Kvällens middag, bara jag och min 7-åriga dotter. Efter att ha sett hur hon och hennes kompisar agerat i slalombacken under frilutftsdagen idag väcktes en tanke om hur hon reflekterar över vänskap. Jag började fråga lite om vad som är viktigast för oss människor. Hon svarar “hjärtat” väldigt snabbt, och mycket självklart. Som förvånad pappa kunde jag bara bekräfta det hon sagt, att visst, hjärtat är nog det viktigaste vi har, utan det skulle vi dö. Samma sak gäller ju för magen och hjärnan och lungorna och hela kroppen, utan den skulle vi inte finnas. Vi startade där och hon tyckte att det var kul.
Men utöver kroppen då, vad är viktigast då, fortsatte jag. Ett lika snabbt svar studsade över bordet, “mat och vatten, för utan det dör man”. Och det är ju naturligtvis också klokt svarat, även om det klassiska testet med apungen och två mammor, en mjuk och en ståltrådig, visar på vissa konflikter i beteendet. Men jag höll med, och håller fortfarande med, att det är ett grundläggande fysiologiskt krav att vi ska ha mat och vatten.
Steg 2 var avklarad. Så hur få in kompisarna som jag ville utforska hennes relation till? Jag fortsatte fråga och nu blev det svårare och inte lika lätt. Hon svarade att “hus” var nästa sak man måste ha. När jag snabbt frågade om det fanns fler viktiga saker så nämnde hon “humor, för det är viktigt med humor”. Jag insåg återigen att barn är små genin allihop, särskilt mina barn. Resonemanget gled iväg mot området humor, och hur humor uppstår och när det uppstår. Efter lite sökande efter olika situationer där man skrattar kom vi båda fram till att humor blir till med andra människor. Humor är svårt att ha på egen hand. Att prutta ensam i skogen är ju inte så där väldans skoj, men att prutta när en kompis går bredvid, det kan vara hysteriskt roligt, allrahelst om kompisen lyckas prutta tillbaka!
Sammanfattningen av det sista resonemanget blev att människor, så som kompisar och familj är viktigare än hus och bostad. Det är viktigare att ha människor man tycker om runt omkring sig än att ha ett hus att bo i, för det är bättre att vara ute i skogen och hjälpas åt än att sitta ensam i ett hus utlämnad åt sig själv.
Det var vid den här punkten i samtalet som hon blev trött och insåg att klockan var över sex och att Bolibompa börjat, och idag var det “Allt eller inget” och nåt annat som var viktigare än pappa och djupa samtal om Maslows behovstrappa. Vilket skulle bevisas :)

Detta resonerat fram av en vuxen liten sjuåring som strax innan blivit avgrundsjupt ledsen för att lillasyster fick äta middag hos en kompis. Tänk vad världen kan förundra ibland. Tänk vad de små kan lära oss stora, så ofta.