Mål-framgångsfaktor eller efterhandskonstruktion

Jag har under några månader gått och grunnat på om mål och strategier verkligen är drivkrafter bakom framgång. Låt mig utveckla. Jag har hört människor som tydligt förklarat att utan mål kommer man ingenstans, och man måste ha klara och tydliga strategier för hur man ska ta sig dit. Jag har inte haft en tydlig och förklarad målbild med mitt liv men jag tycker att jag lyckats ganska bra…med många saker i varje fall. Nu i efterhand kan jag säkert peka ut faktorer som varit framgångsrika och bidragit – val av utbildning, anställningar, smarta misstag att lära sig av, resor osv. Men inte var dom medvetna när det begav sig!

I många andra fall har jag misstänkt att de som beskrivit sitt resultat påfallande ofta tweakar sina minnen av planeringen inför arbetet så att det ska passa in på det sätt som de verkligen utförde uppgiften. Som i en forskningsrapport, där jag får skriva om syfte och problemformulering beroende på vad empirin ger vid hand i analysen ;) Om det är så, att strategier endast är en efterhandskonstruktion, vad är det då som gäller? Då är det andra saker som är viktiga. Vad händer då med alla framgångsböcker som skrivits? De blir bara reflektioner över skeenden som gått bra, men av anledningar som aldrig kommer med i boken!

Jag tror att det är så här. I många fall i varje fall. Jag tror att det finns andra ingredienser i framgång, dvs att nå sina mål, än bara tydliga mål och smarta strategier. Engagemang, intresse, förståelse, trygghet, kommunikation, diplomati – en massa ofta oreflekterade beteenden som vi bär med oss och använder oss av, utan att vi tänker på det. Ta exemplet med The Marshmallow Test, förmågan att avstå direkt stimulans för en större belöning längre fram i tiden. Det finns forskning som visar att det är framgångsrikt att klara av att avstå en godis, att ha den karaktären och viljestyrkan. Och då måste det finnas fler faktorer…

Jag satte upp ett mål att klara halva Lidingöloppet på 1:20, dvs en kilomtertid under 5:20. Jag trodde att jag skulle kunna klara det med tanke på milfarten på 5:12 och tvåmilsfarten på 5:45 på träning. Med hängivenhet och engagemang har jag tränat för detta mål i fem veckor och i lördags sprang jag själva loppet. Jag startade alldeles för fort, och jag hade inte tränat för den här typen av terränglöpning med massor av backor och det var massor av folk runtomkring vilket störde min löpning och mitt tempo. Trots detta klarade jag av att nå mitt mål och nådde 1:18:58. När jag kom i mål var jag besviken för jag kände att jag hade mer att ge, och att jag fegat ur sista fem istället för att ge allt. Jag varken kräktes eller låg utmattad när jag kom i mål. Jag tror att jag visste att jag hade målet i sikte och att jag inte tog ut mig maximalt. Målet blev en fälla som jag ramlade i. Efteråt blev jag glad och med rätta nöjd över prestationen och började efterhandskonstruera faktorer som gjort att jag klarade mitt mål…trots att jag borde ha nått 1:15 eller nåt ;)

Nej, vi behöver lägga mer fokus på den rena och skära energin och hängivenheten som kan föra oss längre än vi vågar måla upp framför oss. Om vi sedan når dit eller om vi fastnar på vägen spelar ingen roll, men då behöver vi heller inte beskriva någon massiv förklaring om varför vi misslyckats :)

Att jag kom på plats 645 av >4400 deltagare och att jag blev 5:e bäst av alla Sundsvallsbor i klassen 15km gjorde det dock inte sämre :D
Sa jag att jag är svagt narcissistisk?

5 thoughts on “Mål-framgångsfaktor eller efterhandskonstruktion

  1. Svagt narcissistisk… ;>) Mål är intresanta, för det är nästan lika svårt att sätta upp dem som att klara dem. Jag tänker till exempel att betygssystemet kan vara så. I skolan blir det man mäter naturligtvis det starkaste målet, dvs betygsstegen där E numera är godkänt och A det högsta av avklarade krav (som det nu heter, inte mål iofs). Om man då sätter upp målet att du kan nog klara ett C. Finns det då risk att ungdomar inte kommer upp i sin möjliga potential?

    Andra gånger låter vi bli att sätta upp riktiga mål, för att de inte går att mäta. Vi har ju lärt oss att mål ska vara SMARTA eller hur? Men om vi bara utgår från det mätbara, riskerar vi inte då att bara leta efter nyckeln där lampan skiner?

    I ditt förra inlägg uttryckte du en viss frustration över att inte bidra mer till att världen blir bättre (och hänvisade till min husgud Hans Rosling dessutom). men borde vi inte i stället försöka prata om riktning och till och med vilja? Att varje dag försöka vara mer lösning än problem, vilket ju är svårt att mäta eller hur?

    Ditt mål var kanske lågt satt. Men vad annat fick du med dig från att ha klarat Lidingöloppet på en så otroligt bra tid? Att du kunnat prestera mer rent kroppsligt är ju inte säkert, eftersom det du delat med dig av upplevelsen av att vara en bland många, osäkerheten på vad de sista kilometrarna skulle innebära för kroppen… Kanske att du sprang Lidingöloppet kommer innebära att världen blir lite bättre?

    Så jag håller med – målet kan skymma sikten som träden för skogen. Därför krävs också en idé, något existentiellt, eller en känsla.

    Jag vet inte hur jag får in det i sammanhanget, men det känns ändå relevant på något sätt: I en kulturpoltisk debatt med bland andra Mats Svegfors försökte jag att, mitt bland alla kulturivrare, ifrågasätta varför det offentliga ska understödja kulturverksamhet (vilket jag tycker av flera andleningar inte relevanta här). fter liten palavrerande sa Svegfors: ”Och ibland måste det också bara få vara lite vackert!”

    Imponerande insats på Lidingö för övrigt! Sprang du med långa eller korta steg?

  2. Var det din första tävling? Otroligt starkt! Man lär sig något av varje tävling och inte minst lidingöloppet som är lite speciellt. Vi ses på alnö halvmaraton till våren;)

  3. Ett tips: Fick i onsdags förmanen att lyssna på Lars Stigendal (författaren till bl.a. rapporten ”Styrning för ökad effektivitet”). Han förmedlade en mycket intressant syn på mål-och resultatstyrning i den offentliga verksamheten, Lars expertområde. Mål är väldigt ofta godtyckligt satta och kräver statistiska metoder för att preciseras.

  4. Spännande med Stigendal. Läste den rapporten i samband med ett arbete på Bolagsverket för att införa ny modell för mål- och resultatstyrning. Det intressanta med mål är att vi människor har väldigt svårt att skapa oss en absolut uppfattning om någonting. Vi är inte förmögna att bedöma om det är rimligt att en liter mjölk kostar 10 kronor eller en iPhone 4000. Däremot är vi duktiga på relativa jämförelser. Mjölken som brukade kosta kronor upplevs som dyr när den kostar 10. iPhonen som brukade kosta 5000 känns billig när den är nedsatt för att det kommit en ny modell!

    Om det stämmer för mål är vi inkapabla att sätta relevanta mål i absoluta termer utan bättre på att bedöma utfallet och möjligheterna att förbättra :)

Kommentera