Jag gillar ny teknik, men är inte så insatt. Det är liksom två motarbetande insikter för jag vill men kan inte :) När det väl händer blir jag dock väldigt glad. Som mina försök med Vattenfalls iphone-app King of the slope. Jag laddade ner den till telefonen, slog på den och gav mig ut i Nolbybacken för sedvanlig ungdomsträning. Med ungdomsträning menar jag inte träning av mig, trots att jag är en riktig ungdom, utan träning av mina två tjejer som kör slalom på allvar. Det visade sig att appen fungerade väldigt bra. Den mätte total tantal fallhöjdsmeter, räknade hur långt jag åkt och höll till och med kolll på max hastighet nerför backen. Det enda problemet är att jag ofta står still i perioder i backen för att se när tjejerna kör eller för att vänta in nästa åkare så att det blir fritt för att ploga bana igen. Det förstör snitthastigheten, även om den kanske inte är hela världen att ha koll på. Det viktiga är ju fallhöjdsmetrarna för det är ju dom som jämförs i statistiken och i tävlingarna ;)

Inser ju nu att jag måste uppgradera bloggen till ett tema med bredare textfält. Det här ser ju anskrämligt ut, även för den som inte är ett funktionellt teknikfreak ;D

Jag har ju host host slutat uppmärksamma spännande sifferkombinationer :) I helgen frossande vi dock i pi, men det tror jag var ett undantag. Vi pratade om Keppler22B som har en radie som är 2,5 gånger jordens, och vi diskuterade hur man räknade ut omkretsen med hjälp av 3,134. Där kunde ju historien tagit slut men barnen och jag började efter detta hitta pi överallt. Notan på Sibylla i Vemdalsskalet var på…314 kr! Datumet 10 december skrivs 12-10, vilket ju skrämmande nog kan räknas som 1+2=3   1+0=1   1+2+1+0=4…314. Dessutom – 3 personer runt bordet drack cola, 1 gjorde det inte, och vi var 4 stycken…314. Så höll vi på tills omgivningen ledsnade ;)

Men just nu är vi framme vid tidpunkten 11-12-13 14:15:16 och det är rätt häftigt! Det händer i och för sig rätt ofta nu i början av milleniet men det här är sista året som det funkar. Jag vet att jag inte uppmärksammade 11-11-11 11:11:11 på rätt sätt, men jag hoppas på förlåtelse.

På en fika häromdan satt vi och diskuterade bidrag, insamling av pengar och vilka man ska skänka till och vad som är viktigast. Ifjol hade vi en insamling på kontoret och alla fick rösta på vilken organisation och vilket syfte som pengarna skulle gå till. Det var antingen Unicef – Pennor och skrivböcker eller Clowner utan gränser. Diskussionerna var intressanta. Skulle vi välja att ge barn möjligheter att gå i skola och lära sig, eller skulle vi välja att låta barn som har det svårt få något annat tänka på en stund med hjälp av en clown. Problemet är att hur man än vänder sig så finns det alltid behov att fylla och det är svårt att veta vad man egentligen ska fokusera på.

Jag tror att det är upp till mig att göra det som känns rätt. Om jag ser till att kontrollera organisationen som jag skänker till så är det ju inte fel att ge till sjuka barn i Sverige som har det svårt, även om det finns barn i övriga världen som har det värre. Det är ju ingen tävling och ranking i vem som har störst behov, så jag har skapat en bidragsportfölj.

Vi kom in på detta när vi pratade om juletidens många försäljare av bidrag som ringer för att locka till mer gåvor. Jag har haft väldigt svårt att stå emot trots att jag spontant känt att jag ger pengar regelbundet och att jag inte hade lust att ge pengar över telefon. Därför satte jag mig ner och gick igenom familjens bidrag, sammanställde dem i en lista och försökte hitta områden som vi tyckte var viktiga. Det visade sig att vi var mer angelägna att stötta dem utanför Sveriges gränser eftersom vi har det väldigt bra i vårt land. Barn kändes väldigt viktigt, och djur och miljö var väldigt naturligt men dessutom lade vi in stöd till kvinnor och andra som utsatts för övergrepp i världen. Vi har alltid gett stödhjälp vid akuta situationer i världen och det fick bli område nummer fyra. Den enkla portföljen kom att se ut så här:

Barn som har det svårt utanför Sverige (45%)
Plan Fadderbarn 18%
Gatubarn 18%
Unicef Världsförälder 9%

Utsatta för våld och övergrepp (27%)
Röda korset mammor 22%
Amnesty 5%

Hjälp vid akuta situationer i världen (17%)
Katastrofhjälp 17%

Djur och miljö (11%)
Späckhuggarfadder 9%
WWF 2%

Ambitionen är att skänka mer än vad Sverige som land ger i bistånd. Enligt Sida nådde Sverige en rekordnivå i bistånd och bidrog med 1,12% av BNI (bruttonationalinkomsten). Se Gapminders visualisering av Svenskt bistånd för Hans Roslings uppfattning om fakta i kontrast till fördomar. Vårt mål har varit att ligga över det här målet och vi ligger på prognos 1,23% av familjens bruttolön för 2011. Det gör att kontakten med försäljare under december blir en helt annan historia. Jag kan med vänliga ord berätta att jag inte är intresserad att hoppa på ett bidrag genom ett enda samtal, och förklarar engagerat vår strategi och portfölj som vi designat utifrån var egna tankar. Det tas alltid emot positivt och jag kan önska telefonförsäljaren lycka till med ett ömsesidigt leende :)

Nu ser jag dock att andelen djur och miljö är låg i förhållande till övriga. När vi gör den årliga revisionen av familjebudgeten för vi ta tag i detta tror jag. Man får ju aldrig vara nöjd ;)

Jag ber om ursäkt. För jag vet. Det är ingen som bryr sig! Eller, det kanske det är? Men det är åtminstone ingen som orkar ägna tid åt att bry sig. Eller, det kanske det är? Men det är definitivt ingen som orkar ägna tid åt att bry sig på bästa sändningstid i en kanal som finns framför näsan! Risken för att någon skulle bry sig försvinner dessutom obenhörligt om frågorna berör människor vi inte känner, som lever på andra sidan jorden, och som drabbas i såna mängder att den enskilda individen försvinner i de tusentals eller miljontals som har det svårt. Och när ingen bryr sig om okända människor på okända orter kan ju heller ingen beläggas med ansvaret att bry sig det minsta om djuren. Som fångas, slaktas och utrotas i en takt som sällan skådats. Dom här frågorna är enskilt så viktiga och konsekvenserna så starka att var och en skulle kunna uppröra och framkalla gråt. Om nu någon skulle bry sig. Jag läste en tweet av Hans Rosling om situationen på Afrikas Horn som för få har tagit del av, men som verkligen berör på ett obehagligt sätt för den som läser.

Jag ber alltså om ursäkt för att jag stör, för ingen vill läsa inlägg om tillståndet i världen! Jag vet det. Åtminstone inte på bästa sändningstid i en kanal som finns där mitt framför näsan! Jag vet det också. Och intressanta inlägg och dynamiska dialoger på twitter, facebook, bloggar och andra sociala kanaler är ju inte till för att vi ska förstå mer och försöka bli bättre människor, utan för vår förnöjelse, för att vi ska tillgodose våra behov av att tillhöra en grupp och få vår dagliga dos av bekräftelse. Jag vet allt detta. Jag vet av egen erfarenhet för jag är precis likadan! Jag såg igår på ett avsnitt i en serie som BBC producerat – Människans planet och på SVT Play – och som bland annat handlade om fiskare utanför Fillipinerna som med fara för sitt liv dyker 40 meter ner med hemmagjorda simfötter och syre genom en slang för att med nät fånga fisk. De behöver dyka djupare och djupare för att få tag i fisken som snart utrotats av högeffektiva trålare som dammsuger kusterna efter sitt byte och lämnar lokala fiskare utan födkrok.

Så jag ber er alla och mig själv om ursäkt för att jag håller på. Till ingen nytta. För vi bryr oss ju inte. Vi gnäller över den dåliga precisionen hos statens järnvägar. Vi surar och bittrar över den dåliga mobiltäckningen. Vi retar upp oss till bristningsgränsen när grannen skyfflar snö till våran sida vägen. Dessa är ju våra livs stora problem, för än så länge har vi mat på bordet, hus att bo i och en natur som på ytan ser ut att må bra. Något annat bryr vi oss inte om. Eller kan det vara så att vi inte vågar bry oss om mer? Finns det rädslor som hindrar oss att engagera oss i de allvarliga problemen i världen? Finns det någon rationell förklaring som kan försvara det faktum att ingen bryr sig? Att jag inte bryr mig mer? Att jag inte gör mer? Att jag genom en månadshundring som spägghuggarfadder köper mig fri från obehaget jag upplevde av att se filmen Oceans? Istället för att mer aktivt engagera mig, fatta medvetna beslut om vad jag äter, handlar och säger…

Jag ber om ursäkt för mina tillkortakommanden och bristande åtgärder för denna värld.

Jag ber om ursäkt för att jag stör i en kanal mitt framför din näsa.

Jag ber om ursäkt! Förlåt!

I somras var familjen på sol- och badsemester på Kreta. För att få lite lugn och ro i solstolen med mina böcker skapade jag några ”kluringar” åt barnen så att de hade något att göra som inte skvätte vatten på sin pappa eller krävde och lockade mitt engagemang :) Några av uppgifterna handlade om sifferserier och de skulle fortsätta serien 1 3 5 7 eller fortsätta serien 1 2 4 8. En av dessa sifferserier var 1 1 2 3 5 8. Det är ju en klassiker inom matematiken och jag blev glad när båda döttrarna nappade på idén och förstod Fibonnacci-funktionens magi! De räknade väldigt långt fulla av iver och engagemang.

När vi kom hem råkade jag se en länk på Facebook till en film på Youtube som vackert kunde visa möjligheterna med Fibonacci och dess inneboende mönster. Den var helt fantastisk och drömlik och gav en skön koppling mellan matematiken och naturen och den vackra relationen dem emellan. Se den och säg vad ni tycker… :)

Semestern är ju inte till för arbete eller lärande. Eller? Jag kommer inte ifrån att jag alltid lär mig en massa saker – jämt :) Då spelar det ingen roll om det är semester eller arbete eller något annat. Vi var i Grekland i två veckor och hade ambitionen att bara slappa och vara, och inte härja runt för att se en massa och uppleva en massa. Vi var på västra Kreta, i Platanias, och jag hade varit på Kreta tidigare, fast då på den östra sidan och med ett helt annat syfte. Det var 1987 och hela byggklassen åkte på en två veckor lång studieresa (!) med syftet att studera minoisk kultur och arkitektur. Så jag kan mitt Knossos, Festos, Agia Triada och jag har varit på museet i Heraklion. Vi var dessutom på Santorini en vecka och studerade den kultur som blomstrade för4000 år sedan, bland annat i staden Akrotiri. Vi var också till vulkanen som sprängdes för 3600 år sedan och som blåste bort hela den minoiska kulturen på Santorini och Kreta.

Så den här resan till Kreta skulle bara handla om sol och bad och god mat och vila. Och så blev det. Vi var bara på tre utflykter på två veckor :) Däremot så sprang och simmade jag en del. Det var varmt, men inte så där Greklandsvarmt som det kan vara i slutet av juli. Dock var det kring 35 på eftermiddagarna så jag sprang på mornarna när det ”bara” var kring 30. Jag sprang sju gånger och lärde mig en del om att svettas och att springa när det är så varmt. När jag sprang kortare än en timme så drack jag vatten kvällen innan och just när jag vaknat på morgnen. Sedan drack jag ikapp direkt efter passet och i samband med frukosten. De längsta passen var jag dock tvungen att dricka under tiden, men att springa med en flask kändes inge vidare, så som tur var fanns det så många SuperMarkets längs vägen att det gick att kila in och köpa en liten flaska vatten för att dricka och skölja huvud och keps med :) Jag hade dessutom lärt mig att det fungerar lika bra att skölja munnen med vatten och det märktes definitivt. Jag var i bra form och rätt fräsch även efter dessa svettpärser :) Jag drack vätskeersättning varje morgon för att försäkra mig om att jag inte tappade för mycket mineraler och det tror jag var en höjdare.

Tillbaka i Sverige känner jag stor skillnad. Jag sprang 7,6 km idag i 20 graders värme och det var underbart att känna svala vindar fläkta under turen. Svettades gjorde jag ju ändå, men jag kände mig pigga och stark stora delar av rundan. Till och med sista mördarbacken tog jag i bra tempo, och lyckades ta personligt på rundan med 38.33 :) Det är strax över 5,00 på kilometern och det var jag inte i närheten av på Kreta, även om jag är nöjd med att ha hållit 5,50 på 11,3 km. Jag har dessutom lärt mig att stretcha bättre och försökt få kläm på min jäkla Soleus-muskel som jag får sån träningsvärk i.

Så det är klart att man kan lära sig på semestern :)

Har kommit hem igen efter några dagar i norra Sverige. Det är lite svårt att förklara vart vi har varit och det är många som frågar nu när jag kommit hem ”Vart är det du har vart?” :) Jo, jag har varit vid Omatjokk ;D Det ligger sju-åtta vandringskilometer söder om Råstojaure, både sjön och campingen. Råstojaure är en stor sjö som ligger tre mil söder om treriksröset och nio flygmil norr om Kurravaara. Kurravaara ligger 15 bilkilometer norr om Kiruna. Kiruna ligger 86 långa bilmil norr om Sundsvall. Phjuu, så, det är där jag varit i fyra dagar :)

 
I det här området är det mest harr och de var periodvis riktigt på hugget. Mycket små harr under kilot, men vi såg några bjässar som svepte sina vackra fenor i vattenytan medan de åt kläckande sländor! Det är en paradisisk känsla att se dessa fiskar käka i ytan och helt hänge sig åt gourmandiska stunder i det överflöd av mat som de får när sländorna kläcks :) Harren är dessutom inte så lättskrämd så det går att se dem ganska nära… Svårare med öringen och rödingen.
 

 
Området här uppe domineras av sand! Sverigeleden som tar vid där Kungsleden slutar i Abisko går ofta uppe på sandåsarna och där är det väldigt lätt att gå. Jobbigare blir det när man ska klättra ner från den ena och klättra upp på nästa. Då känns det i den gamle mannens vader :) Men naturen är hänförande och djuren är nära inpå, och om bildkvaliten tillåter så ska jag hitta och lägga ut bilden på kungsörnen som fanns i området.
Att tro att vila är att ta en längre fikarast har aldrig bott i vildmarken utanför telefonmasternas täckning och utan kontakt med civilisationen :) Sen spelar det ingen roll att mitt liggunderlag är lite för hårt, min sovsäck är lite för kall, mitt goretex-ställ lite för otätt. Jag inser nu att jag behöver dessa stunder för att slå av, och ska försöka låta sommarens kretaresa bli liknande, åtminstone vad iPhone-användning anbelangar ;)

Jag hinner inte skriva så mycket, men vill ändå skicka mig en hälsning. Just nu kör vi två konsulter från IT-Arkitekterna workshop med en gäng sköna specialister från CSN. De har varit grymma i engagemanget och tyckt och frågat massor under dagen. Vi är en halvtimme från avslut och jag står och väntar in gruppen för redovisning av sista grupparbetet. Jag undrar för mig själv om allt detta beror på incheckningen och presentationen vi gjorde med mina fotografier eller om det bara är rätt personer på rätt plats ;)

Vi har pratat om behovet av samverkan, kommunikation och hur man i en myndighet når hög rättssäkerhet genom att skapa tydliga riktlinjer och ett enhetligt arbete på alla kontor och enheter. Det är ju inte helt enkelt när antalet handläggare kan räknas i hundratal. Dessutom innebär ju den pågående automatiseringen att de manuellt hanterade ärendena blir mer och mer komplexa, vilket blir svårare och svårare att styra med checklistor, regler och riktlinjer. Vi hade en kort diskussion om barns utveckling till socialt fungerande människor. Vi lär oss ett komplext beteende utan att dagligen kika i dokument och söka stöd. Hur kommer det sig, och hur klarar vi av att följa med förändringar i samhället utan att det skrivs och kommuniceras tydligt från cheferna? :) Bortsett från lagar så är ju mycket väldigt otydligt, men vi utvecklas ju som grupp ändå och tar efter varandra i väldigt många områden.

Jag tror att det handlar om en kombination av härmning och skvaller. Vi tar efter människor i vår omgivning, och vi skvallrar om vad vi gör och vad andra gjort. Utifrån reaktioner på det vi skvallrar om märker vi om mottagaren tycker att det vi beskrivit och skvallrat om är acceptabelt eller förkastlig. Så lär vi oss att gå mot rött ljus, men att inte elda på tomten :) Det är okej att ljuga, men inte om allvarliga saker… och mycket mer.

Tänk om vi kan använda skvaller i organisationen för att skapa ett utvecklande och normerande beteende som sprider sig i de kontaktkanaler som alla nätverk upprättat…? Coolt :D

Jag vet inte vad som är roligast, att Sundsvall Dragons tar SM-guld eller att få byta sängkläder ;) Humor är det sista som lämnar en…och klart att det är roligare att… vänta måste se vad jag skulle skriva nu… Har lyssnat på P4 medan jag städat och tvättat och burits fram av det fenomenabla spelet! ST var snabba och hade artikeln skriven, Aftonbladet skriver om finalslakten, DN registrerar sakligt att Dragons tagit guld men det konstiga är att Dragons hemsida inte registrerat att något hänt. Fortfarande femton minuter efter slutsignal gör den reklam för match #7 :)

Det som är skoj är ju att det här är en skön koppling av det situerad kognition kallar distribuerad kognition, och det sociologin beskriver som separation av tid och rum. Vi befinner oss på olika fysiska platser och till viss del i olika tidsperioder eftersom nätverksutsändningen laggar lite :) Tillsammans använder vi kognitiva verktyg som språk, telefoner, radio osv, och med hjälp av kommentatorer och ljud från matchen kan jag frammana bilder och emotioner som jag kopplar till situationen på den andra platsen.

Snacka om resa :D Både för mig och Sundsvall Dragons! Grattis!

Som om det inte räckte med en fråga på mejl om svåra texter fick jag en skön fundering via MSN. Det var från en före detta studentkollega som flyttat till Australien och som nu gör en analys för en stor bank. Det var en kundanalys över bankens alla kunder oavsett tjänster och kanaler – consumer behaviour for finance service sector – med olika perspektiv för differentiering; storlek, geografi, historik osv. Jag har ju ingen aning om finanssektorn, eller nåja, mycket liten kunskap om relationen mellan en stor finansiell aktör och dess kunder. Via några frågor om syfte och mål med undersökningen kunde jag bara bidra med mitt perspektiv för kategorisering av mänsklig verksamhet. Det visade sig fungera alldeles utmärkt :)

Jag har gått och fnulat på denna modell för kategorisering i drygt ett år, men har ännu inte skrivit ner den. Till skillnad från många andra idéer jag fått så lever den här med mig ständigt. Det går inte ett möte eller ett analysarbete utan att jag försöker hitta mönster och skillnader i det jag studerar. Kategorierna är väldigt enkla och är endast tre stycken vilket gör det väldigt lätt att använda i alla möjliga situationer. I exemplet med australiensiska finanskunder tipsade jag om att skilja på beskrivningarna av deras verktyg, processerna de  använder för att nyttja bankens tjänster och det beteende som relationen mellan banken och kunden präglas av. De hänger såklart ihop och verktyg används i processer som präglas av den kultur som relationen lever i. Allt för ofta blir vi dock fokuserade på det vi kan se och glömmer det vi inte direkt kan observera. Med dessa tre kategorier blir det tydligt att vi också behöver studera eller beskriva människors arbetssätt och deras relationer.

Det är ju faktiskt så att det jag använder perspektiven till är kognitiva processer, så kanske det är tre olika nivåer av studier av mänsklig interaktion. Kognitiva studienivåer? Nej, det låter lite tråkigt.

Måste hitta ett bättre namn, och göra en sammanställning, men det behövdes inte i fallet med Australien :)