Poster med etikett ‘Fogel’

Missförstår vi varandra?

8 mars 2011

Jag har suttit efter slalomträningen ikväll och skrivit på en gruppuppgift. Vår analyssituation består av en film med två kommunicerande människor. De begrepp vi därefter använt för att få teoretiska underlag för att analysera vår empiriska filmsnutt är också fokuserade på kommunikation mellan två individer. Men det vi och teorierna missar är de relationer och den kommunikation som existerar mellan varje individ och dennes själv. Vi ser en film och upplever att vi ser en dialog, när det i själva verket är tre!

Fogel beskriver att det sker en inre dialog i varje person som kompletterar den externa kommunikationen med andra; ”The self is the set of one’s personal stories, or narratives, told in inner speech or told to others.” (Fogel, 1993:139). Detta själv reproduceras och utvecklas i dialogen, och ett tydligt exempel på detta är den lilla anekdoten från barndomens godisätande, vi fick höra i filmen, som bygger på vår uppfattning om vem denna kvinna är med kunskap om vart hon kommer från.

Kommunikation lyfter fram självets relation med andra. När jag kommunicerar med andra genom tal och gester lär jag mig mer om mig själv. Dels lär jag mig mer om min historia och det som format mig, och genom att lyssna på människor i min omgivning lär jag mig mer om min historia och hur de kommit dit. Jag lär mig också om hur jag ser på andra och hur de ser på mig. Vi lär oss mer om våra egna tankar och känslor, och om våra medmänniskors tankar och känslor, och de reaktioner dessa ger upphov till hos oss. Denna pågående interaktion utvecklar löpande självet. Men det ger samtidigt ett bevis för att våra själv, och vår medvetna uppfattning om detta själv aldrig blir fullt utvecklat, och därmed alltid kommer att innehålla luckor och brister!

Jag upplevde att vi har använt flera begrepp för att analysera parets dialog, men att det skulle vara intressant att använda samma begrepp för att analysera, eller åtminstone spekulera i de två personernas inre dialoger med sig själva. Hur ser den inre intersubjektiviteten ut hos de båda? Har de lyckats skapa en relation med sig själva där de kan ha ett vi tillsammans med sig själv? Vad innebär det om de inte lyckats göra det, och att de inre dialogerna inte ges tillräckligt stort spelrum? Enligt Fogel krävs co-regulation och intresse från båda parter för att få tillstånd kommunikation och utveckling av kultur, men med personer som inte tror sig ha tillräcklig förmåga, eller upplever sig vara av ringa betydelse kanske detta brister. Det skulle ge en skev självuppfattning och en osäkerhet i dialogen med sig själv, och sannolikt i dialogen med andra. Om jag inte är intressant för mig själv, och betydelsefull inför mig själv, då är jag säkert inte det inför andra heller.

Det skulle kunna ge en annan tolkning av filmen och den stress eller osäkerhet som vi upplevde när vi tittade på den och analyserade dess innehåll. Det abrupta bytet av samtalsämne från melodifestival till godis kan vara ett sätt att fly från den dialog där kvinnan upplever sig ha en annan uppfattning än mannen, men tack vare en obalanserad intersubjektivitet i sig själv, baserat på brister i den outvecklade självuppfattningen, som fortplantar sig till dialogen med mannen vågar hon inte stå för sin egen uppfattning av rädsla för att det ”vi” som de byggt upp ska raseras om hennes ”jag” tar sig för starkt uttryck!? Med den här tolkningen av situationen är det inte risken för missförstånd mellan mannen och kvinnan som ger störst konsekvenser, utan risken för missförstånd mellan kvinnan och hennes själv.

Dessa tankegångar gör att frågan ”Missförstår vi varandra?” verkligen har multipla svar. Är det du och jag som inte förstår varandra – eller är det jag och mig själv som står för de största kommunikationsproblemen?

Om de flesta missförstånd sker inom mig själv – vad kan och bör vi då göra för att undvika det?

 

Vem är jag? Varning för kognitivt virus!

28 februari 2011

Jag har nyss läst Developing through relationships igen för att skriva en seminarieuppgift om kulturens roll för social interaktion och kognition. Alan Fogel är riktigt bra och jag har fått nya insikter om relationer och utveckling av självet i samma kaliber som jag fått om förståelse när jag läst Targamas och Sandbergs torra men geniala Ledning och förståelse och om pekararitmetik av Kernighan&Ritchies The C Programming Language.

Det som fick mig att haja till rejält ikväll var utvecklingen av vår självinsikt. Genom kommunikation med andra i vår omgivning lär vi oss hur vi tänker och känner och hur vi beter oss tillsammans med andra. Vi lär oss hur andra tänker och känner och hur de beter sig tillsammans med andra. Genom att berätta om oss själva och lyssna på andra utvecklas vår uppfattning om oss och vi utvecklar löpande ett själv. Redan från vår tid som spädbarn fungerar vår interaktion med omgivningen som en spelplan där vårt själv gradvis formas och byggs. Från ett fysiskt omedvetet men gränskänsligt själv till en kognitiv och medveten uppfattning om vem jag är, som jag senare i livet med språkets hjälp dessutom kan kommunicera till andra. Jag kan ju svara på frågan Vem är jag? på många olika sätt.

Jag kan beskriva mig som snygg, lång, mörkhårig, välklädd, men detta är bara fysiska beskrivningar av min kropp och hur andra kan uppleva den. Jag kan beskriva mig som smart, snabb, klok, varmhjärtad, förvirrad, men det ger bara generella beskrivningar som har olika tolkning hos olika åhörare. De är dessutom statiska och visar endast upp en enda sida av mig själv. I mitt inre pågår dock ständigt dialoger mellan Jag och Mig (yes, jag är inte schizofren, läs boken ;) för att tolka tillvaron och utvärdera möjligheter.

Så om jag verkligen vill beskriva mig själv måste jag försöka hämta all den kognitiva kapacitet som är jag, tankar såväl som känslor, i stunden och historiskt. Jag måste sätta ord på alla de interna dialoger och diskussioner och debatter som skapar och skapat mitt ambivalenta jag. Jag måste beskriva alla de val och möjligheter som jag står inför, i varje riktning och varje sekund.

Men. När jag gör detta faller jag ju in i första styckets utveckling av självet. Genom denna beskrivning av mig själv som svar på frågan Vem är jag? kommer jag obevekligen att lära mig massor om mig själv. Dessa lärdomar påverkar då det själv som jag så febrilt försöker förklara och besvara, och jag får börja om från början.

Frågan Vem är jag? är alltså en oändlig loop och kan ses som ett kognitivt virus, och skall aldrig besvaras!

Skall aldrig besvaras!

Hjärnan endast en deltagare

7 februari 2011

Jag som alltid satt min hjärna i första rummet. Den har alltid stått ut som något speciellt och högt värderat hos mig. Jag har märkt konstiga effekter av LCHF-dieter och känt att jag inte funkat och att hjärnan inte fått sin energi. Såna dagar är jag inte mig själv, det är svart i skallen och jag funkar inte, varken på möten eller för mig själv. Jag har skrattat åt historien som rövhålet som kroppens chef, och det ologiska i den liknelsen. Kom igen, hjärnan är ju the shit. Det är därför jag nu läser kognition. För att förstå.

Döm om min förvåning när jag hugger tag i en cool bok för att starta tredje delkursen i detta läsårs kognitionsstudier. Det är Developing through relationships av Alan Fogel.  Titeln lockar ju till fantasieggande tankar om hur vi utvecklas genom de relationer vi har i livet, från nyfödd till pensionär. Boken börjar också där, i det nyfödda barnets första trevande steg att lära sig beteenden som fungerar i den kultur hon föddes i. Fogel ställer upp spännande frågor om kulturen som definierar kommunikationen i en relation. Kommunikationen baseras på det beteende som vi lärt oss genom åren, ett beteende som har sina rötter i kulturen som vi lever i. Den kultur som alltså ska institutionaliseras i den lille människan genom kommunikationen, som ju i sig alltså är en produkt av kulturen som… Hehe, ja ni hör ju själva hur oändligt detta loopar :) I just love it! Så där knasigt och svårt fortsätter boken…

Men så kommer jag till avsnittet om system, där Fogel vill visa oss att relationer och den medföljande kommunikationen inte följer regler eller förutbestämda lagar. Vi skapar detta tillsammans, as we speak. Han kallar det för co-regulation och går ut på att vi testar oss fram till ett gemensamt kommunikationsmönster. När jag vill avsluta telefonsamtalet börjar jag sammanfatta, höja röstläget, lägga in ”Ja, men då säger vi så…”. Min samtalspartner väljer hur mycket vikt han vill lägga vid de signaler jag sänder och vi dansar verbalt mot nya omtag i samtalet och handskakningssteg mot ett avslutat samtal. Det följer inga givna regler utan beror på ämnet, vilka som talar och när detta sker samt en massa andra variabler.

För att förklara detta lägger alltså Fogel in begreppet system, och jag köper det fullt ut. Hey, jag myntade fabeln om gnuer och krokodiler som inte kan förstås genom ett separationistiskt synsätt utan endast genom ett systemiskt, om än kanske väl förenklat. Men för att beskriva detta system detroniserar han fullkomligt hjärnans position i människan! I ett mänskligt system, menar han, är hjärnan endast en del av helheten. Med systemet upphör hjärnans och hjärtats tyranni över kroppen. I och med detta blir det fysiska hem som dessa två huserar i en viktig del i helheten där kropp, emotioner och tankar är en lika stark tre-enighet som fysik, kemi och biologi :)

I det historiska perspektivet är människan är inte längre slav under en kung eller en gud och kroppen är inte längre slav under hjärnan. Men å andra sidan, det visste ju Foucault på sin tid ;)