Fördomar och fantasier i flykten

På flyget nu i morse blev vi rejält försenade. Inget konstigt tycker du, men när man som jag reser med Sundsvallsflyg är det lätt att bli bortskämd med flyg som lyfter i tid. Anledningen till den sena starten var att det saknades två passagerare. De hade checkat in men dök inte upp vid gaten! Personal från Sundsvallsflyg letade efter de två rymlingarna men hittade dem inte. Det här minidramat utspelade sig dessutom på Sundsvall-Härnösands flygplats, som inte är speciellt stor :) Vi i kabinen började surna till. Jag tyckte att vi skulle stänga dörren och ge oss iväg med parollen ’don’t reward the latecomers’ spelande i huvudet (även om jag är notoriskt sen själv ;) Andra grymtade om möten som de skulle bli sena till, och vilket ofog det var att slösa med andras tid på det här sättet…

Då slog det mig kraftfullt, att fasen, vad vet jag om dessa två personer. Jag har ju inte en aning om vad som hänt dem denna morgon! Jag sitter bara här och dömer, som om mitt sura vinterlessa morgonhumör gett mig den självklara rätten att skilja gott från ont :( Tänk om det visade sig att en av dem drabbats av ett epeleptiskt anfall, och att livet för en stund hängt på en skör tråd. Hur skulle det ha känts då? Sett ur det perspektivet kände jag mig lite unken. Dels för att jag suttit med dessa tankar, men också för att jag trott att jag skulle kunna sätta mig över den här typen av fantasier och fördomar. Jag har ju fattat detta tidigare, flera gånger!

Jag skulle ju inte vara jag om jag inte drog en parallell till scenariot på flyget. Det här händer ju varje dag på våra arbetsplatser! Ett exempel är Åke. Han heter något annat men jag kallar honom Åke här. Han retar gallfeber på sina kollegor eftersom han alltid ska ha sin mobil påslagen på mötena!
-Det är väl själva f-n att han ska va så speciell och märkvärdig och ha telefonen på hela tiden!
-Jo, och varför då? Det är ju inte så att han har kvar sitt projektledaruppdrag längre heller!
-Jag fattar inte att chefen låter honom hållas. Nån borde säga till honom ordentligt! Vi andra sköter ju oss, men det får vi ingen cred för direkt.

Så håller dom på, före och efter varje möte där Åke deltar. Stämningen blir sämre och sämre och det blir allt svårare att koncentrera sig på uppgiften och att hitta glädje och engagemang i utmaningarna. Om någon hade tagit tid och mod att fråga Åke hade de fått höra berättelsen om hans dödssjuka son som ska få byta njure så fort det dyker upp en donator. När det händer kommer Åke att få ett telefonsamtal som startar en process som är bra mycket viktigare för honom och hans familj än det arbete där han upplevs som märkvärdig och jobbig. Åke mår inte bra, och hans personlighet gör att han drar sig undan i sitt eget grubbleri. Det känns obekvämt att ta upp sina problem i gruppen opåkallat och utan att någon frågat honom. Han har pratat med sin chef och förklarat vad som hänt och bett att få ha telefonen på för att kunna reagera snabbt, och för chefen var det naturligtvis en självklar förutsättning. Men ingen av de andra vet. Och ingen har frågat.

Räddningen heter incheckning och reflektion :) I ett samtal som jag hade med den här chefen pratade vi om den dåliga situationen. Jag som älskar reflektioner och dialog i storgrupp frågade om de körde med incheckningar, och om han brukade tillåta och kräva reflektioner efter övningar och möten. Han visste inte vad det var så vi gick kort igenom lite syfte och teori, och samma dag provade han en första incheckning. Gissa om det funkade :) Plötsligt fick alla chansen, inte bara Åke, att berätta om det som påverkade dem in i mötet. De kunde förklara om de hade tankar på ett annat håll, var extra glada över något, om de var tvungen att gå tidigt, eller ha telefonen på. Det blev plötsligt naturligt för Åke att berätta, nu fick han den plattform han behövde för att få ur sig delar av sin vånda.

Efter det här mötet var inget sig likt. De andra i gruppen såg på Åke med helt andra ögon :D Plötsligt insåg de vilken situation han befann sig i. Att han hade telefonen påslagen på mötena spelade en marginell roll i sammanhanget. I ärlighetens namn hade den ju inte stört speciellt mycket eftersom så få ringde till Åke! Det spreds en våg av hjälpsamhet i gruppen. Gränsande till sympati och tycka-synd-om men i det läge gruppen varit tidgare så var det något som åtminstone var bättre i stunden.

Att få ta del av varandras liv, att få höra hur medmänniskor ser på livet och världen och att få en förståelse för de drivkrafter som jag inte ser med mina fördomskletiga glasögon – det skapar stärkta relationer, och stärkta relationer där människor förstår varandra ger kraftfulla grupper.

Incheckning. Ett så enkelt litet steg, men som kan betyda så väldigt mycket. Hur incheckningen skulle ha sett ut i morse är ju en annan fråga. Här pratar vi ju om två plattmaskar som inte ens nådde incheckningsdisken ;)

Det här ämnet var skoj, så kul att det här kom upp, och så roligt att jag fångade reflektionen i flykten (!) och fick fast den på bloggen :)

Kommentera