Jag har ju host host slutat uppmärksamma spännande sifferkombinationer :) I helgen frossande vi dock i pi, men det tror jag var ett undantag. Vi pratade om Keppler22B som har en radie som är 2,5 gånger jordens, och vi diskuterade hur man räknade ut omkretsen med hjälp av 3,134. Där kunde ju historien tagit slut men barnen och jag började efter detta hitta pi överallt. Notan på Sibylla i Vemdalsskalet var på…314 kr! Datumet 10 december skrivs 12-10, vilket ju skrämmande nog kan räknas som 1+2=3   1+0=1   1+2+1+0=4…314. Dessutom – 3 personer runt bordet drack cola, 1 gjorde det inte, och vi var 4 stycken…314. Så höll vi på tills omgivningen ledsnade ;)

Men just nu är vi framme vid tidpunkten 11-12-13 14:15:16 och det är rätt häftigt! Det händer i och för sig rätt ofta nu i början av milleniet men det här är sista året som det funkar. Jag vet att jag inte uppmärksammade 11-11-11 11:11:11 på rätt sätt, men jag hoppas på förlåtelse.

Jag sitter på flyget hem till Sundsvall och läser senaste numret av Scientific American Mind. Jag är trött efter en lång dag på huvudkontoret i Stockholm, men väcks av ett antal spännande artiklar som anknyter till områden som jag arbetat med och funderat på under hösten. Medvetenhet verkar vara ett aktuellt område, och dessutom ett som fångar min förtjusning och fascination. I ett antal undersökningar har man bland annat forskat på depressioner och plötsliga ändringar i sinnesstämning. Människor som i ena stunden verkar vara på väldigt bra humör med en glad och positiv syn på sig själv och situationen kan utan förvarning bli nedstämda eller känna energin rasa ur kroppen. Känns det igen? Det händer mig titt som tätt, och en teori är att vi har olika programmeringar som kan utlösa dessa sinnesförändringar. En situation som uppstår kanske liknar något som jag varit med om förut. Undersökningar på människor som upplevt trauman visade att de tappade sitt goda humör och fick en mindre tolerans mot smärta efter att ha tittat på bilder på olika typer av skador.

Det intressanta med denna undersökning är dock att en av åtgärderna för att undvika dessa effekter är att bli medveten om dem :) Det är ju en teori som jag tror stenhårt på, och som dessutom är en av grunderna i The Human Element, men som är generellt applicerbar. För att vi ska kunna planera och fatta medvetna beslut och förbättra något behöver vi vara medvetna – medvetna om ett problem, om oss själva, en situation eller ett mål. Medvetenheten gör att vi kan fånga situationen när den uppstår och undvika att bli dess fånge. Forskningen visade att kunskap om vad som triggar mig ökar sannolikheten för att jag ska undvika dess negativa effekter!

Därför är det nyttigt att stanna upp när det händer, och fundera på vad som just hänt. Om du kan lista ut vad i omgivningen som kan ha skapat dina reaktioner är du nära lösningen på problemet.

Någon som känner igen sig och har försökt?

På en fika häromdan satt vi och diskuterade bidrag, insamling av pengar och vilka man ska skänka till och vad som är viktigast. Ifjol hade vi en insamling på kontoret och alla fick rösta på vilken organisation och vilket syfte som pengarna skulle gå till. Det var antingen Unicef – Pennor och skrivböcker eller Clowner utan gränser. Diskussionerna var intressanta. Skulle vi välja att ge barn möjligheter att gå i skola och lära sig, eller skulle vi välja att låta barn som har det svårt få något annat tänka på en stund med hjälp av en clown. Problemet är att hur man än vänder sig så finns det alltid behov att fylla och det är svårt att veta vad man egentligen ska fokusera på.

Jag tror att det är upp till mig att göra det som känns rätt. Om jag ser till att kontrollera organisationen som jag skänker till så är det ju inte fel att ge till sjuka barn i Sverige som har det svårt, även om det finns barn i övriga världen som har det värre. Det är ju ingen tävling och ranking i vem som har störst behov, så jag har skapat en bidragsportfölj.

Vi kom in på detta när vi pratade om juletidens många försäljare av bidrag som ringer för att locka till mer gåvor. Jag har haft väldigt svårt att stå emot trots att jag spontant känt att jag ger pengar regelbundet och att jag inte hade lust att ge pengar över telefon. Därför satte jag mig ner och gick igenom familjens bidrag, sammanställde dem i en lista och försökte hitta områden som vi tyckte var viktiga. Det visade sig att vi var mer angelägna att stötta dem utanför Sveriges gränser eftersom vi har det väldigt bra i vårt land. Barn kändes väldigt viktigt, och djur och miljö var väldigt naturligt men dessutom lade vi in stöd till kvinnor och andra som utsatts för övergrepp i världen. Vi har alltid gett stödhjälp vid akuta situationer i världen och det fick bli område nummer fyra. Den enkla portföljen kom att se ut så här:

Barn som har det svårt utanför Sverige (45%)
Plan Fadderbarn 18%
Gatubarn 18%
Unicef Världsförälder 9%

Utsatta för våld och övergrepp (27%)
Röda korset mammor 22%
Amnesty 5%

Hjälp vid akuta situationer i världen (17%)
Katastrofhjälp 17%

Djur och miljö (11%)
Späckhuggarfadder 9%
WWF 2%

Ambitionen är att skänka mer än vad Sverige som land ger i bistånd. Enligt Sida nådde Sverige en rekordnivå i bistånd och bidrog med 1,12% av BNI (bruttonationalinkomsten). Se Gapminders visualisering av Svenskt bistånd för Hans Roslings uppfattning om fakta i kontrast till fördomar. Vårt mål har varit att ligga över det här målet och vi ligger på prognos 1,23% av familjens bruttolön för 2011. Det gör att kontakten med försäljare under december blir en helt annan historia. Jag kan med vänliga ord berätta att jag inte är intresserad att hoppa på ett bidrag genom ett enda samtal, och förklarar engagerat vår strategi och portfölj som vi designat utifrån var egna tankar. Det tas alltid emot positivt och jag kan önska telefonförsäljaren lycka till med ett ömsesidigt leende :)

Nu ser jag dock att andelen djur och miljö är låg i förhållande till övriga. När vi gör den årliga revisionen av familjebudgeten för vi ta tag i detta tror jag. Man får ju aldrig vara nöjd ;)

Jag har blivit helt fast i Flipboard på iPaden. Där läser jag twitter-feeden, rss-flöden från de bloggar jag följer, händelser och nyheter från LinkedIN, nyheter ur Runners World och andra nyhetskanaler. Jag ramlade över en tweet som länkade till Scientific Americans nummer om städer och vår framtid ur ett hållbart perspektiv. Väldigt spännande och jag rekommenderar en del läsning i det numret. Jag har ju tidigare tipsat om Geoffrey West som pratar om stora städer på TED Talks. Jag som tror stenhårt på möten mellan människor gillade skarpt hans beskrivning att det i städerna finns många möjligheter till kreativa möten och att de innovationer som föds ur dessa driver städerna framåt och förbi kollaps. En av artiklarna i tidningen handlade om just detta, hur de multipla fysiska möten som sker i städerna kan driva utvecklingen av stabilitet och hållbarhet framåt.

Mänskliga möten, kommunikation via flera mediala kanaler än endast rösten och en ökad medvetenhet – det är viktiga faktorer för all mänsklig utveckling. Helgen som gick var jag handledare på ett internt ledarskapsprogram på Smådalarö gård. Vi genomförde ett fyradagars program i The Human Element [THE] med tio anställda på Frontwalker. Där använder vi det mänskliga mötet som grund för den utveckling deltagarna går igenom. Samtal, feedback och reflektion med stigande öppenhet ger en ökad medvetenhet om sig själv och sina relationer. Ökad medvetenhet ger alltid förändring och utveckling eftersom fler beslut blir medvetna och självvalda.

Det är individen som är ansvarig för sin utveckling men det sker i en grupp och med möten in-real-life som framgångsfaktor. Jag ska skriva en serie artiklar om THE så håll ögonen öppna. Just medvetenheten och det mellanmänskliga mötet är grunden och det första ämnet.

Under en period den här hösten har jag känt mig mer och mer sliten. Jag har längtat efter höstlov och att få åka skidor och slippa alla pågående aktiviteter och allt självpåtaget ansvar. Jag har dels identifierat gradvis fler symptom för varje vecka, och dels haft en känsla av att jag är påslagen 24/7. Det är inte så att jag är klassiskt stressad enligt traditionella uppfattningar om psykosociala arbetsmiljöfaktorer :) Läs till exempel Arbetsmiljöverkets Psykosociala faktorer i arbetsmiljön. Jag har förvisso en stor arbetsmängd och håller ett högt tempo, men inget är ensidigt, oklart, otryggt, oklart och innehåller inga kränkningar, oregelbundenhet eller hot om våld.

Jag har under de senaste veckorna dessutom berättat om min nuvarande situation och hur jag ser på min takt och mina ständigt nya intressen. I mötet med Eva Sandberg då vi pratade om The Human Element och Leadership Management International och möjligheter till samverkan berättade jag om mina arbetsdagar och vad jag skulle behöva förbättra. Jag springer fort och gör väldigt mycket, men hinner inte stanna tillräckligt länge för att alla ska uppfatta mig och mina behov tillräckligt tydligt. Där och då var det tydlighet och öppenhet som var samtalsämnet, men i bisatsen nämnde jag att det snurrar väldigt många bollar i luften just nu, men att det inte är skadligt eftersom de allra flesta bollar är positiva. Inte endast positiva utan många av dem är helt fantastiska och ger massor av energi och kraft tillbaka till mig. Jag jobbar med sponsorjakt i styrelsen på Nolby Alpina, har genomfört årets konferens som delkonferensledare och planerar i styrelsen kommande års innehåll på Sundsvall 42, avslutar uppdraget Minskat Uppgiftslämnande på Bolagsverket, planerar internt THE-program på Frontwalker, gör budget och verksamhetsplan över framgångarnas kontor, har renoverat badrum+tvätt+allrum hemma och sen arbetat i konsultchefsrollen och… Läsning, fotografering, träning och annat självuppfyllande har jag inte riktigt hunnit med. Men det har inte gjort något eftersom jag haft så kul på de övriga järnen i elden :)

Vårdguidens beskrivning av stress är mer neutral. De värderar inte uppkomsten utan beskriver vilka symptom man kan ha och hur man bör ta sig ur. När man har svårt att sova, problem med minnet, besvärlig mage och hjärtklappning är det allvarliga signaler på obalans. Jag har ju märkt av alla dessa symptom senaste veckorna. Jag har fått en förkylning som förvärrat och hindrat löpningen och all-things-together… Jag glömde bort var bilen var parkerad förra veckan, tvättade händer med tandkräm i förrgår, slängde kompostpåsen i brevlådan… och det är inte riktigt sunt. Enligt vårdguiden så spelar det ingen roll vad stressen uppkommer ifrån, utan hög arbetsbelsatning på hjärnan och förstärkt genom en koppling till höga prestationskrav gör att kroppen mår sämre.

När nu resan till Kådbalis inte blev av på grund av snöbrist tappade jag min möjlighet till mental återhämtning. Jag fattade ett beslut att ta en dags ledigt den här veckan. Jag tänkte att det skulle vara helt ledigt, och inte den här klassiska ”jag jobbar hemifrån” och inte en dag med barnen och inte en dag med en massa böcker och TED Talks och annat. Jag ville ha en dag utan påslag, utan kommunikation och utan den där intensiva tankeenergin. Hur det gick? Jotack, jag är bara människa :) Var tvungen att jobba bort några saker på morgonen för att inte ha dom flängandes runt mig resten av dagen. Fick en skjutsning av vican till och från träning. Fixade en ny antenn till nya tv:n. Så helt uppdragsfri var jag inte. Men. Och det är ett viktigt men. Jag körde en omväg till antennaffären, och jag bjöd mig själv på den största mjukglassen av dem alla på glassaffären och jag köpte ett Need For Speed på spelaffären. Sen åkte jag hem och sov i schäslången medan spelet uppgraderade sig över nätet och körde bil resten av eftermiddagen :) Säkert hjärnaktivt det med, men förjäkla roligt och helt utan prestationskrav.

Ikväll har jag läst om hjärnstress på American Scientific och att det framkommit intressanta teorier om vad som orsakar stress och depressioner och att det påverkar vår neurogenes, dvs förmåga att skapa nya neuroner. Skriver kanske mer om det när jag vilat klart min hjärna så att jag kan förstå och skriva…

Hade ett fantastiskt inspirerande samtal igår med min adept Soheil! Det var ett tag sedan vi träffades så vi hade en lång lunch för att catch up, och det kom fram väldigt mycket tankar och funderingar från oss båda. Som vanligt när jag pratar med Soheil väcks en massa nyfikenhet, och det poppar upp idéer på dom frågor och reflektioner han drar. En av frågorna vi pratade om var just motivation, och det kopplade direkt till arbetet vi gör på Frontwalker med drivkrafter och arbetsglädje. Vad händer när man nått en nivå på jobbet där förändringar känns som ”Ähh, det är ju bara ännu ett nytt lösningsmedel vi ska läras oss” och det inte ger någon inspiration eller glädje? Beroende på vad man söker i sitt jobb så får man ju ut belöningen i olika situationer. Vi var nog rätt eniga båda två att vi ville ha nya utmaningar, lära oss nya områden och prova på nya roller regelbundet. När det går slentrian i vardagen vill vi byta.

Det är ju gott och väl, men det dök upp några intressanta aspekter på detta. Vad händer om jag vill testa mina vingar och ta mer ansvar och få jobba med större frågeställningar? Risken är att jag måste bli chef för att få chansen att jobba med de frågeställningar jag vill… och ger det ökade ansvaret tillräckligt mycket i lönekuvertet för att det ska vara balans? Det jag insåg under lunchen var att jag och många andra trampat rakt i motivationsfällan :) Vi har älskat våra arbetsuppgifter, inte nödvändigtvis våra arbetsgivare, och fått vara med och skapa och forma något. Vi har tagit på oss mer ansvar, fått bekräftelse och uppskattning och har känt en stark inre motivation av att ha roliga dagar. Men i många fall har vi inte tjänat speciellt mycket mer för det. I vissa fall har jag sett exempel på skrattretande dåliga kopplingar mellan det ökade ansvaret och den ökade lönen, men den inre tillfredsställelsen hos den personen har varit så stark att det inte spelat någon roll!

Och så tycker jag ju att det ska vara. Men vad händer om för få lockas av det tunga ansvaret oavsett vilken inre belöning det kan ge, och istället ger sig ut på jakt efter andra områden där belöningarna nås genom mindre nattarbeten, mindre svåra samtal och mindre tungroddjävlaskit-administration? Då har vi till slut inga mellanchefer kvar. Det blir en riktigt häftig situation tror jag, för då får vi chansen att driva våra organisationer på nya bättre och smartare sätt. Det måste jag skriva en bok om ;)

Samtidigt så insåg vi under samtalet att det finns en viktig parameter till, beslutet. Det är viktigt att beslutet att kliva på en ny utmaning eller att avstå är medvetet och genomtänkt. För att det ska vara det behövs insikter om sina egna drivkrafter, och vad jag söker efter i min vardag och i mitt arbete. Om jag ledsnar avytterligare en gemutredning behöver jag ta reda på och definiera vad jag vill ha istället, och söka efter det. Och om mina beslut är baserade på medvetenhet så är det inte lika allvarligt att ett nej till en möjlighet innebär en rad mindre i mitt cv. Det nej:et går att beskriva utifrån de rationella och känslomässiga argument som fanns vid tidpunkten för beslutet, och en person som fattar genomtänkta beslut värdesätter jag lika högt som den som testat alla bananskal i världen och hamnat i nutiden genom en slump.

Den senare skulle vara jag då ;) Och mig själv värdesätter jag högt och rent!!

Jag förhörde Vican på historia, engelska och spanska igår. De hade fått göra mind-maps och ritat upp hur Gustav III förhöll sig till riksdagen, Ryssland och krig, Ankarström, folket osv. Hon kom på att hon kunde se sidan framför sig och att hon mindes allt detta grafiskt. Hon kunde se hur Polhem kopplade sig till olika uppfinningar, Linné till sina klassificeringar och adlighet och hade väldigt lätt att utan förhör berätta om allt det hon skulle kunna :)

Jag fick en idé och bad henne rita upp hur hon såg alla tal. Blunda, tänk dig ett nyfött barn som är noll år, som växer och fyller ett, två tre… Blir tio år, tjugo år. Tänk dig femtio äpplen, plus tio, plus tio, plus tio, plus tio. Tills du når hundra. Var är du då? Hur har du tagit dig hit genom alla tal? Hon började rita på ett papper. Till en början rätt traditionellt med en tallinje från 1 till 100. Men sen bröts mönstret och det blev fler tallinjer. För varje hundratal tillkom en tallinje tills det fanns tio tallinjer på höjden. Mellan dessa räknade hon sin addition,. subtraktion osv. Riktigt häftigt att se. När vi införde tusentalen krympte dessa tio hundratalslinjer ihop till en tusentalslinje och det ploppade fram fler tusentalslinjer, närmare bestämt tio stycken ;) Dessa användes på samma sätt som hundratalen men innehåll ett antal hundratalslinjer inom sig…

Jag tänkte fraktaler och rekursiva mönster och blev upprymd. Jag försökte med miljoner men det hade hon inte räknat än så det fanns inte med i strukturen :) När vi pratade om årstiderna och månaderna så följde de andra mönster och de var mer cirkulära. Det är ju rätt häftigt att vi skapar den här typen av spatiala mönster för abstrakta fenomen, och sannolikt så hjälper det oss att hitta fram till våra minnen och vår kunskap. Vican ville såklart veta hur mina tal var orienterade så jag berättade en förvirrad historia om hur serien börjar med 0 och med 1, 2, 3, 4 och 5 som en trappa ner och med 6, 7, 8, 9 och 10 som en trappa upp. Sedan kommer 11, 12 osv upp till 20 i en horisontell serie men som går i en mjuk båge inåt i planet. Därefter följer ett upprepat mönster med 21 till 25 trappa ner, 26 till 30 trappa upp osv för varje tiotal. Tiotalen i sig rör sig, konstigt nog, i en båge tillbaka till betraktaren tills de når hundra. Då har talen gjort en nästan 180 graders både och 100 är på samma plan som 0. Sen sjunker 200 och 300 osv till 500 i en trappa ner, och 600 och upp till 1000 i en trappa upp så 1000 är samma plan som 0. Mönstret rekurserar sen för 1000 till 10 000 och 100 000 som för 1 till 10 till 100. Och upp till 1 000 000 är mönstret samma som för 100 till 1000. Därför placerar sig 1024 på ungefär samma spatiala position som 1 048 576, men en level upp så att säga.

Så ser jag på talen, men hur ser du på dina?

Jag hade ett skönt snack med Emilia ikväll om livets uppkomst. Hon undrade om jag trodde på Gud eller på Big Bang (märk att jag stavar båda två med stor bokstav). Jag svarade som vanligt att jag inte tror på något utan att jag inte vet och att jag undrar hur det funkar, men att jag tror på något, att det finns en tanke med att vi finns här, med att fiskarna klev upp på land och blev till landlevande. Att människor byggde pyramider när tiden var minus, som Emilia uttryckte det.

Frågan Varför? är ju speciell! Den passar in på många scenarier och kan hjälpa många situationer. Tänk hur många bråk och konflikter som skulle ha undvikits om parterna frågat sig Varför? Att fråga sig varför vi finns till är tufft och jag fick en svindlande känsla i magen när jag på sängkanten tänkte på varför i hela friden vi finns till. Varför inte? Vad skulle finnas om inget fanns. Då skulle ju inget heller finnas eftersom det ändå är något i kontrasten till något. Frågan skulle ju bli helt irrelevant om inget fanns. Men varför finns något? Omöjligt att förstå.

För organisationer är frågan Varför? väldigt viktig. Simon Sinek har forskat, skrivit en bok och föreläst på Ted Talks i ämnet. Hans föreläsning How Great Leaders Inspires Action är en av de absolut mest omvälvande som jag sett. Det spelar ingen roll om det är Brene Brown som pratar om sårbarhet så att jag börjar gråta. Det spelar ingen roll om det är Rebecca Saxe som så skrattframkallande och smart berättar om hur barn får sin moraluppfattning.  Eller Geoffrey West som drar fantastiska slutsatser om städers utveckling och innovationens nödvändiga påverkan för att styra allt i rätt riktning. Inte ens Dan Ariely som alltid är grym och som har en skön berättelse om intuition och rationalitet (läs hans intressanta bok (O)logiskt : varför smarta människor fattar irrationella beslut) når upp. Simon Sinek äger allihop!

Hans enkla tes är att det inte räcker med att berätta för sin omgivning vad man kan erbjuda. För ett företag är det inte tillräckligt framgångsrikt att bara berätta att ”vi är duktiga på…” eller ”vi har marknadens bästa…”. Enligt Sinek utmärker sig de framgångsrika genom att prata om helt andra saker. De börjar med frågan Varför? Varför finns vårt företag till? Varför ska någon använda våra produkter? Varför ska vi gå till jobbet varje morgon och slita och kämpa? De som kan svaret på dessa frågor blir framgångsrika.

Jag tror att det stämmer. Jag tror att detta är den meta-föreläsning som jag letat efter. Under det senaste året har jag börjat skapa mig ett eget varför. De finns ju i flera systemnivåer samtidigt så jag måste ju ha ett personligt och det bör rimma väl med företagets :) Om vi vet varför vi finns till och vill arbeta tillsammans då kommer vi att skilja oss från mängden och vi kommer att ta fram makalösa tjänster och produkter och de kommer att betyda mer för våra kunder än våra konkurrenters. Genom att använda sig av Sineks idé kan jag integrera Browns beskrivningar av sårbarhet som en del av förståelsen för hur svaret på vårt Varför byggs upp, men också hur våra tjänster bör utformas och levereras. Jag kan använda Wests stadsmatematik som en ingrediens i Varför-svaret om marknadsföring och leveranser som ställer om våra städer och vår värld. Saxe och Ariely kan bidra med moraliska dilemmor och hur svårt det är att hantera rationalitet när vi styrs av intuition. Men det är Sineks idé som är ramen – att världen kan försättas genom att ha en stark närhet till sitt eget Varför?

Det paradoxala i detta är att svaret på mitt varför handlar om att samarbete är the shit! Oavsett om vi är konkurrenter, kunder, samarbetspartners, lärosäten eller annat. Hur det ska gå får ni väl se i ett Ted Talks någon gång i framtiden, men jag antar att vi alla dras in i ett gemensamt och varmt varför ;)

Jag ber om ursäkt. För jag vet. Det är ingen som bryr sig! Eller, det kanske det är? Men det är åtminstone ingen som orkar ägna tid åt att bry sig. Eller, det kanske det är? Men det är definitivt ingen som orkar ägna tid åt att bry sig på bästa sändningstid i en kanal som finns framför näsan! Risken för att någon skulle bry sig försvinner dessutom obenhörligt om frågorna berör människor vi inte känner, som lever på andra sidan jorden, och som drabbas i såna mängder att den enskilda individen försvinner i de tusentals eller miljontals som har det svårt. Och när ingen bryr sig om okända människor på okända orter kan ju heller ingen beläggas med ansvaret att bry sig det minsta om djuren. Som fångas, slaktas och utrotas i en takt som sällan skådats. Dom här frågorna är enskilt så viktiga och konsekvenserna så starka att var och en skulle kunna uppröra och framkalla gråt. Om nu någon skulle bry sig. Jag läste en tweet av Hans Rosling om situationen på Afrikas Horn som för få har tagit del av, men som verkligen berör på ett obehagligt sätt för den som läser.

Jag ber alltså om ursäkt för att jag stör, för ingen vill läsa inlägg om tillståndet i världen! Jag vet det. Åtminstone inte på bästa sändningstid i en kanal som finns där mitt framför näsan! Jag vet det också. Och intressanta inlägg och dynamiska dialoger på twitter, facebook, bloggar och andra sociala kanaler är ju inte till för att vi ska förstå mer och försöka bli bättre människor, utan för vår förnöjelse, för att vi ska tillgodose våra behov av att tillhöra en grupp och få vår dagliga dos av bekräftelse. Jag vet allt detta. Jag vet av egen erfarenhet för jag är precis likadan! Jag såg igår på ett avsnitt i en serie som BBC producerat – Människans planet och på SVT Play – och som bland annat handlade om fiskare utanför Fillipinerna som med fara för sitt liv dyker 40 meter ner med hemmagjorda simfötter och syre genom en slang för att med nät fånga fisk. De behöver dyka djupare och djupare för att få tag i fisken som snart utrotats av högeffektiva trålare som dammsuger kusterna efter sitt byte och lämnar lokala fiskare utan födkrok.

Så jag ber er alla och mig själv om ursäkt för att jag håller på. Till ingen nytta. För vi bryr oss ju inte. Vi gnäller över den dåliga precisionen hos statens järnvägar. Vi surar och bittrar över den dåliga mobiltäckningen. Vi retar upp oss till bristningsgränsen när grannen skyfflar snö till våran sida vägen. Dessa är ju våra livs stora problem, för än så länge har vi mat på bordet, hus att bo i och en natur som på ytan ser ut att må bra. Något annat bryr vi oss inte om. Eller kan det vara så att vi inte vågar bry oss om mer? Finns det rädslor som hindrar oss att engagera oss i de allvarliga problemen i världen? Finns det någon rationell förklaring som kan försvara det faktum att ingen bryr sig? Att jag inte bryr mig mer? Att jag inte gör mer? Att jag genom en månadshundring som spägghuggarfadder köper mig fri från obehaget jag upplevde av att se filmen Oceans? Istället för att mer aktivt engagera mig, fatta medvetna beslut om vad jag äter, handlar och säger…

Jag ber om ursäkt för mina tillkortakommanden och bristande åtgärder för denna värld.

Jag ber om ursäkt för att jag stör i en kanal mitt framför din näsa.

Jag ber om ursäkt! Förlåt!

Jag satt i soffan en kväll och käkade efter att ha sprungit ett träningspass. Jag kollade mejl och skrev på dokument till ett av mina uppdrag. På TV började ett program som UR producerat och som hette Vetenskapens sista tabu. Det var ett märkligt program och jag satte teet i halsen när det visade sig handla om forskning om mänskliga rasers skillnad i intelligens! Snacka om tabubelagt ämne och tabubelagda ord. Vad är en mänsklig ras, och vad är intelligens? Inte helt enkelt att reda ut och vissa hävdar att inget av begreppen har någon relevans.

Programmet gjorde dock ett försök att förhålla sig objektivt och började med att beskriva den kognitiva revolutionen och människans ökade behov i att tänka i abstrakta sätt. Den moderna människan har kognitivt utvecklats enormt de senaste 50 000 åren. Vi har utvecklat konsten, religösa ritualer och vi kan kommunicera med text. Det som gradvis skett är att vi med hjälp av våra kulturella innovationer fått större möjligheter att konceptualisera och kategorisera jämfört med våra förfäder som anpasade och maniulerade sin fysiska omgivning. Vi ritar och gör planer medan de agerade i den värld som de befann sig i där och då. Vi har enastående förmågor att minnas historien och planera framtiden, och vi kan företälla oss en värld som är större än den vi ser framför näsan. Att fråga en tidig homo sapiens om kopplingen mellan hunden och haren så skulle svaret vara att hunden jagar haren. Om vi frågar ett barn i femte klass idag kanske vi får veta att båda är däggdjur :) Vi ser på världen på ett annorlunda sätt idag, och det är svårt att förstå hur stor denna skillnad är.

Vår anpassning till den moderna världen har ofta setts som ett bevis för att vi har blivit intelligentare, och mängder med försök har gjorts för att kunna mäta denna intelligens. Det finns idag många olika sorters IQ-tester, kunskapsprov, räkneövningar osv för att utröna hur intelligenta vi är. Men vad mäter de egentligen? En artikel i ST i helgen tog upp ämnet. ST har inte artikeln i sitt webarkiv eftersom de inte skrivit den, så du får läsa den på DN-Är du intelligent? Eller bara på hugget? istället ;) Artikeln beskrev forskning som visat att kopplingen mellan intelligens och framgång inte är så stark. Dessutom går resultatet på intelligenstester att påverka. En person som får en belöning gör bättre poäng än en som inte får någonting! Den som bara utsätts för testet i en skolklass eller på en arbetsplats presterar sämre än den som själv sökt upp en testmiljö drivet av inre ambitioner. Artikeln i DN är en klassiker såtillvida att den inte hänvisar till forskare eller andra källor. Om du vill läsa mer kan du få kopplingar till den hänvisade forskningen på xyz.

Tillbaka till tv-programmet. De bollade mellan forskare, pseudoforskare, lärare, vanligt folk och andra. Några hävdade att de SAT-tester som körs på ungdomar i USA visar att det finns rasmässiga skillnader. Det vill säga, några forskare försöket använda rasbegreppet för att beskriva skillnader mellan olika etniska grupper. Jag köper inte rasbegreppet, och jag såg vidare på programmet eftersom de bemötte den korkade argumentationen genom att knyta till etniska grupper istället. De visade att vissa universitet har börjat ta in studenter enbart utifrån resultatet från dessa tester och det har gett en skev etnisk fördelning hos de antagna eleverna. Bästa resultat gjorde östasiater så de blev överrepresenterade och sämst resultat gjorde afroamerikaner så de blev underrepresenterade. Det lät oroväckande nära rasbiologernas kopplingar mellan ras och intelligens, men däremot fortsatte programmet med en djupdykning i DNA och hur intelligens fördelar sig i populationen. Det finns ingen predestinerad grund för intelligens baserad på hudfärg. Det finns till exempel inga mätbara skillnader mellan barn som har två afroamerikanska föräldrar och de som är ”blandade”. IQ-teststerna var snarare en indikator på var du bor! Enligt slutsatserna i programmet så mäter de inte din intelligens, de mäter dina uppväxtförhållanden och den kultur du kommer ifrån. I vissa asiatiska samhällen är utbildning och meriter inom skola och forskning högt ansett. Det står i skarp kontrast mot den tröskel det afroamerikanska barnet har när det kommer till skolan och alla redan har bestämt sig för att det inte är lika smart som andra barn! Vi måste alltså förändra kulturen om vi vill utveckla vår intelligens. En underbar sammanfattning för mig som gillar sociologi och älskar kognition :) Och en spännande koppling till den forskning som menar att det handlar om motivation…

Samtidigt går det ju att applicera min egen regel på alla tester, enkäter, utvärderingar och självskattningar. Och det gäller också alla IQ-tester. Jag brukar alltid kritiskt granska frågorna och analyserna med frågan ”Vad har skaparna bakom detta test omedvetet påverkats av vilket format frågor och analys på det här sättet?”. Alla är vi del av en kultur och den kulturen styr oss och den ser till att vi inte kan ta in andras kultur så öppet och ogenerat som vi vill. Därför är alla påverkade av sin historia på ett så starkt sätt att vi aldrig kan vara helt objektiva. Det finns självskattningar som är helt okej, men det finns avarter med analystexter och frågor som genomskinligt beskriver författarnas egna värderingar.

Men om intelligens (vad vi nu menar) är kopplad till uppväxt och kultur, och inte handlar om etnisk tillhörighet, genus eller sexuell läggning, innebär det ju vidare att alla barn behöver få tillgång till samma möjligheter och lockas till samma motivation. Eftersom filmen är amerikansk, har studerat amerikanska fenomen ur amerikanska glasögon så avslutas den såklart med ett citat från Barack Obama ”Government programs alone won’t get our children to the promised land. We need a new mindset, a new set of attitudes, because one of the most durable and destructive legacies of discrimination is the way we’ve internalized a sense of limitation — how so many in our community have come to expect so little from the world and from themselves.”. När han säger det på det sättet blir jag både bedrövad och upprymd. För hur når vi dit?

Men som sagt, det är inte säkert att vi mäter intelligens, och det finns fortfarande skilda åsikter om dess relevans. Om vi däremot skippar ordet intelligens och istället pratar om kognitiva förmågor så är vi inne på mer praktiskt användbara termer. Kognitiva förmågor handlar inte enbart om att kunna hitta den tredje bilden som passar in i mönstret som Mensas intelligenstest. Kognitiva förmågor handlar om reaktionstid, arbetsminne, perception, förmåga att använda externa minnen osv. Det finns fler praktiska kopplingar till vardagslivet och är lite lättare att förstå. Det är också visat att vi med träning kan uppnå högre effekt – att tänka och agera snabbare. Det finns många exempel på det, och ett roligt är Lumosity som gjort affär av detta och säljer kognitiva övningar på nätet och i mobilen. En artikel som är en liten ingång till detta är från min favorittidning Scientific American Mind och den besriver både exempel på förbättrade förmågor och forskning för den som är intresserad. Läs den på SAM-You can increase your intelligence. Vill du bara prova eller träna själv så finns det många gratisövningar på cognitivefun.net.