I samband med att jag skrev den sista sammanfattande rapporten i Sociologins A-kurs kom jag i kontakt med boken Vetenskapligt skrivande – kreativa genvägar skriven av Karin Widerberg. Den är egentligen litteratur för B-kursen, men jag läste den ändå för att få lite inspiration, och det gav den verkligen. Med råge. Jag har aldrig haft svårt för att skriva, men drabbas ofta av inspirationsbrist eller ofokus :) Ni känner igen er, man kollar mejlen igen, trots att det var fem minuter sen sist. Man hämtar en kaffe, min mage hatar mej ;) Det här är svårt för mig som gillar att göra nya korta aktiviteter hela tiden. Att sitta under en lång period och göra samma sak är svårt, och att skriva en rapport om ett komplext ämne som jag inte riktigt behärskar, typ sociologi, är supersvårt!

Karin introducerar i boken några tips för att bli en bättre skribent. Ett exempel är igångsättningsskrivande som handlar om att skriva sig fram till en kreativ process. Kombinerar man det med att se skrivandet som ett disciplinerat arbete så har man kommit en bra bit på väg. Efter att ha läst boken, så sågjag  till att skriva oavsett om jag ville eller ej, och trots att jag kände att jag inte visste vad jag skulle skriva om :) Jag skrev och skrev. Skrev mer och lite ytterligare till. Jag flummade fram sida efter sida om vad jag ville få ut av uppsatsen och vad jag tyckte problemen var, och vad jag tyckte var intressant med intersektionalitet och diskriminering. Och det fungerade!

Karin tipsar också om tiden, formen och problemställningen kopplat till skrivandet. Det är ju en bok om att skriva vetenskapligt så hon riktar sig tydligt till studenter och vetenskapligt intresserade. Men boken är lättläst och bra. Jag fick hjälp, och det säger inte lite…för en kille som sällan vågar ta hjälp ;)

Äntligen är sociologin över :) Har hunnit läsa än mer i avslutsboken, och det är välidgt många tänkvärda saker i den. En grej som jag själv känner att jag fuskar med, dock enbart av ren tidsbrist, är förberedelser.  Visste du t.ex. att (Nr3) – En kund som får frågan ”Vill du berätta lite om ert företag?” blir inte särskilt imponerad! Det som var okej på stenåldern, innan vi fick Internet, eftersom det var en smula svårare att få tag i aktuell information, är inte okej på 2000-talet då vi har information at-our-fingertips. Varför ta upp en massa dyrbar tid med att fråga sånt vi kan kolla med en enkel googling!? Skitdåligt, och jag har gjort det själv.

Nej, det bästa är att ta reda på lite fakta innan så att det finns något att prata om, och ställa frågor av typen ”Jag har sett att ni är indelade i affärsområden. Hur arbetar ni för att få dom att samarbeta om de gemensamma målen?” :) Det är så jäkla enkelt, men vi gör det alldeles för sällan. Det är dessutom så att jag har hört kunder berömma och beundra konsulter och säljare som kommit förberedda och intresserade och kunnat jump-starta samtalen från en helt annan nivå än när vi börjar med ”Vill du berätta lite om ert företag?” ;)

Så, visste du det? Det förväntas av dig att du är förberedd och insatt i din kunds verksamhet och utmaningar!

Har läst och funderat mer på hur vi funkar vi människor. Var vi än är så gör vi ju avslut på ett eller annat sätt. Jag har svårare än andra att komma till skott, jag utvärderar tusen gånger fler alternativ än genomsnittssvensken i genomsnitt ;) Men när jag väl bestämt mig, då håller jag sällan fast vi det så där värst länge heller, har inte lusten och tålamodet.

Tålamod har jag med boken jag tjuvläser just nu, en bok om avslutsteknik – 30 sätt att göra affärer.

Visste du t.ex. att (Nr2) – Om det är så att en normal kund köper efter femte avslutsförsöket, dvs att det krävs fem nej innan det blir ett ja, då innebär ju det att vi ska räkna med att få nej ett antal gånger :) Det är en del av spelet att få det där nejet som vi kan få gräva vidare kring.  Många av oss är rädda att bli rejectade, att få ett nej, att bli nobbad. Hey, jag har varit på styrdans, så jag vet :) Men vad skönt det skulle vara om vi kunde räkna med att få fem nej innan det blir ett ja. Då blir ju nejen inte så laddade utan endast en väg fram mot avslut. Vissa blir ingen affär alls, men de flesta så blir det faktiskt en deal.

Det som är ännu mer intressant är ju att vi framstår som mesiga och till och med oproffsiga om vi inte försöker att gå vidare efter det första nejet :) Jag som köpare är ofta lite villrådig, kolla mig i en klädaffär, och jag behöver någon som förföljer mina tankar och farhågor, för att tillsammans med mig hjälpas åt att räta ut alla frågetecken. Att som leverantör då vika undan, i rädsla att få ett nej, är ju inte bara oproffsigt, det är ju dessutom väldigt elakt ;) Vi lämnar ju kunden mitt i steget, ska jag eller ska jag inte.

Vi/jag pratar mycket på jobbet om att vi ska inse att vi uppfattas som, och är, väldigt duktiga. Det innebär att vi inte kan spela ur underläge med våra kunder, utan vi måste förstå att vi är dom som vet hur IT ska bedrivas, och det är vi som kommer med förslagen och det är vi som leverantör som proaktivt (jävla ord) ska leda samarbetet framåt. Det tar några nej innan vi grävt fram alla viktiga beslutskriterier, men när vi lärt oss processen så kan inget stoppa oss :D

Så, visste du det? Ett nej är en naturlig del av en process och du förväntas fortsätta och ligga på :)

Har hajat till en hel del i samband med att jag läser en bok om avslutsteknik – 30 sätt att göra affärer. Korkat att göra det mitt uppe i brinnande effektivisering på jobbet, avslutsplanering hemma, uppsatsskrivning på sociologin och allt annat som händer just nu. Den är dock så intressant, och den handlar om mycket av det vi pratar om på jobbet just nu – att komma till avslut när jag har en säljsituation.

Visste du t.ex. att (Nr1) – De flesta kunder köper efter det femte avslutsförsöket! De initiala försöken att avsluta och få till en affär slutar alltså med obenhörliga NEJ :) Anledningen är att kunden inte vet tillräckligt mycket för att känna sig säker och trygg för att göra ett köp. Det kan ju såklart vara av ointresse, men det intressanta är ju att de allfra flesta köpsituationer ser ut så här. Det blir en massa nej, som vi kan gräva oss vidare genom och om vi lyckas ta reda på vad det är vår blivande affärspartner sitter och grunnar på, är rädd för och vad hon har för behov, då blir vi vinnare ;)

Jag gillar ju SPIN och tänker att vi kör ett samtal som beskriver Situation, och drar i olika Problems och Implications, och landar i Need där vi får kunden att beskriva sina behov och se hur vi kan matcha med ett erbjudande eller en tjänst. Kunden kommer att säga nej, vill fundera, vill konferera osv, och det ger oss en anledning att gå tillbaka och se vad vi missat på vägen. Vad behöver vi kartlägga mer, och vad behöver kunden ytterligare förstå om situationen och lösningen?  Varje gång vi får ett Nej, och gräver vidare så häjs intensiteten och intresset, på vägen mot ett Ja.

Det här vill jag göra en sociologisk studie om, någon gång. Det handlar säkert om en del kunskap, en del trygghet, och mycket relation och tillit och förtroende. Hur många våningar behöver vi åka hiss för att komma fram till ett avslut där vi litar på att vi vill varandra väl i affären?

Så coolt, visste du det? De flesta kunder köper efter det femte avslutsförsöket :)

Detta är en av de böcker jag läst i sociologikursen, och som jag vill rekommendera till alla som är det minsta lilla intresserade av sociologiska frågor: Att tänka sociologiskt [Bauman & May]. Den är skriven av Zygmunt Bauman, en ikon inom sociologin, och redigerad av Tim May. Jag började läsa den innan kursen startade och det gav effekt direkt. I första kapitlet hajade jag till och fick min första aha-upplevelse och sedan rasslade det på :) I bokens inledning ”Den sociologiska disciplinen” väcktes mitt intresse genom Bauman och Mays beskrivningar av sociologi som vetenskap i förhållande till det sunda förnuftet som vi alla bär inom oss. Att vi alla, oavsett om vi är sociloger eller vanliga människor ;) är fast i det sunda förnuft som vi under årens lopp lärt oss och förfinat för att passa in i det gemensamma samhället. I det sunda förnuftet finns mängder av värderingar, principer, avsteg från behov, diplomatiska mekanismer och allt annat som gör vardagen enkel att leva och förstå. För att leva en dag som människa krävs att vi generaliserar, att vi inte ifrågasätter varenda beteende som vi upplever hos våra medmänniskor. Vi behöver förenkla och låta saker vara för att vara effektiva.

Men sociologin är en vetenskap och den, till skillnad från det sunda förnuftet, godtar inga generaliseringar utan kräver ifrågasättande och ett grävande för full förståelse. Den är både verksam i det lilla mikroperspektivet i relationerna mellan oss enskilda individer och i makroperspektivet i samhället och den globala världsordningen. Sociologi som vetenskap använder ett tydligt och gemensamt språk, har gemensamma grundsatser som byggs vidare på och ett sätt att arbeta med och publicera forskningsresultat som liknar all annan vetenskaplig forskning. Detta trots att alla sociologer ändå till viss nivå varje arbetsdag sitter mitt i det sunda förnuft som de samtidigt försöker studera :)

Denna vetenskapliga inledning till trots är boen mycket lättläst och otroligt lätt att förstå. Det finns många exempel och paralleller till vardagens fenomen som gör det lätt att koppla teorierna till det sunda förnuftet. Det är ett sympatiskt drag hos Bauman och May och jag gillar det enkla förhållningssättet.

Läs boken, du kommer att gilla den!

Läste första sidan i en liten smidig skrift med titeln Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet av Johan Asplund. Fascinerande läsning. Där framgår med all tydlighet hur trollen fortsatte sin relation efter det våldsamma slagsmålet i alternativ 1 enligt det tidigare inlägget :)

Trollen var nu värsta ovänner. Nu förhöll det sig så att dom bodde ganska nära varandra, med bara ett risigt lingonris mellan sina stubbar. När de efter dagens svampkrascharvärv drog sig till hemstubben hände det titt som tätt att de gick förbi varandra när de gick för att hämta tvättvatten i den vackra daggkåpan de använde som gemensam brunn. Det gick att se väldigt tydligt att det vilade en orolig konflikt över deras relation. De hade nämligen slutat att hälsa på varandra. Troll har inte särskilt sofistikerade vanor, och är inte så socialt slipade, men de brukar ändå hälsa på varandra när de möts, men det hade dessa två alltså slutat med.

Att sluta hälsa, visar det sig enligt boken, är inte alls så lätt som man kan tro. Det sitter så djupa mekanismer inom oss att det är ett riktigt avancerat uppdrag att genomföra.

Det ena trollet märkte att dess ögonbryn hade en tendens att lyftas vid mötet med det andra trollet. Det kändes inge bra eftersom det ju, som det ju av praxis tolkas i många kulturer, kunde uppfattas som en informell bekräftelse på att det andra trollet blivit sett och att ingen fiendskap finns mellan dem. Det fick ju inte ske! Att låta bli att munnen drar på smilbanden var lite lättare för dessa troll än det är för oss människor, men ändå fanns där ibland en liten ryckning i mungipan hos båda trollen, vilket de försökte undvika till varje pris. Den största nesan uppstod dock när det andra trollet en kväll inte hann hålla i sin hand som ryckte till och nästan formade vad som kunde uppfattas som en hälsning, och strax därpå for ett litet ”hej” pipande och viskande ut genom strupen. Det andra trollet kände sig generad, rodnade och mådde inte alls bra. Fast egentligen spelade det ingen roll för andra kvällar när båda trollen lyckades hämma sina hälsningsreflexer mådde dom ändå dåligt.

Det är inledningen i den här boken, som fortsätter vidare med sociala responsorium och asocial responslöshet :) Vilka begrepp och ämnen ;) De satte namn på betraktelser jag gjort men inte riktigt kunnat förstå eller placera i mitt kunskapsträd!

Det här var verkligen en fantastisk bok att läsa: Giraffspråket – Känslans kommunikation skriven av Anne-Christine Smith! Jag fick den på torsdag kväll före nationaldagsledigheten. Den hängde med hela helgen; i solstolen i trädgården, på filten vid poolen och vid något tillfälle…hrm… även på toaletten :) Jag fick massor av flashbacks från händelser ur mitt liv:

1) Vid ett tillfälle i vintras fick jag frustrerad återkoppling av en kollega i Stockholm. Han sa ”Du har ju förstört mig! Från att ha sagt saker som ‘Så här är det!’ och ‘Ni har fel!’ säger jag numera ‘Jag upplever att…’ eller ‘Det känns som att…’. Jag är inte mig själv längre!”. Det var ju jättekul att höra eftersom jag själv försöker hitta fram till en balans mellan min egen sanning som jag tror på och kan argumentera för, och andras uppfattning om världen som jag vill försöka förstå. Giraffspråket kommenterar det här som att vi alla har en uppfattning om världen, men att ingen av oss kan ha ensamrätt till tolkningen. Dessutom är risken stor att vår tolkning är fel. En tår på en kind kanske inte är för att personen är ledsen utan för att denne hackat lök, eller kanske gått en sväng i regnet :)

2) Vid ett jobbigt fall i fjol då jag blev tvungen att genomföra ett antal korrigerande samtal med en person arbetade jag med mina observationer och det som var fakta och gick att ta på. Jag ställde frågor om mina observationer och känslorna som dom väckte. Det var jättejobbigt men fungerade eftersom jag undvek egna tolkningar och förutfattade meningar. Det gjorde att jag slapp ifrån många svåra situationer som slutar med ”Så var det inte alls, det där är ju bara din tolkning!” och kunde hålla mig lugn även om jag var nervös och spänd som en fiolsträng. Jag kunde beskriva hur jag upplevde situationen och uttrycka tydligt och klart vad jag vile. Vi hade väldigt lite pajkastning, om ens någon alls.

3) När jag arbetar med grupper kring förståelse och förankringsövningar, med det ständiga undersyftet att skapa en större öppenhet mellan deltagarna i gruppen, är upplägget ofta a) görande, seende, lyssnande (Action) för att sedan följas av b) reflektioner i både känsla och tankar i både process och sak (Reflection) för att sedan hämtas hem i c) ett lärande och en förståelse (Learning). I de fall vi arbetar med ledningsfunktioner som vill förankra ett budskap kompletteras ofta de här stegen med vad-behöver-jag-samtal som leder till jag-vill-ha-reflektioner. Ur dessa kommer sen rena aktiviteter och handlingar (Change).

Giraffspråket slog an en massa strängar och är något som jag lever med just nu. Det är inte helt enkelt att applicera men jag tror helhjärtat på mycket av dess grunder. Den börjar med ”En mycket vanlig orsak till konflikter på arbetsplatser är att de inblandade personerna saknar en medvetenhet om att deras tyckanden om andra och tolkningar av orsakssammanhangen är subjektiva och partiella.” som ju klockrent hänger ihop med min egen syn på saken, och som kommit fram i tidigare inlägg och kommentarer :)

En viktig del är den empatiska kommunikationen. Den utgår från att jag dels öppnar mig själv, lägger bort mina tolkningar och fördomar om dig och berättar om mina egna känslor, och dels att jag är intresserad och lyhörd för dina upplevelser och känslor och behov. Om vi kan låta bli att tolka och missförstå varandra och istället vara nyfikna på hur vi känner och vad vi behöver och våga uttrycka det för varandra – då är vi långt fram i vår kommunikation och har stora möjligheter att undvika onödiga fastlåsta konflikter. Enligt Smith är konflikter nödvändiga och dynamiska energiskapare som vi behöver för att testa våra idéer men som inte får stranda på aggressivitetens skär. Därför giraffspråket som kan ta oss förbi och ut på öppet hav ;)

Giraffspråket kräver ärlighet och mod, och (tyvärr för de som anser mig för positiv ;) en hel del positivt seende på andra människor :) Bakom en arg, sur, ledsen eller tvär person finns behov som inte är tillgodosedda, önskningar som aldrig kommit fram och kanske en hel del sanningar som går på tvären med den personens omgivning. Då gäller det för oss att försöka hitta det och förstå den personens situation.

Jag tänker inte berätta om hela teorin, utan ni får gott köpa bokeneller Googla på ordet, men stegen är väldigt enkla och går att börja arbeta med redan nu:
1) Vad jag och du observerar (ser och hör)
2) Hur jag eller du känner
3) Vilka behov jag och du har
4) Mina och dina konkreta önskemål uttryckta på ett positivt sätt

Det är viktigt att tänka i positiva och konstruktiva banor. Istället för att lägga in en massa inte så beskriver jag det jag ser, känner, behöver eller önskar. Genom att köra 1-4 så kommer jag ifrån frestelsen att tolka fel (du är ledsen när det i själva verket är regndroppar), generalisera (du ska då alltid…) eller ramla ner i mina fördomar (kvinnor kan ju inte städa). Jag säger istället det jag ser och hör och som kan anses vara sakliga fakta (du kommer sent för andra gången idag), berättar modigt och ärligt hur det får mig att känna (och det gör mig arg), hämtar upp behovet som jag har (för att jag vill vara effektiv och använda min tid rätt) och sen är tydlig med vad jag vill och önskar (så jag vill att du är mer punktlig eller berättar för mig när du blir sen så att jag kan omdisponera min tid). Heureka så enkelt :)

Det svåra är att inte intellektualisera sina känslor. Det är ju jättelätt att beskriva känslan i exemplet ovan som ”jag känner att du inte respekterar mig”. Det är inte en känsla utan en inte-handling som kläs i känslokläder :) Det är också lätt att hamna i fällan där jag lägger skuld och blir otydlig ”jag blir arg för att du alltid kommer sent” där du får skulden men utan att egentligen veta vad jag behövde där och då. Det är stor skillnad mellan att bli arg för att jag behöver din gemenskap jämfört med att bli arg för att jag behöver vara effektiv. Om du vill möta min önskan agerar du på olika sätt i de två skilda fallen ;)

Jag vill bara säga – LÄS! Och jag har börjat använda det här på olika ställen och i olika situationer, med min röst och mina ord i samtal eller i text i mejl och artiklar :D Försök du med! Det är lätt som en plätt!

När jag ser att det är många som läser och kommenterar det här inlägget blir jag så glad och varm inombords eftersom jag har ett behov av att få bekräftelse och att få beröra andra människor, och då önskar jag att du skriver något för att visa att du reagerat på det jag berättat och vad det fick dig att känna ;)

Allan Gut är professor i matematisk statistik vid Uppsala universitet och har i boken Sant eller sannolikt gjort ett mycket bra försök att förklara avancerade matematiska begrepp på ett väldigt enkelt och smakligt sätt. Som matematik- och sifferintresserad var det en skön läsning. Jag är ju ingen utbildad matematiker utan endast intresserad av ämnet till vardags. Med den här boken har jag fått verktyg till nya insikter som har gjort vissa fenomen i min omgivning lättare att förstå. Precis som Frans Johansson skriver i Medicieffekten så uppstår det kreativa upptäckter i skärningspunkterna mellan olika vetenskaper, som i det här fallet mellan matematik och organisation :)

Gut skriver om många intressanta områden i boken. Sannolikhetslära är ju t.ex. väldigt spännande och när han beskriver teorierna på konkreta sätt, som i exemplet med getterna och bilen, så blir det ju dessutom otroligt underhållande. Men det jag greps mest av i boken var det som handlade om deterministiska och stokastiska modeller. De har förklarat problemen som jag upplevt med att budgetering i verksamheter ofta slår fel när man summerar alla delar till en total. Det pratas om att alla underchefer använder ”kuddar” för att skydda sig mot negativa utfall, men det är inte hela sanningen.

Gut hjälper mig att förklara fenomenet genom att beskriva den deterministiska modellen som statistisk och den använder vi på den makroskopiska världen. Det innebär att den deterministiska modellen beskriver det genomsnittliga beteendet hos ett fenomen, och påverkas inte av slumpen. I en stor organisation så sker det statistikst sett ett antal dödsfall under ett år. Det föds ett antal barn vilka genererar föräldraledighet hos mammor och pappor. Det slutar ett antal personer och börjar ett antal personer. Dessa fenomen går ofta att beskriva med statistik och kan ligga till grund för en planering av helheten år efter år.

Den stokastiska modellen däremot använder vi för den mikroskopiska världen. Där påverkar slumpen kraftigt och vi är i händerna på sannolikhetsläran som påverkar utfallet för den lilla delen av organisationen. En chef som budgeterar för sin grupps kommande år ser det t.ex. som ytterst ovanligt att någon i gruppen skulle dö nästa år och budgeterar sålunda inte för det. Det är svårt att bedöma föräldraledighet och hur många som ska sluta i en grupp på 15-20 personer. Slumpen kan ge stora skillnader i utfallet och chefen ställs inför en stor utmaning. Under året så kommer samtalen mellan denna chef och dennes överställda chef att bli intressanta i de fall slumpen slår till och ger ett helt annat utfall. Skulle den här personen ha kunnat förutse de ovanliga effekterna eller får hon chansen att göra en ny prognos?

Det här sammantaget gör att de organisationer som använder alla gruppers budgetar för att bygga upp helhetens budget kommer att få följdfel hela vägen upp, eftersom de baserar det makroskopiska perspektivets budget på det mikroskopiska perspektivets bedömningar och det ger ofelbart skillnader! Budgeten för helheten är inte samma sak som summan av budgeten för alla delar, utan ska göras helt separat. Jag försökte att påverka budgetarbetet på myndigheten jag arbetade på när jag läste boken, men det gick väldigt trögt. Genom metaforen om gnuerna och krokodilerna lyckades jag dock plantera lite insikt och vi började arbeta med några makroskopiska nyckeltal för utbildning, avgångar osv. Det gav en enorm skillnad :) De problem vi haft varje år med att vi aldrig lyckades leverera de timmar som vi budgeterat undveks effektivt och vi träffade budgeten mycket bättre. Jag ändrade också prognosarbetet så till vida att jag gjorde en helhetsprognos för enheten istället för att summera alla underchefers prognoser. Det gick att statistiskt beskriva våra resor och uttag av de flesta budgetposter för helheten, och så använde vi underchefernas prognoser enbart till dialog i den enskilda uppföljningen.

Boken Sant eller sannolikt är väldigt intressant och är du det minsta intresserad av siffror, statistik och sannolikhet ska du läsa den. Det blir en upplevelse, jag lovar!

*Gnumetaforen (som för övrigt resulterade i att jag fick en grön tröja med rött gnutryck i gåva den 18 maj 2005 ;) handlar om en flock med 10 000 gnuer som ska vandra över den stora floden i jakt på färskt gräs. I floden ligger 1 000 krokodiler och väntar. Det är deras stora jaktsäsong och för att överleva ytterligare några månader som kommer de att äta en gnu var. Det gör att summan av alla gnuer som klarar sig över är 9 000. Det är den deterministiska modellen. Men om vi går ner i det mikroskopiska perspektivet och summerar budgeten hos respektive gnu som tänkt ta sig över så får vi sannolikt en total budget på närmare 10 000. Om vi använt den budgeten och sedan jämfört med utfallet så hade vi haft en diff på 10%! Vem ska bära hundhuvudet för att utfallet diffar från budgeten så grovt? Inte är det de uppätna gnuerna i varje fall ;) Så, budgeten för helheten baseras alltså på helt andra faktorer än budgeten för varje enskild del. Vilket i sin tur innebär att det måste finnas en über-gnu som arbetar med en deterministisk modell med statistik och de stora talens lag, istället för sannolikhet i det enskilda gnu-fallet. Häpp, så mycket lättare det blev att förstå, eller hur ;)