När linjen är en yta är en volym

Hoola makarona. Nersjunken i soffan, barnen i säng, nyss hemkommen från en fantastisk show som sexårsgruppen satt ihop :) Emilia sjöng solo och gjorde det grymt bra, hjärtsmältande modigt och fint.

Ingenting på TV eftersom In treatment just slutat, så jag slog igång en gammal inspelning jag gjorde av en dokumentär om Stephen Hawking. Att se på ett naturvetenskapligt program om forskarnas jakt på teorin som förklarar allting samtidigt som jag skriver offertmaterial och bloggar är en utmaning. När de kom förbi alla pseudocoola bilder av elektronkanoner på CERN-labbet och istället började prata om att universum inte är tredimensionellt utan sannolikt elvadimensionellt vaknade jag dock till rejält.

Jag har ju min egen teori om att all kunskap och förståelse går att beskriva som olika dimensioner som är svåra att direkt överföra mellan människor, och som kräver reflektion och samtal och dialog. En person som tänker som en linje har fruktansvärt svårt att förstå en person som tänker som en kub. Den extra dimensionen som kuben ständigt använder sig av funkar inte hos linjen och de resonemang som kuben gör blir bara förvirrande och frustrerande. Det gäller att få linjen att lockas över till att tänka som en yta eller kub, och det sker aldrig genom att någon berättar hur det är, utan snarare att personen lockas till action som går att reflektera över och därigenom skapa större och större förståelse. Nåväl…

I dokumentären framgick två rejält heurekiga teorier.

1) Dels att vi inte ska tro att dimensionerna hela tiden ska vara större och utåtriktade från våra tre rumsliga dimensioner. De kan snarare vara inåtvända, såsom att leva som en kub och inte fatta att det finns ytor och linjer. Så har jag aldrig någonsin tänkt. Jag har alltid förutsatt att en kub vet om sig själv och sin uppbyggnad av ytor, linjer och punkter.
    Om detta ska kunna omsättas i förståelse så ger det ett helt annat perspektiv, och oavsett var vi är behöver vi öka vår förståelse om oss själva för att anpassa vår kommunikation åt olika håll i dimensionskedjan :) Det är alltså inte uppenbart att en yta förstår en linje, eller att en kub förstår geometri och dimensionsteorier ;) Det senare som jag själv fått bevisat vid tillfällen utan att då fatta det…

2) Det vi ser omkring oss är inte alltid det vi tror att vi ser. Du tycker att det är en uppenbar sanning, men det är inte alltid lätt att tänka på. Alltför ofta (se mitt misstag i punkt 1 ovan) tar vi saker för givna. Ta exemplet där jag ser en grön vattenslang på avstånd. Det ser ut som en linje, och jag behandlar den som en linje i mitt beteende och mina handlingar. Om jag går närmre och studerar den i detalj ser jag att den dels har en yta som har längd och bredd och består av färg och material. Dessutom ser jag att ytan skapar en volym i form av en utsträckt cylinder. Det är denna cylinder som ska transportera vattnet vi ska skicka igenom för att stänka ner grannbarnen med när de pallar äpplen i trädgården :) Det som såg ut som en linje var alltså en volym och vi har expanderat ett endimensionellt objekt till ett tredimensionellt. På samma sätt anser forskarna att de extra dimensionerna finns i mikroperspektivet och att vi behöver gå inåt för att via supersymmetrin hitta fler dimensioner.
    Om det gäller kommunikation och förståelse så innebär ju det att när vi ser personer som vi tror att vi förstår och som vi kommunicerar med på ett sätt som funkar för situationen, så kanske det är helt fel. Det kanske finns andra dimensioner som går att upptäcka om vi går närmre och studerar personen och dennes resonemang ytterligare. Dimensioner som jag inte riktigt kan se och fatta.

Så, beskrivningen beror på mätinstrumenten. Om vi mäter efter linjer så ser vi linjer, men om vi försöker bortom och bakom så kanske det uppstår andra dimensioner. Hur dessa ser ut vet vi inte förrns vi ser dom, men jag är helt övertygad att vi kommer att veta när vi träffar på dom.

Nu ska jag ut och upptäcka mänskliga universum ;)

4 thoughts on “När linjen är en yta är en volym

  1. Jag tycker alltid att det är kul att läsa om såna saker. Hawking är helt suveränt.
    Att veta att det finns fler dimensioner är en sak, men att uppleva dem är något helt annat.
    Egentligen kan vi inte se saker är en linje, som bara har 1 dimension… en sak som bara har i dimension har bara en ”upp” och ”ner” och inget annat, så ingen volym. Saker utan volym kan inte synas… tyvärr. Skulle vara kul.

    Det som överraskade mig mest var att läsa om det här av Peter Axelsson… super kul!

  2. Kul att man kan överraska, både genom att vara uppe sent och skriva om strängteorier i sicologiska perspektiv :)

    Vad vi kan se och inte se i vår fysiska omvärld är ju förknippat med hur ljuset funkar och vad våra ögon och hjärna behöver för att ta till sig informationen på ett förståeligt sätt. Vi är inte skapta för att se endimensionella objekt, håller nog med om det, men de finns där ändå, på samma sätt som vi har svårt att ta till oss övriga dimensioner.

    En tanke som slår mig är en scen från nåt avsnitt av Mythbuster eller Smartskalle eller nåt, där de visade en laser. Laserstrålen gick inte att se där den skar genom luften. Däremot pricken som den träffade reflekterade ljuset och då blev strålen fattbar, men den fanns där likt förbaskat, så jag tror att vi behöver hitta något som hjälper oss utforska dessa svårtolkade strukturer, likt mästertjuvens laseravslöjande rökpuffar, så att vi kan förstå varandra än mer :)

Kommentera