskar för att förstå mer om mig själv. Ett område av min fritid som inte syns så mycket här på bloggen är arbetet i Nolby Alpina. Mina tidiga försök att publicera bilder från tävlingar och andra evenemang landade här i något av gallerierna, men därefter har allt fokuserats till Nobybackens kanaler på www.nolbybacken.nu och sidan Nolbybacken på Facebook. Det är klar att jag också arbetar en hel del med Nolby Alpinas websida och Facebook men det var som mest intensivt under Lilla Världscupen ifjol och annars är det mina bilder som jag publicerar där.

069-IMG_4807-20130324-1280px

Under julens ledigheter, medan kvarnarna som malde allt som behövdes för att Masarin Consulting Group skulle få rätt förutsättningar inför 2014, var jag aktiv i slalombacken och slalomklubben. Jag har alltid en del av hjärnan och hjärtat igång för Nolbybacken. Första dagen på nya företaget, nya kontoret med mina två splitternya partners uppstod en diskussion om vintern och slasket. Jag påpekade att det minsann var vinter i Nolbybacken! Vi hade haft öppet i en månad och dessutom kört en internationell FIS-tävling under helgen och fått massivt beröm för snön och kvaliteten på tävlingen. Kommentaren var att slasket i stan gör att alla glömmer bort att det är vinter, glömmer bort att det finns snö här och var och värst av allt glömmer bort att det finns slalombackar att åka i! Så jag agerade. Och experimenterade. Med Facebook. Och gjorde något jag aldrig gjort förut. Och det gav ett fantastiskt resultat!

Screenshot 2014-01-18 13.26.24Efteråt skrev jag ett  mejl som jag skickade till mina vänner i marknadskommittén och hela styrelsen med en beskrivning av det vi gjort. Och delar av det mejlet utgör denna beskrivning av våra aktiviteter och effekterna som vi uppnådde. I skrivande stund så har Nolbybacken gått från 780 till 994 gillare och Sidsjön från 970 till 1063. Så kanske intresset för slalom har ökat rent generellt i regionen nu när snön kommit och vi fått fart på både liftar och sociala medier? Graferna i bilden är uppdaterade till dagens datum för att det ska bli lättare att se ett post-kampanj-perspektiv, även om perioden för insatsen var 30/12 till 7/1. Tanken med att publicera arbetet med Nolbybackens facebooksida är att sprida kunskapen och förståelsen av möjligheter och hot med denna speciella kanal som heter Facebook. Och hur den utmanar och kompletterar andra former av media vi använt för marknadsföring, affisher, mun-till-mun, annonser i dagspress, websida m.fl. Som du kan se i inlägget här bredvid var det till slut över 25 000 personer som läste vårt budskap. Det är imponerande många och gör att vi verkligen når upp i nivån som tidigare bara annonser i papperstidningarna klarat.

Gilla Nolbybacken oss på Facebook
Jag startade alltså en kampanj måndagd den 30 januari. Resultatet blev som sagt att vi ökade antalet personer som gillar Nolbybacken med 135 stycken, från 780 vid start till 956 stycken den 7 januari efter trettonghelgen när jag stängde ner. Utvecklingen av antal gillar syns i grafen nedan. Det är en av alla sammanställningar som man kommer åt med Visa statistik i Administratörspanelen. Facebook är grymt duktiga på att ge möjlighet till att analysera sin sida.

Gilla 2014-01-12

Under perioden måndag 30 december – tisdag 7 januari hände det mycket. Många tillkom som gillare till sidan, men några markerade också av sig. Kanske skedde det som en följd av kampanjen, för det blev mycket Nolbybacken periodvis;) Och det är en risk som är viktig att ta med i beräkningarna, vilket gör grafen nedan intressant att följa. Men som sagt, väldigt många fler tillkom. Och som ni ser så är det en blandning av generiska markeringar som uppstår av den vanliga interaktionen och spridningen när någon ser en kompis gilla, kommentera eller dela våra inlägg och går via den till vår fb-sida och klickar Gilla. Men en stor andel är också betalda. Som kommit via annonsen och in till oss. Fram till den 7 januari var det 77 stycken, nästan hälften, som kommit av annons. Men den har ju gett ringar på vattnet ocks så det är svårt att se vad som är vad.

Screenshot 2014-01-12 22.02

Från att ha någonstans mellan 10st – 2 000st läsare per dag på våra inlägg. Vi har ju haft några inlägg under den här säsongsstarten som varit riktiga höjdare och som dragit flera tusen läsare! Så hade vi nu under en veckas tid mellan 4-6 000st läsare per dag på våra inlägg. Och då främst det inlägg som lades ut på måndagen om att slask i stan skapar osäkerhet om läget i slalombackarna. Jag är fortfarande lite osäker på vad vi får för resultat på en annons i dagspressen men 6 000 läsare under en dag är coolt:)

Jag skrev alltså ett inlägg dagen före nyårsafton. Anledningen var en kollegan på jobbet som frågade om nolby var öppet. Han tipsade om att Kafét borde ge en kaffe till alla som checkar in sig i Noybacken. Så jag kollade direkt på mötet jag satt på, där vi planerade årets försäljning i vårt nya företag Masarin. Och fixade till Nolbybacken som Plats (dvs inte Sidan vi har) på Facebook så att den var mer attraktiv med den fina flygfotobilden jag tog ifjol. Sen skrev jag inlägget ovan och bad om hjälp av alla gillare att sprida budskapet om att Nolbybacken är öppet och att alla bör checka in i Nolbybacken för att visa upp att det går att åka slalom. Att se det som en snäll gest mot de stackare inne i city som inte fattat att det är vinter i Nolbybacken ;D Det gick så bra att den redan på kvällen kommit upp i ett par tusen träffar och över hundra hade delat inlägget och spridit det vidare. Vi började få fler som gillade Nolbybacken under måndagen redan.

På kvällen experimenterade jag och skapade en annons av just detta inlägg. Fram till den 7 januari så hade detta inlägg setts av >20 000 personer i och omkring Sundsvall (50km radie). Det ledde till 877 åtgärder. Det var 249 av dessa som klickat gilla. Och det var 57 som delat inlägget. Utan att redan vara gillare av Nolbybacken på Facebook! Vi pratar 20 000 personer. Det är en femtedel av alla i sundsvalls kommun. Och av de 65 000 i målgruppen 13-65 år är det en tredjedel. Det kostade 400 kronor för dessa dagar.

Screenshot 2014-01-12 22.03

Nedan ser ni inläggets summering. För att nå till denna bild får man gå in på listan över inlägg på statistiksidan och klicka det inlägg man vill se. Det är nu över 25 000 personer som vi nått ut till. Och det är 1 128 som agerat. För det är ju så att om jag delar inlägget och någon kommenterar min delning så syns inte det på Nolbybackens facebook utan på min. Men denna sida summerar alla dessa gillningar och kommenteringar och delningar. Och det är alltså över 1 000 personer som engagerat sig i att sprida ordet om att det finns snö i backen. På olika sätt. Via olika kontaktvägar. Vi fick sju kommenterat på vårt eget inlägg. Men 37 har kommenterat delningar på andra människors sidor. Och 262 personer har delat detta inlägg på sin tidslinje på Facebook. Bara det är ju het magiskt! Eftersom ju mer en person integrerar ett inlägg desto starkare effekt har det på den personens vänner och deras vänner.

Screenshot 2014-01-12 22.04

Och eftersom etik är ett ord. I mitt liv just nu. Och som någon sa i måndags. Är det lögn att visa en snöig flygfotobild från vintern 2012-2013. När vi inte hade alla nerfarter öppna? Men inget i tetxen sa att detta var Nolbybacken i skrivande stund. Det är snarare en profilbild. Så jag kan stå ut med den kritiken med det här resultatet. Annonsen hade en budget på 400 spänn. Det var gränsen för vad jag med privat kreditkort ville riska om det inte skulle funka.

Planerade och strategiska inlägg och annonser på facebook är här för att stanna. Men något säger mig också att vara försiktig med att annonsera för hårt, och att be om hjälp för ofta. Kanske det bara är min egen inre rädsla, men risken är att vi ses som för klängiga eller reklamiga. Det är en tunn linje att balansera mellan att se alla i backen som våra samarbetspartners å ena sidan, och som våra kunder å andra sidan.

Och då landar det i en relation. Som behöver vårdas. Som lla andra relationer i livet.

Beskriv ditt nyårslöfte så att du kan hålla det

31 december 2013

Det är årets sista dag. Det 2013 som vi utforskat och upplevt. Eller bara genomlevt. Kanske endast härdat ut genom. Vi har nog haft olika resor genom detta år. Det ska nu stängas. Det ska avslutas. Det ska övergå i ett nytt år. Imorgon skriver vi 2014. I år sammanfaller detta avslut och uppväckandet av det nya året med månfaserna (wiki). Det gör att vi imorgon har nymåne. Det är när månen står som närmast solen från jorden räknat. Det sker ingen reflektion av solljus från månen så den är väldigt mörk. Helt mörk är den dock inte eftersom jorden reflekterar en viss del av solljuset tillbaka på månen, det kallas helt rationellt för jordsken. Så vi kan se månen lätt upplyst ändå. Vilket ger en extra fin effekt efter någon eller några dagar då månen får en högerskära. På väg från solen. Österut. Kolla denna häftiga månfassimulator om du vill se hur det funkar genom en pedagogisk visualisering av månens och jordens rörelser. Och genom alla tider har månens rörelser och faser dessutom påståtts ha effekt (wiki) på oss människor. Den jag gillar mest utgår från att viktiga beslut eller aktiviteter ska utföras tidigt i månens tillväxtfas. Från nymåne till halvmåne. Efter fullmåne inträder en period av stillhet och reflektion. För att ladda för nästa nymåne och utvecklingsfas. Men utan att ge någon av teorierna rätt så påverkar ju månen oss eftersom vi ändå debatterar och diskuterar och forskar om det finns några samband. Så man kan ändå säga att månen påverkar oss. Vare sig vi vill eller ej.

Måne på väg mot hel

Nyår är en period då många av oss reflekterar över det år som gått. De upplevelser vi haft. Beslut som vi fattat. Framgångar och misstag som vi vill upprepa eller undvika det kommande året. Många av oss formulerar dessutom någon form av nyårslöften som ska påminna om det önskade beteendet. Ofta vill vi undvika att göra något som vi uppfattar som negativt. Sluta äta godis och fikabröd. Sluta köra så mycket bil. Sluta sitta tyst på alla möten. Eller börja med en nyttigare hälsosammare vana. Som att äntligen börja träna. Börja läsa mer. Skära ner på kalorier. Eller kolhydrater. Eller kanske fett.
Det finns många parametrar som påverkar oss när det gäller förutsättningar och förmåga att lyckas med våra nyårslöften. Några försöker med strukturell hjälp som att sätta upp mål, skapa uppföljningsstrukturer för att få vanorna att sätta sig, eller kanske skapa externt tryck från familj och vänner som får återkoppla hur det går. Andra arbetar med de inre parametrarna som affirmationer, målvisualiseringar eller kanske att fokusera på acceptans, som jag själv gillar väldigt mycket. Det som är spännande med acceptans är att den tenderar att få mig att godkänna och tycka om mig själv när jag äter den där extra bullen med. Så den är inte alltid i linje med mina nyårslöften och mål, men den hjälper mig att leva ett gladare liv. Och få tyst på den enerverande inre kritikern som härjar inom mig. När jag är där i stunden med bullen i handen. Eller redan i munnen.
Det finns mycket forskning inom viljestyrka och hur vi tar till strategier för de tillfällen då inte det sunda förnuftet styr. Det finns forskning om beteende och vanor. Så för den som vill utforska året som kommer utifrån nyårslöften finns mycket att hämta.

När det gäller mitt eget 2013 så har det varit händelserikt och framgångsrikt. Men det har också varit stillastående och med några besvikelser. Ungefär som livet självt med andra ord. Några av de fina upplevelser som jag haft är det intensiva arbetet att starta ett nytt företag tillsammans med Johan och Niklas. Vi har dessutom satt namnet nu – Masarin Consulting Group AB! Hela resan under året ut från Frontwalker har präglats av öppenhet och en fortsatt resa i etik och moral för att kunna stå för allt vi gör och allt vi säger. Vi vill gå på samma sätt som vi pratar och jag är stolt över det vi gjort. I februari deltog jag på Enrichment Days med Ron Lyuet och i augusti en vecka i Bommersvik  med Ron och hans fyra partners i Green Zone Culture Group. Två dagar och en vecka som gav väldigt mycket hjälp att utforska mig själv och min väg framåt i livet. Jag hittade där nycklar till min högra hjärna och dess kopplingar till min kropp och mina känslor och jag har fortsatt att se hur allt detta kan integreras. Jag var dessutom med och arrangerade Lilla Världscupens finaler i mars. Vi levererade fyra dagar som  skapade minnen och många fina upplevelser och odelat positiva kommentarer. Vi fick dessutom priset som Årets Ambassadör i Sundsvall (slalomnytt)! Mitt uppdrag som ekonomichef på SPV var också en enorm frigörelse av energi och något som jag är glad och stolt över. Men samtidigt finns några besvikelser som inte blivit det jag ville. Det var inte planerat att lämna Frontwalker. Vi hade mycket kvar att göra, både inom företaget och ut mot marknad och kunder och det år som gått blev lite stillasittande på grund av samtal om den gemensamma framtiden med ägare i Stockholm. Jag hade önskat fler möjligheter att arbeta med The Human Element och att fortsätta med handledning inom Förtroendefullt Samarbete men det var mycket annat som kom emellan. Jag klev också av styrelseposten i Nolby Alpina för att jag såg att tiden inte räckte till och att ett nytt företag skulle kräva mitt fulla fokus. Det hade varit fantastiskt roligt att fortsätta skörda framgångar men jag är kvar som pressansvarig, fotograf, delaktig i marknadskommittén och… Ja. Jag är kvar.

American Science Mind - Self Control

I morse när jag letade efter ett kontrakt som reglerade Emilias ersättning för godisuppehåll under året hittade jag en spännande notis (”I Don’t” Beats ”I Can’t” for Self-Control). Den var införd i Scientific American Mind hösten 2012 och handlade om formuleringens påverkan på förmågan att hölla nyårslöftet. Det var häftigt att se forskningens resultat peka på något som jag själv känt spontant och intuitivt när jag själv skriver eller formulerar målbilder. Forskningen såg kopplingar mellan det sätt som du formulerar ditt mål på, och din förmåga att nå målet och avstå alla sidospår som uppstår. Som Vanessa Patrick nämner i artikeln är det bättre att beskriva det du vill uppnå i positiva termer som beskriver en aktiv vilja och en konstruktiv riktning istället för att tydliggöra att det är något som du försakar. Det är alltså bättre att säga till sig själv ”Jag äter inte godis” eller ännu hellre ”Jag undviker godis” än att försöka med ”Jag får inte äta godis” eller ”Jag ska inte äta godis”. Min egen tolkning är dessutom att det som formuleras så att hjärnan uppfattar att det sker här-och-nu är bättre och ger starkare effekt än att formulera något som ska-ske eller måste-ske i framtiden. Framtiden finns ju egentligen inte. När det som ska göras ska göras kommer det att utföras Nu. Det är då ”Jag äter en morot istället för godis”. Om jag då har tränat mig med ”Jag ska inte äta godis” så är inte det lika starkt i den stunden eftersom den är framåtriktad.

Nyårsafton hägrar. Det luktar gott av färdigbakad efterrätt i köket. Jag vill bara dela med mig av en underbar anekdot av Eckhart Tolle som handlar just om förmågan att vara Här och Nu. Han berättade om en pub som hade en skylt ”Free Beer Tomorrow!” och en besökare tyckte att det lät jättebra så han drack ingen öl den kvällen utan gick hem för att komma tillbaka dagen efter för att njuta av en eller flera gratis glas öl. När han kom tillbaka till puben kvällen efter gick han fram till baren och beställde ett glas gratis öl. Bartendern sa inget, levererade heller ingen öl utan pekade bara på skylten ”Free Beer Tomorrow!”. Det gjorde besökaren upprörd som kände sig lurad. Det var ju nu som ölen skulle vara gratis och det var ju den enda anledningen till att det inte blev någon öl igår. Så istället för att köpa en öl och vara nöjd med livet fylldes kvällen av bitterhet över en gratis öl som inte fanns och gårdagens öl som aldrig blivit drucken.

Och poängen med historien är att Imorgon inte finns. Det finns bara Nu. Till och med Igår är ickeexisterande. Vi kan ägna tiden här och nu till att vänta på morgondagen. Vi kan ägna tiden här och nu till att utvärdera gårdagen och att älta historiska händelser. Men det är här och nu som vi finns till på riktigt. Det är här och nu som vi lever.

De riktigt mindfulnessnördiga säger Gott Nytt Nuår! Men jag vill gärna fortsätta traditionen med att önska er alla Gott Nytt År 2014!

Gott Nytt År 2014

Den gröna grodans bergstopp

16 december 2013

Det var fredag kväll i Vemdalen. På Nolby Alpinas Allmänna Läger anno 2013 höll vår ordförande Niklas Thorén ett inspirerande jultal. Han håller alltid inspirerande tal, inte minst på våra allmänna läger, fylld som han blir av julen inspiration. Men detta år berättade han dessutom en liten tankeväckande historia. Om en liten groda. Som klättrade upp på Mount Everest. Tusen grodor försökte. Men endast en groda lyckades. Niklas frågade ledare, föräldrar och åkare i alla åldrar vad det var som gjorde att just denna lilla gröna groda lyckades med det som övriga grodor inte klarade av. Han fick mängder av svar, men inget enda förslag var rätt. Däremot fick han som bonus några kommentarer out-of-the-box, som t.ex. ”varför hänger grodan på blädderblocksbilden i luften utan något att sitta på?”, och ”grodan hade väl rätt attityd, för det är något som du ofta pratar om, så det är säkert det som är rätt svar!”. Niklas frågade då vidare vad som saknades mer på bilden. Han fick många svar även nu, men inget var rätt. Det var inte förrän han övertydligt ritade två öron och sedan pedagogiskt suddade ut dem som han fick den respons som han önskade. Just det! Grodan saknade öron. Vad innebar det?

everest

Jo, den gröna grodan kunde inte höra alla andra grodors gnällande! Alla andra grodor som försökte såg utmaningarna, såg hindren och såg farorna. Det gjorde den gröna grodan också. Men alla andra grodor lät dessa problem fånga deras tankar och fylla deras medvetande. Den gröda grodan hörde inget av deras gnäll och deras oro utan klättrade uppför berget med en stor portion tålamod och en dröm om att bli den första grodan på världens högsta berg. De svårigheter som den mötte utgjorde såklart tuffa hinder och krävde ibland omvägar men med drömmen i sikte och ett sinne inställt på möjligheter så blev aldrig dessa mörka inslag något som tog över och styrde grodans handlande bort från berget. Den hade istället förmågan att lösa uppgift för uppgift och till slut vara världens första groda på Mount Everest.

frogger

Jag blev inspirerad på fler än ett sätt. Dels gillade jag den enkla metaforen, som sannolikt skulle kunna bli till ett begrepp för Nolbys alla åkare. Att vara en grön groda utan gnäll kan ge en enorm knuff framåt under ett tungt träningspass eller en nervös tävling. Men dessutom så knyter historien an till de förhållningssätt som jag själv arbetar med just nu. Att vara grön. Det finns så många användningsområden för det gröna begreppet. Och kanske det finns tid att skriva mer om alla dessa vid ett senare tillfälle. Jag tänkte i fallet med grodan och berget på när vi tar oss an och ska utföra uppgifter, eller när vi arbetar med utveckling. När vi arbetar med FIRO, The Human Element eller Förtroendefullt Samarbete som teoretiska grunder för workshops, utbildningar eller utvecklingsprogram har vi med en punkt som handlar om våra referensramar. Röda eller Gröna.

Att acceptera mig själv

Den röda referensramen utgår från ett prestationsorienterat förhållningssätt där jag inte till fullo accepterar det jag är i, det jag gör eller den jag är. Det innebär att jag sällan är nöjd och fylls av ”jag borde” och ”jag måste”. Jag ser mig själv som värdefull genom det jag presterar och det jag levererar, vilket gör mig sårbar eftersom det lägger mitt värde i andras händer.

När vi är röda blir brister i vårt resultat till bevis på vår oduglighet, problem blir till avgrunder vilka vi inte kan eller vågar ta oss över. Medmänniskor blir till konkurrenter eller till hot vilka vi vill skydda oss mot. Vi låter svårigheter förgifta våra sinnen så att vi ser världen med mörka glasögon. Vi blir slutna, rädda och risken är att vi söker efter en kontrollerad förlust för att slippa bli besviken istället för att söka möjligheten till vinst med en möjlighet att bli ledsen om vi inte når den. För leveransen och resultatet är så otroligt viktigt.

Den gröna referensramen utgår från ett ambitionsorienterat förhållningssätt där jag accepterar det jag är i, det jag gör eller den jag är. Det innebär att jag mer ofta känner tillfredställelse och fylls av ”jag vill” och ”jag önskar”. Jag är värdefull, inte för det jag presterar och levererar, utan för den jag är och det sätt som jag möter världen och mig själv.

När vi är gröna ser vi möjligheterna och vi vågar drömma. Brister i vårt arbetssätt eller resultat är signaler på förbättringar. Om det finns utmaningar, hinder eller enorma problem så tar vi oss an dem med energi och nyfikenhet. Svårigheter som kommer i vår väg blir till utmaningar vilka kan förstärka känslan av glädje när vi lyckats, men vi håller oss fortfarande öppna och medvetna och även om vi är rädda så fortsätter vi att utforska vägen framåt. Vi vågar söka efter framgångarna för vi vet att vi inte går sönder om vi inte når hela vägen fram, vi klarar av att bli ledsna eller besvikna. Och vi kan förstå och uppleva att resan är en stor del av meningen.

Så vad avgör om vi befinner oss på den röda eller gröna sidan? Det är väldigt mycket såklart. Sinnesstämning, rädslor och försvar, vanor, livsmönster och situation är alla ingredienser till vår förmåga att välja rött eller grönt. Men när vi börjar uppmärksamma var vi befinner oss då ökar vår medvetenhet om hur vi fungerar och vilka konsekvenser och effekter det ger. Plötsligt märker vi att det finns mycket ”gnäll” och många rädslor som tar sig uttryck hos alla grodor på resa uppför berget. Men istället för att följa med ner, in i det röda, kan vi välja att inte förgiftas och istället arbeta med vår gröna ambition och vilja. Och nå vårt mål, vår bergstopp.

När jag väl satte mig för att skriva ner metaforen och kopplingen till teorierna såg jag att det här hade jag redan förstått. Och skrivit om i ett inlägg för nästan ett år sedan – Att acceptera mig själv. Och när jag nu blickar bakåt ser jag ett år där jag varit mer och mer accepterande och förlåtande mot mig själv. Mot andra. Jag har skrivit färre bloggposter än tidigare, men det är också okej, jag har gjort annat. Och just den inställningen är ju ett exempel på det gröna förhållningssättet.

Så kom och klättra med den gröna grodan.

Avslut #2 Vikarien, interimschefen

3 december 2013

Avslut. Ett speciellt ord. Oavsett hur länge något pågått. När det som pågått upphör att vara sker ett avslut. Med samma ingredienser som alla avslut. Men samtidigt väldigt olika från gång till gång. Det sköna är att varje tillfälle innebär en intressant möjlighet att utforska. Och lära sig mer. En måndag eftermiddag för några veckor sedan avslutade jag mitt senaste uppdrag. Efter fem månaders vikariat bjöd jag på tårta som ett tack för tiden tillsammans med Staben för Ekonomi och Verksamhetsstyrning på SPV. Fem månader är väldigt kort tid. Mitt uppdrag som interimschef var dessutom på deltid eftersom jag samtidigt var konsultchef på Frontwalker och dessutom var handledare i externa workshops och på våra program i The Human Element. Det innebar att jag inte alltid var på plats och så fysiskt närvarande som jag hade önskat. Men läget var som det var, och som Eckhart Tolle så klockrent konstaterar – ”Accept what is. There can’t be nothing else” :)

Så vi gjorde tillsammans det bästa av situationen, och det blev väldigt bra! Som stabschef arbetade jag både med mina medarbetare på staben och med mina chefskollegor och generaldirektören i ledningsgruppen. Så det var håll-skeppet-flytande på flera nivåer samtidigt. Och i en organisation fylld av fina människor fylldes luckor och brister med energi och engagemang. Och det var många som axlade ett större ansvar för helheten än rollen och arbetsuppgifterna föreskrev. Så vi producerade stabens verksamhet på delvis nya sätt.

Hand drawing chart in whiteboard

Under ett uppdrag hinner mycket hända, minnen som skapas gemensamt, utmaningar som övervinns, motgångar som svider. Och vi har haft vår beskärda del av detta under de fem månader som jag hann vara en del av stabens verksamhet. Men fenomenalt lite svid, och istället väldigt mycket framgångar! Jag är glad och stolt över att ha varit en del av produktionen av ett enormt högkvalitativt delårsbokslut, lett arbetet med att ta fram verksamhetsplan och budget för staben och att ha bidragit till en förbättring av hela myndighetens process för verksamhetsplanering. Parallellt arbetade vi med att få fram material till tävlingen Modernaste Myndigheten, där SPV kom delad tvåa några veckor efter mitt avslut. Och vi fattade också en hel del beslut i de ärenden som en ekonomistab har ansvar för. Otroligt så mycket jag har lärt mig!

Men parallellt med arbetet att brygga klyftan mellan de två ekonomi­cheferna har jag brottats med min egen ambition. Jag gick in rollen med en tydlighet om min kompetens inom redovisning och ekonomistyrning. Som inte är de jag skyltat mest med i min CV under åren;) Om man säger så. Däremot är jag fenomenal på att se många abstraktionsnivåer och systemnivåer samtidigt och jag ser mönster och perspektiv i både information och mänskliga beteenden. Jag byter glasögon och vrider och vänder på situationer och ser andra tolkningar eller nya möjligheter. Det gör att jag utan problem kan säta mig in i stabschefens situation som behöver kunna förstå hela verksamheten, men också se hur det egna uppdraget och förädlingsvärdet på staben påverkar och knyts till myndighetens totala verksamhet. Det är ju dessutom det som är det underbara med staber, att de per automatik arbetar tvärs genom genom hela systemet. I den processorienterade organisationen så bör såklart produktionsenheter också göra det, men de kommer ofta undan med ett introvert stuprörsfokus.

Books

Men, jag är som sagt ambitiös och vill veta. Jag vill kunna. Och på fem månader så hinner man (oh se där, ”man”, ett generaliserande, ett försvar, istället för att skriva jag;) inte lära sig grunder och detaljer i en så komplex stab som ekonomi och verksamhetsstyrning. Men det bryr sig inte de kompetensrädda ormarna i mitt inre om. De vill prestera. De vill vara duktiga. Och när vi inte är det så biter de. Och då blir jag förgiftad. Rädd och osäker. Och med risk att gå i försvar. Som tur är har jag passivitet och intellektualiserande som två tidiga försvarssignaler. Utöver att jag slutar att le:) Och det har under vikariatsuppdraget varit en fördel. Att jag stannat upp. Suttit still. Andats och känt pulsen i vänster lilltå. När jag intellektualiserat. Då har jag tänkt om situationen istället för att tänka på de siffror och statistiska underlag som mina ormar och min inre kritiker ansett att jag borde haft koll på. Och när jag tänkt om situationen så har jag insett att jag inte kan kräva av mig själv att förstå beräkningsreglerna bakom den statliga tjänstepensionen. Mitt uppdrag har varit att säkerställa produktionen, uppmuntra till utveckling och vara en bidragande kraft som med externa ögon sett nya möjligheter och pekat på institutionaliserade utmaningar.

Och att kompetens och kontroll varit så viktigt för mig. Det var en nyhet. Men det lyftes fram i ljuset av den enorma kraft som uppdragets alla kompetensutmanande möten utövade på mig. Både med interna och externa aktörer. Men när jag släppt på kontrollen och använt modet till att vara öppen och ärlig om mina kunskaper och mitt uppdrag då har det gått bra. Det är till och med så att det har skapat ännu mer kraft i de möten jag haft och den stämning och miljö som vi utvecklade tillsammans. När vi alla kunnat kasta prestige och kompetenskrav åt sidan och istället pratat om det som skulle göras och hur det kunde göras. Då har det ju blivit bra.

Och i avslut ställer jag ofta frågan – vad tar du med dig härifrån?

Och mitt svar är tre.
1) Många fina människoro och lärdomar i vår kontakt.
2) Mindre kontroll och mer öppenhet.
3) Då blir det ju bra.

Hångelgrafer, skrivlust och den inre kritikern

26 november 2013

Jag har ingen aning om hångelgrafer och skrivlust hänger ihop, men med min ökade skrivlust och berättariver fångade jag inspiration i ytterligare ett avsnitt av Siffer – Nätverk. Jag såg det med Emilia som med skräckblandad förtjusning hängde med väldigt bra i de pedagogiska beskrivningarna av logistik, sociala nätverk och hon löste dessutom en klurig mattefråga. Siffer är ett norskt program om matematik, producerad på ett otroligt lockande, enkelt och tydligt sätt. Med en karismatisk och rolig programledare vid namn Jo Røislien. En kille som jag verkligen hade velat ha som lärare i skolan. Beskrivningen på UR Play lyder ”Jo Røislien ser verkligheten genom en matematikers glasögon. Matte kan göra världen lättare att förstå, men hur? Vi får bland annat se hur en hångelkarta kan hjälpa till att ta reda på hur sjukdomar sprider sig, om det går att slå ett kasino med matematiska knep och om det verkligen stämmer att man känner alla i hela världen genom bara sex led?” och varje avsnitt är möjligt att se i ett svep eftersom de endast omfattar en halvtimme.

socnet1

Kvällens avsnitt handlade om hångelkartor och gav ett praktiskt sätt att se på hur vi kan använda sociala nätverk för att förstå våra relationer. Det ger också en insikt i hur sjukdomar sprider sig, hur vi påverkar varandras beteenden och hur kultur uppstår i grupper av människor. Jag kom ihåg boken Connected: mänskliga relationer, sociala nätverk och deras betydelse i våra liv som jag läste för några år sedan, som förklarade detta på väldigt intressanta och lättfattliga sätt. Vi gjorde ju en liknande övning på kontoret för ett år sedan, där alla anställda fick rita sina sociala kartor över relationer på arbetsplatsen. Sedan visade vi upp dem, och kunde se hur vi såg på relationerna mellan alla arbetskamrater. Det går att göra mer av och det kan säkert förklara hur vi sprider kompetens, praxis och sociala normer mellan oss. Säkert något som är väldigt nyttigt för ett nystartat företag som inte vill lägga ner all tid på interna processer:)

Fler områden som vi fick ta del av under kvällens trettio minuter var att Norge har VM-guld i Traveling Salesman’s Dilemma och Jo regisserade fram ett praktiskt sätt att förstå Broarna i Königsberg som arrangerades i form av en tävling mellan olika yrkeskårer kända för att kunna navigera. Att problemet var olösligt visste de inte om på förhand, men det framgick med all önskvärd tydlighet när de testade olika varianter. Hur Euler bevisade detta fick dock inte veta så mycket om, så det får han gärna göra ett helt fristående program för att beskriva:) Dessutom innehöll programmet som vanligt en klurig mattefråga där Jo ger sig ut i staden och erbjuder sig att ta kvittot för en person som är på väg att handla något, förutsatt att de kan svara rätt på frågan. Han är på restauranger, turistmål, bussen och ikväll var han på en bokaffär och träffade en kille som svarade rätt med några sekunders svarstid. Värdet av vinsten var böcker för 600 nok! Emilia löste uppgiften genom att försöka sig fram vilket tog en stund, några minuter kanske. Men många av de som blev tillfrågade nådde inte rätt lösning. Vill du prova?

En grillkiosk på torget säljer korv med bröd för 25 kronor. Korven kostar 20 kronor mer än brödet. Hur mycket kostar brödet?
Svaret ser du längst ner men försök själv först ;)

keyboard

Jag är just nu väldigt glad över att lusten att skriva är tillbaka. Anledningen till det är som ofta flera. Men jag har blivit inspirerad och lockad av både skrivande vänner i min omgivning samt möjligheten att under året utforskat mitt inre och de roller, typer och figurer som bor i mig. Två karaktärer som är mycket framträdande är min Inner critic, och min Inner Narrator. Att jag har skrivit på den här bloggen ett antal år beror dels på rädslan av att glömma bort. Men också av en kärlek till ordet. Till skrivandet. Till kontakten med andra människor genom formulerandet av ord och meningar och den sång som uppstår däremellan. Min inre kritiker har tillsammans med mina rädda förgiftande ormar ofta fått sista ordet och kommit med klagomål. Om tiden jag lagt ner, kvaliten på det jag producerat. Och framförallt för vem jag skriver, och varför jag skriver. Han har påstått att det är bekräftelsen av min betydelse, min kompetens eller andra människors omtycknad. För att tala THE-språk:) Och eftersom allt har dubbla sidor och jag inte längre tror på svart eller vitt så har han säkert rätt. Till viss del. Men det finns också en underbart ljus sida. En upplevelse som min inre berättarröst ger mig. Som jag vill utforska mer. Och min inre kritiker och hans ormkompisar får säga precis vad dom vill. Och jag kommer att lyssna. För någonstans finns det korn av guld i det som de vill förmedla. Men jag kommer att skriva ändå. Kanske om sådant de berättar ;)

Och korvbrödet då, kom du på det? Det kostar 2,50 och korven kostar 22,50. Enkelt med lite algebra, men med en tv-kamera i ansiktet och en frågvis reporter som lägger fram en stor belöning om jag klarar det. Stressen kan göra oss dummare än vi egentligen är.

Men det är roligt att låta sig utmanas. Och sen skriva om det.

Äntligen Sundsvall 42

16 oktober 2013

Det är dags för Sundsvall 42 igen. Min absoluta favoritkonferens! I år kommer jag att föreläsa. Det var några år sedan sist, men jag är inte delkonferensledare det här året så jag ville hitta ett annat sätt att bidra:) Jag kommer att hålla en workshop om incheckning med bilder H.1 Intuitiv och kreativ incheckning, och jag kommer att ha en föreläsning om rädslor E.4 Varför ser vi rädslor som tecken på svaghet?. Sista bilden i föreläsningen är en lista på tips på läsning och lyssning. Jag lägger den här om det är någon som är intresserad.

Föreläsning E 2013 PA5

Enrichment Days med Ron Luyet

9 mars 2013

Jag har nu varit handledare i The Human Element i ett drygt år. Jag har hunnit delta som handledare i fyra företagsinterna och tre externa program med THE som ramverk. Jag har gjort två mentala kvantsprång under det år som gått, ett handlade om Ken Wilbers kvadrant och det liv jag upplevt med ett tydligare fokus på insidan, och det andra handlade om acceptans (se acceptans) och balansen mellan kvadrantens utsida och insida och möjligheten att få vara på utsidan utan att mitt inre står och faller med det resultat som jag lyckas åstadkomma (som i att fälla krokben för sig själv). Jag tycker om mig själv mer, har en starkare tro på mina förmågor men har fortfarande en spinnande tråd som handlar om min egen brist på känslan av betydelsefullhet. Så jag har upplevt att jag haft koll på läget, varit nära någon slutgiltig sanning, och kanske skulle jag kunna skriva den där boken snart.

Jag gick in i enrichment days med en intention att möta nya människor och tillåta mig att vara på det sätt jag är när jag bara är som jag är. Jag ville dessutom studera mig själv och mina reaktioner när jag möter andras reaktioner på mitt beteende. Något som jag förundrats över vid andra möten med nya människor. Jag är nyfiken och vill utvecklas, men jag tenderar att ständigt tillskriva andra människor tolkningsföreträde när jag får feedback, och det tror jag beror på att jag upplever andra som mer betydelsefulla än jag själv, min ständigt spinnande tråd. Denna gång skulle jag försöka acceptera mig själv som jag var oavsett om människor jag skulle möta under de två dagarna skulle ge mig feedback som kunde väcka gröna eller röda rädslor. Jag skulle dessutom vara som jag är istället för att anpassa mig efter denna feedback. Och jag skulle studera mig själv för att se hur jag agerade och hur andra reagerade i dessa möten när jag betedde mig annorlunda, eller snarare mer normalt.

Kreativa bilder 2011-063Men jag lämnade dessa dagar med en helt ny insikt. En förståelse som var en helt annan än den jag trodde att jag skulle kunna få. Och det är väl det som är det häftiga med nya insikter. Sådana som är riktiga kvantsprång.  Att man inte vet i förväg vilka nya världar som öppnar sig. Den insikt som trettio timmar efter vår intentionsdrivna och till viss mån acceptansskapande incheckning infann sig, handlade om mitt förhållningssätt till mig själv och min utveckling. Det är starkt kopplad till förvärvandet av kunskaper kontra förståelse. Jag har fått feedback på att jag är i huvudet för ofta, att jag är för ”brainig”, och att jag borde känna efter mer. Jag är fantastiskt snabb att dra slutsatser, otroligt duktig i att se mönster och jag talar när jag tänker. Det är tre ingredienser som gör att människor upplever mig i den intellektuella delen av samtalscirkeln. Jag har försökt att studera deras feedback och analysera mig själv och balansen mellan intellektet och känslan. Av och till så har jag tillskrivit feedbacken hög trovärdighet och sökt efter mer kroppsförnimmelser och mer känslor. Men jag har alltid gjort det från den mentala, tänkande, intellektuella sidan. Jag har alltså använt den fenomenala kompetens som jag haft i tänkandets värld och dess referensramar för att försöka förstå en annan värld med helt andra referensramar. Och med ett helt annat språk. Som i många fall är helt ordlöst.

Så när jag skulle checka ut från enrichment days, satt jag med fragment till en intellektuell reflektion om mina studier av min resa och jag hade prestationsångest av att inte hitta mönstret, att höra orden och de kloka tankarna som skulle kunna skapa insikten. I samma sekund som jag överraskad fick utcheckningsbollen slog det mig plötsligt att det jag upplevt under dagarna inte gick att förklara, inte var möjligt att sätta i ord. Och att hela min intention och försöken att skapa en grund för utcheckningen handlat om fenomen inom samma referensram. De hade handlat om fenomen som jag beskrivit i ord och försökt studera genom mina tankar.  Men det som nu plötsligt stod klart för mig var att jag upplevt något helt annat. Sådant jag inte varit med om tidigare. Jag hade varit väldigt nära sömn i visualiseringen om livets uppkomst, och upplevde efteråt en känsla som inte gick att sätta i ord. En kombination av visualiseringens instruktioner och en sinnesstämning jag hamnat i som var annorlunda. Och dessutom utanför språkets domäner vilket kändes väldigt ovanligt. Men jag hade också stunder under samtalen om arbetslivslinjerna som kändes väldigt starka och svåra att ge feedback på. Under morgonvisualiseringen på onsdag kände jag hur kroppen reagerade på visualiseringen och trots att jag försökte slappna av spände jag upprepat musklerna i benen och armarna och upplevde en oförklarlig värme. Stunden med slutna ögon var starkast. Med synen bortkopplad under fem minuter. Fem minuter, det var inte längre, men kändes som en evighet. Jag fick uppleva rummet vi varit i, och övningarna vi genomfört med hjälp av känsel, hörsel och alla de sinnen som jag så sällan använder. Det var en enorm fokusering som var så olikt mig som context-switchar lika snabbt som kolibrin slår med sina vingar. Det var en upplevelse av här och nu som jag aldrig känt på det sättet.

Och dessa upplevelser försökte jag skapa en brainig och smart sammanfattning av. Vilket var totalt omöjligt. Och totalt irrelevant. Det var istället en insikt om att det finns mer bortom tanken än vad som går att förstå. Och där nöjde jag mig. Tills jag kom hem och såg att jag fått ett nytt nummer av Scientific American Mind med en artikel om ”Sharpen your focus – How the science of mindfulness can improve attention and lift your mood”.

Jag förstod då att jag ville fortsätta. Jag ville mer.

Att fälla krokben för sig själv

28 januari 2013

För ungefär ett år sedan tillbringade jag två veckor i Österström, en konferensanläggning i vacker och naturnära miljö utanför Sundsvall. Jag gick Phase II i The Human Element för att bli certifierad som handledare. Det var två intensiva och utforskande veckor där vi deltagare umgicks från morgon till sen kväll och behovet av vila var stort. Vi lyckades dock förhandla fram en halvtimmes senare start på dagarna. Kravet på motprestation från våra handledare Ron Luyet och Per-Åke Sundholm var att ägna denna halvtimme till reflektion eller meditation. Jag använde den till att komma ut och springa lite i vinterkylan. En väldigt skön start på dagen trots att jag inte är någon morgonlöpare.

Österström Konferens

En särdeles härligt mörk morgon kände jag mig pigg och stark trots den arla morgontimman och bristen på frukost i magen. Jag höll lite koll på pulsklockan och såg att jag hade ett riktigt bra tempo på väg ut längs länsväg 320. Strax innan vändningen efter tre kilometer tänkte jag att det kanske skulle bli mitt första tempopass under 5:00 per kilometer denna vintersäsong. Jag kände mig glad och förväntansfull och höll farten uppe för att hålla tempot förbi trekilometersmarkeringen. Jag kände mig stark och fortsatte någon dryg kilometer då det plötsligt slog mig att jag höll på att mäta mina utsidesprestationer igen, och att jag hade trillat dit på känslan av nöjdhet över ett möjligt löparresultat!

Jag hade umgåtts med Ken Wilbers kvadrant i drygt ett år och arbetat med mig själv för att komma undan alla krav på leveranser och fysiska resultat. Under min första THE med ledningsgruppen på Frontwalker i januari 2011 hade jag förstått att jag hade en vana av att kritisera mig hårt för brister i mina prestationer, väldigt hårt. Brister som inte alls handlade om dålig kvalitet eller låg arbetskapacitet utan snarare skevt kalibrerade acceptansnivåer baserat på en lägre självkänsla än jag ville ha. Jag insåg i samband med dessa utforskande dagar att jag hade svårt att acceptera mig själv för den jag var, för de inre egenskaper och värderingar jag bär inom mig och definitivt svårt att acceptera mina inre rädslor och tillkortakommanden. Och detta var något som jag under ett år arbetat med innan jag åkte till Phase II och som gjort att jag mer och mer kunnat värdesätta mina ambitioner, att jag kunnat skratta åt mina stora behov av att vara betydelsefull och kompetent och att jag tyckt om mig mer och mer…bara för mig.

Men nu sprang jag i 12,5 km/h och insåg att jag trillat dit igen! Jag insåg att jag mätte mig själv på utsidan och att jag inte skulle vara nöjd med att komma tillbaka efter sex kilometer på en tid över 30 minuter. Det var ju inte  så det skulle vara, det var inte så jag ville vara, så jag började gå. Med armarna i kors över bröstet. Jag drog benen efter mig demonstrativt för att visa för mig själv att det inte var viktigt med tid och prestation. Jag var på den här utbildningen för att lära mig uppskatta mitt inre, inte mitt yttre, så därför straffade jag mig själv för att bevisa mina teorier.

Runkeeper

Efter några minuter kändes det hela både märkligt och korkat. Jag var dessutom fruktansvärt uttråkad och började bli kall av att gå där i vinterkylan. Jag började söka efter känslorna som skulle vara så viktiga, och jag funderade på om det skulle vara så här. Ville jag verkligen ha det så här i resten av mitt liv, skulle jag aldrig få tävla mer? Plötsligt slog det mig en ny insikt från gårdagens arbete med självuppfattning och självkänsla. Jag hade inte riktigt förstått koncepten kring beteende mot mig själv – ”jag inkluderar mig själv” och ”jag styr mig själv” och ”jag är öppen mot mig själv”. Nu insåg jag plötsligt hur delar av detta hängde ihop. Det handlar inte om att undvika de yttre mätningarna och kraven på prestation. Det handlar inte om att bara fokusera på de inre egenskaperna och värdena. Det är inte hög självkänsla att vara likgiltig inför sina yttre resultat.

Hög självkänsla innebär att jag kan inkludera mig själv och alla mina fysiska sensationer från både insida och utsida, att jag styr mitt liv i den grad jag vill och kan i den aktuella situationen och att jag är öppen mot mig själv och tillåter mig att tänka och känna utan inre censur. Hög självkänsla innebär att jag inte står och faller med mina yttre resultat, att jag inte är mina känslor och tankar. Jag släppte ner mina händer och började nu jogga lite lätt. Tankarna virvlade och jag kände att jag var nära ett kvantsprång. Hög självkänsla innebär att jag kan titta på min klocka och se att jag är i form för ett bra resultat på löprundan, lägga kraft och fokus på det under passet och sedan klara av att hantera min besvikelse när jag inte klarat mitt uppsatta mål! Jag ökade farten ytterligare. Jag såg ut som ett ånglok där jag sprang och hastigt flåsade ut ångande luft. Jag insåg med ilska att jag låg minuter efter mitt femminuterstempo och att jag inte skulle klara av trettiominutersgränsen, men jag tänkte samtidigt att jag nu tyckte om och accepterade mig så mycket att jag skulle klara av det. Med en kilometer kvar ökade jag farten än mer och låg på en fart ner mot 4:00 per kilometer.

Under de sista metrarna tillbaka mot den hägrande frukosten gick det upp för mig att det jag var med om handlade om livet. Vi upplever underbara situationer och gör fantastiska resultat och den känslan är lätt och skön att vara i. Samtidigt så är vi med om jobbiga stunder och tillfällen då vi inte lever upp till våra egna krav och förväntningar. Känslorna blir då jobbigare och mer energikrävande. Men det är så livet är och det är dessa kontraster som gör att vi kan uppskatta de goda stunderna. Om vi inte kan vara i det jobbiga och känna de mörka tankarna, då kan vi inte heller till fullo ta till oss de härliga tillfällen i livet då allt känns euforiskt bra.

Positivt och negativt

Med dessa insikter stapplade jag in i frukostmatsalen. Jag kände mig arg och ledsen, och jag var besviken över mig själv och mitt barnsliga beteende under löpturen. Men jag var samtidigt väldigt glad över att min starkare självkänsla tillät mig att fullt ut känna dessa känslor utan att det skulle innebära att jag var usel eller värdelös. Tvärtom, jag uppskattade mig själv och jag värderade mig väldigt högt i den stunden samtidigt som jag upplevde stormiga känslor inombords.

Den paradoxen innebar en ny början på min syn på insida och utsida, självacceptans och självkritik och jag är väldigt glad att jag för ett år sedan fällde krokben för mig själv och fick uppleva livets paradoxer under en kort halvtimme i den svenska vintermorgonen. Nåja, en dryg halvtimme ska det vara…