Familjen var på Vasamuseet på sportlovet förra veckan. Vi lyckades balansera shopping och kultur på ett spännande och givande sätt :) Jag hade aldrig varit och tittat på Vasa innan och det var en häftig upplevelse. Sju år efter att Sundsvall fick sina stadsprivilegium 1621 sjösattes och sjönk Vasa i Stockholm. Gustav II Adolf låg bakom båda händelserna och har gett helt olika historiska spår under de följande nästan fyrahundra åren ;)

Men, den mest intressanta reflektionen under besöket var skuldfrågan. Efter olyckan genomfördes många undersökningar och förhör i syfte att hitta en syndabock att lägga skulden på. Det måste ju vara någons fel. Vi fick lyssna på delar av förhören i ett studierum på museet och förklaringarna var fascinerande. Från det lätt defensiva “Jag vet bara att jag har gjort mitt” till det aggressiva “Skeppet är väl byggt men fel konstruerat!” :) Sen följde en kaskad av kommentarer och förklaringar som alla hade det gemensamma – att alla hade gjort sitt. Det kan ju låta som att alla räddade sitt eget skinn, men det verkade på mig som att bygget av båten drabbats av funktionell diversifiering.

Jag var djupt fascinerad av det ifjol vår när jag läste sociologi. Jag pratade om Förintelsen och hur nazisterna höll isär arbetsuppgifter och ansvarsområden så att få såg helheten. Jag skrev ett blogginlägg om det och det var en stor del av mina förståelseramar under en period. Jag insåg att alla organisationer med rationalitetsambitioner kommer att hamna i funktionsdiversifierade organisationer. På gott och ont. Vi flyttar till staber och specialiserade avdelningar. De blir väldigt duktiga, men väldigt isolerade ;)

Nu berättar ögonvittnen från en katastrof som skedde för fyrahundra år sedan samma sak! De som byggde gjorde sitt. De som målade och skulpterade gjorde sitt. De som ritade gjorde sitt. Och de som utfordrade alla skeppsbyggare gjorde sitt. Ingen, eller väldigt få, såg till helheten. Eftersom det var en ny konstruktion som kommit från en direkt kunglig befallning fanns heller ingen erfarenhet eller praxis som kunde peka på konstruktören som syndabock. Det var egentligen endast en person som hade hela perspektivet, och det var amiral Fleming som valde att blunda för den kritik som båten fick utstå. Han hade inte modet att stoppa projektet när inte kungen var hemma. Med rädsla för sin egen position lät han bygget fortsätta tills katastrofen var ett faktum. Han blev dock friad.

Att stoppa bygget och tänka om hade varit ansvarsfullt. Men svaga chefer finns i alla organisationer, och tyvärr behövs det självinsikt och inre styrka för att utmana givna ordrar :)