Poster med etikett ‘Bok’

Passion för klassisk musik

25 augusti 2011

Passion är ett häftigt ord, och lite för sällan använt. När jag var liten använde jag det för att uttrycka min smak för Apotekarnes passionsfruktsläsk som var en märklig blandning av olika smaker. Lite liknande skärpa som vissa citrusläsk, men ändå mjuk och rund som jag på senare år hittat i mango och förvisso även i ananas. Även om den senare är alldeles för översköljande av kletig och med en konsistens som är konsekvent med smaken :P

Jag läste en liten artikel i DN på flyget. Den var skriven av Martin Nyström och handlade om Klassiska revolutioner – Utforskandet av det inre. Jag tror inte att jag läst den om jag vetat att den handlade om klassisk musik och nedtramp i historien, men eftersom jag missförstod rubriken så läste jag den ändå, och vilken tur det var! Skribenten lyckades med få ord förmedla en passion för sitt ämne som var så stark att jag blev intresserad av, jag till och med kände ett behov av, att lyssna på Mozarts Pianosonat i c-moll för att se om jag kan förstå :) Hans sätt att uttrycka sig i texten var ledigt men ändå kompetent, det var komplicerat men ändå lättillgängligt och han lyckades få orden att spelas upp på ett sätt som gick att jämföra med den musik som han recenserade! På det sättet var det en rekursiv upplevelse utöver det vanliga. På ett flyg en tidig morgon. Naturligtvis gick jag ju igång på hans sätt att analysera Mozarts verk och kompositörens bakomliggande tankar. Jag har ju i ett tidigare inlägg beskrivit min kärlek till Gödel-Escher-Bach An Eeternal Golden Braid, skriven av Douglas Hofstadter, som också diskuterar strukturer, om än i ett annan perspektiv. Där Hofstadter analyserar Bach diskuterar Nyström i just denna artikel Mozart, men båda kryper under skinnet och hittar mönster i det jag bara upplever som vackert, och jag kände att jag skulle vilja förstå klassisk musik på det sättet. Att inte bara gråta till Albinonis Adagio i G-moll (eller är det verkligen Albinonis verk) eller att kunna nynna Dans i de saligas ängder…eller för den delen uppfyllas av bilder och musik i Fantasias Pomp and circumstance med Kalle Anka (apropå Fantasia 2000 så läs boken Off the Record Guide to Walt Disney’s Fantasia 2000);D Så jaa, det skulle vara häftigt att dyka djupt ner och förstå dess innersta väsen.

Men nu är det ju sån jag är, jag vill ju dyka djupt ner i det innersta väsendet i allt jag hoppar på. Det är ju det som är passion. Att kunna gå in i något fullständigt och helhjärtat. Jag är inte alltid så tålmodig, och lämnar ofta intresseområden efter något eller några år, men jag låter mig alltid uppfyllas av mina intressen. Så på samma sätt som Martin Nyström liderligt beskriver den klassiska musikens utveckling är jag just nu på väg ner i löpningens märkliga värld :) Jag fattar inte hur det gick till, men jag tror att jag sökt efter förståelse och kunnat se min utveckling genom några snabba feedbackloopar. Efter tre års joggning med samma upplägg, 4:30 jogg och 0:30 promenad, bytte jag strategi och började springa med 180 steg i minuten. Det tror jag innebar att jag såg möjligheter att utforska löpningen och dess regelverk. På kort tid började jag springa snabbare, och jag orkade springa längre,och driven av framgången och behovet av att förstå har jag börjat läsa och testa :) Kanske det börjar närma sig passion…

Att ge upp och komma igen

1 juni 2011

Sitter i bilen på väg söderut och reflekterar en smula. Jag är rätt dålig på att göra praktiska saker i bilen, jag menar mentala praktiska saker ;) Jag kan inte lösa problem eller klura ut svåra saker. Jag slappnar av och låter kroppen gå på automatik och fokusera fullt på körningen, så får den omedvetna reflektionen ske i bakgrunden. Det poppar dock upp mängder av tankar och funderingar i huvudet just nu. Jag tror att det beror på att jag har multipla uppdrag just nu och att det sker rätt mycket bakom ridån i skallen även när jag inte är aktiv i arbetsuppgifter i just det uppdraget. Det tär faktiskt lite på krafterna att switcha fokus så ofta. Dessutom har mina kollegor också häftiga uppdrag så att jag blir indragen i dessa också eftersom vi på IT-Arkitekterna försöker arbeta mycket med kollegiala bollplank, och det är så intressant att man lätt försvinner in i ett annat uppdrag och dess utmaningar och lärdomar :)

Ibland lyckas jag ha heldagsfokus, som idag när vi kör andra teamets andra dag i förändringsprogrammet på spelbolaget, men andra dagar blir det byten flera gånger varje dag och det är svårare. Jag har ju lätt att hoppa mellan, vilket ju är en baksida hos en av alla mina svagheter, nämligen att jag har så svårt att stanna kvar tillräckligt länge i olika områden. Jag är ju så rädd att inte hinna med allt det andra…innan det är för sent ;) Det gör samtidigt att jag snabbt kan context-switcha mellan fokusområden också.

I ett av uppdragen har vi passerat trattfasen när vi arbetat för att förstå syfte och mål och vilka förutsättningar vi har. Vi är nu mitt uppe i kartläggning och har börjat skapa resultatet så smått. Mitt i den mest hektiska snurren är det dock lätt att bli fartblind och tycka att det inte händer något och att vi står stilla :) För ett tag sedan hade vi ett möte som handlade om just detta. Vart har vi kommit, hur går det för oss… och det visade sig när vi gick igenom vårt arbete och vårt resultat att vi till och med låg lite före tidtabell. I ett utredningsuppdrag är det svårare att beräkna upparbetningsfaktorn på artefakterna än i utvecklingsuppdrag och det var denna fälla vi fastnat i. När vi tog ett steg tillbaka, fick lite distans och reflekterade över läget så återfick vi känslan av att ha övertag mot tiden :)

Efter det har jag sett på världen med dessa vi-ger-upp-ögon och haft både observationer och samtal som handlat om svårigheterna att ha en objektivt reflekterad helhetssyn på det uppdrag man sitter i. Det finns kopplingar till Barbara Rogoff som studerat kulturell utveckling och som i boken The Cultural Nature of Human Development beskriver detta som the insiders dilemma. Inne i en kulturell grupp har vi inte förmågan att se de fenomen och attribut som präglar vår grupp! Som svensk medelålders man är det svårt, ibland omöjligt, att kunna förstå vad en ung kvinna från Afganistan skulle tycka vara anmärkningsvärt med det liv jag lever och det beteende jag för mig med. Det är av naturliga skäl en utmaning. Hur ska jag veta vad som är generellt mänskligt och vad som är egenskaper hos ett samhälle som delar kultur? Det går ju inte. På samma sätt är det svårt att leva mitt uppe i ett förändringsprojekt och samtidigt ha distansen att se den progress som sker.

Då behöver vi backa ut och få hjälp att reflektera över uppdraget. Hur går arbetet med kartläggningar, dokument, modeller? Hur drivs projektet, hur effektiva är vi och hur sker samverkan med externa intressenter? Hur mår vi projektdeltagare, hur trygga är vi i gruppen och hur fungerar vårt samarbete internt och externt?

Det här är mitt bidrag till att formalisera en löpande handledning för förändringsledare. Den syftar till att dra oss ur våra uppdrag för att få distans och för att reflektera från en position utanför den situation som vi arbetar med. Så att vi kan ge upp och komma igen i en trygg och utvecklande miljö ;)

Jag fick ett mejl

21 april 2011

För någon vecka sedan fick jag ett mejl med en märklig fråga. Via LinkedIn utmanades jag av frågan ”Jag är på jakt efter en text, ca 1/3 A4-sida, som ska vara ytterligt svårläst och nästintill obegriplig. Du råkar inte ha samlat på nåt sånt och vill dela med dig?” :) Först blev jag fundersam. Varför ställs frågan till mig. Är jag känd för att samla på svårlästa texter? Sen blev jag irriterad. Är det jag som ska ha skrivit texten som ska vara obegriplig?

Efter några mejlväxlingar fick jag förstå att det var texter av andra författare och att jag hade ett intresse för svåra ämnen och därför skulle kunna ha kommit över och kommit ihåg någon sådan av allt jag läst. Phjuhh :)

Det blev dock inte lättare för det. Jag började leta efter dokument jag fått i jobbet. Jag grävde bland rapporter jag laddat hem i utbildningar i sociologi och kognition. Jag scannade av bokhyllan för att se om jag hade något riktigt tufft att bita i. För några år sedan skulle jag nog ha tagit ett stycke ur Sandberg och Targamas Ledning och förståelse. Den är både bra och svårtillgänglig. Nu fastnade jag däremot för Simians, Cyborgs, and Women: The Reinvention of Nature av Donna Haraway. Jag läste den i B-kursen i sociologi ifjol och det var en fantastisk bok. Det var som ett gott vin som behöver lagras och sedan luftas för att ges rätt förutsättningar. Första gången jag läste var det tjocktätt med obegripliga ord och meningar. Andra gången gick det in lite kunskaper. När jag läser den igen kommer den att vara som en god lagrad ost :)

Jag hittade dessutom ett av de fräckaste och svåraste kapitlen på nätet. Haraway har skrivit en hel del artiklar om feminism och social utveckling och dessa paketerade hon sedan till boken Simians, Cyborgs and Women. Denna artikel publicerades 1988 i Feminist Studies och blev i boken kapitel nio och hette Situated Knowledges: The Science Question in Feminism and the Privilege of Partial Perspective. Hon gillar ord vilket jag också uppskattar. Min engelska hänger dock inte riktigt med alla gånger. En skön mening som visar hur hon vrider på orden är

Some of us tried to stay sane in these disassembled and dissembling times by holding out for a feminist version of objectivity.

Hon gillar, precis som jag, långa bisatsfyllda meningar och vänder och vrider på texten så att den flyter runt som en meandertät fjälljokk, som i

So, I think my problem, and ‘our’ problem, is how to have simultaneously an account of radical historical contingency for all knowledge claims and knowing subjects, a critical practice for recognizing our own ‘semiotic technologies’ for making meanings, and a no-nonsense commitment to faithful accounts of a ‘real’ world, one that can be partially shared and that is friendly to earthwide projects of finite freedom, adequate material abundance, modest meaning in suffering, and limited happiness.

Artikeln jag bidrog med skulle användas i en utbildningssituation och exemplifiera hur vi kan exkludera och inkludera andra människor med sitt sätt att kommunicera. Jag som funderat på andra aspekter av röd och grön zon fick genast något nytt att fundera på. Sättet att kommunicera kan också påverka :)

Mejla mer. Det här var ju roligt :)

Shantaram – jag är redan fast

20 april 2011

Jag började läsa en ny roman i veckan – Shantaram av David Roberts. Den är på nästan 1000 sidor så den har legat och väntat medan jag läst Paganinikontraktet. I veckan som gått började läsa, för att försöka hitta en lucka mellan jobb och plugg och slalomslipning å ena sidan och sömn och sovande å andra sidan. Jag behöver skapa ett litet andrum där anden och tanken kan fly från vardagen och lockas in i fantasin på väg mot drömmen :)

Och jag kan bara säga, Shantaram here I come! Jag är fast och måste skriva klart det här för att få komma tillbaka till Bombay och den välskrivna texten och de sköna miljöerna. Jag gillar ordbildningarna som översättaren lyckats få till av Roberts orginaltext. Blir nästan sugen att läsa den på engelska för att se hur den fungerar då. Jag menar, känn på en mening som Rösten är mer än hälften av kärleken eller den bruna röken från elden bara var en viskning om förstörelse.  Det är poesi i romanform ;D Boken handlar om Roberts, som rymt från… ähh… läs den själv. det är den värd! Nu hoppas jag på riktigt dåligt fjällväder i påsk så att jag får stanna inne och läsa ;)

Nej, måste gå och läsa lite…

Pragmatisk eller perfekt

18 april 2011

Världen är inte svart eller vit. Den är inte på eller av. Tyvärr är den inte heller noll eller ett… Det senare en besk insikt för mig som är binärt uppvuxen och kan alla binära tal i sömnen upp till 1111 – 1111 1111 – 1111 1111 :) Jag har dock mer och mer utvecklas mot att vara en kvant, att kunna vara både ett och noll samtidigt! På vanlig svenska kallas det för velighet eller svårt att fatta beslut, men jag ser det som en unik förmåga att ha alla alternativ öppna samtidigt. Det här blir intressant i all utveckling eftersom ambitionen att göra ett bra resultat, att nå perfektion ofta kan överskugga och ta över det pragmatiska arbetet med insatser och åtgärder. Jag har sett många exempel på grupper som fastnat i perfektionsfällan. De vill komma fram till en exakt formulering, och att alla i gruppen ska kunna stå bakom den. Vissa tror att de ska kunna producera det ultimata budskapet, den optimala modellen eller den vackraste koden, och att det ska kunna förstås av alla! Ju fler komponenter som ska produceras och ju fler deltagare som hjälps åt i processen, desto mer komplexa situationer uppstår :)

Därför är jag så glad att vi lyckades göra tvärtom :) Förra veckan började vi arbeta med en modell som Susan Wheelanhar tagit fram och beskrivit i Att skapa effektiva team : en handledning för ledare och medlemmar. Det som är intressant med den är inte området eller uppdelningen, för jag har en del tankar och synpunkter på det. Nej, det som lockar är det pragmatiska förhållningssättet som den lättlästa boken förmedlar och som vi anammat i användandet.

Istället för att göra den teoretiska djupdykningen först startade vi med arbete i gruppen. Ofta vill vi chefer och ledare kunna så mycket innan vi vågar ta första steget. Vi vill kunna modeller och arbetssätt för att kunna hantera det som skapas på möten, och för att ha svaren på allas frågor. Det är lätt att ha högt behov av kompetens. Men nu körde vi ett första möte en förmiddag där vi analyserade en första enkät som gav några indikationer på hur vi har det :) Jag hackade ihop 32 frågor i en enkel excel-matris och samlade ihop de tolv svaren på ett väldigt enkelt sätt för att få en samlad bild utifrån de olika frågor och områden som Susan Wheelan tycker är viktiga. Därefter fick gruppen arbeta med tolkning av ord och begrepp tillsammans i mötet.

Svaren på vad som menas med ”grupp” och ”innovation” blev gruppens uppgift att beskriva. Det var en bra anknytning till enkätens och arbetsmötets kärnfråga: Hur kan vi som grupp använda oss av modell och enkätsvar för att bli det företag som vi vill vara? Det är stor skillnad att använda ett verktyg när vi funderar på vilken nytta vi vill ha ut, mot att använda ett verktyg för att någon annan bestämt att vi ska använda det! Att det var en medarbetarenkät var inget vi pratade om även om det var en klockren sådan. Av någon anledning andas ordet medarbetarenkät toppstyrd och delaktighetslös årsupprepad gruppuppgift som aldrig gett något utbyte ;)

Så hellre vårt verktyg för förbättring!

Hellre pragmatisk än perfekt ;)

Att paketera en produkt

13 april 2011

Jag är inne i en period av flexning just nu. Jag som älskar att vara abstrakt, mönstersökande och associativ märker att jag flexar över till producerande, planerande och konkret. Det är inte riktigt jag, men när jag märker att dessa egenskaper behövs i en viss situation brukar jag känna ett behov av att fylla ut med dessa egenskaper. Det är ju inte så att jag är dålig på att producera, hey, jag skapar mängder med tankar, dokument, upplevelser, insikter mm. Inte heller är jag dålig på att planera och strukturera upp arbete. Det är bara det att jag inte gillar det som min främsta syssla : I uppdraget på Bolagsverket som jag deltar i just nu, och i organisationen på IT-Arkitekterna behöver jag flexa in lite andra färdigheter så just nu är jag inne i en flexande period där jag producerar och planerar och konkretiserar ;)

På köpet följer annat med. Jag har börjat sammanställa delar av bloggen för att se hur jag kan utnyttja den på ett mer fokuserat sätt. Jag började ju för fyra år sedan med att skriva offentlig dagbok för att samla på alla tankar jag får, drivet av rädslan att jag skulle glömma bort :) Redan då använde jag tekniska hjälpmedel för att stötta mina kognitiva processer, men det fattade jag ju inte då, lilla pyret… Jag har också skrivit krönikor på coachbranschen.se fotograferat och fått publicerat i dagspress bilder och referat från tävlingar. Jag har producerat fler bilder till min workshop-samling som växer och blir större, och jag har lånat ut bilderna till andra vid fyra-fem tillfällen också. Alla gånger med fantastiskt resultat! Det är grymt att få höra hur andra associerat till mina bilder; ”Jag upplever mig som en boj, ensam i havet. Det är vågigt och kallt. Jag håller allt uppe och fastsatt.” eller ”Det är kaos och oordning, och en massa fåglar, kanske änder, och de kämpar febrilt för att slita åt sig bitar av något som är kastat i vattnet, jag tror att det är en brödbit. Och det är jag som är brödbiten.”. Det är ganska mäktigt.

Just nu utreder jag hur jag skulle kunna paketera bilderna i ett format som går att distribuera och sälja. Det är ju lite pyssel med det, men samtidigt kul att bidra med något som är så enormt kreativt och kraftfullt. Idén jag har just nu är att ta fram 50 bilder som vykort i A5-storlek. Bilder som visar olika typer av miljöer, med olika färger, och Platons alla fyra element, med levande och icke levande ting osv. Allt för att ge så många associationsmöjligheter hos deltagarna. Kanske det kan följa med någon form av instruktion :) Hur gör man när man är kreativ. Eller kanske boken The Cambridge Handbook of Creativity får åka med som en flört med den akademiska världen ;D

Någon som är intresserad?

Vi är alla en del av samma hjärna

11 april 2011

Tänk om vi skulle se oss som en del av samma hjärna :) Tänk om alla verktyg vi använder, penna och papper, almanacka, iPad osv, är hjälpmedel integrerade i denna enorma hjärna! Hur skulle vi se på relationer, samarbete och prylar? Skulle utvecklingen av IT-lösningar genomföras på annat sätt? Skulle processbeskrivningar fylla andra behov? Jag har inte tänkt tanke fullt ut, men håller på att överge uppfattningen om att vi alla är enskilda varelser som kommunicerar genom input och output, vilket tolkas och uträknas av våra enskilda hjärnor. Jag kan nu se tankeprocesser som sträcker sig över flera individer på samma gång, där vi tillsammans skapar minnen och hjälps åt att lösa problem som mer tyder på ett tätt samarbete och integration än enkla regler för informationsutbyte :)

När systemteorier blandas med situerad kognition föds magiska ting! Jag har börjat läsa i The Cambridge Handbook of Situated Cognition i sista delkursen för våren. Det är en samling kapitel som på olika sätt beskriver situerad kognition. Situerad betyder en massa saker, bland annat att man ser kognitiva processer som distribuerade dvs. tanke- och känsloprocesser ses i större sammanhang med fler individer involverade och med omgivningen som en viktig påverkande faktor. Kroppen är en viktig del till skillnad från traditionell syn på kognition som en rent mental process, och vi kan använda oss av externa verktyg för att förklara kognitiva fenomen, t.ex. hur vi använder miniräknare, anteckningsblock, påminnelsefunktioner i telefonen eller än mer fascinerande Googles roll för minneshanteringen ;)

Systemteorierna lägger till ytterligare en aspekt, kognitiva system. Jag är inte längre det enda studieobjektet :) Det går att bygga hela system av så kallade kognitiva agenter som kan studeras tillsammans. Ett mötesrum kan för en stund ses som ett system som kan studeras utifrån kreativitet, problemlösning och kollektivt minne. Coolt! Vi hjälps ju åt, det känner jag instinktivt när jag sitter där på mötet. Men att vi också har kollektiva minnen som skapas i en gemensam process när vi återkallar det, det hade jag inte tänkt på! Jag bär på mängder av fragment av upplevelser jag haft. Du bär på dina fragment, och när vi börjar prata om den specifika händelsen hjälps vi åt att fylla i våra luckor för att komma fram till den rätta minnesbilden, men också den som vi kan vara överens om. Undersökningar har visat att jag själv minns mindre än en grupp. Gruppen tillsammans minns mer än varje individ enskilt, men också mindre än summan av varje individs minnen ;D När vi sätter oss tillsammans skapar vi alltså något nytt, och framkallar alltså inte bara några fast etsade minnesbilder som kan existera opåverkade.

Och detta exempel är bara minnen, tänk när jag fattar hur vi gör för att lösa problem, kreera nya idéer och fördjupa relationer! I systemet som består av individ, eller grupp eller hel organisation. Då blir det tryck i den kollektiva hjärnan… :)

Jag gör allt för mitt kommande jag

23 mars 2011

Stumbling on HappinessBörjade läsa ytterligare en spännande bok ikväll. Efter att ha ätit, hittat igen Vican och lagom curlingaktigt sett till att hon började en process för att komma i säng och tjuvkikande fått en lektion i skidslipning av Martin…så satte jag mig för att jobba. Märkligt nog fick jag upp en bok när jag fiskade efter laddkabeln till laptopen. Det var Stumbling on Happiness av Daniel Gilbert. Det var ett tips som jag fick på kursen i The Human Element (THE) jag gick för några veckor sedan. Medan datorn kom tillbaka från hibernateläget passade jag på att läsa förordet och inledningen. Det var mindblowing!!

Shouldn’t we know the tastes, preferences, needs, and desires of the people we will be next year – or at least later this afternoon? Shouldn’t we understand our future selves well enough to shape their lives – to find careers and lovers whom they will cherish, to buy slipcovers for the sofa that they will treasure for years to come?

Why do they criticize our choice of romantic partners, second-guess our strategies for professional advancement, and pay good money to remove the tattoos that we paid good money to get? Why do they experience regret and relief when they think about us, rather than pride and appreciation?

Kort sagt, vi lever våra liv för att uppfylla behoven och kraven hos de jag som vi kommer att vara i framtiden. Vi avsätter pengar i pensionsfonder för att den vi är om trettio år ska kunna ha det skönt och ha ett gott liv. Vi avstår godisbiten för att vi tror att vi om en kort framtid kommer att tacka oss själva för den uppoffringen ;)

Det kopplar direkt till mina tankar om livscykelperspektivet på självet :D Boken är ingen självhjälpsbok, utan handlar om varför vi har så svårt att förstå de människor vi är på väg att bli, hur vi kan fantisera fram den framtid vi är på väg att bygga och hur den framtiden kommer att uppskattas. Den tangerar innehållet i THE men sätter dess teorier i ett livsperspektiv. Vem kommer jag att vara imorgon, och vad kommer jag att uppskatta då. Vad behöver jag göra idag för att det ska uppfyllas.

Det är som att vi är vår egen beställare i de utvecklingsinsatser som ska skapa den nya versionen av oss själva, och att detta sker inom ramarna för vår egen livscykel där vi förvaktar våra jag och vårt själv :D

Vem är jag? Varning för kognitivt virus!

28 februari 2011

Jag har nyss läst Developing through relationships igen för att skriva en seminarieuppgift om kulturens roll för social interaktion och kognition. Alan Fogel är riktigt bra och jag har fått nya insikter om relationer och utveckling av självet i samma kaliber som jag fått om förståelse när jag läst Targamas och Sandbergs torra men geniala Ledning och förståelse och om pekararitmetik av Kernighan&Ritchies The C Programming Language.

Det som fick mig att haja till rejält ikväll var utvecklingen av vår självinsikt. Genom kommunikation med andra i vår omgivning lär vi oss hur vi tänker och känner och hur vi beter oss tillsammans med andra. Vi lär oss hur andra tänker och känner och hur de beter sig tillsammans med andra. Genom att berätta om oss själva och lyssna på andra utvecklas vår uppfattning om oss och vi utvecklar löpande ett själv. Redan från vår tid som spädbarn fungerar vår interaktion med omgivningen som en spelplan där vårt själv gradvis formas och byggs. Från ett fysiskt omedvetet men gränskänsligt själv till en kognitiv och medveten uppfattning om vem jag är, som jag senare i livet med språkets hjälp dessutom kan kommunicera till andra. Jag kan ju svara på frågan Vem är jag? på många olika sätt.

Jag kan beskriva mig som snygg, lång, mörkhårig, välklädd, men detta är bara fysiska beskrivningar av min kropp och hur andra kan uppleva den. Jag kan beskriva mig som smart, snabb, klok, varmhjärtad, förvirrad, men det ger bara generella beskrivningar som har olika tolkning hos olika åhörare. De är dessutom statiska och visar endast upp en enda sida av mig själv. I mitt inre pågår dock ständigt dialoger mellan Jag och Mig (yes, jag är inte schizofren, läs boken ;) för att tolka tillvaron och utvärdera möjligheter.

Så om jag verkligen vill beskriva mig själv måste jag försöka hämta all den kognitiva kapacitet som är jag, tankar såväl som känslor, i stunden och historiskt. Jag måste sätta ord på alla de interna dialoger och diskussioner och debatter som skapar och skapat mitt ambivalenta jag. Jag måste beskriva alla de val och möjligheter som jag står inför, i varje riktning och varje sekund.

Men. När jag gör detta faller jag ju in i första styckets utveckling av självet. Genom denna beskrivning av mig själv som svar på frågan Vem är jag? kommer jag obevekligen att lära mig massor om mig själv. Dessa lärdomar påverkar då det själv som jag så febrilt försöker förklara och besvara, och jag får börja om från början.

Frågan Vem är jag? är alltså en oändlig loop och kan ses som ett kognitivt virus, och skall aldrig besvaras!

Skall aldrig besvaras!

Första kursen i kognition klar

28 oktober 2010

Vilka lärdomar! Vilka insikter! Vilka sköna tankar jag tänkt under den första kursen i kognition. Läs själv ett stycke ur min sista uppgift, Reflektion över eget lärande:

På samma sätt är allt det jag lärt mig under den här kursen tolkat och format av de aktiverade schemata som byggde upp mina förväntningar inför kursen, och som jag innan vi började beskrev i det första kapitlet. Jag skrev ner dessa förväntningar innan jag visste att detta påbörjade en tolkningsprocess som följt mig genom hela kursen. När jag nu läser kapitlet igen, och skriver dessa rader upptäcker jag plötsligt den röda tråden. Denna röda tråd har intresserat mig för Gärdenfors och teorier om minnen, lärande och modeller, men ignorerat Norman och hans idéer om design och förståelsen av användandet av föremål.
Har jag därmed varit mina egna förväntningars slav, eller har jag bildat mig mina egna uppfattningar? Den frågan tror jag att jag väntar jag med tills jag kompletterat mina högskolemeriter med några poäng i filosofi ;)

Snacka om rekursiva tankar om lärande och förväntningarnas påverkan. Jag har lärt mig massor massor, men just detta sista är ju coolt ur ett workshopperspektiv. Det jag primar din hjärna med tidigt i mötet påverkar och styr tolkningen av dina sinnesintryck vilket påverkar vilken information du sedan tar till dig och hur du lär dig och drar slutsatser. Använt rätt kan detta vara ett verktyg för gruppen att arbeta effektivt.

Tänk dig in i situationen att vi primar gruppen med tankar om aktivt lyssnande, förståelse och inlevelseförmåga. Det jag hör dig säga väcker då inte upp mina egna argument som jag sparat och sugit på så länge. Det gör mig mer intresserad av dina tankar och idéer och får mig att be dig berätta mer istället för att avbryta dig.

Av en händelse tänker jag på Aldous Huxleys Du Sköna Nya Värld ;)