Arkiv för kategori ‘Människor’

Att acceptera mig själv

14 januari 2013

En kväll för några dagar sedan såg jag på ytterligare ett avsnitt i den spännande TV-serien Breaking Bad. En av huvudpersonerna satt i gruppterapi med andra självanklagande drogmissbrukare på en rehabklinik. Deras handledare frågade ”How many of you think that you can change, and become better people?”. Efter en stunds tvekan och titta-på-varandra så räckte ganska många upp handen, vilket fick handledaren att kallt konstatera att ”You are  not here to become better people. You are here to accept the ones you are!”. De pratade sen om hur vi kan acceptera oss själva som mänskliga varelser med rätt att leva, sörja och glädjas oavsett vad vi gjort eller inte gjort tidigare i livet. Och dessutom oavsett hur vi ser på oss själva idag. Fantastiskt!

I Vinterstudion i SVT1 i lördags berättade Anders Blomqvist om vad som karaktäriserar framgångsrika spurtare inom längdskidåkningen.  Han pratade om mental träning och att det positiva och det negativa inre samtalet. Att de som kan hålla en positiv bild av sig själv och sina utmaningar lyckas bättre än de som bär inom sig en kritisk röst. Han pratade om självförtroende och att lita på sin förmåga och hur det kan avgöra en tävling på upploppet. Självklart var de elitidrottare han pratade om tvungna att ha enorma fysiska och tekniska förutsättningar för att överhuvudtaget vara i närheten av en spurtuppgörelse i ett stort mästerskap, men mellan de som är nästan lika bra tränade kan den inre rösten vara avgörande. När det verkligen gäller är det inte så lyckat att höra en inre röst som säger att du inte duger, att du inte klarar det, att det inte är någon idé att försöka.

Båda dessa resonemang väckte mina tankar om acceptans och självkänsla. Två begrepp som jag arbetat med själv under det gångna året och två begrepp som är centrala i de ledarskapsprogram vi kör. Många av oss, mig inberäknat, bär inom oss områden som vi vill förbättra. Det är inget onaturligt, inget konstigt och inget som vi bör göra någonting åt. Det är ett bra beteende, att försöka bli en bättre människa. Men, det är väldigt viktigt vilken utgångspunkt vi har. Jag har under en stor del av mitt liv sett på mig själv och det jag gjort i livet som att det inte riktigt räckt till, men det har inte varit jag som varit fel utan min utgångspunkt.

Ett aktuellt exempel från min vardag är min roll som slalompappa och fotograf. Jag började fota slalom när mina döttrar gick med i Nolby Alpina och helgerna fylldes av träning och tävling. Det var kul att testa sportfoto som ju kräver helt andra färdigheter, och dessutom annan utrustning, vilket plånboken fick erfara :)  Det  blev roligt att fotografera och jag började publicera bilder här på peterA.se i ett galleri för Nolby Alpina. Det var mest bilder på Vican och Emilia, men även några andra åkare som vi kände. När jag fick beröm och positiv feedback från föräldrar som sett mina bilder på deras åkare från tävlingar eller träningar så myste jag. Men jag kunde bara mysa i en kort sekund, sedan insåg jag att jag inte fått med alla åkare från klubben! Nästa gång det var tävling såg jag till att fota alla Nolby Alpinas åkare, men också några fler som var nära träningsvänner till klubben. Jag fick mer beröm och det var fler som tyckte att det var fina bilder. Jag myste och det kändes bra. Men jag kunde bara mysa i en kort sekund, sedan insåg jag att jag inte fått med alla åkare i tävlingen! Nästa gång…

Så där höll det på. Under hemmatävlingar i Nolbybacken såg jag till att bli portvakt vid bästa branten för de bästa bilderna och sen fotade jag alla åkare i både första och andra åket. Jag sorterade och redigerade och publicerade på Facebook. Det kunder vara upp mot 200 bilder från en tävling. Det konstiga var att det fyllde mig med mindre och mindre glädje och jag insåg att jag till slut inte gjorde det av passion och glädje utan av prestationskrav. För de gånger jag av olika skäl missade någon eller några åkare så var inte det okej och jag hörde min inre röst klaga och prata ner mig.

Nolbyrännan 2013 - Victoria Axelsson

Vilket ju är helt korkat :D Jag knäppte fantastiska kort på 199 åkare i stil med den här bredvid, och jag tyckte ju verkligen att många av bilderna blev bra, och av dessa var det ju dessutom många som uppskattade det jag gjorde. Men trots mina inre och andras yttre positiva reaktioner kunde jag inte ge mig det erkännandet, utan var tvungen att fokusera på den enda åkare som jag missat på grund av att jag hjälpt föregående åkare upp efter en krasch. Det var inte okej att bara vara jag – att bara vara jag och försöka vara en utforskande sportfotograf och god medmänniska. Jag hade en så hög nivå av hur ”man borde vara” att jag aldrig nådde upp!

Acceptans

Jag fungerade som den högra bilden i modellen ovan. Min nivå för godkänt låg så mycket högre än vad jag upplevde att jag befann mig att den inre rösten alltid hade något att klaga på.När jag accepterar den jag är, och kanske till och med tycker om den jag är, då kan jag med glädje och passion utveckla de områden som jag önskar mig bättre inom. Då rubbas jag inte totalt om det inte går som jag tänkt, eller vad andra tycker. Då är 25% leverans roligt och stimulerande, istället för att 75% är för lite.

Det var när jag kom på det som jag kunde börja programmera om mig. Jag försökte skratta lite åt mina fåfänga krav på mig själv, jobbade på att inte satsa så hårt, kunna allt och vad det nu är som ligger där uppe i det röda fältet. Men det blev till krav på prestation och jag försökte nå en ny idealbild som var en ny norm. Det är lätt att bli fånge i sin egen röda zon, och att se sin bristande acceptans som något som inte är okej, som är avvikande från normen och som något jag måste få bort, åtgärda. Då blir det återigen något jag är tvungen till bara för att acceptansnivån är för hög, och då blir det återigen något som den klagande rösten kan hacka på. Acceptans är klurigare än så. Acceptans är att jag tillåter mig att vara som den jag är. Att acceptera den klagande rösten. Att acceptera att jag jobbar mot mina för sjukt högt ställda krav. Att acceptera att jag inte accepterar mig själv som den jag är :) Och när jag kom ur den kluriga knuten kunde jag börja utvecklas igen. Men i den gröna accepterande zonen. Det var det som handledaren i Breaking Bad menade med ”You are  not here to become better people. You are here to accept the ones you are!”. Genialt!

Så det var när jag gav fan i den rösten som det gick att fota med sans igen. Senaste tävlingen valde jag själv vilka åkare jag skulle fota, även om jag kände mig skyldig när jag tog ner kameran och fortsatte att ploga bana som var dagens uppgift. Och jag lät dessutom slumpen styra en hel del. Plötsligt hittade jag nya bildvinklar och jag fick nya idéer på hur det skulle gå att göra ännu roligare bilder. Men jag fick inte med alla åkare, inte ens alla åkare i klubben. Jag fick frågor från några föräldrar efter tävlingen om jag fotat just deras barn, och det var med acceptans och stolthet som jag kunde svara att jag tyvärr inte gjort det vid den här tävlingen. Ett steg mot den grönare inre zonen.

Ett tips om du vill testa det här med acceptans är att lyssna på en guidad meditation. En sådan jag har använt mig av är delad i två och finns på Youtube: Mindfulness Meditation – Acceptance of Thoughts and Feelings Part 1 och Part 2. De är ganska korta men rakt på sak vad gäller accept av tankar och känslor.

Ett annat tips är att lyssna på Alain de Botton som på TED Talks pratar om karriärångest som eldas på av omgivningens utvärdering av vår position och våra resurser som är synliga på utsidanA kinder, gentler philosophy of success.

Ken Wilbers kvadrant – Integral Theory

15 november 2012

I ett tidigare inlägg som handlade om Frukostprogram i The Human Element hänvisade jag till Wilbers kvadrant och berättade att vi använder den för att underlätta förståelsen för teori och metodik när vi kör program inom Human Element. Nu har jag i dagarna kommit hem från en helg på Skepparholmen där vi kört ett internt fyra-dagars-program för kollegor på Frontwalker. Vi använde Wilbers kvadrant i inledningen och sedan fick den hänga kvar på väggen som en referens och en påminnelse om ett användbart förhållningssätt.

Jag lever ett liv präglat av två kognitiva egenskaper. Den första ligger i min schizotypa personlighet som gör att jag kommer på rätt märkliga idéer och får rätt skumma bilder i huvudet när jag associerar. Den andra är att jag tvångsmässigt alltid ser den andra sidan av alla mynt jag kommer i kontakt med. Jag kan inte låta bli att fundera över ”hur skulle det vara om det inte var som det är?” och ju starkare en sanning är, desto mer övertygad blir jag om att det finns ett alternativt perspektiv. Båda dessa är enorma styrkor och jag använder dem ofta, men ibland blir de svagheter eftersom jag ibland behöver vara konkret och oassociativ, och vara kvar i en överenskommen uppfattning om sakers natur.

Men mellan varven stöter jag på insikter eller modeller som hjälper mig att hitta just nya perspektiv som tillfredsställer både mina associativa behov av nytänkande och min önskan att kunna vara konkret och tydlig i min kommunikation med andra människor. En av de mest kraftfulla, bortsett från min egen oskrivna Verktyg-Process-Kultur, är Wilbers kvadrant. Den är en del av hans teorier kring AQAL: All quadrants, all levels som är väldigt kraftfulla att reflektera kring, och att kategorisera tankar, idéer och problem med. Jag läste en hel del på webben, men började sedan att läsa Ken Wilbers A Brief History of Everything. Där går han metodiskt tillväga och berättar om sitt sökande efter en teori som kan förklara all annan teoribildning om hur tingen ter sig, om hur världen är. Hans metateori gick till en början inte att sammanställa för den spretade, och hela tiden poppade det upp ett päron bland de tydligt strukturerade äpplena i hans metamodeller. Det var inte förrän han skapade de två axlarna – IN och UT – samt – Singular och Plural – som det blev ordning i hans mönster. I dessa kunde han nu föra in psykoanalys, religion, filosofi, kognition, fysik osv. och de hängde ihop. För mig blev det en revolution.

Wilbers Kvadrant

Enligt Wilber så har allting en insida och en utsida. Utsidan kan vi se, observera och mäta med vår perception och med empiriska studier. Insidan är gömd och kräver andra processer för att upptäcka eller uppleva. Dessutom så delas kvadranten i ett enkelt och i ett multipelt perspektiv. Det enkla perspektivet beskriver en förekomst av bärare av inre och yttre egenskaper, och det multipla perspektivet beskriver dessa egenskaper hos en samling förekomster. Det är viktigt att förstå att det handlar om emergens och inte bara en uppräkning av egenskaperna hos alla individuella delarna av denna grupp. En myrstack till exempel har inte yttre egenskaper i form av miljoner gånger ett barrs egenskaper, utan beskrivs antagligen istället med höjd, bredd, djup under marken, ålder osv. Sådant som beskriver systemet och inte de enskilda och ingående delarna.

Mina studier i kognition hade fört med sig ett intresse för neurovetenskap, vilket till stor del är en empiriskt objektiv vetenskap där vi studerar hjärnan och dess biologiska och kemiska processer. Det var ett ämne som hamnade på den objektiva utsidan hos den enskilda individen. Men jag studerade ju kognition och de inre tanke- och känsloprocesserna som drivs av dessa neurala processer, och det hamnade nu på insidan hos den enskilde. Den sociologi som jag pluggat handlade om drivkrafter och mönster i samhällen och organisationer som landar på insidan i gruppdimensionen, men att de effekter och observerbara fenomen som beskrivs återfinns på utsidan. När jag stötte på The Human Element och utbildade mig som handledare insåg jag plötsligt att konceptet och metodiken handlade om de inre delarna hos både individ och grupp, men att våra program startar i beteendet som går att observera på utsidan av dessa båda systemnivåer och fokuserar på öppenhet som är medlet att knyta ihop insidan med utsidan.

The Human Element

När vi jobbar med The Human Element blir insidan och utsidan intressanta att förhålla sig till eftersom vi är intresserade av att lära oss mer om hur vi fungerar, och varför vi beter oss som vi gör. Insidans känslor, rädslor, ambitioner, självkänsla och vanor påverkar vårt yttre beteende som andra människor kan observera och drabbas av. Många av oss är dessutom formade så att vi sätter ett stort värde på yttre leveranser, istället för inre kvalitéer och värden. Många organisationer har dessutom med sig detta som kulturella egenskaper vilket förstärker den individuella tron på yttre leverans. Arbetsgången är att observera och samtala om beteendet, gå vidare in i känslan i relation till andra människor för att fortsätta till känslan inför mig själv. Dessa tre hänger ihop och kan visualiseras i Wilbers kvadrant på ett tydligt sätt. Dessutom blir gruppen en viktig ingrediens eftersom individens utveckling får näring av gruppens återkoppling på observerat beteende, och de sammanhang som kan skapas för att individen ska kunna studera och utforska sig själv.

Ett annat användningsområde är när vi använder kvadranten för att kategorisera tankar, idéer, mål, problem eller andra mojänger. Min upplevelse är att vi tenderar att befinna oss på utsidan i många fall. En analys av bristande effektivitet i en organisation beskriver för otydliga processer, för kortfattade rollbeskrivningar, för stora enheter i organisationen, för svag utbildning osv. Mer sällan pekas det på brister i gemensam förståelse, ledarskap, samarbete, relationer och förtroende – även om det enligt min mening är dessa som ställer till med merparten av våra problem i våra verksamheter. Innan vi kan börja arbeta med den mänskliga sidan av organisationen behöver vi kunna visa på dessa behov och där kommer kvadranten väl till pass. Genom att placera problem, mål, idéer, risker – eller det vi nu arbetar med – i kvadrantens fyra rutor kan vi se var har luckor som behöver kompletteras. Det ger ett mycket tydligare underlag till en ökad förståelse och till diskussioner och planering av det fortsatta arbetet.

Det finns många fler områden där vi kan använda kvadranten. Tipsa gärna om den nytta du har haft…

Läs mer på Ken Wilbers hemsida om Integral Theory – Integral Life.

Kreativitet och psykiska diagnoser

12 november 2012

Jag hittade en spännande artikel på SVT när jag åkte tåg häromdagen. Den handlade om forskning på psykiska sjukdomar och deras koppling till olika context i samhället. Det var en enorm undersökning som sammanfattades i en ganska liten artikel. Och dessutom med en lite kvällstidningsinriktad profil.

Artikelförfattaren Cecilia Tiberg skriver

Människan har ett ”filter” runt hjärnan, som hjälper oss att sortera bort de intryck som anses oviktiga. Filtret hjälper oss att klara av den flod av intryck som vi översköljs av varje dag. Tar man bort filtret börjar vi göra fler oväntade kopplingar, få fler associationer och oväntade infall. Samtidigt blir det svårare att fungera ”normalt”. Vissa personer saknar det här filtret. Det skapar kreativitet, men också anlag för psykiska sjukdomar.

Det är precis det här som beskrivs som en schizotypal personlighet. Eftersom inget är svart eller vitt så finns det olika grader av schizotypalitet (wiki om schizotypal disorder), och för lite av filtret  ger för mycket genomströmning och större risk för att utveckla en personality disorder eller till och med en disease. Det artikeln inte tar med är att vissa kognitiva förmågor gör det lättare att hantera frånvaron av detta filter. Har du lätt att hålla flera saker i luften samtidigt med ett stort arbetsminne så har du också lättare att hantera alla intryck som strömmar in i det medvetna. Då blir du kreativ och med en logisk slutledningsförmåga och hög intelligens – kanske till och med genial. De som har ett mindre arbetsminne och mindre kognitiv kapacitet så blir det mycket svårare och risken för negativa effekter och psykisk sjukdom är stor.

Den intressanta avslutningen på artikeln

Men vad är hönan och vad är ägget? Har personer med schizofreni en större benägenhet att bli författare? Eller är det författarskapet som gör en person psykiskt sjuk?

får dock inget svar. Jag tror att det är en olycklig koppling att författare utvecklar schizofreni på grund av sitt yrke eller intresse. Det är enligt min uppfattning snarare så att människor med schizotypala anlag och en kreativ tankeverksamhet har lättare för yrken där denna begåvning kan vara en stark fördel. Sjukdomen kommer som ett brev på posten för denna grupp oavsett om de är författare eller ej.

Jag känner igen mig mycket i den schizotypala profilen och kan se det flortunna filtret jag har som skydd  mot de omedvetna processerna. Jag tänker väldigt ofta assiociativt och uttrycker många av mina tankar i metaforer och har fått en förklaring till detta i och med denna koppling. Men nu förstår jag också varför jag går omkring och drömmer om att skriva en bok. Och kanske också varför jag ännu inte gjort det ;)

Humrar, självkänsla och beteende

3 juli 2012

Jag har länge använt mig av metaforer för att sätta ord på mina tankar, och jag har under några år använt en fabel för att beskriva ett av perspektiven på självkänsla. Jag har en förkärlek för djur och gillar begrepp som ”nyfiken som en katt” och ”rädda hundar skäller mest”. Dessutom har jag ju använt egna historier och pratat om gnuer och krokodiler och andra djur tidigare :) Ursprungligen började fabeln om självkänsla med stenbockar högt upp i bergen men bytte sedan till humrar. Men under ett ledarskapsprogram där vi diskuterade självkänsla med hjälp av The Human Element blev jag plötsligt fundersam på om humrar verkligen agerar så som jag trott, eller om jag minns fel från alla de hummerfilmer jag sett ;) Därför skickade jag min historia till Sveriges främsta forskare på humrar, Malin Skog, PhD Swedish University of Agricultural Sciences. Hon svarade och gav mig feedback på ett väldigt intressant sätt!

Eftersom jag gillar när olika discipliner går ihop så är hennes svar ett skönt exempel på marinbiologisk forskning, författarskap och arbetet med människors inre utveckling. Den ursprungliga historien är i blått och Malins svar är i röd kursiv stil.

Två humrar möts på havsbotten. Det är hanar och de vill skydda sina revir så de är på krigsstigen.

Rent formellt är inte humrar revirhävdande, dock har hanar en eller flera bohålor som de försvarar mot andra hanar i närheten (och skulle de träffa på andra hanar när de är ute och går skulle de sannolikt ofta vara aggressivt inställda). Men de försvarar såvitt man vet inte en viss yta på botten so de patrullerar av. En tillräckligt stor hane kan t.ex. tolerera mycket mindre hanar i närheten då de inte konkurrerar om samma honor. Men det kanske inte är så himla noga egentligen…

Den ena hummern är ett praktexemplar, stor och ståtlig med en krossklo och en klippklo som båda är skräckinjagande. Den andra hummern är mindre, kanske ett ungdjur med ännu inte lika stora klor att imponera med. I vanliga fall, när två hummerhanar i så olika storlekar möts, behövs inte mycket till fysiska aggressioner innan den lilla hummern viker undan för den stora.

Här har jag inte mycket att anmärka. Möjligen att den andra är ett ”ungdjur”. Ett ”ungdjur” antyder för mig en icke könsmogen hummer som har mycket mindre anledning att ge sig in i en aggressiv uppgörelse än en könsmogen hane. Eftersom humrar måste ömsa skal för att växa (och den maximala procentuella tillväxten vid varje ömsning är begränsad) kommer automatiskt ett större djur kunna antas vara äldre och ha genomgått fler ömsningar.

Det finns ingen anledning att utstå en kamp som riskerar att bli så ojämn att den slutar med att den stora hummern käkar upp den lilla.

Det är väldigt ovanligt att en vuxen hummer dödar en annan frisk hummer för att äta upp den (mest för att det är svårt, inte för att de inte vill!). Det är sant att de är kannibaler i alla livsstadier och larverna dödar och äter upp sina syskon utan problem. Men vuxna humrar har tjockt skal som skyddar dem och får de sår i klor eller ben har de an anpassning som gör att de ”släpper” den skadade kroppsdelen (ektotomi) i speciella delningsplan (ungefär som ödlan kan ”släppa” sin svans) nära kroppen. Detta gör att de inte förblöder och de kan sedan satsa på att växa ut en ny kroppsdel, även om detta tar energi från deras storlekstillväxt vid nästa skalbyte. De fall när de kannibaliserar varandra i vuxen ålder är när en annan hummer är mycket svårt skadad, död eller sjuk och, framför allt, i samband med skalbyte när de är mjuka i skalet och inte kan varken försvara sig eller fly. Humrar försöker vanligen undvika detta genom att söka skydd i en hla i samband med skalbytet, Honorna söker dessutom skydd av en hane och passar på att para sig i samma veva.

I vanliga fall blir det tuff kamp när två lika stora, lika starka humrar möts. Men just i detta fall är inte allt som det ska. Den stora hummern, med de fantastiska klorna, beter sig konstigt. Istället för att leda kampen och avancera mot den lilla hummern på det där självsäkra sättet som stora humrar brukar göra, backar den store och ser osäker ut. Den lilla hummern blir osäker. Så här brukar den inte vara, men i spelets regler ingår att den som möter en osäker hummer som backar undan måste avancera framåt eftersom undergivenheten normalt sett är baserad på skillnad i fysisk storlek.

Att en osäker/undergiven hummer backar stämmer bra, men att den andra hummern då ”måste” avancera vet jag inte om det är helt sant. Det brukar vara så att en hummer som ger sig i en strid backar undan och flyr. Den vinnande hummern kan ibland fortsätta vara hotfull och närma sig den förlorande (under en väldigt lång tid om de är i ett begränsat utrymme, vilket är vad jag har haft i mina studier), men den kan lika gärna förlora intresset och gå därifrån om dominans har etablerats.

Så den lilla hummern avancerar osäkert framåt, klipper med klorna och ser mer och mer hotfull ut ju längre den stora hummern backar. Mot två klippblock fastnar den stora hummern och kan inte retirera längre. Den lilla hummern fortsätter, nu stärkt i tron att den här kampen kommer att vinnas stort och att den stora hummern snart kommer att fly hals över huvud.

Detta känns ändå ganska sannolikt, förutsatt att inte storleksskillnaden från början var alltför stor. Om en något större hummer skulle backa undan kan man nog anta att en något mindre skulle bete sig mer hotfullt mot den än i en ”vanlig” situation. Hummerns slutledningsförmåga vet jag inte om jag vågar uttala mig om, så om den mindre hummern ”tror” något om utgången av striden eller inte låter jag förbli osagt.

När den lilla hummern är så nära att flykten snart är ett faktum blir den stora hummern så rädd att försvaret kommer instinktivt och den lilla hummerns ena klo krossas och dess huvud klipps av i en enda snabb attack.

Här blev det dramatiskt men kanske tyvärr (för din story) lite mindre korrekt :)! En hummers yttersta ”försvar” är att slå ett par hårda slag med stjärten och fly (den far upp i vattnet och ”simmar” bakåt en kortare sträcka på max några kroppslängder). Så jag skulle nog snarare säga att den går till attack än att den går i försvar.
    En hummer är väldigt snabb när den går till fysisk attack, men det är dock fysiskt omöjligt för den att ”klippa av huvudet” på en annan hummer. Detta beror på det starka skalet och kroppens storlek, som är mycket större än en hummerklo kan gripa runt. En hummer har ju ingen nacke, huvudet sitter ihop med mellankroppen utan någon smalare del emellan.
    Det som oftast skadas är, som du skriver, klorna, dessutom gångbenen, antennerna (dessa är ofta inkompletta hos vildfångade humrar) och i sällsynta fall ögonen. Jag har aldrig varit med om att en hummer har dödat en annan OM INTE den förlorande hummern har varit väldigt liten och svag eller nyss ömsad, då de är mjuka i skalet och inte kan försvara sig eller fly effektivt. Att en hummer blivit av med en klo och ibland något gångben har händer dock inte helt sällan. Denna hummer ger sig omedelbart. En hummer som förlorar en bit av en antenn verkar inte bry sig så mycket om det utan kan fortsätta slåss och t.o.m. vinna.

Medan hummerarten i onödan mist en medborgare undrar den stora hummern över vad som hände. Varför stack inte den lilla hummern tidigare? Såg han inte de stora klorna? Förstod han inte faran? Kombinationen av låg självinsikt och bristande självkänsla gör att vi får svårt att vara effektiva i sociala relationer och gör oss till fångar under våra rädslor vilket kan ge oanade och tråkiga konsekvenser.

För ett antal år sedan kände jag mig verkligen som en liten hummer. Inte en liten skithummer utan bara full av ödmjukhet för alla andra humrar och deras erfarenheter och kompetens. Vem var jag att… Problemet var att jag samtidigt var chef med ansvar för omkring 200 personer. I möten med människor blev våra perspektiv ibland skeva. Där jag såg på mig själv med min lilla blick, såg de andra mig med en stor blick. De såg den höga chefen och jag såg den lilla killen som alltid kunde lära sig mer. Sannolikt projicerade jag på de andra en större bild än de själv had i sig och på så sätt hade vi olika perspektiv in i våra möten. Det blev ibland lite skeva möten, och jag visste inte vad det berodde på.

Med insikten om att vi möter varandra i en mix av vår syn på oss själva och vår projicering på vår nästa och att detta sker för varje person som deltar i mötet – är det lättare att förstå hur missförstånd eller konflikter kan uppstå.

Jag ska sätta mig att skriva om en bra hummerhistoria att bli ännu bättre :)

 

Agilt varande och The Beauty in Math

27 juni 2012

Förra veckan hade vi Försäkringskassan på besök för att prata agilitet. Vi hade en eftermiddag som handlade om agila metoder och deras utmaningar i våra traditionella organisationer. Men också om agila förhållningssätt och deras effekter och förtjänster oavsett metodik och arbetssätt. Vi arbetade agilt under eftermiddagen och lade in arbetssteg från organisationsutvecklingen och The Human Element. Vi såg till att var och en av deltagarna fick ta plats och synas i början av mötet – ett försök att inkludera alla i gruppen. Vi checkade in med hjälp av mina workshopfotografier – ett försök att skapa initial öppenhet och förtroende. Att det fortfarande är en skön egokick att höra reflektioner om mina egna bilder är ju bara en bonus ;) Genom att vi gick igenom lite teorier och begrepp inledningsvis hade vi alla en gemensam bas att utgå från när vi pratade utmaningar och möjligheter. Inte konstigare än vilket The Human Element-program som helst, men detta var ett fyratimmar långt miniprogram i agil metodik och agilt varande där vi använde samma grundstruktur :)

Ett av områdena under eftermiddagen tilldrog sig mitt speciella intresse. Planering och prioritering av aktiviteter baseras på en kombination av beställarens behov av verksamhetskritisk funktionalitet och utvecklarteamets bedömning av tid, kostnad och komplexitet. En klassisk kombo som innehåller många besvärliga utmaningar. Något som brukar vara svårt för vilket projekt som helst är tidsestimering. Jag minns projekt jag deltagit i och varit frustrerad ägare för som använt pi (3,14) som extra multiplikator. Räkna fram de timmar du tror och gångra med pi så landar du på ett bra ungefär :) Korkat men sant! Men under eftermiddagens agila samtal kom vi in på planning poker som estimeringsmetod. Den går ut på att alla i teamet gör en egen uppskattning av varje aktivitet, utan att säga något till de andra. Därefter visar alla sina uppskattningar och gruppen diskuterar varför man valt de kort man valt.

Ett vanligt sätt att komma fram till ”rätt” tidsuppskattning är att hitta konsensus i gruppen utifrån de diskussioner som följer efter alla uppskattningar. När vi pratade om detta kom jag plötsligt ihåg ett fascinerande program om förutsägelser och hur lite slump vi omges av, med den torre men inspirerande Marcus Du Satoy. Programmet finns på UR-Play fram till 7 nov 2012. Se också Marcus Du Sautoy – TED Talks about Symmetry. I avsnittet på UR-Play visar Du Sautoy upp mängder av spännande exempel ur verkligheten som innehåller mer logik och determinism än vi från början kanske uppfattar. Han visar ett exempel som kanske passar in på tidsuppskattningar, där en stor mängd människor fick gissa på antal godisar i en glasburk. Ingen hade rätt antal även om några kom i närheten. Flera av gissningarna var dessutom riktigt långt ifrån. Precis som första omgången i planning poker. Men när Du Sautoy satte sig och räknade ihop summan av alla gissningar och delade med antalet gissningar var snittt ruggigt nära det korrekta antalet godisar!

Som ensam människa påverkas jag kraftigt av mina erfarenheter och sinnesstämning, vilka påverkar perception, tolkning och det rationella tänkandet. Det finns stor chans att det blir fel. Men med många inblandade människor vägs mångas erfarenheter och uppskattningar ihop och vi kommer närmre verkligheten…

Nu letar jag bara efter fler exempel som det här kan appliceras på.

Politik och känslan att vara betydelsefull

18 juni 2012

Vi har firat Vicans trettonårsdag idag, så jag har inte varit uppkopplad på nyhetsflödet alls under dagen. Det var inte förrän vid tårtan ikväll som jag hörde om utfallet av budgetomröstningen i kommunfullmäktige. Jag blev rätt paff över det barocka i att den sittande ledningens budget blev nedröstad till förmån för opinionens! Vi satt och diskuterade – vad händer nu? Ingen hade något bra svar. Jag blev lite nyfiken och läste lite artiklar på nätet, för vem har ro att vänta på ST imorrn bitti ;)

Att Ingrid Möller (Mp) hade brutit sig loss från sitt parti var klart redan i morgonens tidning, men i artikeln på ST.nu framkom lite mer intressanta fakta om hur det hela gått till. Oppositionens budget (eller rättare sagt Socialdemokraternas) blev framröstad till förmån för den sittande koalitionens. Det innebär att den borgerliga blå-gröna kombon nu ska försöka genomföra en röd-bruna budgeten. Det verkar ganska korkat för vilken energi kommer det att skapa under det kommande budgetåret? Ska de blå-gröna försöka köra ändå med motioner och beslut i fullmäktige inom den röd-bruna ekonomiska ramen? Det verkar ju lite konstigt! Ska de röd-bruna ta över och driva sin politik med den nu fattade budgeten? Nej, det verkar inte Peder Björk (S) vara intresserad av!? Så vad är det då som drivit fram den här korkade, nästan Greklandslika situationen där ingen verkar vinna något på det framröstade utfallet??

Jag hittade några ledtrådar längre fram i samma artikel. Speciellt följande textsnutt där några av de inblandade politikerna fick uttala sig:

– Det var inget självändamål att fälla koalitionen, men då de inte lyssnat på oss trots att vi nu representerar majoriteten i fullmäktige blev det avgörande för vår del även om det var ett svårt beslut, säger Johnny Skalin, Sd, och tillägger:
– Vi ville helt enkelt ge dem en knäpp på näsan.

Jag blev arg, eller till och med riktigt förbannad! Jag är en av dom hårt slitande arbetande sundsvallsbor som försöker hjälpa till att skapa en region som är livskraftig och välmående! Vi har det inte så jäkla lätt i den här landsändan även om vi har en del positiva förutsättningar i just Sundsvall. Men det finns  många utmaningar och skolan är nästan sämst i landet, vi har för låg inflyttning och för liten tillväxt på nya företag. Myndigheterna letar mer och mer kompetens utanför kommunen och universitets verksamhet dras ner. I det läget, när vi skulle behöva ha en samlad ledning för det tuffa arbetet med utvecklingen av kommunen tänker politikerna helt tvärtom! Vad tänkte vi på i valet? Var detta ett resultat som vi ville uppnå? Mitt i träsket – oavsett vilken sida som försöker kämpa för att vi ska nå gemensamma framgångar i Sundsvall – vill några delar av kommunfullmäktige ge andra delar av densamma en knäpp på näsan!? Om det är att vara kommunalpolitiker så vill jag flytta till ett ställe som styrs utan kommunalpolitiker! Finns det teknokratdrivna kommuner i Sverige?

Men, efter ett tags ilska och tankar om emigration så började jag fundera ett steg till. Varför händer det här? Hur liten är den person som måste använda ett av kommunpolitikens viktigaste medel för att utföra sin hämnd, att rättfärdiga sin personliga betydelse med mina skattepengar!? Där väcktes en liten tanke och fundering.

Alla människor har behov av att känna sig betydelsefulla, kompetenta och omtyckta. Det har vi använt och utforskat i de välbesökta frukostprogram vi kört under försommaren. Dessa behov kan se olika ut hos olika individer, och de kan variera mellan olika sammanhang och också beroende på vilka jag umgås med. Nu är det ju så enkelt att alla människor kan inte uppmärksamma mig, alla kommer inte att beundra inte (eller ens förstå) mitt kunnande och alla människor kan liksom inte tycka om mig. Och det är helt okej, och om min självkänsla är stark så påverkar inte det mig speciellt mycket utan jag kan fundera på vilka orsaker som ligger bakom den andres beteende, och kanske lyssna lite för att förstå. En person som inte råkar se mig på stan eller som inte lyssnar på mig på ett möte på jobbet kanske väcker en känsla i mig, det hugger till och jag reagerar men det gör sällan att jag tappar koncepten utan det gör mig snarare lite nyfiken. Det påverkar mig inte nämnvärt.

Men om jag har en låg självkänsla och inte känner mig tillräckligt betydelsefull inför mig själv, oroar mig för min kompetens och kanske inte riktigt tycker om mig själv så mycket som jag vill – då har jag det jobbigt. Då blir jag väldigt känslig i mötet med andra människor. Ett möte som genomförs utan mitt deltagande väcker en massa fantasier om varför jag inte fick vara med, och en massa rädslor att jag inte är tillräckligt viktig. En person som har en annan åsikt än jag hotar hela min existens eftersom jag är rädd att jag ska uppfattas som inkompetent! I det skedet tar jag till försvar för att skydda mig. Jag tränger mig på möten jag inte är inbjuden på, snackar skit om de som arrangerat, eller helt enkelt väljer att aldrig gå på något möte för att inte riskera att bli bortvald. Jag kan bli kritisk och hård på möten för att inte ge någon en enda chans att vinna i en ordstrid mot mig.Kanske jag slutar att lyssna utan tar varje chans att berätta om hur bra mina idéer är och hur dåliga alla andras är. Eller så blir jag tyst och säger inte ett smack, för att ingen ska kunna kritisera och inse hur korkad jag är.

Med en god självkänsla kan jag ge människor en andra chans, en tredje chans, en fjärde chans. Jag kan se till den gemensamma helheten istället för den maximala egna vinningen. Jag kan lyssna och söka efter förståelse för en situation eller utforska den sanning som min medmänniska febrilt försöker argumentera för. Allt i tron att det kommer tillbaka, att sikta på gemensam vinning alltid vinner i längden. Det finns forskning som visar på att detta är ett framgångsrikt recept, och inom The Human Element och Radical Collaboration använder vi begreppet Grön Zon som en önskvärd tillvaro med samarbete och gemensam vinning. Med en låg självkänsla litar jag inte på andra för de kommer att göra ont mot mig så fort de kan. Jag söker efter snabb egen vinning på bekostnad av andra. Jag förlåter inte utan vill hellre hämnas och ge igen. Att förlåta uppfattas som svagt och då syns jag inte, och kanske uppfattas jag inte som kompetent och stark i förlåtelsen…däremot i hämnden. Då syns jag, andra måste se mig och kanske vara rädda för mig, och de ser vilken makt jag har och vilka kapaciteter jag besitter.

Om hela min existens står och faller med om jag blir lyssnad på, uppfattad som kompetent och mäktig eller omtyckt och beundrad av andra blir jag till en liten rädd människa som behöver ständiga bekräftelser på min rätt till existens. Och jag tar till vilka medel som helst för att tillgodose dessa inre vargar. Jag tänker tillbaka på artikeln ”…men då de inte lyssnat på oss …” och ”Vi ville helt enkelt ge dem en knäpp på näsan” och inser att politiker inte är annat än vanliga normala rädda små människor som inte drivs av andra inre krafter än de simpla rädslor som vi andra härjas av.

Skillnaden att de har vårt förtroende och hopp i sina händer.
Och de har mycket mer kraftfulla och läskiga verktyg i sina händer.

Och det har väckt en helt ny och fruktansvärd rädsla i mig!

Vad gör vi nu?

Förändringsledning med The Human Element

13 juni 2012

Som av en slump är det rätt hektiskt nu ;) Det kommer att gå över, det är jag säker på, för snart är jag över kullen och då lugnar det ner sig *host host livslögn* så det är nog bara en slump. Förutom att springa en del, jag försöker träna 4-6 pass i veckan inför Indalsleden på lördag och Lidingö i september, och arbetet på kontoret med allt vad det innebär att stratega, sälja och tömma postlådan så arbetar jag i ett uppdrag på SPV – Statens tjänstepensionsverk. Det är ett förändringsledningsuppdrag med syftet att stötta ett införande av förvaltningsmodellen PM3.

Arbetet har pågått ett tag innan mitt inträde, så min uppgift blir att använda mitt utifrånperspektiv med hjälp av bland annat Wilbers kvadrant och The Human Element för att föreslå kompletterande insatser för att lyckas med arbetet. Jag är övertygad om att kvadrantens fyra rutor kan användas för att säkerställa balans mellan utsida och insida, och eftersom min expertis inte ligger inom förvaltningsmodellen eller SPV:s verksamhet så blir mitt bidrag till stor del på insidan. Men jag ska dessutom planera och driva projektet tillsammans med projektledaren så det blir säkert en blandning av båda. Men om inte alla involverade känner sig betydelsefulla, kompetenta och omtyckta blir det svårt att nå gemensamt arbete i grön zon. Och en förändring som omfattar en organisation så mycket som införandet av en förvaltningsmodell kräver mycket samarbeten, och då är det mycket värt om vi kan skapa förutsättningar för gröna zoner.

De första intrycken som jag fått pekar på att det finns ett enormt intresse och ett stort engagemang bland chefer och medarbetare för att nå ett framgångsrikt införande. Jag har varit i organisationer där jag upplevt det motsatta, vilket inte brukar bero på illvilja utan försvar och rädslor. Men i detta uppdrag har jag blivit uppsökt av människor som vill bidra och hjälpa till och tipsa och…jätteroligt :)

En riktig höjdare lyckades vi med under denna vecka. Istället för att sitta kvar uppe i vårt arbetsrum för att utvärdera och planera workshoppar gick vi och satte oss i fikarummet på bottenvåningen. Ambitionen var att byta miljö för att få en liten kreativ boost men jag hade sett att det var många som fikade när jag gått förbi tidigare och tänkte att det skulle vara bra om vi kunde säga hej till några av de vi ska arbeta med. När vi kom ner var det dock tomt så vi fick initialt lite arbetsro, men ganska snart stördes vi av kollegor som var nyfikna på vad vi gjorde, som ville slänga lite käft och i största allmänhet bekräfta och bygga vidare på vår nya relation. Vi fick dessutom några som var än mer intresserade och som stannade kvar, satte sig ner och gav feedback och tips på viktiga åtgärder som vi behöver ta tag i. När nästa möte kallade och vi lämnade fikarummet konstaterade vi att det inte blev mycket gjort, men skrattade sen åt att det blivit så mycket gjort :) På vår wilberska utsida lyckades vi inte producera så mycket material, men på insidan hade vi nått många andra resultat! Jag hade fått knyta närmre relationer med flera av de inblandade och de hade i sin tur fått känna sig betydelsefulla och kompetenta och med skämt och skratt och ögonkast förhoppningsvis lite omtyckta. Dessutom fick vi massor av bra input som vi kan arbeta vidare med under den insamlingsfas som vi är inne i just nu.

Att få så mycket gjort när man inte får så mycket gjort. Det är förändringsledning, Wilber och The Human Element i en skön kombination.

Sustainability och The Human Element

15 maj 2012

En dröm jag har är att vi ska kunna förbättra vårt samhälle och lämna över något till våra barn som vi kan vara stolta över. Ett samhälle som är mer jämställt, mindre girigt, bättre på att fördela resurser, mjukare mot miljön och där vi är mjukare och trevligare mot varandra. Jag har trott att det skulle kunna göras med fantastiska IT-system och acvancerade verktyg, jag har en gång tänkt att vi skulle revolutionera världen med slimmade processer och jag har senaste åren varit övertygad om att det är vi människor som behöver förstå oss själva och vår plats i livet och att det är här den långsiktiga hållbarheten skapas. Det här jobbar vi med på Frontwalker och trots att vi är ett litet kontor i Sundsvall så har vi riktigt hög kompetens inom alla dessa områden.

Men efter att ha läst Ken Wilbers fantastiska bok A Brief History of Everythinghar jag nappat på Integral Theory där tanken är att vi kan nå ännu högre höjder genom att integrera olika ämnesområden. Utöver effekterna med en IN-sida och en UT-sida som jag beskrev tidigare i Frukostprogram i The Human Element kan vi se en enorm kraft när vi sammanfogar verktygen, processerna och de mänskliga aspekterna i samma modell och i samma planering. Det blir en kraftfull samlad hållbar utveckling där vi med metodiskt arbete inom förändringsledning säkerställer att vi når både IN-sida och UT-sida och där vi utvecklar både verktyg, smarta arbetssätt och människor på samma gång – för att nå ett hållbarare samhälle – socialt, hälsa och miljö.

Max Hamburgare har arbetat många år med hållbarhet inom flera områden, både socialt och miljömässigt. För att nå dessa effekter utbildar de alla sina chefer i The Human Element eftersom det ger en självinsikt som får dessa att bli effektivare och må bättre. De stannar längre på Max och de blir bättre chefer för sina anställda. Dessutom skapas en handlingskraft som sprider sig ända ut till kunderna, som ett fantastiskt skönt exempel där en av deras hållbarhetsinitiativ är att kunden själv ska kunna välja sin mat och den miljöpåverkan som den ger. Öppenhet, Egna val och Självinsikt är ju bärande delar av The Human Element och det är precis det som präglar Max arbete med sina anställda och sina kunder. Se den inspirerande föreläsningen av Pär Larshans från Max Hamburgare.

Evolutionära bevis på fördelar i Grön Zon

10 maj 2012

Forskare har upptäckt evolutionära bevis på fördelarna med den Gröna Zonens samarbete och förtroende. En ny datorsimulering stödjer en gammal teori, som gått ut på att samarbete och sociala interaktioner kan ha utlöst hjärnans evolution hos våra mänskliga förfäder, och den visar att beteendet i Grön Zon har varit en evolutionär fördel.

Vi förespråkare av Grön Zon talar ofta om att nå ett optimalt resultat i mänskliga möten, och att försöka minimera den starka driften att maximera våra individuella vinster och istället uppmuntra till en strategi som går ut på win-win. De som använder Radical Collaboration och har deltagit i affärsspelet, eller de som har svikit någon och försökt att återvinna ett förtroende, vet vad det handlar om. För att kunna ge bort chansen att nå maximal vinst behöver jag känna en viss mängd av förtroende för att min medmänniska betalar tillbaka ”att ge 30”, utan att sträva efter en full maximal vinst på min bekostnad. Nu har forskare simulerat detta beteende i neurala nätverk för att se hur den mänskliga hjärnan har utvecklats. För oss som tror på den Gröna Zonen är det uppenbart att experimenten med olika spelteoretiska situationer (inklusive den spännande Fångens dilemma) visar att samarbete och win-win är överlägsen i evolutionära termer. Detta kan ses som ett användbart empiriskt underlag och ett konkret exempel på teorierna bakom den Gröna Zonen. Effektivt använd i både Radical Collaboration och The Human Element.

Något att använda för de siffertuggande, utsidesfokuserade tvivlare som vill ha vetenskapliga bevis bortom produktionsmätningar baserade på amerikansk äggproduktion ;)

Dyk djupare och läs hela Scientific Americans intressanta artikel på Cooperative Neural Networks Suggest How Intelligence Evolved eller det svenska utdraget Dagens Industri – Samarbete ger större hjärnor.

Eller läs mer i boken Förtroendefullt samarbete : att bygga långsiktiga relationer av Jim Tamm och Ron Lyuet och varför inte bläddra igenom Peter Gärdenfors fantastiska och lättlästa Tankens vindlar.

Evolutionary evidence of Green Zone advantage

10 maj 2012

Researchers discover evolutionary evidence of Green Zone’s cooperation and trust. A new computer simulation support a long-held theory that social interactions may have triggered brain evolution in human ancestors showing that Green Zone behavior have been a long evolutionary advantage.

We green zone evangelists often talk about the optimal outcomes in human encounters, trying to minimize the strong urge to maximize our individual benefits and instead encourage a win-win approach. Those who use Radical Collaboration and have played the game, or those who have been cheated upon and tried to regain trust, all know what it’s all about. To be able to give away the chance of maximum output I need to feel a certain amount of trust that my co-op pays me back, ”the giving 30 approach”, without going for full maximum profit on my behalf. Now researchers have been simulating this behavior in neural networks to see how human brains have evolved. For us green beleivers it is obvious that the experiment with different games (including the intruiging Prisoner’s dilemma) showed that cooperation and win-win is superior in evolutionary terms. This can be seen as a nice empirical view and a concrete example of the green zone theory.Effectively used in both Radical Collaboration and The Human Element.

To use for number crunching, outside quadrants beleivers that want scientific proof beyond egg red zone production measurements ;)

Dive deeper and read the full Scientific American article at Cooperative Neural Networks Suggest How Intelligence Evolved.