Free riders – makalös paradox

Jag blir bara så stum när jag läser min sociologilitteratur :) Förstå det den som kan ;) Jag läste igår kväll en del om utbytesrelationer och maktresurser och landade på en del av spelteorin, som är rejält fascinerande i sig men där just friåkandet eller som de beskriver det free riders nämns.

Prylen är att vi har situationer överallt i samhället där individuell och kollektiv rationalitet är i konflikt med varandra. Ett bra exempel är att det är bra för oss alla om vi hjälps åt med sopsortering, men det innebär en hel del avsteg för mig själv och är jag inte helt säker på att alla andra gör som jag är det inte rationellt för mig som individ att fortsätta sortera sopor (och vi pratar alltså om en krass nyttorationalitet här, inte ett normerat värdestyrt handlande men häng med för det stämmer ändå ;). För att förstå problemet listades en steg-för-steg-sekvens som vi riskerar att hamna i:
1) Alla vinner på att alla samarbetar.
2) Om jag inte litar på att alla andra samarbetar är det meningslöst att jag själv samarbetar eftersom det vi ska åstadkomma kräver att alla samarbetar.
3) Jag kan alltså anse att det är rationellt att inte samarbeta om jag inte litar på de andra.
4) Ett effektivt samarbete för gemensamma ändamål kan alltså bara uppstå om vi litar på varandra.
5) Utan den tilliten är vi fast i paradoxen, för alla får vi det sämre, trots att vi alla skulle tjäna på att hålla iihop och samarbeta.

Det här är generellt riktigt intressant, och jag drog en snabb parallell till arbetsliv, rekryteringar och uppsägningar, kort sagt rörelserna på arbetsmarknaden. Om vi alla stannade kvar på våra arbeten, strävade efter det gemensamma, lärde känna varandra mer, hittade mer och mer effektiva arbetsformer och ökade vår massa av producerande enheter (medvetet valt objektifierat ord för oss anställda ;) så skulle det gå bättre och bättre för oss. Dels skulle vi producera mer till lägre kostnad, och dessutom skulle vi slippa kostnaden för att täcka upp för de som slutar. De som slutar hamnar på andra arbetsplatser som återrekryterar för att täcka ett tomrum så det är sällan vi slutar för att gå till något som är mer inkört och effektivt. Så alla får vi det sämre, vi driver upp lönerna och producerar mindre…vilket gör att vi får mindre tillbaka på sikt…

I verkligheten är det ju inte så här dramatiskt, och vi byter jobb av mängder av andra anledningar, men, den sista veckan har jag pratat med minst tre personer (inte på mitt företag dock utan i rekryteringssammanhang ;) som slutat på sina tidigare anställningar för att citat: “det var en period av många uppsägningar och jag ville inte vara sist kvar“. Det är ju en skön parallell till detta. Det finns inte något annat skäl till uppsägningen än bristen på tillit mot sina arbetskamraters motivation att stanna kvar på samma företag :) Därför insåg jag ytterligare en sak som är viktig att jobba med som ledare, och det är tilliten till det gemensamma målet och de gemensamma medlen och den gemensamma satsningen. Vi är alla grisar och sitter med fläsket i restaurangen (Se The chicken and the pig ;).

Häpp, så vackert eller hur?

3 thoughts on “Free riders – makalös paradox

  1. Oj, vilket häftigt uppvaknande. Och, du Peter, jag tror att det är så här samhället fungerar. Det saknas broar mellan det privata, personliga, och det kollektiva, offentliga. Och det är, borde vara, våra politiker som skapar dessa broar. Broar som ska skapa förutsättningar för mig som individ att bidra till förbättringar i samhället, lite liberala tankar men dock. När dessa broar saknas skapar vi andra reaktioner för att ”pysa ut” den frustration vi känner över det allt sämre kollektiva, och som vi inte gör något åt eftersom ”inga andra” vill vara med. Dessa andra reaktioner är ofta tillfälliga och explosiva; fira ett vm-brons eller hockey-dito, bli förbannad över någon som skot sig eller kanske någon kändis som gått bort, eller, hemska tanke, en dyrkan av någon galjonsfigur, typ en kung eller nått. Se här, vi gör något gemensamt kollektivt som tjänar som substitut för de förändringar/förbättringar vi tycker kan/bör göras i våra liv o/e vårt samhälle för att få det bättre. Alltså skiter vi i det vi vet måste göras, tillsammans, till förmån för det enskilda och världen står och stampar. Varför tar miljöomställningen så lång tid? Varför blir det en finanskris i världen? Här har våra politiker en gigantisk uppgift, men våra politiker är kraftlösa, saknar program för framtiden och har som egenmål att sitta vid makten. Politik handlar om rasering av gränserna för medborgarnas frihet. Men också om självbegränsning: om att frigöra medborgarna så att de, individuellt och kollektivt, kan sätta sina egna, individuella och kollektiva, gränser. Denna andra punkt existerar inte, alla försök till självbegränsningar kan innebära första steget mot en sämre tillvaro, motsatsfullt mot politikerns egenmål. Men denna motvilja mot självbegränsning har ett pris; felaktig politik som innebär mänskligt lidande på många håll i världen. Vi är alla överens om att våra resurser räcker till alla, att vi kan bli mer miljövänliga men likt förbenat gör vi inget. Priset för mig som individ upplevs för stort eftersom vi inte agerar tillsammans mot något bättre.

  2. Mumbojumbo, humor, vad säger du om det Johan :D Jag tycker att din kommentar bildar en ganska vacker kompakt rektangel ;)

    Jag har (ju) inget svar på det du skriver Johan, men jag tror att vi har förmågan att ge upp större personliga förmåner för en annan människa ju närmre den personen befinner sig fysiskt från mig, eller ju närmre den personen befinner sig känslommäsigt i förhållande till mig.
    Jag skrotar min PC och låter den skickas till ett skrotupplag i Afrika där den skitar ner miljön för massor av människor, men jag köper en eldriven gräsklippare för att inte störa grannarna för mycket ;) Jag skulle hjälpa en person som krockat med sin bil om jag körde förbi, men köper hellre en cool tv än ger bort pengarna till katastrofdrabbade på andra sidan klotet.

    På samma sätt så tror jag att vi har lätt att jubla och glädjas åt plattityder (nåväl, flera av dem har viktiga anledningar) och skippar det utmanande arbetet med att göra vår gemensamma tillvaro bättre. Det finns ett bra uttryck “upper management happy talk” som sammanfattar det rätt bra. Det finns mycket som vi borde göra, men ledningen är så orolig för att de måste veta hur allt ska göras, och får skulden om de säger att vi måste bli bättre och vi inte genast blir det, så då är det bättre att prata om hur bra det går och fira så mycket segrar vi kan, för då slipper vi ifrån det som är obehagligt och som vi alla vet att vi borde göra men har svårt att komma till…

    Oj vad jag uppskattar ditt engagemang Johan, känns som första ledarskapsutvecklingsworkshoppen på nytt :)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *