No more messiahs

På tåget till Stockholm. Trött efter en sen kväll, en varm och ljus natt och alltför tidig morgon :) Jag mår lite skunk eftersom vagnlutningssystemet inte funkar. Dock väldigt inspirerad och fylld av energi så jag kan inte sova utan läser och skriver och lyssnar på musik. Nyss fladdrade en låt av Frida Hyvönen förbi, New Messiah.  Då kom jag ihåg en inspirerande artikel jag läste i Enlighten Next för en månad sedan. Den hette just No More Messiahs och handlade om “the messianic tendencies that arise in traditional religious cultures the world over and the surprisingly similar tendencies toward eschatological thinking that we see even in progressive culture. I asked how we can find our way to a legitimate idealism about the development of human culture without falling prey to the mind-trap of messianic thinking.“. Jag är varken religiös eller överdrivet teologiskt intresserad. Jag checkade dock vad eskatologi är, för det hade jag ingen aning om, och det visade sig att det är läran om de yttersta tingen. Det kan å ena sidan tolkas som vår deterministiska väg mot undergång eller uppenbarelse, dvs. att hur vi än gör så kommer gud eller den högre makten att kliva fram och döma och belöna. I extremfall blir vi fatalister som inte tillskriver mänsklig vilja någon betydelse. Men det kan å andra sidan tolkas lite positivare, enligt mig, som att dagens problem i världen är ett resultat av mänsklig ignorans och frånvaro av gudstro och att resultatet, kanske kan beskrivas med ett effektmål, vid en apokalyps ligger i människans händer :)

Oavsett den religiösa vinklingen så anknyter Carter Phipps till något som jag reflekterat länge över. Det finns i många organisationer en tro på att de problem vi har just nu kommer att lösa sig bara X kommer. Vem denne X är kan ta sig olika uttryck i olika context men grunden är densamma. Jag har upplevt detta som anställd i den messias-längtande organisationen och jag har mött det som konsult. Jag har kallat effekten “I-väntan-på-messias-effekten” och den kan te sig många uttryck. I den enklaste formen hämmar den en grupp att agera för att de väntar på den nya chefen. “Nej, vi börjar inte nu för snart kommer X och då tar han/hon tag i detta och leder  oss rätt!“. Den, eller de få, som vågar opponera mot detta blir snabbt nedröstade eller belagda med effektiva gör-det-du-då som bidrar till förlamningen. När X väl kommer in har denne sällan med sig de budskap eller de mirakel som gruppen förväntade sig vilket skapar en besvikenhet. Kanske X har ett motiverande och delegerande ledarskap där gruppens bidrag är viktigt och, ännu värre, om X är lagd lite åt det coachande ledarskapet kanske gruppens deltagare behöver delta i väldigt tidiga skeden för att hitta och genomföra insatser som utvecklar verksamheten :) Det var ju inte så det skulle vara upplever gruppen, och risken är att den goda ledaren förminskas och förkastas i skuggan av den messianska idealbild som gruppen tillsammans byggt upp! Varning utfärdas för messias-tendenser!

I mer komplexa former finns tendenser till messiansk väntan även inom förändringsprocesser. Det är väldigt lätt att skapa samling kring åsikter som skjuter på åtgärder i en handlingsplan. “Ja men det är ju klart, vi kan ju inte påbörja åtgärderna förrän vi är klar med den nya modellen för resursfördelning är klar, så därför väntar vi med handledningsmötena till hösten!“. Det skumma är att allt går att skjuta på om man bara vill. Det finns alltid argument för att inte ta tag i de förändringar som behöver göras, allrahelst om de ligger mig nära och kräver att jag ändrar beteende. Ett tips är att tänka på hur vi har det idag, utan någon ny modell för resursfördelning. Hur går det till utanför vårt mötesrum, just nu? Kan det vara så att det sker förändringar och utveckling i den gamla modellen? Bör vi stoppa dem, eller är det rätt att de genomförs som tidigare? Isåfall är ju argumentet helt irrelevant och vi kan visst starta arbetet med handledningsmöten innan vi har skapat en ny modell för resursfördelning!

Det är viktigare att hitta möjligheter för oss att agera, här där vi är och nu när vi har energi och möjligheter. Att vänta och sätta vår tillit till en messias som ska frälsa oss från våra problem är sällan effektivt. Men i de fall som det handlar om behov av effektivare samarbete kan det ju såklart finnas behov av att ta in extern kompetens, men det är något helt annat än att vänta på frälsaren! Då är det bara att ringa ;)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *