Intresse för sin omvärld

Sitter och lyssnar till Rammstein som gör Depeches "Stripped" på ett Tribute-album. Bisarrt! Och bisarrt är också att jag såg rubrikerna i kvällspressen i veckan (köper ju inte tidningen men ser rubrikerna i mobilen ;) som berättade om Tito som kollapsat och hans fru som trodde att han skulle dö. Hur i hela helvete kommer det sig att det är de viktigaste rubrikerna i Sverige under v3? Vad är det som gör att redaktörer på de största tidningarna i Sverige smäller upp en åtalad och under rättegång kollapsad kändis istället för att berätta om det som är viktigare!? "Ytterligare ett barn har farit illa", "ännu en kvinna som ofredats" eller "fler bitar orörd mark som nån okänslig profithaj borrat upp för olja eller huggit ner för massaved". Och det är bara några tips på rubriker som borde få oss att tänka till. 
(här är en styckeseparerande rad för att underlätta läsningen – tack till en av läsarna till denna privat dagboksorienterad blogg ;)
Det är ju så att tidningarna knappast skulle göra dessa rubriker om inte vi puckade svenska mentalfall köpte tidningarna! För det gör vi ju, ja inte jag alltså utan alla andra. Och det är ju snaskigare rubriker som säljer. Ju snaskigare och mer utlämnande desto mer lösnummer och desto mer pengar till tidningsägarna.
Det finns inget säljbart för den breda massan som går ut på att visa orättvisor, problem och utmaningar som vi alla medborgare skulle behöva sätta oss in i och engagera oss i för att lösa. Det finns ju massor av skit både i Granlo, i Sundsvall, i Sverige och resten av världen. Men det vill vi inte veta om, utan vi vill veta vem som låg med vem, och vem som kollapsar av vad, och vad vi ska ha på oss och vart vi ska åka i år och vilken bil vi ska ha.
Jag kan dock förstå det till viss del, att det är jobbigt att få höra om orättvisor i världen när det är svårt att göra något åt det direkt. Endast indirekt genom protester och uppmaningar till de egenmäktiga eller folkvalda regeringarna kan jag få ett land att sluta våldta kvinnor och barn. Genom att skänka pengar kan jag hjälpa barn att bli vaccinerade och få tillgång till sjukvård.
Jag kräver inte att varje svensk ska åka iväg och praktiskt göra nytta på ställen där det gör ont. Utan hoppas att vi kan bli mer intresserade av ämnet, men okej, jag förstår att det kan vara ett hinder. Att läsa om andra som har det jobbigt, såna som jag inte känner, som ingen av de jag känner känner, och som är långt från min del av världen, visst det är kanske inte så attraktivt att läsa om. Det är nog så…tyvärr…
Men välkommen, vi missar en massa annat också när vi badar i den äckliga nyhetssoppan vi erbjuds idag! Jag vill bara berätta en sak, att det kommer att gå helt åt pipsvängen om vi inte gör nåt åt vårt land och vår bedrövliga mentalitet där vi gömmer oss bakom sjukskrivningar och snack om arbetslöshet. Ute i världen, utanför de skyddade gränser vi skyddar oss bakom, där finns det människor som vill mer, som kan mer och som har mer att vinna på att utmana oss om framgången och samhällsstandarden. Och det är ju så att de skiter fullständigt i om vi värnar om 6-timmarsdagar eller den anställdes rätt till medbestämmande eller minimilöner som baseras på villa, dyr bil och sommarhus, för att inte tala om den flashiga platt-tvn som är ett måste i varje svensks hem!
Var är intresset för dessa nyheter? Var är rubriken som säger "Svensson, tänk om!" eller "Svensson heter numer Karim och bor i Bombay" och kanske "Slummen breder ut sig i Enköping". Där är ju solklara ämnen som borde kunna vara högt upp på samtalslistan i fikarummet! Hur går det för oss och våra jobb och vårt land? Men ack nej, om detta tigs det tyst.
Vi lever i en väl regisserad teaterpjäs där vi inte vet slutet. Vi upprörs av de lettiska byggarbetarna som är duktigare snickare som levererar bättre finish, som hamrar första spiken 07.00 och som jobbar till 16.00 då de går in för att äta middag och sen gå ut ett par timmar till, och som dessutom tar mindre betalt. Än vi svenskar. Och vi blir arg på dom för att dom snor våra jobb! Men det säger vi inte. Vi säger att vi måste använda blockad och lockout för att säkra dessa människors egna rättigheter, och deras säkerhet. Att de gärna jobbar 10 timmar om dan, och vill vara yrkesstolta över det fina resultatet och det goda beteendet – det missar vi!
Men visst ska vi se till att de inte behandlas illa, job trafficing är inte någon vacker historia så det finns gränser för allt såklart.
Och, visst, ska jag reflektera ett snäpp högre, vem är då jag att diktera villkoren? Vad är det som säger att jag har rätt, att alla andra har fel? Säg det, ett ämne att fundera vidare kring :)
Efter ett utbrott om det här i veckan när jag läste mobilnyheter på muggen så fick jag en tanke. Om det nu är så att vi har svårt för:
1) Nyheter som är jobbiga och pekar på behov av åtgärder av dig.
2) Händelser och situationer som ligger för långt bort, som inte berör dig och dina närmaste.
3) Utmaningar som ligger långt fram i tiden, som inte påverkar sommarens semester utan din pension.
då påverkar ju sannolikt det allt vårt informationsintag. I privatlivet såväl som på jobbet. Hur ska då chefen göra som 1) vill ha in ett "sense of urgency" hos sin organisation, som 2) handlar om hela verksamheten och inte bara en avdelning och som 3) riskerar att påverka företaget längre fram i tiden? När kommunikationen behöver handla om dessa tre områden, då kommer den mänskliga "defekten" hos oss alla att påverka mottagligheten i våra hjärnor.
Det är spännande! Finns det en möjlig väg att blanda in den närliggande och positiva nyhetsströmmen med annat som är tyngre, långsiktigt och ställer krav? Eller är det till och med ett måste? Här finns en hel ocean av fräna förändringar :-D

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *