Poster med etikett ‘Beteende’

Jag vaknade arbetslös

20 december 2013

Det var en märklig känsla i magen i morse. Efter en andra natt med märkliga drömmar och lite för lite sömn vaknade jag som arbetslös. Otroligt, jag har inget jobb! Torsdagen var sista dagen på Frontwalker. Det var nästan på dagen fyra år sedan jag började på det som då var IT-arkitekterna. Kontoret på Metropol var spartanskt men fullt funktionellt, allrahelst efter inköpet av stolar så vi slapp sitta på flyttkartonger;) Under fyra år rekryterade vi underbara människor, samarbetade med andra häftiga företag och jag fick chansen att arbeta i väldigt spännande uppdrag. En Kund- och kanalstrategi på CSN, ledarskapsutbildning på Bwin i Stockholm, arbete med minskat uppgiftslämnande på Bolagsverket, flera program i The Human Element, många olika workshoppar, förändringsledning med ADKAR och PM3 på SPV och det sista, nästan mest krävande uppdraget var som vikarierande ekonomichef på SPV. Vi lyckades också skapa en skön stämning och en fin omtänksam kultur på kontoret i Sundsvall och det är med ett sting av saknad som jag tänker tillbaka. Hela företaget var fullt av många inspirerande människor som hjälpt mig att utvecklas. Både i min yrkesroll och som människa. Samtidigt är framtiden så full av ljus och hopp och nya roliga utmaningar att det med råge väger över. Och det som är så fantastiskt. Är att i mellanrummet mellan det som varit och det som kommer att bli. Blir allt så starkt och känslosamt. Jag känner att jag har en närvarande tillgång till historiens mörka och ljusa samtidigt som jag öppet och sårbart förmår utforska framtiden utan kontroll. Jag är här och nu. Full av liv.

Startdag 2013-106-IMG_1092-20131220-1920px

Och idag har det verkligen varit hektiskt. För mig och för Johan och för Niklas. Tre lystna entreprenörer, företagare, partners. Tidig morgon med utbildning och demonstration av ekonomisystem, snabbt till arbetsförmedlingen för att se om vi kan få starta-eget-bidrag, tillbaka till Ernst&Young och Nordea i en spiral för att kicka igång aktiebolaget och mitt uppe i det en lunch med mina partners och ett besök på Telia för att fixa telefoner. Och den fysiska rörelsen, promenaderna genom stenstan, ger en underbar energi. Det är dessutom väldigt skönt att det finns så mycket spännande som vi vill göra i vårt nya företag så att känslan av att inte ha full kontroll på processen inte skrämmer för mycket. Men gradvis under dagen har mer och mer klarnat så att vi nu när dagen är över äntligen har ett företag registrerat, banktjänster startade, ansökan till starta-eget-bidrag inskickat och en lunch-skål utbringad för framtida framgångar.

Och tänk vilka fantastiska människor vi mött under dagen. Markus och Micke och Christer på EY, Lars-Åke på Arbetsförmedlingen, Julia på Telia och Peter och Helena på Nordea. Och dessutom har vi mött glada öppna okända människor, trevliga fina kollegor och dessutom några nyfikna potentiella kunder som vi mött på stan när vi gått fram och tillbaka.

Så det är med en skön känsla i magen som jag tar julledigt. Tre månaders lagrad energi har fått sitt enorma vulkaniska utlopp under en enda intensiv dag. Nu är det bara resten kvar… och vi behöver lokaler och möbler och uppdrag och smarta trevliga konsulter och samarbetspartners och lite interna processer och lite styrdokument och lite wordmallar och lite konkurrensklausuler och… eller nej, vi skippar det där med konkurrensklausuler. Vi vill uppmuntra och stimulera och bryta gränser. Inte spärra, hindra och skapa en känsla av instängdhet. Vi tror på den inre styrkan i sociala relationer jämfört med de yttre drivkrafterna i monetära relationer.

Och jag kommer osökt att tänka på ett inlägg jag skrev strax innan jag började på Frontwalker i juli 2009:

Visste du det – Beteende #1

Allt det här är omedvetet för oss. Forskning har visat styrkan i det undermedvetna och att det räcker att arbeta med texter som handlar om antingen socialt hjälpande [sociala relationer] eller avlönat arbete [monetära relationer] för att vårt beteende ska påverkas. De i undersökningarna som arbetade med texter som innehöll meningar om pengar och löner [monetära relationer] arbetade generellt sätt mindre effektivt än de som arbetade med socialt relaterade texter [sociala relationer]. Fascinerande :)

Det är dessutom fascinerande träffsäkert hur det beskriver en bärande idé för vårt nya företag och den verksamhet som vi vill skapa och de tjänster som vi vill sälja och leverera. Både inåt företaget med alla oss anställda och utåt med alla kunder och samarbetspartners.

Det här kommer att bli så kul…

Reflektioner på olika nivåer

16 maj 2011

Under förra veckan var jag med och genomförde ett antal workshops och utbildningar hos några olika kunder på IT-Arkitekterna. Det var som alltid spännande att få ta del av människors tankar och känslor, deras rädslor och utveckling i grupp :) Med rätt facilitering går det ganska snabbt att påbörja färden mot öppenhet och lyssnande. Med lite bilder till incheckningen går det dessutom framåt med den kreativa och associativa processen. Det var väldigt skilda syften med förra veckans uppdrag. Det var dock väldigt liknande utveckling i grupperna oavsett om det var ett teoretiskt hållet utbildningstillfälle med upplevelser och lärande i fokus, eller om det var ett konkret materialfokuserat tillfälle att ta del av förstudiematerial med åtföljande knådning och synpunktning. Ju längre dagen gick desto starkare kraft, mer positiva känslor och desto öppnare engagemang :D

Men, jag reflekterade över en speciell sak vid flera tillfällen. Vi har ibland/ofta/jämt svårt att reflektera. För mig som reflekterar hela tiden är det lite svårt att förstå. Jag har svårt att stanna kvar i själva sakfrågan, och hamnar alltid i funderingar om vad som pågår, varför då, och vem då. Jag reflekterar också över mig, mitt deltagande och vad det beror på att jag sitter och reflekterar just nu ;) På frågan ”Hur känns det i din kropp just nu?” kom ofta svaren ”Vi kom inte någon vart under övningen.” vilket är ett udda svar på den frågan :) De som berättade om det som hänt i termer av ”Jag satt mest tyst” eller ”Jag blev så jävla arg” är lite närmre det som händer i kroppen, men är ändå historisk i sin reflektion. Vi ville veta hur det kändes i kroppen just nu, efter en praktisk övning, efter en stunds egen betänketid.

Det här fick mig att börja fundera. Mitt kategoriserande jag, den sida av mig som jag håller på att göra upp med just nu, såg flera olika perspektiv. Dels är det svårt att skilja mellan historiskt-nutid, där jag hellre berättar om det som hänt än det som sker just nu. Kanske det har att göra med vad som är lättast för mig att hitta tankar om. Det är inte alltid uppenbart att jag hittar rätt fokus i vi eller dom, jag eller du. Att reflektera över vad andra har gjort är ibland lättare när ämnet är känsligt och skrämmande. Till sist har vi väldigt svårt att hitta rätt mellan nivåerna agerande, beteende, inre känslor och tankar. Frågan ”Hur känns det i dig nu?” besvaras ganska ofta med ”Jag tycker att det gick bra” eller ”Vi kom ju fram till ett resultat” eftersom det verkar vara lättare att berätta om det som hänt. Dessutom, när vi är under press, eller när vi känner oss osäkra och utsatta, då blir detta än mer tydligt. Vi får svårare att flexa in andra beteenden utan använder oss av det vi har som vår naturliga profil. Vi visar också upp försvarsmekanismer som kan göra att vi blir extra känslokalla, känslosamma, inåtvända, beskyllande eller annat spännande.

Och nu skiljer det här sig mellan indivder också såklart. Vissa har lättare att hämta känslor än andra. Vi är säkert programmerade sen födsel och uppväxt att ha koll på våra handlingar, vårt beteende eller våra känslor på väldigt olika sätt. Den här veckan kanske det var många som var händelsepräglade och det påverkade vårta reflektioner. Men oavsett vilka preferenser vi har, så finns det styrkor med att kunna reflektera från olika perspektiv, och därför behöver vi bli effektivare på detta. Både som workshopledare och deltagare.

Därför känns det viktigt att hitta ett mer effektivt sätt att reflektera, och kanske vi till och med skulle behöva träna mer. En utbildning kanske :)

Skvaller som ett verktyg i organisationen

12 maj 2011

Jag hinner inte skriva så mycket, men vill ändå skicka mig en hälsning. Just nu kör vi två konsulter från IT-Arkitekterna workshop med en gäng sköna specialister från CSN. De har varit grymma i engagemanget och tyckt och frågat massor under dagen. Vi är en halvtimme från avslut och jag står och väntar in gruppen för redovisning av sista grupparbetet. Jag undrar för mig själv om allt detta beror på incheckningen och presentationen vi gjorde med mina fotografier eller om det bara är rätt personer på rätt plats ;)

Vi har pratat om behovet av samverkan, kommunikation och hur man i en myndighet når hög rättssäkerhet genom att skapa tydliga riktlinjer och ett enhetligt arbete på alla kontor och enheter. Det är ju inte helt enkelt när antalet handläggare kan räknas i hundratal. Dessutom innebär ju den pågående automatiseringen att de manuellt hanterade ärendena blir mer och mer komplexa, vilket blir svårare och svårare att styra med checklistor, regler och riktlinjer. Vi hade en kort diskussion om barns utveckling till socialt fungerande människor. Vi lär oss ett komplext beteende utan att dagligen kika i dokument och söka stöd. Hur kommer det sig, och hur klarar vi av att följa med förändringar i samhället utan att det skrivs och kommuniceras tydligt från cheferna? :) Bortsett från lagar så är ju mycket väldigt otydligt, men vi utvecklas ju som grupp ändå och tar efter varandra i väldigt många områden.

Jag tror att det handlar om en kombination av härmning och skvaller. Vi tar efter människor i vår omgivning, och vi skvallrar om vad vi gör och vad andra gjort. Utifrån reaktioner på det vi skvallrar om märker vi om mottagaren tycker att det vi beskrivit och skvallrat om är acceptabelt eller förkastlig. Så lär vi oss att gå mot rött ljus, men att inte elda på tomten :) Det är okej att ljuga, men inte om allvarliga saker… och mycket mer.

Tänk om vi kan använda skvaller i organisationen för att skapa ett utvecklande och normerande beteende som sprider sig i de kontaktkanaler som alla nätverk upprättat…? Coolt :D

Att paketera en produkt

13 april 2011

Jag är inne i en period av flexning just nu. Jag som älskar att vara abstrakt, mönstersökande och associativ märker att jag flexar över till producerande, planerande och konkret. Det är inte riktigt jag, men när jag märker att dessa egenskaper behövs i en viss situation brukar jag känna ett behov av att fylla ut med dessa egenskaper. Det är ju inte så att jag är dålig på att producera, hey, jag skapar mängder med tankar, dokument, upplevelser, insikter mm. Inte heller är jag dålig på att planera och strukturera upp arbete. Det är bara det att jag inte gillar det som min främsta syssla : I uppdraget på Bolagsverket som jag deltar i just nu, och i organisationen på IT-Arkitekterna behöver jag flexa in lite andra färdigheter så just nu är jag inne i en flexande period där jag producerar och planerar och konkretiserar ;)

På köpet följer annat med. Jag har börjat sammanställa delar av bloggen för att se hur jag kan utnyttja den på ett mer fokuserat sätt. Jag började ju för fyra år sedan med att skriva offentlig dagbok för att samla på alla tankar jag får, drivet av rädslan att jag skulle glömma bort :) Redan då använde jag tekniska hjälpmedel för att stötta mina kognitiva processer, men det fattade jag ju inte då, lilla pyret… Jag har också skrivit krönikor på coachbranschen.se fotograferat och fått publicerat i dagspress bilder och referat från tävlingar. Jag har producerat fler bilder till min workshop-samling som växer och blir större, och jag har lånat ut bilderna till andra vid fyra-fem tillfällen också. Alla gånger med fantastiskt resultat! Det är grymt att få höra hur andra associerat till mina bilder; ”Jag upplever mig som en boj, ensam i havet. Det är vågigt och kallt. Jag håller allt uppe och fastsatt.” eller ”Det är kaos och oordning, och en massa fåglar, kanske änder, och de kämpar febrilt för att slita åt sig bitar av något som är kastat i vattnet, jag tror att det är en brödbit. Och det är jag som är brödbiten.”. Det är ganska mäktigt.

Just nu utreder jag hur jag skulle kunna paketera bilderna i ett format som går att distribuera och sälja. Det är ju lite pyssel med det, men samtidigt kul att bidra med något som är så enormt kreativt och kraftfullt. Idén jag har just nu är att ta fram 50 bilder som vykort i A5-storlek. Bilder som visar olika typer av miljöer, med olika färger, och Platons alla fyra element, med levande och icke levande ting osv. Allt för att ge så många associationsmöjligheter hos deltagarna. Kanske det kan följa med någon form av instruktion :) Hur gör man när man är kreativ. Eller kanske boken The Cambridge Handbook of Creativity får åka med som en flört med den akademiska världen ;D

Någon som är intresserad?

Outlook: Sön 20.30: Det här gör jag bra

20 mars 2011

Varje söndag 20.30 plingar det till i telefonen och datorn. Jag har en bokning med mig själv där jag förväntar mig att fortsätta att fylla på ett dokument jag skriver på. Dokumentet innehåller en massa saker som jag gör bra :) Jag började med det under terapi hösten 2009 och har sporadiskt fortsatt.

Syftet var att jag skulle komma bort från det ständiga självkritiserandet, och istället uppskatta mina prestationer mer :) Det fungerade väl inte på en gång, men när jag nu ser tillbaka ett och ett halvt år är jag mer nöjd med både mina prestationer och mitt beteende! Mina affirmationer har smittat och nu tror jag på mig själv när jag ger mig beröm ;) Jag accepterar mig själv mer, och det gör att jag tycker om mig själv bättre.

Det senare har dessutom gjort att jag gillar min omvärld mer och jag har märkt att jag retar mig mindre på skitsaker än vad jag gjort förut. Jag ger mig fasen på att det har med spegelneuroner att göra, för jag tycker att världen tycker om mig mer också ;D

Hjärnan endast en deltagare

7 februari 2011

Jag som alltid satt min hjärna i första rummet. Den har alltid stått ut som något speciellt och högt värderat hos mig. Jag har märkt konstiga effekter av LCHF-dieter och känt att jag inte funkat och att hjärnan inte fått sin energi. Såna dagar är jag inte mig själv, det är svart i skallen och jag funkar inte, varken på möten eller för mig själv. Jag har skrattat åt historien som rövhålet som kroppens chef, och det ologiska i den liknelsen. Kom igen, hjärnan är ju the shit. Det är därför jag nu läser kognition. För att förstå.

Döm om min förvåning när jag hugger tag i en cool bok för att starta tredje delkursen i detta läsårs kognitionsstudier. Det är Developing through relationships av Alan Fogel.  Titeln lockar ju till fantasieggande tankar om hur vi utvecklas genom de relationer vi har i livet, från nyfödd till pensionär. Boken börjar också där, i det nyfödda barnets första trevande steg att lära sig beteenden som fungerar i den kultur hon föddes i. Fogel ställer upp spännande frågor om kulturen som definierar kommunikationen i en relation. Kommunikationen baseras på det beteende som vi lärt oss genom åren, ett beteende som har sina rötter i kulturen som vi lever i. Den kultur som alltså ska institutionaliseras i den lille människan genom kommunikationen, som ju i sig alltså är en produkt av kulturen som… Hehe, ja ni hör ju själva hur oändligt detta loopar :) I just love it! Så där knasigt och svårt fortsätter boken…

Men så kommer jag till avsnittet om system, där Fogel vill visa oss att relationer och den medföljande kommunikationen inte följer regler eller förutbestämda lagar. Vi skapar detta tillsammans, as we speak. Han kallar det för co-regulation och går ut på att vi testar oss fram till ett gemensamt kommunikationsmönster. När jag vill avsluta telefonsamtalet börjar jag sammanfatta, höja röstläget, lägga in ”Ja, men då säger vi så…”. Min samtalspartner väljer hur mycket vikt han vill lägga vid de signaler jag sänder och vi dansar verbalt mot nya omtag i samtalet och handskakningssteg mot ett avslutat samtal. Det följer inga givna regler utan beror på ämnet, vilka som talar och när detta sker samt en massa andra variabler.

För att förklara detta lägger alltså Fogel in begreppet system, och jag köper det fullt ut. Hey, jag myntade fabeln om gnuer och krokodiler som inte kan förstås genom ett separationistiskt synsätt utan endast genom ett systemiskt, om än kanske väl förenklat. Men för att beskriva detta system detroniserar han fullkomligt hjärnans position i människan! I ett mänskligt system, menar han, är hjärnan endast en del av helheten. Med systemet upphör hjärnans och hjärtats tyranni över kroppen. I och med detta blir det fysiska hem som dessa två huserar i en viktig del i helheten där kropp, emotioner och tankar är en lika stark tre-enighet som fysik, kemi och biologi :)

I det historiska perspektivet är människan är inte längre slav under en kung eller en gud och kroppen är inte längre slav under hjärnan. Men å andra sidan, det visste ju Foucault på sin tid ;)

Vi är roliga vi människor

12 december 2009

Fantastiskt roligt att studera oss människor. Jag är på slalomläger i Vemdalen och har sett samma fenomen vid två tillfällen ikväll. Vid middagen satte vi oss vid ett bord, jag menar vi är över 100 personer, med människor vi bott med på Kåbdalislägret. Kul att prata mer med dom var känslan. Bordet fylldes på och platser reserverades för andra som ännu inte kommit. När bordet var fullt började de längst ut på kanten att ställa fram fler stolar så att fler skulle få plats. Det är ju synd om inte han kan sitta med oss, och hon, också dom två… Det var ju uppenbart att alla de som vi kring bordet kände skulle få plats på hörnet, men ändå försökte vi med trolleriet :) Märkligt, men ganska gulligt ;)

Senare, efter maten, uppstod samma scenario i baren. När vi kom dit satt redan ett gäng på 8-10 personer i sköna fotöljer och avspisade något gott i genomskinliga glas. Vårt gäng hittade en oockuperad samling fotöljer som vi  sköt dit, och utökade den ring de redan byggt. Vi fortsatte att bredda ringen tills den var så stor att det var svårt att höra någon annan än den som satt närmast till vänster och höger :) Syftet att alla skulle vara med innebar att färre kunde prata med färre, och därför hade vi mindre kontakt än vad som vore fallet med fler subgrupper som satt för sig själva :) Märkligt, men sett utifrån ganska gulligt ;)

Jag blev lite nyfiken på anledningen till vårt beteende. Varför vill vi utöka gruppen hela tiden, och varför är vi rädda för att det ska vara fler smågrupper? Kan det ha att göra med en naturlig drivkraft bakom samhällstillväxt, och att vi alltid blir starkare ju fler vi är. Samtidigt så blir vi ju så specialiserade av makrobyggen, se både Weber och Marx fast på olika sätt, så det blir rätt tråkigt att vara en liten osynlig del av det stora.

Är annars väldigt glad över dagen. Den bästa skiddagen den här säsongen. Klart väder med blå himmel, ingen snö men en minusgrad som gav perfekt underlag. Glada människor och skön åkning, både i bana och fritt. Se själv…

Vemdalen

Och annars då?

22 september 2009

Tackar som frågar. Synd att klaga.

Jag fick en kommentar på Kapp Ahl förra veckan. Kapp Ahl :) Du verkar ha mycket att göra. Din blogg är ju död! Det stämmer precis det. Just nu är det ruggigt att göra. Det har dessutom varit ruggigt mycket tänka på och känna över utöver allt att praktiskt göra. Märkligt, men jag har för en gångs skull sovit bra under en stressperiod. Annars har jag legat vaken och vaknat tidigt och grunnat och tänkt, ja nästan förjagats av grubblerier. Så ikke denna gång. Däremot har jag gått ner i vikt, sover massor men är trött ändå och den regelbundna löpningen ger ingen effekt i motion. Jag äter som en häst för att ge kropp och hjärna energi och jag sover som en gris för att ha krafter till dagens mödor.

Vi organiserar om :) Två nivåer samtidigt också. Jag är dessutom sedan en period tillbaka ensam chef på kontoret, så arbetsbördan är minst dubbelt så stor som den varit tidigare, och nu med all förändring som en gräddklick på smultronglassen ;) Som i alla omorganisationer så hamnar vi i olika beteendemönster, och ingen går orörd igenom. Det är rätt kul att se, i de stunder jag orkar reflektera, och jag är mitt uppe i det. Stressad, svårt att tänka strategiskt, otroligt rädd om min tid. Och så rädd om min tid att jag ibland reagerat för hårt när jag hamnat i fel möte där ingen behövde just mig :) Och ändå försöker jag göra mig tillgänglig för alla som behöver, trots att mitt beteende kanske signalerar något helt annat. Jo, det var min reaktion det :) Jag ser andra som blir nybekymrade över urgamla problem, roller som slutar fungera trots att inget ännu hänt, rykten som sprids snabbare än vinden och, kanske mest imponerande, en väldigt stark empati mellan alla som påverkas.

Men nu har jag orkat. Jag har uppdaterat den gamla bilden här ovan. En skön höstblid med vackra färger. Rött och grönt i symbios och konflikt. Hösten i ett nötskal :) Två komplementfärger som existerar i starka mönster på var och vartannat träd. Bilden är höstfärger bredvid en liten sjö ovanför Fatmomakke tagen nu i höstas i sambdn med en fiskeresa.

Jag har startat en ny termin i sociologi, och läser nu Sociologi Gr (B). Lite kärvt att starta mitt uppe i omorg, men eftersom det handlar om min vardag så är det ändå hanterbart att plugga samtidigt. Första temat handlade om Bourdieu och hans teorier om fält och kapital och habitus. Enormt fascinerande. Han har förskat på amatörfotografer och hur fotograferande och fotografier spelar en viktig roll i familjebildningen och sammanhållningen inom släkt och vänkrets :) Snacka om självmål. Eller straffspark. Fotografiet är en symbol för familjen, kring vilken medlemmarna integreras och bekräftar varandra och familjen som enhet. Ritualerna är viktiga, från dopbilder (detta hämtat från Frankrike 1920-1960) till konfirmation till bröllop. Att delta på dessa bilder är obligatoriskt, att neka är en skymf. Att vara med är ett välkomnande och ett bekräftande av att tillhöra gruppen. Amatörfotografens främsta uppgift är att bekräfta och stärka dessa band mellan alla dessa människor. Jag som trodde att jag gjorde det för att det är roligt att få fina bilder ;)
    Kopplingen till jobbet är uppenbar och smärtsamt vacker. Vi genomförde ett projekt där vi fotograferade alla oss anställda. Bilderna sammanställdes till en bok, till vilken alla ombads skriva något som representerade dem. Därefter tryckte vi boken och delade ut en till alla anställda. Bilderna skrev vi ut på små kort som vi satt upp på kontoret. Dels i sammanfattande form, men också i projekt/grupp-form på en stor tavla mitt i landskapet. Snacka om landskapsfotografi ;)
    Vi har varit lite dåliga på att följa upp detta på slutet men grundidén är genial och ger enorma effekter. Vi har lyckats skapa en sammanhållning och ett enkelt begrepp av vilka VI är. Vi definieras av en mängd attribut och symboler. Bilderna och boken, kontoret, redovisning av ekonomi och verksamhet, kultur och beteende mm. Alla dessa attribut skapar och bekräftar oss som grupp och gör att vår bild av tillvaron blir tydlig. Det blir tryggt och självklart vilka jag tillhör. De vet vem jag är och jag vet vem de är.
    Det närmaste jag kommer är ”lagret” på Försäkringskassan som var en unik grupp under en unik tid. Jag gjorde musunderlägg speciella för oss, och vi hade egna namnbrickor osv. Allt för att definiera och särskilja och bekräfta. Stark integration och tydliga gränser.

Ibland för tydliga och för starka, men det är en helt annan sak :o)

Visste du det – Beteende #2 – Havandeskapskärlek

13 augusti 2009

Efter en sommar med korsord som varit alltför lätta (ha) och lös- och hårdkokta deckare av alla de slag kom jag således hem och råkade på den här coola boken på nattduksbordet; (O)logiskt:varför smarta människor fattar irrationella beslut av Dan Ariely. Jag var trött efter en långkörning och tidig jobbmorgon men återigen förhäpnade mig denna bok :) Jag läste ett kapitel innan jag skulle sova, och den lät mig sedan ligga vaken en stund för att tänka igenom det jag nyss läst.

Vi människor har, enligt Ariely, en synnerligen märkligt stark kärlek till de saker som vi äger, och den gör att vi värderar våra ägodelar högre än de som inte äger dem. Det gör bland annat att vi vill ha mer för vår bil än vad andra är beredda att ge för den, att vi tror att vi kan sälja huset för mer än det är värt osv. Det är ju lätt att tolka detta som affektionsvärde och att de prylar jag äger betyder mer än bara pengar, men i boken beskrivs exempel som visar att det inte alls handlar om att jag värderar den spruckna krukan med farmors aska högre än antikhandlaren. Ariely berättar om ett experiment på ett universitet där de lottade ut basketbiljetter till studenter. Alla dessa studenter fick satsa mycket tid och kraft för att ens få delta i utlottningen så det var endast de mest engagerade basketentusiasterna som till slut drog lott. Det borde innebära att alla värderade en basketmatch någotsånär lika. Åtminstone borde fördelningen av intresse spridas jämnt mellan de som fick biljett och de som inte fick biljett. Det som framkom var dock att de som hade biljetter krävde ett över tio gånger högre belopp för att släppa sina biljetter än de som inte fått några biljetter var villiga att lägga ut för att köpa. Om försökspersonerna agerat rationellt hade de gjort statistiskt sett liknande beräkningar och landat på liknande belopp, men nu påverkades de kraftigt av huruvida de hade en biljett eller inte. Att förlora en ägodel smärtar och kräver en större kompensation alltså :)

Tänk er in vilka situationer det här kan innebära på jobbet och livet i övrigt - Nu har jag den här arbetsplatsen, och jag vill inte byta den mot någon annan. Jag får för mig att det här är den absolut bästa platsen på kontoret ;) Där har vi kanske en del av problemen med många av flyttarna på våra arbetsplatser. Nej, det där är mormors plats, hon brukar alltid sitta där!

Jag läste parallellt med detta om delaktighet och medarbetarinflytande. Tanken om ägarskapet slog mig även i det fallet - Det är jag som är chefen och jag har fått den här makten, vilken jag har lärt mig att älska. Den släpper jag inte ifrån mig frivilligt. Att kalla till arbetsplatsträffar, arbeta med delaktighet, delat ledarskap m.m. är omöjligt om vi inte lyckas locka våra chefer till att frivilligt släppa ifrån sig det de äger :) Vilket inte är så lätt alltså. Detsamma gäller ju åsikter och uppfattningar om sakers tillstånd. Hur en verksamhet fungerar, vad som är effektivt i ett arbetsmoment, hur jag ska bete mig i dessa situationer – alla är de uppfattningar och förståelser som jag bär på, och jag har ofta fascinerats vilken kraft vi människor lägger ner för att undvika att ändra åsikt, eller byta vana :) Med Arielys perspektiv får vi ytterligare en beskrivning av orsaker bakom.

Den enda situation som motsäger teorin (!) är äktenskapet :) Det borde ju vara så att en man älskar sin kvinna mer och mer, och en kvinna älskar sin man mer och mer (eller i kanske helt andra konstellationer eftersom jag inte är inrotad i en gammaldags gendersexualitet :) ju längre de lever tillsammans, och därför borde vägra att släppa taget om varandra ;) Eller är det på grund av kärleken till havandet av något som gör att så många trots allt är fortsatt gifta ;)

Visste du det – Beteende #1

13 juli 2009

Jag har sedan julafton sporadisk men periodiskt läst en otroligt fascinerande men rejält omfattande bok. Den heter (O)logiskt:varför smarta människor fattar irrationella beslut av Dan Ariely, och handlar om hur vi påverkas som människor oavsett vi märker det eller ej. Den har förbluffat mig i mängder av situationer, när jag upplevt att de teorier jag läst om i boken väldigt ofta stämmer med verkligheten.

När vi interagerar i samhällets olika skeden påverkas vi av både sociala och marknadsmässiga normer. Vad är det som driver oss att göra saker, att arbeta och att hjälpa andra? Vissa av oss säger att vi inte drivs av pengar utan att vi söker utveckling och duktiga arbetskamrater, som att det skulle vara dåligt att vara intresserad av pengar. Andra säger att de drivs av pengar, av monetära värden och ekonomisk bekräftelse, och menar att dom som söker bra arbetsförhållanden har dubbelmoral.

För de flesta av oss gäller dock det faktum att även om vi upplever att vi drivs av annat än begäret efter pengar så skulle vi knappast arbeta gratis :) och de som drivs av högre lön och större bonus hjälper sannolikt till när kompisen vill låna stegen. Och detta utan att ta ut hyra ;) Det är inte så enkelt att vi människor är av den ena eller andra sorten, utan vi måste förstå att vi alla har båda sidrona i oss. Vi påverkas av både sociala och monetära relationer.

En av områdena som Ariely behandlar i boken är just det här märkliga att det ibland är okej med betalning och pengar, som lön eller betalning för en vara, men ibland är det rent förkastligt, som ett tack för hjälpen som övergår i betalning till exempel. Du tackar knappast din bäste kompis med pengar för att han var toastmaster på ditt bröllop :) En flaska whiskey, yep, det är helt okej och kanske helt rätt, men en hundring? Nej, det är nog för lite, det bör vara minst en femhundring. Låt oss tänka efter på riktigt, och räkna ut priset på en toastmasterroll. Jag har ju själv varit det vid några tillfällen, och det är ärofyllt och jäkligt skoj, men oj vad det tar tid. Jag med min överambition har ofta lagt ner massor av tid för att få till ett bra flöde av aktiviteter och talare under kvällen. Våndats och slitit med lite humoristiska inslag som kan tas fram om, ja ni vet, stämningen och energin dalar ;) Det har nog tagit 40-60 timmar innan kalaset ens börjat, och sen får man nog räkna med en heldag vid själva festögonblicket och räkna dubbelt för obekväm arbetstid. Så en betalning mot timme skulle bli väldigt kostsam, men eftersom det inte är därför jag ställer upp är frågan egentligen helt irrelevant. Jag gör det som en schysst tjänst för en vän jag gillar och där hjälpen är som ett klister som gör att vänskapen håller :) Pengar skulle likt aceton lösa upp detta snabbt, och att ens föra pengar på tal är att korsa gränsen och kan allvarligt ändra relationen för lång tid. När jag får hjälp med tapetseringen och ommålningen betalar ju inte heller jag med pengar utan tackar för hjälpen på annat sätt.

Ariely visar också att vetskapen om att jag kommer att få betalt för ett visst arbete påverkar min arbetsinsats.  jämför med social feedback. Tack gåva pengar.

Relationen på jobbet, mellan arbetsgivare och arbetstagare, är också styrt av sociala och ekonomiska relationer. För hundra år sedan fick vi betalt per timme och vi arbetade i fabriken våra tio eller tolv timmar per dag. Det har för många övergått till betalning per månad och fri arbetstid oavsett var du befinner dig. Den direkta ekonomiska kopplingen har blivit lite lösare. Samtidigt som vi ställer upp med mer hjälp till våra arbetsgivare så ställer arbetsgivaren upp med mer stöd. Visst är lagreglerat som hjälp att vara ledig med sjuka barn, annat är företagsunikt som kontorsdagis eller sjukvårdsförsäkringar. Bortanför det rent ekonomiska ligger en social aspekt som är superviktig! Du hjälper oss, och vi hjälper dig. Dessa sociala normer är väldigt starka. Att bygga något tillsammans och känna hur vi arbetar gemensamt med ett mål som inte inehåller pengar är mycket starkare än stora löneförhöjningar eller övertidsersättning. Pengar är ofta det dyraste sättet att motivera människor. Det viktiga är dock att verkligen se till att det sociala perspektivet ger de fördelar eller tjänster som de anställda förväntar sig. Om de känner sig sviken av en arbetsgivare som inte ställer upp i samma grad som de gjort, ruineras förtroendet och blir svårt, för att inte säga helt omöjligt, att åter bygga upp! Men med rätt samarbete och tjänster och gentjänster behövs inte samma höga löner eller andra pengaorienterade förmåner, även om de naturligtvis fortsätter att vara viktiga :)

Allt det här är omedvetet för oss. Forskning har visat styrkan i det undermedvetna och att det räcker att arbeta med texter som handlar om antingen socialt hjälpande eller avlönat arbete för att vårt beteende ska påverkas. De i undersökningarna som arbetade med texter som innehöll meningar om pengar och löner arbetade generellt sätt mindre effektivt än de som arbetade med socialt relaterade texter. Fascinerande :)