Poster med etikett ‘Barn’

Bidragsportfölj

9 december 2011

På en fika häromdan satt vi och diskuterade bidrag, insamling av pengar och vilka man ska skänka till och vad som är viktigast. Ifjol hade vi en insamling på kontoret och alla fick rösta på vilken organisation och vilket syfte som pengarna skulle gå till. Det var antingen Unicef – Pennor och skrivböcker eller Clowner utan gränser. Diskussionerna var intressanta. Skulle vi välja att ge barn möjligheter att gå i skola och lära sig, eller skulle vi välja att låta barn som har det svårt få något annat tänka på en stund med hjälp av en clown. Problemet är att hur man än vänder sig så finns det alltid behov att fylla och det är svårt att veta vad man egentligen ska fokusera på.

Jag tror att det är upp till mig att göra det som känns rätt. Om jag ser till att kontrollera organisationen som jag skänker till så är det ju inte fel att ge till sjuka barn i Sverige som har det svårt, även om det finns barn i övriga världen som har det värre. Det är ju ingen tävling och ranking i vem som har störst behov, så jag har skapat en bidragsportfölj.

Vi kom in på detta när vi pratade om juletidens många försäljare av bidrag som ringer för att locka till mer gåvor. Jag har haft väldigt svårt att stå emot trots att jag spontant känt att jag ger pengar regelbundet och att jag inte hade lust att ge pengar över telefon. Därför satte jag mig ner och gick igenom familjens bidrag, sammanställde dem i en lista och försökte hitta områden som vi tyckte var viktiga. Det visade sig att vi var mer angelägna att stötta dem utanför Sveriges gränser eftersom vi har det väldigt bra i vårt land. Barn kändes väldigt viktigt, och djur och miljö var väldigt naturligt men dessutom lade vi in stöd till kvinnor och andra som utsatts för övergrepp i världen. Vi har alltid gett stödhjälp vid akuta situationer i världen och det fick bli område nummer fyra. Den enkla portföljen kom att se ut så här:

Barn som har det svårt utanför Sverige (45%)
Plan Fadderbarn 18%
Gatubarn 18%
Unicef Världsförälder 9%

Utsatta för våld och övergrepp (27%)
Röda korset mammor 22%
Amnesty 5%

Hjälp vid akuta situationer i världen (17%)
Katastrofhjälp 17%

Djur och miljö (11%)
Späckhuggarfadder 9%
WWF 2%

Ambitionen är att skänka mer än vad Sverige som land ger i bistånd. Enligt Sida nådde Sverige en rekordnivå i bistånd och bidrog med 1,12% av BNI (bruttonationalinkomsten). Se Gapminders visualisering av Svenskt bistånd för Hans Roslings uppfattning om fakta i kontrast till fördomar. Vårt mål har varit att ligga över det här målet och vi ligger på prognos 1,23% av familjens bruttolön för 2011. Det gör att kontakten med försäljare under december blir en helt annan historia. Jag kan med vänliga ord berätta att jag inte är intresserad att hoppa på ett bidrag genom ett enda samtal, och förklarar engagerat vår strategi och portfölj som vi designat utifrån var egna tankar. Det tas alltid emot positivt och jag kan önska telefonförsäljaren lycka till med ett ömsesidigt leende :)

Nu ser jag dock att andelen djur och miljö är låg i förhållande till övriga. När vi gör den årliga revisionen av familjebudgeten för vi ta tag i detta tror jag. Man får ju aldrig vara nöjd ;)

Koncentrationstrick

4 december 2009

Vilket trick jag och Vican kom på igår. Hon satt med mig och Emilia och åt eftermiddagsmellanmål – oboj och pappas nybakta mjuka limpor :) Efter mellis skulle hon göra sin engelskaläxa men hade grymt svårt att koncentrera sig när jag och Emilia satt bredvid och pratade. Hon provade hörselkåpor och musik men inget hjälpte. Då tog jag fram ett anteckningsblock, skrev rubriken Störningar och sen fick hon sätta ett streck varje gång hon blev störd.

Poängen var att hon direkt efter det skulle tillbaka till läxan istället för att delta i det som var upphovet till störningen. Strecket i boken blir bara en bärare för vanan att gå tillbaka till det man höll på med innan man blev störd :) Smart va? På matten idag på skolan blev det femton streck, och sen tillbaka i boken. Jag tror att jag är något stort på spåren här ;)

Någon som har ett liknande eller bättre trick?

Fear is the fundamental of all parenthood

1 april 2009

Så livet kan te sig så olika :) Samma dag som vi på peterA.se gick över 1000 unika ip-träffar på en månad och över 8000 sidvisningar per månad, så satt jag och drack te och såg på Desperate Housewifes! Hur det kan häga ihop vet jag inte alls, men händelserna inträffade samma dag.

Den ena fick mig att jubla, 1000 unika träffar, och fick mig att sikta på än mer med tanke på att besökstrafiken ökar stadigt.

Den andra fick mig att fundera. Gabrielle Solis var hemma med barnen, och skrek på dom om att plocka upp och städa. De vägrade och hänvisade till att de älskade pappa, Carlos, mer :) Snacka om att det gick in i hjärtat på den stackars modern. Förbi trappen där hon sedan satt och grät kom trädgårdsmästaren och frågade hur allt var fatt. Med fast och myndig basröst konstaterade han att Mrs Solis’ båda barn inte var rädda för sin mamma, och det var en stor synd och skam! Han fick uppdraget att gå in och ryta i. Och ni skulle ha sett de stackars barnen! De satte fart och pilade runt och plockade upp sina leksaker och dammsög och vek tvätt och var allmänt skräckslagna för galna gubben. Hans motto var ”Fear is the fundamental of all parenthood” :)

Som sagt, hur det hänger ihop med något av framgångarna på sajten vet jag inte, men det var en hemsk reflektion att göra, just att det är rädsla som ska driva mina barn mot en god uppfostran.

No thanks, mister!

Arne Naess – fascinerande man

26 december 2008

Mitt i julstöket och julmyset och vånda inför PM-skrivningen i sociologin kollade jag på en dokumentär om Arne Naess och hans tyggris. Programmet handlade om professor Naess och hans relation och förhållningssätt till den lilla grisen. För honom var grisen en levande varelse och han var fullkomligt medveten, trots 96 års ålder, om att detta sannolikt skulle betraktas som konstigt. Hans försvar var dels att han gärna blev uppfattad som lite konstig, och dels att det var nyttigt för så kallade vuxna att vara barnsliga. Vi fick följa med honom ut i pulkabacken och upp i en luftballong. Fortfarande med samma nyfikenhet och iver som hos ett litet barn.

Det var ett kort och lite tafatt, möjligen vördnadsfullt och överdrivet allvarligt, program men jag rördes ändå över Arne Naess lugn och saklighet och hans syn på livet.

Han kommenterade små saker som satte sig direkt hos mig; ”Det är det enkla som är det intressanta” är rätt spännande ord från en man som professerade som 27-åring och som skrivit otaliga böcker i komplexa ämnen. Men vi har det med på jobbet och jag strävar efter det själv, det enkla är det sköna.

Men så där värst enkel är jag väl inte själv :)

Vilse i skogen med bristande förståelse

14 september 2008

Märkligt, men igår blev jag ett eget exempel på det jag mässar om :) Hela familjen var ute i skogen i trakterna kring Långskog. Det var ingen älgjakt i det området och vädret var vackert och luften var klar och ren. Vi hade hittat en hel del gula kantareller och stämningen var på topp. Det var läge för oss att dra oss tillbaka till bilen för att duka fram lite fika och ladda batterierna inför lingonplockningen :)

Då säger familjen att vi ska dra oss ner längs skogsmaskinvägen. Men det var åt helt fel håll, och jag undrade hur dom tänkte, och med en prakfull arrogans tänkte jag så smått att det var bra tur att de hade mig med som kunde leda dem rätt :) Jag gick igenom vår väg genom skogen och bekräftade med bilder i huvudet att vi kommit över ett krön och borde gå tillbaka åt höger för att komma till bilen. Jag tog upp kompassen (och tänkte bevisa vägen eftersom jag försöker lära tjejerna orientering och kompass) för att se hur illa de tänkt gå. Då såg jag att den pekade helt fel! Det var nästan 180 grader snett och där norrpilen borde vara pekade söderpilen stolt!? Min första tanke, och skratta gärna med mig nu, var att dissa kompassen och jag undrade vad det kunde vara för lokalt magnetiskt fenomen som gjorde att kompassen uppförde sig så konstigt!? Mycket märkligt. Det gick till och med så långt att jag sände en tanke till orienterarna som vågade lita på kompassen i ur och skur, och hur farligt ute de måste vara ;)

Men för att inte skrämma familjen och kanske hitta en kantarellsväng ännu längre in i skogen, så följde jag med neröver. Ju längre ner för branten vi kom desto mer fick insikten om att jag hade helt fel starkare och starkare tag i mig. Jag hörde mig själv kommentera fastlåstheten när man befinner sig i sin egen förståelseruta, och hur svårt det är att acceptera signaler från utsidan som hotar att stjälpa den egna uppfattningen. Hur än alla indikationer – lutningen på berget, familjens övertygelse, solens position bakom molnen samt kompassens överdrivna tydlighet – pekade åt ett håll, var jag envist övertygad om att bilen var åt ett annat håll. När jag passerade en rotvälta jag sett tidigare på väg upp blev alla misstankar och farhågor ett faktum.

Jag hade haft helfel, tokfel, nåt vansinnigt sjukt fel :) Det var tur att inte familjen tog någon notis om min tvekan, annars hade vi hamnat i Malungen innan vi kommit fram till en väg ;)

Nåja, som jag säger till tjejerna, det är inte hur mycket fel man gör som avgör, det är hur mycket lärdom man drar av varje misstag. Så mina läror är 1) alltid alltid och åter alltid räkna med kompassen och 2) det här blir ett skojigt exempel till Sundsvall 42 på hur fast vi människor kan vara i vår uppfattning och hur starkt vi slår vakt om den rådande världsbilden och hur svårt det är att ändra på ståndpunkter när det är flera minnen (hur vi kom dit, hur det sett ut när jag varit där innan, hur jag lyckats hitta rätt förut) och värdegrunder (jag har ett gott lokalsinne, jag är van att vara ute i skog och mark och anser mig som en friluftsmänniska, jag har alltid rätt) som spelar in.

Det är väl ändå ingen som känner igen sig?

Här har man alltid med sig

19 mars 2008

Sexåringen packar ikväll inför fjällresan över påsk. Hon överträffar sig alltid, och hon förvånar ständigt oss i omgivningen. Ikväll fick jag mer vatten på kvarn om hennes behov av att ha med sig knasiga saker på resorna. När vi åkte till USA 2005 hittade vi en thailändsk trägroda som man kunde spela på, och då lät den som en kväkande groda, i hennes väska :) Hon hade med en tuta som hon fått på ett födelsedagskalas och en massa andra, för oss vuxna, knasiga saker. Sedan dess har hon haft med de mest fascinerande grejer.

Till sportlovsresan stoppade hon ner hela väggkalendern :) Den satte hon upp på väggen i ”sitt” sovrum så att hon kunde ha samma rutin där som hemma. Varje morgon kollar hon namnsdag, och varje kväll kryssar hon över dagen som varit. Det gjorde hon i Klövsjö också.

Den här gången fick naturligtvis kalendern följa med, och hon tog med samma älvan-bok som vi läste ut på sportlovsresan :D På det sättet kan hon sannolikt känna igen sig, och kanske det är så att hon känner trygghet i det när hon är på annan ort, bor i annat hus och sover i annan säng. Då ska hon ju såklart få ha med sig dessa grejer!

Och är det inte så vi vuxna gör också. Vi har barnen i plånboken, som bakgrund på mobilen. Vi sätter upp bilden på katten på jobbet. Den där sunkiga musmattan jag fick av barnbarnet, min plats i fikarummet, handskarna som det gått hål på men som ändå… och så där håller vi på. För att inte tala om alla dessa äckliga kaffekoppar, mystofflor eller otvättade tangentbord som vi fattar tycke för så till den milda grad att de måste följa med oss i ur och skur och år från år… vi är precis likadana ju :)

Smart tänkt killen, oj vad det finns positiva saker i dig ;)

Ambition och krav

21 februari 2008

Efter en vecka med egen sjukdom så är jag inne i en vecka med barnens sjukdom. Det gick inte bättre än att Victoria tog vid när Emilia blev frisk, så nu är det VAB-pussel på hög nivå hela den här veckan, och sannolikt delar av nästa vecka.

Vad är det då som spelar in i samtalen hemma om hur vi ska fördela frånvaron från jobbet? Eller…jag menar närvaron med mina sjuka barn ;) Hur konstigt det kan vara att jag alltid mäter mig och min framgång i termer av hur väl det går på jobbet! Varför känner jag inte samma press att försöka samla timmar och resultat i arbetet med familjen? Nåt är konstigt i resonemanget här…

När jag dessutom tittar på kraven som ställs på mig i jobbet så visar det sig att det är jag själv som är den allra största slavdrivaren av mig! Det är alltid mina nivåer som gäller. Jag sätter alltid upp högre krav på mig själv än vad andra gör. Jag blir mer sällan nöjd över mina resultat än vad andra blir. Jag driver mig själv hårt framåt, laddat med misstron på min egen kompetens. Det är rätt destruktivt. Nej, inte bara rätt destruktivt, det är ju farligt på lång sikt, för det är alltför sällan som jag firar segrar i mitt liv. Jag kommer att gå missnöjd genom alla triumfer och till slut bli en sur, gammal bitter gubbe :) Nej, det vill jag ju inte.

Jag bestämmer mig härmed för att fira segern av att dels ha varit hemma när jag var sjuk (!), rätt bedömning där grabben!, och dels för att ha varit hemma med barnen dessa halvdagar, och dessutom ägnat tid med dem när jag varit hemma, snyggt prioriterat pappan! Jag har fileat apelsin, klyftat äpple, värmt vatten till varm saft och pysslat om.
Däremot kan jag förbättra mig när det gäller kraven på mig i arbetet. Jag sitter ju ändå och arbetar när jag är hemma, jag flyttar arbetstid till kvällstid och helgtid när veckan pajar… Men jag gör trots allt ett tillräckligt bra arbete för att vara nöjd även där. Det går alltid att göra bättre, men med dessa förutsättningar så gör jag det bra. Bra Peter, klapp på axeln, du är ihärdig och sliter. Bra jobbat ;D

Nja, något ihåligt låter det, men va fasen, med ett par hundra såna affirmationer så tror jag säkert på mig själv :)
ps. Du undrar säkert, var tar han hand om sig själv nånstans? Jo, den frågan är ju helt relevant, och här finns delar av svaret för den här platsen på petera.se är mitt, här frossar jag i mig själv och mina tankar och upplevelser. Jag var dessutom upp 04:20 imorse för att se månförmörkelsen. Jag hade laddat kamerabatteriet, plockat på 70-200:an och kopplat på 2x-convertern för att få brännviddsförlängning, ställt in manuell förinställning, ISO på 400 för snabb slutartid på en snabbrörlig måne men med tillräckligt låga brusnivåer. Jag hade tagit fram stativet och förberett allt inför 51 minuters nattfoto. Men när väckarn ringde och jag var upp så var det mulet. Jag såg en rödaktig måne bakom molnen men nåt fotoobjekt var det ju inte, så jag gick och la mig istället. Nöjd över att ha haft 30 sekunder för mig själv, och för att jag försökt. Bra jobbat fotografen!

Pappan om sin 7-åring om Maslow

20 februari 2007
Och det intressanta är om vi tolkar min smarta 7-årings tankar till yrkeslivet. Vilka beteenden finns inom oss på de lägre stegen i trappan som hindrar oss från att effektivt göra det vi ska, från att genomföra de förändringar vi behöver och från att nå de mål vi måste. Om relationer med andra människor påverkar oss starkt som hon beskriver så kommer bindningar mellan arbetskamrater, deltagare i en grupp, deltagare i projekt att vara mycket starka – kanske starkare än de aktiviteter som behöver utföras för att nå egna behov kring prestation eller självförverkligande.
Men var tar traditionell förändringsledning sin utgångspunkt? Ja, inte är det i relationerna mellan människorna. Det är ett som är säkert! Det är alldeles för lätt att hoppa rakt in i förändringens konkreta och visuellt förmedlingsbara skepnader. Organisation hit, och process dit och roll åt nåt annat håll. Men väldigt sällan i temer av ni som ska arbeta på annan sätt, med andra människor i andra grupper. Eller det som är etter värre, att ni ska tillhöra olika grupper, och det samtidigt. Ni ska orka hålla identiteter med flera grupper och vara lojala med dessa på samma gång. Som att spjälka sina gener och ha dubbla familjer. Hrm, ja det finns ju människor som gillar det med, men i min värld är de inte i majoritet.
Så för att få en lyckad förändring till stånd, börja i det mest grundläggande behovet av dom alla, hjärtat :) Hon är smart min dotter, men det har jag väl redan sagt.

Min 7-åring om Maslow

20 februari 2007

Kvällens middag, bara jag och min 7-åriga dotter. Efter att ha sett hur hon och hennes kompisar agerat i slalombacken under frilutftsdagen idag väcktes en tanke om hur hon reflekterar över vänskap. Jag började fråga lite om vad som är viktigast för oss människor. Hon svarar ”hjärtat” väldigt snabbt, och mycket självklart. Som förvånad pappa kunde jag bara bekräfta det hon sagt, att visst, hjärtat är nog det viktigaste vi har, utan det skulle vi dö. Samma sak gäller ju för magen och hjärnan och lungorna och hela kroppen, utan den skulle vi inte finnas. Vi startade där och hon tyckte att det var kul.
Men utöver kroppen då, vad är viktigast då, fortsatte jag. Ett lika snabbt svar studsade över bordet, ”mat och vatten, för utan det dör man”. Och det är ju naturligtvis också klokt svarat, även om det klassiska testet med apungen och två mammor, en mjuk och en ståltrådig, visar på vissa konflikter i beteendet. Men jag höll med, och håller fortfarande med, att det är ett grundläggande fysiologiskt krav att vi ska ha mat och vatten.
Steg 2 var avklarad. Så hur få in kompisarna som jag ville utforska hennes relation till? Jag fortsatte fråga och nu blev det svårare och inte lika lätt. Hon svarade att ”hus” var nästa sak man måste ha. När jag snabbt frågade om det fanns fler viktiga saker så nämnde hon ”humor, för det är viktigt med humor”. Jag insåg återigen att barn är små genin allihop, särskilt mina barn. Resonemanget gled iväg mot området humor, och hur humor uppstår och när det uppstår. Efter lite sökande efter olika situationer där man skrattar kom vi båda fram till att humor blir till med andra människor. Humor är svårt att ha på egen hand. Att prutta ensam i skogen är ju inte så där väldans skoj, men att prutta när en kompis går bredvid, det kan vara hysteriskt roligt, allrahelst om kompisen lyckas prutta tillbaka!
Sammanfattningen av det sista resonemanget blev att människor, så som kompisar och familj är viktigare än hus och bostad. Det är viktigare att ha människor man tycker om runt omkring sig än att ha ett hus att bo i, för det är bättre att vara ute i skogen och hjälpas åt än att sitta ensam i ett hus utlämnad åt sig själv.
Det var vid den här punkten i samtalet som hon blev trött och insåg att klockan var över sex och att Bolibompa börjat, och idag var det ”Allt eller inget” och nåt annat som var viktigare än pappa och djupa samtal om Maslows behovstrappa. Vilket skulle bevisas :)

Detta resonerat fram av en vuxen liten sjuåring som strax innan blivit avgrundsjupt ledsen för att lillasyster fick äta middag hos en kompis. Tänk vad världen kan förundra ibland. Tänk vad de små kan lära oss stora, så ofta.