Kvantsprång

Jo, nyss uppstigen ur badet. Lade mig där för att tänka lite, men fick med lite chips och läsk, så det blev en happening istället :) Funderade på samtalet som jag hade tidigare ikväll med min nuvarande konkurrent, forna kollega och tidigare högt respekterad och uppskattad chef. Ett intressant samtal, som alltid när vi pratas vid. Jag insåg att jag saknar dom långa filosofiska luncherna, men det är långt till västkusten. Ikväll pratade vi om vad som gör verksamheter framgångsrika. Vi jämförde våra organisationer och vi gick tillbaka i tiden och lyfte fram projekt vi upplevt. Vi hamnade i samma resonemang vi hade för ett antal år sedan, men nu vidgat till en större helhet. Istället för insikten vi pratade om då, att projektens viktigaste beståndsdel är projektdeltagarna, vidgade vi nu resonemanget till att alla verksamheters största tillgång och framgångsfaktor är individerna.

människa

Det här kan ju låta helt träskalligt, och det är kanske lätt att tänka att det inte kan vara en insikt utan att det är en allmängiltig sanning. Och jag håller ju med, på en floskelnivå är det säkert vad vi projektledare och chefer säger – med munnen. ”Bla bla bla, det viktigaste vi har är våra medarbetare”. Jo, sure. Vårt samtal tydliggjorde att våra erfarenheter visade att det i alltför många fall fokuseras mer på processerna och rutinerna runtomkring! När det ska göras ett arbete då visar vi chefer och ledare med handling att kompetensen och förståelsen hos individen är totalt oviktig, men att processer och strukturer för att styra arbetet är ovärderligt. Vi beskriver aktiviteter och roller och mötesformer och dokumentstrukturer och tror att det lägger grunden. Men fler projekt med duktiga deltagare utan process-stöd har lyckats än projekt med kassa individer som haft en fungerande struktur.

Jag började tänka på varför det är så, och vad som präglar dessa duktiga personer som kan få allt att flyta trots bristande förutsättningar. Är det så enkelt att de förstått mer om uppdragets mål och syfte, och att de förstått mer om arbetet och yrket i sig? Eller är det de mer revolutionerande kvantsprången som de tagit som är avgörande? Är det kanske samma sak? Nja, när jag i det varma vattnet fortsatte tankebanorna så kom jag fram till att det är två helt olika saker, och att det är kvantsprången som är grejen. En förståelse och insikt är när jag förstår något jag inte insett tidigare. Jag får mer information och plötsligt förstår jag hur något förhåller sig. Jag förstår att för att få en grop måste jag gräva bort jorden. Det kan också vara att jag lockas att reflektera över mitt eget agerande och dess konsekvenser så att jag förstår något som jag redan kan :) Jag får omedveten kompetens synliggjord. ”Just det, jag håller ju balansen genom att röra på styret och förflytta kroppsvikten, aha.”. Båda dessa är dock begränsade. Ett kvantsprång är större än så.

En insikt ökar förståelsen för omvärlden, det sker ofta genom en aha-upplevelse, och det tänder ofta en glöd i ögonen på den som får den äran :) Jag upplever att jag vet mer, kan mer och förstår ett större sammanhang. Från att veta att jag måste gräva för att göra en grop, förstår jag mer och inser att jag kan få bort jorden på flera sätt. Att gräva är bara ett sätt, en grop kan ju sprängas upp också. Ytterligare ökad förståelse höjer min nivå av tanken. Den pool jag tänkt anlägga genom att gräva eller spränga upp ett hål i trädgården kan ju byggas på andra sätt. Jag kan bygga en pool uppe på marken och bygga in den lite snyggt, eller anlägga poolen inomhus. Det krävs inte alltid en grop. Ytterligare förståelse uppstår när jag kommer på att om syftet med poolen var för att göra mig ren så finns det ju andra alternativ att uppnå målet. Det går ju att göra sig ren på flera sätt. Jag kan bygga en dusch eller använda våtservetter.
På detta sätt ökar min förståelse av syftet med att göra en grop och jag kommer sannolikt att göra ett bättre och bättre arbete i de projekt där jag har att göra med kunder som tänkt sig att anlägga en pool, eller har ett mål att förbättra sin personliga hygien.

Men kvantsprång är större än så. När jag tar ett kvantsprång gör jag en liknande förståelseresa men konsekvensen av kvantsprånget blir större och påverkar mig mer genomgripande. Ett kvantsprång ändrar mitt sätt att tänka, strukturerar om mitt kunskapsträd. Det vänder kanske upp och ner på mitt förhållningssätt till situationer eller människor. Det är inte orienterat till ett ämne eller en individ, utan ger påverkan åt en mycket större del av min kompetens, mitt varande. Kvantsprånget från att naivt kategorisera världen i ont och gått till förståelsen att det inte finns någon ondska kan till exempel ge stora konsekvenser för mig som person.

För mig skedde ett stort kvantsprång för sex-sju år sedan. Jag insåg att då att det viktigaste hos en ledare är lyssnandet. Utan lyssnande finns ingen utveckling, endast självgodhet. Utan lyssnande finns inget ledarskap, endast chefsskap. Lyssnandet är dessutom utsatt för en rekursiv moment-22-risk genom att den som inte har det har svårt att få det. Skillnanden mellan den som lyssnar och den som talar är stor, nej förresten, den är milsvid! Denna insikt innebar ett kvantsprång för mig som människa och ledare. Jag ändrade mitt sätt att tänka, mitt sätt att handla och jag fick ett helt annat förhållningssätt till andra människor. Jag upptäckte så många fantastiska möjligheter att se nya perspektiv, att förstå andra människors världsbild och lära mig så mycket nytt. Kvantsprång som detta är dessutom otroligt svårt, för att inte säga omöjligt, att förklara för någon som inte tagit det.

Kvantsprång är dessutom svåra att ta genom att bli beordrad, eller knuffad. Kvantsprång tar vi när vi blir lockade, dragna in i reflektioner och tankar. De tar ofta ganska lång tid, det kan vara månader eller år. Men kraften i kvantsprånget är våldsamt när det väl utförs, och det kan aldrig göras ogjort :) Några av de duktigaste personer jag jobbat med beskrev kvantsprånget som att vara nere i ett kaninhål. Jag har en förståelse och en insikt om mig själv och världen, men det känns lite trångt och det är lite mörkt. När jag sakta rör mig uppåt i mörkret så kommer jag plötsligt fram. Jag sticker upp huvudet ur kaninhålet och ser en helt annan värld. Jag förstår att det mörka och trånga nere i jorden inte alls var allt, inte alls var det enda som betydde något. Det finns en helt annan värld och jag kan inte gå tillbaka till kaninhålet igen utan måste bara upp och utforska allt det nya.

ql

De människor i våra organisationer som vi lockat till kvantsprång i frågor inom mänskliga relationer, kommunikation, ledarskap, behovstillfredsställelse m.m. kommer att bli mångdubbelt mer framgångsrika än övriga. De utvecklas till den typ av person som kan betyda skillnaden mellan framgång och katastrof för ett projekt. De kan driva utveckling och förändring även om förutsättningarna går dem emot. Det finns ingen möjlig jämförelse med dessa och desom sitter fast i kaninhålen överallt därute! Så fram med morötterna och locka upp dina kollegor och medarbetare :)

Och sist men inte minst (jag tänker detta medan jag sköljer av mig chipsflagorna) är ju insikten om kvantsprången den coolaste, för det är ett rekursivt kvantsprång, och såna gillar jag ;) När jag förstår att vi inte kan banka in kunskaper i huvudet på folk, utan vi måste locka fram förståelser och insikter, och att vi måste motivera och pusha våra medarbetare till kvantsprång…då kommer jag aldrig att på allvar kunna hålla monologer och här-pratar-jag-utvecklingssamtal. Då är dialogen här för att stanna, och det coachande förhållningssättet blir just det. Ett förhållningssätt och inte bara ett verktyg eller en metod :)

Heureka!

Kommentera