Med en gnutta distans

Jag går i terapi. Det är fantastiskt. Nja, det är ju jobbigt och svårt och jag som ska ha kontroll, eller åtminstone förståelse för processen hela tiden har en stor utmaning i att släppa och åka med och lita på att vi är på väg åt rätt håll. Jag har dock varit tydlig med, och fått hjälp att klargöra vad jag vill och vart jag ska. Vad som hindrar och varför det hindrar behöver jag hjälp att reda ut och det är terapeutens roll.

Vi har gått igenom många aspekter av mig och mitt beteende, men just det fantastiska att få en lyssnande person som är objektiv och som inte har en massa historia tillsammans med mig.  Hon behöver ställa en massa frågor, hur då, hur kände du, berätta om dina tankar, vart leder det och så. Det gör att jag, efter den lugngörande meditationen i inledningen kan reflektera och se nyktert och klart på den jag är, det jag gjort och det jag varit med om.

Jag har insett att jag varit fruktansvärt pressad under en längre tid. Jag har gradvis minskat min reflektion för var dag som gått, tills den nådde sitt minimum för några veckor sedan. Jag minns att jag skrev om det för det var en otäck upplevelse och inget jag vill känna igen. Som att sitta inne i en svartmålad guldfiskskål utan att veta vad som fanns på utsidan och utan förmåga att kliva ur och se på skålen från andra hållet. För det andra hållet – det är ju det jag är, och det är ju det jag lever för. Det är lurigt när arbetsbördan ökar gradvis som det var för mig under ett års tid, och det är extra förledande när det går bra och går bättre. Framgångens sötma har en förmåga att skyla över väldigt mycket negativt. När stressen samtidigt minskar reflektionskapaciteten så tar de varandra i hand och leder rakt ut i… darkness.

Att jag fick kroppsliga och fysiska symptom i våras och efter semestern var nog snarare kraftfulla rop på hjälp från min kropp, och inte bara irritationsmoment som jag ju upplevde tinnitusen som, och viktminskningen och tröttheten och irritationen och prickarna för ögonen och annat som dök upp av och till. På slutet mer till än av. Jag märker att jag mår bättre av att få distans, men jag märker också att jag fortfarande bär på symptomen. Ökande pip i öronen och fortfarande svårt att hålla vikten. Även om tillvaron är lugnare nu, med mindre ansvar och mindre press, så är den oviss och att arbeta hemma utan kontakt med andra vuxna på dagarna ger sina egna stresseffekter.

Men att reflektera över detta och få distans till allt som händer och alla som påverkar är fantastiskt och jag ger rådet till alla i samma situation. Ja, den situation vi kallar livet :)

Leta upp någon du inte har en etablerad relation med, som lyssnar objektivt och som kan bli ditt verktyg för utveckling.

5 thoughts on “Med en gnutta distans

  1. Alltså blev nu helt tårögd då det var här jag var 2004-2005. Jag skrev en avhandling i ämnet och började finna mig själv. Vart är jag? Vem är jag? Vart vill jag? Hur gör jag för att få ur mig allt? Vem kan se mig som ett blankt papper? Om jag förändrar mitt sätt att agera, vara möta andra människor och de inte gör en förändring i att möta mig, hur känns det då? Hmmm. Tror jag mailar dig istället :-) Läs mitt inlägg: http://anzan.thulins.org/#post331

    Det kärvs en envis person att krocka väggen, få tinnitus, prickar för ögonen. Ingen lat människa “drabbas av detta”. Och det känns ju rätt ok. Eller hur?

    Jag vägde 45 kg när jag mådde som sämst. Sov inget och var irriterad ofta.

  2. En Errol på mig att jag inte snappat upp signalerna men man är väl van att se dig som en slags super människa som mäktar med allt. Eller så är man själv så jäkla stressad att man inte hinner värna om sin omgivning tillräckligt utan köper samvetet fritt med någon hundralapp i månaden till SOS barnbyar istället.

  3. Ja e glad för din skull. Att du får insikt och accepterar läget är bra! Ta vara på chansen! Jag säger inte att jag vet hur det är, men jag kan identifiera mig med vad du beskriver och det berör.

  4. Tack :D Ni alla är ju på olika sätt och via olika kanaler sätt att pysa ut överskottsfrustration, få andra infallsvinklar på livet och annat och att få ladda med energi för att ta sig fram.

    Och inga Errols på gv :) En av mina issues var/är just det att jag ofta tar på mig för stort ansvar och känner skuld över att inte kunna fixa situationerna åt andra ;)

    I helgen blir det skidåkning och inga krav (annat än på slipning av kanterna då månne ;) och det ska bli kanon. Det verkar vara 40-50 cm i backen och 1-2 minus hehe. Det är sådant som måste få ta mer plats och ge mer energi. Hela familjen drar till Kåbdalis på årets första skidläger. So long…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *