Poster med etikett ‘Film’

Jag har köpt lycka

26 oktober 2009

Jag börjar förstå alla som är hemma av olika ovalda anledningar, arbetslösa, sjukskrivna, pensionerade eller annat. Det är frustrerande att inte ha andra vuxna människor omkring sig att prata med, att träna sitt sociala beteende med eller, hellre än ensamheten, att ha någon att bråka med :) Jag har ju pratat mycket och känt massor om just att människan söker närhet, men ju upplever jag det ju själv och det är läskigt.

“Man vill bli älskad,
i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt till vad pris som helst.”
.

Precis, jag vill ha kontakt till vilket pris som helst. Priset var 3998 kr på MediaMarkt. Jag åkte och köpte lycka i svart fodral ;) Det kändes lite obekvämt, men å andra sidan hade jag slängt mina lystna ögon ett bra tag så jag var inte helt oförberedd. Det blev en ny hemmabioreceiver, en Onkyo TX-SR607 som jag kikat på och jämfört med Pioneers och Denons modeller. Vi har en Sony idag men den har börjat sjunga på sina sista verser och jag ville ha en som kan spela Zon2 för musik i köket också :)

Så idag har jag i min ensamhet, mellan varven då jag mejlat lite i uppdrag jag gör i väntan på, kopplat upp och kalibrerat och hållit på. Det följde med en Audyssey automatisk rumskalibrerare med mikrofon och allt, men jag blev inte överimpad direkt. Kanske jag märker mer effekt framöver. Det är dock bra tryck i basen på den här pjäsen. Diskanten kanske är lite för skrikig och skärande, men det kan vara mina öron. Jag har spelat Disneys Fantasia 2000 som ju har fantastisk musik och fantastiskt ljud. Dock inte så mycket surround i filmväg men just för musiken är det en bra dvd att lyssna på. Pines of Rome gav för mycket strul i blåset, men fantastiskt tryck i basen. Pomp and Circumstance och Firebird Suite var riktigt sköna och gav rejäl volym till alla instrument. I vissa partier ges ju surroundet utrymme också och då blir det extra magiskt. Jag ska sätta på Toy Story 2 i eftermiddag och se några valda scener för att höra filmljud.

Så lycka kan köpas för pengar, får se hur länge det håller.

Discovery channel i Birsta

8 juni 2009

Råkade hamna i Birsta ikväll. Jo, jag råkade. Lite körigt med trafiken förbi Bydalen och Färsta men sen råkade vi passera Lekplaneten och Birsta City i jakt på Sharpay-kläder :) På väg in i affärskomplexet hamnade vi plötsligt i en märklig twilight-zon där det blev ruskigt ljust och fruktansvärt varmt. Det var solsken men bara fjorton grader ute, så skillnaden i ljus och värme var stor. Det kändes som att någon satt ovanför oss med ett jättestort förstoringsglas och vi var med i Honey, I shrunk the kids :)

Nu var det inget förstoringsglas, men väl en paraboleffekt som byggdes upp av den enorma glasväggen. Det makalöst coola var att solen stod i en sån vinkel att fönstren fokuserade alla strålar ner och ihop till en punkt på parkeringen mitt framför ingången. Där stod hela familjen och solade sig :D Det måste ha sett helkonstigt ut, men hey, konstigt kan vara ett positivt ord, bara man vill ;)

Bara en dag

26 maj 2009

Hmm, jag såg ju en film till, inspelad på digitalboxen och sedd i efterhand för att få bort reklamen :) Det var Bara en dag med Ethan Hawke. Jag tyckte att den var skum, stressande snabb, och lite svår att förstå. Bitvis lite pinsam med. Jag har ju så svårt för pinsamheter. Jag sätter mig in i skämspositionen på något sätt. Detta trots att jag slutat skämmas för min egen person :)

Filmen utspelar sig nio år efter Bara en natt där huvudpersonerna träffades en natt och sedan gick skilda vägar. Nu ses de igen och börjar med en tjugo minuter lång fika som tar hela filmen och slutar med att… jaa… vi får inte veta, men antagligen lämnar han fru och barn och stannar i Paris…med sitt livs kärlek. Filmen växte i efterskott och just de intensiva känslomässiga scenerna på väg till och i lägenheten var det jag kom ihåg. Nina Simone spelar en viktig roll utan att vara med. Bara därför var jag tvungen att spela soundtracket till Thomas Crown Affair och lyssna på Sinneman med just Nina Simone, för övrigt grymt skickligt samplat av Timbaland många år senare :)

Wow, nu har vi haft kultur så det räcker. Men vad gör man inte för att slippa härja med sociologiuppgift som är svår att mobilisera inspiration och intelligens till. Det är något som saknas känner jag.

Yes man!

26 maj 2009

Wow, vi såg en film i helgen som var förjäkla bra! Den hette Yes Man (recension på SvD, DN, Aftonbladet) och var trots Jim Carrey riktigt tankvärd och rolig och pinsam. Jag satt med kudde för ansiktet hela filmen igenom och hade svårt att riktigt titta på allt vansinne. Däremot så var just sektperspektivet intressant, att man så starkt kan bli influerad av en karismatisk ledare att man skapar interna beslutsmönster och principer som styr hela ens tillvaro. Dessutom så trodde Carl (spelad av Jim Carrey) att det var ett förbund som skulle ge otur om han bröt. Han hade lovat sig själv att säga Ja till alla förslag och frågor och det gav en hel del märkliga situationer :)

Jag blev lite nyfiken på de krafter som går att utlösa och om man kan använda sig av detta i fredliga syften, i det godas anda med en öppenhet om målet och vägen. Det skulle kunna vara ett effektivt sätt att bryta på negativa mönster eller destruktiva beteenden, både på jobbet och privat. Jag måste definitivt studera mer sekt-teori. Sätt upp det på listan ;)

Rambokonflikter

17 april 2009

Sitter här efter en trevlig middag med grannarna. Den tjugosju år gamla actionrullen First Blood har just börjat. Minnen av tidigare upplevelser av filmen blandades med och jämfördes mot faktiska scener i filmen. Det är inte alltid man minns exakt hur det egentligen var, och det pratade vi också om på middagen. Grannarna hade tittat på Vi hade i alla fall tur med vädret med barnen. Minnet av filmen var soligt och glatt, och den var visst riktigt fryntlig och rolig. Med barnen, hundra år senare, infann sig inte alls samma känslor och upplevelsen blev en annan. Med barnen i soffan blev det till exempel tydligt hur mycket Rolf Skoglund, i rollen som pappan, svor och levde rövare. Kanske inte så kul med en 9-åring och en 7-åring i soffan :)

Jag mindes inte heller riktigt introt i filmen om John Rambo som jag upplevde den nu. Fascinerande såg jag hur den forne vietnamsoldaten, den ärrade veteranen Rambo fick besked om hans kompis död i cancer, och rörd och lätt desillusionerad vandrade från hans sorgsna mor. Jag kände med honom och kände tyngden på hans axlar. Kontakten med stadens sheriff blev fel från första början. Sheriffen vill köra ut Rambo ur stan – ”Du passar inte in, vi vill ha det lugnt, vi är nog ganska tråkiga”. En tuff snut som måste visa var skåpet ska stå och en ledsen men auktoritetskänslig Rambo som bara vill käka och ta det lugnt och få vara ifred. Vad enkelt det hade varit, kände jag som åskådare, om sheriffen i det läget släppt av Rambo vid en diner, pekat på busshållplatsen och gett honom lite utrymme, some lebensraum. Inga kraftmätningar hade skett, och ingen kamp om makt och rätten att bestämma hade stört, och ingen konflikt hade seglat upp, kort sagt, vi hade inte fått varken First Blood eller någon av de övriga uppföljarna ;) Nu blev det inte fallet, och samma gäller John Rambo. Hade han gett fan i att gå tillbaka över bron när sheriffen lämnat av honom. Svalt tyst och gått vidare, då hade inget av det som hände hänt. Men i polisbilen hamnade dessa två individer på helt fel kant. Ingen av dem ville låta den andre bestämma eller få styra varken samtalet eller skeendet. Båda bar säkert på en hel del osäkerheter och rädslor, men ingen ville öppna upp för den andre utan spelade ut sina roller på kraft och aggression. I den pressade och hotfulla situation de befann sig i glömde de helt bort att försöka förstå varandra och de behov som präglade deras agerande :)

Sen sker resten av filmen på något sätt enligt den räls som den första kvarten lade ut. Det är samma grunder till konflikt och missförstånd, men de eskalerar enormt och slutar med ond bråd död. Det jag sitter och funderar på just nu är hur vi kan bryta en sån situation, lösa upp ett sånt dödläge?

När två personer hamnar i samma läge som sheriffen och Rambo, hur i hela friden kommer de tillbaka utan att automatiskt fortsätta på den räls som leder till destruktion och elände? Kan de själva öppna för ett intresse av den andre, och vågar de öppna för en tydlighet av egna behov och känslor istället för att hela tiden uttrycka krav och hot om vedergällning, eller krävs det hjälp utifrån? I Giraffspråket-Känslans kommunikation finns förslag på beteende som kan hjälpa dem ur dylika situationer, men jag upplever att det krävs en förståelse och en ändring av bådas beteende, och vem tar initiativet till denna förändring? Och hur görs det?

Går det ens att genomföra?

Jag har arbetat med den här typen av situationer som utomstående, och har varit den som pratat med par som sheriffen och John Rambo. Det går väldigt ofta väldigt bra, och till och med i än mer känslomässiga situationer med äkta par, fungerar det väldigt bra när vi slutar tolka, pratar om behov och känslor istället för att projicera och fantisera om vad den andre tänker på just nu ;)

Men lämnad ensam i en låst konfliktsituation, som Rambo, är det mycket svårt, och drabbad av den starka emotionella stress som uppstår är det ibland omöjligt. Eller?

Watchmen går äntligen upp

12 mars 2009

Så går äntligen Watchmen upp på biograferna i Sverige :) Lanseringsdatum i USA var ju 03/06/09 vilket ju hade varit helt fantastiskt att vara med om. Nu blir det fredag den 13:e istället vilket får duga. Och nu blir det ju typiskt så att jag inte kommer att vara hemma utan på teater i Umeå denna fredag kväll. Jag tar Watchmenkaramellen en annan dag. Jag hinner igenom boken innan också då ;)

Intresserad av att haka på?

Durkheim, Marx och Crown – ambitiöst?

27 januari 2009

Visst, jag kan upplevas som pretentiös och överambitiös med för många näsor för djupt stoppade i för mången blöta :) I varje fall upplever jag mig själv sån ibland ;) Har sneglat på förintelsedokumentär, druckit te och läst sociologins klassiker med Durkheim, Weber och Marx och känt mig ruggigt fullproppad med pretto-kunskap. Då är det rätt skönt att sätta sig lolligt leende framför TV3 och lyssna på den mediokra filmen Thomas Crown Affair. Lyssna, tänker du? Visst, lyssna. Okej, Pierce Brosnan är rätt bra i sin coola finansnördsactionmanroll, men i övrigt finns mycket att önska av relationsdjup, dialog eller intrikatare frågeställningar (oops, prettot där igen då). Men filmen är rätt charmig och musiken! Musiken är ju helt fantastisk. Näst efter Matrix är det den bästa filmmusik (nåja In the name of the father också då ;) jag sett.

Om du slår på TV3 just nu så kan du höra själv. Snabbt. Lyssna. Det är Sinnerman med Nina Simone. En helt fantastisk låt, som för övrigt Timbaland samplat och mycket lyckat använt sig av. Nu ser de, lagom till de sista tonerna av sången, att tavlan hängt på museet hela tiden, och epilogen kan börja :) Fram till nu har vi fått höra Sinnerman såklart, flera gånger också under filmen. Vi har också njutit av Windmills of Your Mind med Sting, som i den här filmen är riktigt bra. Lyssna på hela filmen vetja. Finns på en TV3 i närheten eller på en CD-skiva med soundtracket. Märklig samling melodier som hänger ihop trots att det är olika artister och kompositörer.

Och nej, jag kan nog ta mig själv på en del nypa salt och en klack. Nu skiter jag i kvällsjobbet, prioriterade bland de sista femton mejl som kommit efter att jag lämnat kontoret strax efter fem, och läste endast mejl från VD, HR-chefen, IT-chefen, marknadschefen och en av de erbjudandeansvariga vi har. Hmm…en viss prioriteringsproblematik existerar inser jag nu :) Löser det imorrn…

In 2009 – Everything we know will change

28 september 2008

Nästa år kommer filmen. Den 6 mars 2009 (väldigt snyggt datum - 03.06.09 - med den amerikanska datumpresentationen ;) har Watchmen – the movie premiär! En av de största seriehjältehistorierna alla kategorier ska alltså bli film och jag kan inte vänta :) När jag var liten, dvs för ungefär 15 år sen och bakåt, var en stor del av mitt liv färgat av serier i alla former och färger. Jag samlade intensivt och hade 3-4000 tidningar (innan allt fick ett abrubt slut 1999) och jag hade ca 100 serieböcker. Samlingen innehöll ett par hundra första-nummer, och jag hade alla utgivna nummer av flera serietidningar under åttio- och nittiotalet, och dessutom några strönummer av Kalle Anka & Co från tidigt femtiotal :)

Watchmen var en av serieböckerna, och en av de mest värderade av dem alla, vid sidan av mina Carl Barks-böcker som jag också har kvar :) Men Watchmen var högst värderad, både i pengar och affektion.

När jag fick reda på att Watchmen skulle bli film var jag bara tvungen att hämta fram min Watchmenbok och läsa igenom den igen. Det är en ganska mörk historia med både åttiotalsrealism och science fiction med luttrade hjältar och oresonliga lynchmobbar. Det jag gillade mest var färgerna och den stämning som Moore och Gibbons fick fram genom seriestripparna. Det ska bli riktigt spännande att se hur de lyckas omvandla detta epos till filmformatet. Det är inte lätt, och DC Comics har inte så många lyckade filmversioner av sina hjältesagor, ja bortsett från Batman då förstås ;) Men hey, med en superhjälte som heter Rorschach kan man ju inte misslyckas :D Läs mer på wikipedia.

Men först är det Hellboy II som vi ska festa på ;)

Reflektion och fotografi

24 mars 2008

I kvällens Wallander förhörs en fotograf. Han kommenterar, -De stora fotograferna tar inte ställning. De väljer inte sida. De dömer inte. De registrerar det ljus kamerans objektiv samlar in, och låter sedan betraktaren göra resten. De delar inte själva i skådespelet.

Reflektion är just detta! Att kliva ur skådespelet och ta en bild av situationen. Den bilden beskrivs sedan, antingen ensam för sig själv eller tillsammans med andra. Betraktarna tolkar bilden på olika sätt och påverkas utifrån sina egna referensramar. På så sätt kan en situation avbildas på flera olika sätt, och var och en i sin tur tolkas på ytterligare flera. Istället för att tillfället flyr oss, fångar vi det för att hitta möjligheter att lära oss mer.

Tänk om vi lyckas ändra åsikt i någon fråga – lycka!

Jag vill skriva mer om reflektion, för att föra ut till fler. Detta kraftfulla och på något sätt grundläggande beteende som i sin själ bär med sig fundamentet att vi lär mest genom att reflektera över oss själva. Det är ju svårt att skriva en monologisk text om ;) Så, ja, det blir en utmaning…