Hur kan jag bli så engagerad i junior-hockey..? Nu har jag följt hela VM, sett Sveriges tre senaste matcher. Jag har känt den klassiska beröringen när Sverige gör något framgångsrikt men också när det går dem emot. En klump i halsen och vätska i ögonen. Behöver jag något att tro på just nu? Kanske är det så, och kanske är det så att alla behöver något att känna tillhörighet till. Som får mig att känna mig delaktig i något större. Det intressanta är ju då hur vi kan skapa detta? Antingen att vi har ett idrottslag till vilket vi vill skapa en samhörighet, lagkänsla och vi-och-dom. Eller i företaget där vi vill skapa en stark tillhörighet till det egna bolaget. Som gör att vi alla känner beröring när det går bra eller om det går dåligt (märk den retoriskt medvetna användningen av ‘när’ och ‘om’ ;). Det krävs mediakommunicerade personliga profiler att beundra, arenor för spel och konkret rapportering av hur det går för oss, tydligt motstånd att samla sig mot, regler för att förstå mer om spelet för de som är intresserade av att gå vidare. Det är dock inte alltid vi har det i företagen. Vilka tänker medvetet på att profilera föredömen på företaget för andra att se upp till och som de kan knyta positiva minnen om framgång och segrar till? För få tror jag. Mina tankar om galjonsfigurer i ledningen tangerar det här dock, men inte fullt ut. Här finns det mycket att hämta för en verksamhetsmodell som ska täcka in helheten.

En spännande sidotråd till detta är om ledarskapet i de undre delarna av organisationen lyckas bättre med lagskapandet än ledningen för hela företaget. Om en del av företaget går bättre, har starkare vi-känsla eller tydligare profiler finns risken för att den egna organisationsdelen (avdelning, enhet osv) blir tydligare markerat än helheten. Då blir balansen skev och risken finns att det dyker upp vi-och-dom-tankar inom företaget. Vad ska "vi med dom till"? Varför gör inte "dom som vi"? En tråd att nysta i… I kombinationen mellan integration och integritet gäller det att delarna inte är för starka jämfört med helheten för då spricker helheten. Ta de olympiska ringarna som exempel. Vad skulle hända om den röda ringen plötsligt var starkare än de andra med kraftigare gränser. Den skulle inte dela plats med de andra utan stå tydligare som en egen ring och plötsligt saknas helheten. Långsökt möjligen, men det jag har ju sett praktiska effekter av detta i verkligheten.

Sverige vände underläge med två mål till ett oavgjort resultat efter full tid, och detta mot världens absolut bästa juniorlandslag i ishockey. Makalöst med tanke på den extremt skrala inledningen på matchen. Hur kunde Sverige mobilisera kraft och vända matchen? Nu förlorade dom ändå, men det var makalöst att se den magnifika upphämtningen! Jag tänker på organisationer som har det tufft, som arbetar i uppförsbacke och som är tvåa på pucken och ständigt har stolpe ut. Om 22 svenska juniorer på 15 minuters paus kan växla och bli ett helt annat lag efter periodvila, kan då ett företag byta skepnad lika snabbt, lika enkelt och bli en effektiv lagmaskin som sätter press på motståndare och konkurrenter, som hittar varandra i passningsspelet och som sätter fler puckar? Där det syns att alla vill vara med och ta ansvar, och alla njuter av matchen och flytet. Vilken skillnad! Men…det som Sverige hade ikväll var en coach som styrde spelet och motiverade hängande huvuden. Det var tydligt att Per Mårts hade tänkt igenom sitt ledarskap innan de spelade match. Hade han pratat igenom hur han skulle leda coacherna under matchen, hur de skulle fronta spelarna? Sannolikt. Hade de tänkt igenom olika situationer som kunde uppstå? Definitivt! Dessutom så inbillar jag mig att han tillät sig att vara lite mer tydlig med dessa killar, 16-20 år, än vad han varit/är med seniorer i elitserien eller i ett landslag. Dett saknar ju många företag. En coach som kan spelet och som kan arbeta tydligt med enskilda spelare och hela laget. På instruktiv nivå med tavla och penna för att förklara hur de sista två minutrarna ska spelas med 6 spelare mot 5. Vilka som spelar och vilket ansvar de har i spelet. Det gjorde han ju med stor framgång ikväll! Kvittering 38 sekunder kvar! Men också genom att arbeta med stämningen i laget, självförtroende, glädje och framförallt mod. Att hitta, välja och motivera spelare som kan kliva in och våga, att ge energi och att vara föredömen i det konkreta arbetet på isen. Alltför ofta har vi ledare i företagen som är inrotade i ett sätt att leda, "jag är en produktionsorienterad steg-1-ledare som alltid instruerar alla oavsett kompetens och situation" eller ännu vanligare "jag delegerar alltid maximalt i steg-4 och du får komma till mig om du inte fattat eller kan prestera". Dessa ledare passar bara till en typ av lag, och kanske inte ens till det då alla spelare är på olika nivåer. Alltför ofta har vi ledare som kan för lite om spelet, som gått på myten att vi ska delaktighetifiera oss fram till framgång. Som arbetar enligt "det är ju du som kan det här, jag ska bara ge dig rätt förutsättningar" och ofta kombinerar detta med extrem-delegations-syndromet. Det som är så fascinerande är att det ofta händer i stressade situationer, i starka förändringstider, vilket kan jämföras med att ge ett lag med okunniga stressade spelare som inte spelat enligt den nya spelidén ännu ordern "ut och spela det spel ni vet ger mål men lös problemet ni så står jag i båset" … och skäms antar jag, för det lär knappast ge något resultat. Jag har inte hört Bengan Johansson men har hört andra som gjort det. Han hade under en period ett landslag i handboll som var så kompetent, så samtrimmat och med så många gemensamma positiva minnen att hans nivå av ledarskap i problematiska stunder var att ge laget förtroende att hitta fram till lösningarna själva. Detta under kort tidspress vid en timeout. Han hittade problemet i laget, som sällan var problem att förstå tidigare givna instruktioner, och adresserade den på ett sätt som satte matchen och läget i perspektiv. Spelarna hittade bort från sin rädsla för förlust eller motstånd och fram till spelglädje och ambition. Men handen på hjärtat, hur många organisationer kan liknas vid det lag han hade att förfoga över? Jag har ännu inte varit inne i någon, varken som anställd eller som konsult. Men jag längtar…

Dessutom så hade det svenska juniorlaget också gjort något som företag ofta missar. De hade tränat och tränat för att lära sig att spela tillsammans, och att prestera i match. De hade minnesbilder av när det gått bra och när spelet fungerat tidigare. De visste, på individuellt olika nivå naturligtvis, hur spelet går till och vad som krävs för att nå framgång. Det gjorde att det fanns kunskapskorn i alla dessa spelare som gick att använda sig av i en coachsituation. De var laddade med kompetens som gick att kombinera på olika sätt, och som de alla hade ett gemensamt språkbruk för. Det gjorde att de förstod samma sak med de ord som användes i coachningssituationen. Vi tränar för sällan i företagen, och vi tror att vi antingen kan skicka folk på en kort kurs i den nya processen eller ännu värre, att de ska fatta allt genom den utmejalde powerpointpresentationen. Bristen på träning gör att det som folk läst in eller lärt sig inte praktiseras tillsammans med andra som ska samarbeta med oss under uppsyn av ledarna som har ansvaret för det gemensamma spelet. När de jobbiga stunderna uppstår och vi hamnar i problem har vi inte grunden för att snabbt och enkelt komma vidare utan vi måste börja om från grunden med instruktioner och begrepp. Det är sällan framgångsrikt.

Det är fascinerande vad som kan födas i skallen när jag ser en superbra skitfinal som får mig att gråta för ett svenskt landslag sen … jag vet inte när…men jag måste nysta mer i tanken kring vad som skapar lagkänsla…den känns intressant och kanske går att testa på jobbet också :)