Jag har nu varit handledare i The Human Element i ett drygt år. Jag har hunnit delta som handledare i fyra företagsinterna och tre externa program med THE som ramverk. Jag har gjort två mentala kvantsprång under det år som gått, ett handlade om Ken Wilbers kvadrant och det liv jag upplevt med ett tydligare fokus på insidan, och det andra handlade om acceptans (se acceptans) och balansen mellan kvadrantens utsida och insida och möjligheten att få vara på utsidan utan att mitt inre står och faller med det resultat som jag lyckas åstadkomma (som i att fälla krokben för sig själv). Jag tycker om mig själv mer, har en starkare tro på mina förmågor men har fortfarande en spinnande tråd som handlar om min egen brist på känslan av betydelsefullhet. Så jag har upplevt att jag haft koll på läget, varit nära någon slutgiltig sanning, och kanske skulle jag kunna skriva den där boken snart.

Jag gick in i enrichment days med en intention att möta nya människor och tillåta mig att vara på det sätt jag är när jag bara är som jag är. Jag ville dessutom studera mig själv och mina reaktioner när jag möter andras reaktioner på mitt beteende. Något som jag förundrats över vid andra möten med nya människor. Jag är nyfiken och vill utvecklas, men jag tenderar att ständigt tillskriva andra människor tolkningsföreträde när jag får feedback, och det tror jag beror på att jag upplever andra som mer betydelsefulla än jag själv, min ständigt spinnande tråd. Denna gång skulle jag försöka acceptera mig själv som jag var oavsett om människor jag skulle möta under de två dagarna skulle ge mig feedback som kunde väcka gröna eller röda rädslor. Jag skulle dessutom vara som jag är istället för att anpassa mig efter denna feedback. Och jag skulle studera mig själv för att se hur jag agerade och hur andra reagerade i dessa möten när jag betedde mig annorlunda, eller snarare mer normalt.

Men jag lämnade dessa dagar med en helt ny insikt. En förståelse som var en helt annan än den jag trodde att jag skulle kunna få. Och det är väl det som är det häftiga med nya insikter. Sådana som är riktiga kvantsprång.  Att man inte vet i förväg vilka nya världar som öppnar sig. Den insikt som trettio timmar efter vår intentionsdrivna och till viss mån acceptansskapande incheckning infann sig, handlade om mitt förhållningssätt till mig själv och min utveckling. Det är starkt kopplad till förvärvandet av kunskaper kontra förståelse. Jag har fått feedback på att jag är i huvudet för ofta, att jag är för ”brainig”, och att jag borde känna efter mer. Jag är fantastiskt snabb att dra slutsatser, otroligt duktig i att se mönster och jag talar när jag tänker. Det är tre ingredienser som gör att människor upplever mig i den intellektuella delen av samtalscirkeln. Jag har försökt att studera deras feedback och analysera mig själv och balansen mellan intellektet och känslan. Av och till så har jag tillskrivit feedbacken hög trovärdighet och sökt efter mer kroppsförnimmelser och mer känslor. Men jag har alltid gjort det från den mentala, tänkande, intellektuella sidan. Jag har alltså använt den fenomenala kompetens som jag haft i tänkandets värld och dess referensramar för att försöka förstå en annan värld med helt andra referensramar. Och med ett helt annat språk. Som i många fall är helt ordlöst.

Så när jag skulle checka ut från enrichment days, satt jag med fragment till en intellektuell reflektion om mina studier av min resa och jag hade prestationsångest av att inte hitta mönstret, att höra orden och de kloka tankarna som skulle kunna skapa insikten. I samma sekund som jag överraskad fick utcheckningsbollen slog det mig plötsligt att det jag upplevt under dagarna inte gick att förklara, inte var möjligt att sätta i ord. Och att hela min intention och försöken att skapa en grund för utcheckningen handlat om fenomen inom samma referensram. De hade handlat om fenomen som jag beskrivit i ord och försökt studera genom mina tankar.  Men det som nu plötsligt stod klart för mig var att jag upplevt något helt annat. Sådant jag inte varit med om tidigare. Jag hade varit väldigt nära sömn i visualiseringen om livets uppkomst, och upplevde efteråt en känsla som inte gick att sätta i ord. En kombination av visualiseringens instruktioner och en sinnesstämning jag hamnat i som var annorlunda. Och dessutom utanför språkets domäner vilket kändes väldigt ovanligt. Men jag hade också stunder under samtalen om arbetslivslinjerna som kändes väldigt starka och svåra att ge feedback på. Under morgonvisualiseringen på onsdag kände jag hur kroppen reagerade på visualiseringen och trots att jag försökte slappna av spände jag upprepat musklerna i benen och armarna och upplevde en oförklarlig värme. Stunden med slutna ögon var starkast. Med synen bortkopplad under fem minuter. Fem minuter, det var inte längre, men kändes som en evighet. Jag fick uppleva rummet vi varit i, och övningarna vi genomfört med hjälp av känsel, hörsel och alla de sinnen som jag så sällan använder. Det var en enorm fokusering som var så olikt mig som context-switchar lika snabbt som kolibrin slår med sina vingar. Det var en upplevelse av här och nu som jag aldrig känt på det sättet.

Och dessa upplevelser försökte jag skapa en brainig och smart sammanfattning av. Vilket var totalt omöjligt. Och totalt irrelevant. Det var istället en insikt om att det finns mer bortom tanken än vad som går att förstå. Och där nöjde jag mig. Tills jag kom hem och såg att jag fått ett nytt nummer av Scientific American Mind med en artikel om ”Sharpen your focus – How the science of mindfulness can improve attention and lift your mood”.

Jag förstod då att jag ville fortsätta. Jag ville mer.