På en fantastisk workshop för några veckor sedan fick jag en skön ingivelse. Vi arbetade med reflekterande team och hade ett konkret uppdrag att redovisa utvecklingsidéer internt i organisationen, från medarbetargrupper till ledning. Ur ett organisationsutvecklingsperspektiv hade vi samtidigt fokus på öppenhet, lyssnande och feedback i olika nivåer. Det gick väldigt bra och gruppen som helhet tog några steg uppför kommunikationstrappan under workshopen.

Men mitt i (upplever jag :) började de känna sig trygga och bekväma. De visste hur de kunde bemöta varandra, och de visste hur de kunde samtala inom det reflekterande teamet. De började ägna tid åt långa resonemang, och glömde bort ambitionerna om att lyssna och försöka förstå den andres perspektiv. Vi hade pratat om röd och grön zon, och olika nivåer av öppenhet och lyssnande och vad det kan ge för effekter. Det är dock väldigt lätt att falla tillbaka till sina normala mönster när man blir ivrig och känslomässigt berörd, positivt eller negativt. Då kom jag på The Thing on a String Theory och ritade bilden nedan.

Jag ritade den på ett blädderblock, förklarade dess uppbyggnad och ställde frågan till ledning och medarbetare om de medvetet hade bestämt sig för var de skulle befinna sig i mötet. Det hade de ju inte, men medvetna val var också med som ett tema för det här programmet så det var viktigt att ta upp. Det är en sak att arbeta hårt för att övertyga den andre om att jag har rätt. Men det är en helt annan sak om jag inte ens är medveten om det. Om jag vet vad jag gör har jag förmågan att ändra beteendet, och det var det jag hoppades på.

Men, jag hoppades på lite för mycket. Bilden blev uppskattad men beteendet fortsatte. Jag tror att man har utrymme för en viss mängd förändring innan det tar stopp och är fullt :) Sen tar det liksom slut på energi och man behöver vara på det nya trappsteget ett tag och träna sig. Deltagarna i programmet gjorde stora framsteg och började att vara väldigt ärliga och öppna på den översta nivån i String-teorin och det är ett väldigt bra steg. Men nästa steg är bättre och nästa och nästa… ;)

Men var är du? Vad är du ute efter i mötet med andra – egentligen?

Hittade denna fyndiga och smilbandstöjande text på väggen i en möteslokal häromveckan:

Why not a meeting?
Are you lonely? Do you hate having to make decisions? Do you rather talk about it than do it? Then, why not hold a meeting! Meetings are great if you want to: See other people. Sleep in peace. Offload decisions. Write volumes of meaningless notes, feel important. Impress or bore your colleagues. All this when you are supposed to work.

Som professionell möteshållare, senior workshopledare och en tyckare i världsklass tog jag åt mig av texten direkt. Men istället för att ge upp och erkänna mig besegrad vände jag i vanlig ordning på steken och undrade varför det saknades frågor om de nödvändiga mötenas upplägg :) Det finns ju väldigt många situationer där människor ses i fysiska möten och som utvecklar både människor och produkter. Tyvärr glömmer vi alltför ofta bort att det alltid finns möjligheter att förbättra våra relationer och utöka vår förståelse om oss själva och våra medmänniskor!

Why not a workshop?
Do you want to participate and act together with colleagues? Do you want to train your communication? Do you want to learn while doing? Then why not arrange a workshop. Workshops are great if you want to: Learn more about yourself and your coworkers. Be in an open and green environment. Create common results. Extend your relations and create efficient teams. All this while working away. Happily and effectively ;)

Wow, jag älskar att få aha-upplevelser :) I och för sig fylls dagarna av många små, men de stora ögonöppnarna är något speciellt. Där himlen rämnar och berget skakas. Där den sista pusselbiten läggs, eller där nya upptäckter omkullkastar allt du trott på :D Jag har ju nött på med sociologi och kognition i nån sorts fåfäng tro att det ska hänga ihop och att jag ska få ut något av att kombinera dessa två vetenskapsdiscipliner. Det har väl varit lite si och så med kombinationen, även om jag varit helt över mig av spegelneuroner och co-regulated relations och självdialoger ;)

Men ikväll hände det :D Jag har just kickat igång sista delkursen i kognition för våren. Jag satt och läste om distribuerad kognition [DK]. DK utgår från tre grundantaganden. Dels är kognition socialt distribuerad vilket  betyder att kognitiva processer inte alls existerar inne i människors hjärnor som enskilt mentala berabetningar. Kognitiva processer är distribuerade mellan individer och i interaktionen skapas resultatet.  Kognition är vidare förkroppsligad vilket innebär att kroppen ses som en aktiv del av det kognitiva systemet. Kroppen är inte enbart ett verktyg för input och output utan en aktiv del av alla kognitiva processer. Gestikulerande i kombination med tal är ett exempel, kroppsliga reaktioner på mentala processerr är ett annat. För att inte tala om perception och dess påverkan på vår tolkning av omvärlden ;) Till sist, och mest fantastiskt, det går inte att skilja på kognition och kultur! Vi lever i många olika kulturella sammanhang. Kulturen påverkar allt vi lär oss, allt vi gör, omedvetet som medvetet. Vi påverkar också kulturen. Den är ju ingenting utan människor som exekverar den.

Här syddes plötsligt mitt intresse för sociologi ihop med fascinationen för kognition. Alla mina upplevelser från verkligheten som jag analyserat ur helhetens perspektiv med kulturell påverkan i olika systemnivåer kunde plötsligt vävas samman med de inre processer som styr vårt beteende och våra handlingar. Verkligheten har mött teorin, och macro har mött micro :) Det fina i kråksången är att inget kan stå för sig själv och att alla ingående delar påverkar alla andra! Sociologisk eller kognitiv forskning kan aldrig genomföras utan en verklighet att forska på, och denna verklighet styr och påverkar, ja utgör hela basen för forskningen.  Forskningen och ökade insikter påverkar verkligheten så som all ökad förståelse gör. Utifrånperspektivet med samhället som arena påverkar det inre hos människan, men människan bygger upp och bildar samhällen genom ett kollektivt agerande.

Fy attan vad häftigt!! :)

Vilka lärdomar! Vilka insikter! Vilka sköna tankar jag tänkt under den första kursen i kognition. Läs själv ett stycke ur min sista uppgift, Reflektion över eget lärande:

Snacka om rekursiva tankar om lärande och förväntningarnas påverkan. Jag har lärt mig massor massor, men just detta sista är ju coolt ur ett workshopperspektiv. Det jag primar din hjärna med tidigt i mötet påverkar och styr tolkningen av dina sinnesintryck vilket påverkar vilken information du sedan tar till dig och hur du lär dig och drar slutsatser. Använt rätt kan detta vara ett verktyg för gruppen att arbeta effektivt.

Tänk dig in i situationen att vi primar gruppen med tankar om aktivt lyssnande, förståelse och inlevelseförmåga. Det jag hör dig säga väcker då inte upp mina egna argument som jag sparat och sugit på så länge. Det gör mig mer intresserad av dina tankar och idéer och får mig att be dig berätta mer istället för att avbryta dig.

Av en händelse tänker jag på Aldous Huxleys Du Sköna Nya Värld ;)

I min eviga jakt på kunskap och förståelse har jag så kommit fram till det seniora läsåret nummer tre. Den här gången handlar det om den mänskliga varelsen, dess psyke och tänkande kopplat till hjärnan och de neurovetenskapliga teorierna. Det är hur fräckt som helst! Som Kenny Bania säger till Jerry – ”That’s gold, Jerry! Gold!” när han får skämtet om Ovaltine som inte alls är ovalt utan runt och därför borde heta Roundtine ;D

Se där ett märkligt hopp från psykologi och kognition till humor och tv-show. Just det område som jag börjat med nu i höst. Jag läser två kurser i kognition på Högskolan i Skövde. Jag börjar nu med Kognition i praktiken, och fortsätter innan jul med Kognitionsvetenskap. Eftersom jag redan tjuvläst en del under sommaren och sen fick en helt fantastisk bok av Mia i födelsedagspresent (Vem är jag : och i så fall, hur många?) så är jag förberedd och förstår vad som komma skall ;) Det är som att ett helt nytt blad är på väg att skrivas i min bok om alltet!

Ta bara en så häftig grej som att vi bara kan förstå och skapa oss mentala modeller av de signaler som vi får in via våra sinnen! Vi kan se en-två-tre dimensioner, men inte fyra. Vi har svårt att göra oss en inre bild av en fyrdimensionell modell, än mindre av en elva-dimensionell. Vi (som har förmånen att se) kan skapa oss bilder av både ställen vi varit på och som vi minns, och sådan som vi fantiserar ihop. Men vi kan endast göra det med ljus inom det våglängdsområde som våra ögon kan uppfatta! Vi kan alltså inte se eller skapa bilder med ultraviolett ljus, infrarött ljus osv. För att kunna skapa oss en uppfattning om detta måste vi förvränga och omkoda.

Om det nu är så, uppstår ju frågan vad av allt som finns som vi bara inte kan se, uppleva och förstå? Vem kan säga att det inte finns någon gud, att inte utomjordingar finns, att det inte går att åka tillbaka i tiden… Vi ser inte röntgenstrålar utan måste uppfinna maskiner som detekterar dessa till signaler vi kan ta in.

Vilka maskiner kommer vi att skapa för att förstå fortsättningen? Völkommen till kognition :D

Äntligen är det nya året här. Imorrn börjar jag jobba på IT-arkitekterna på riktigt. Visst, jag började redan tidigare i december, men det blev mest introduktion och internt planeringsarbete, och det var många som var lediga före och under julen. Imorrn kommer jag att starta med bättre förutsättningar och med högsta fart. Det ska bli riktigt roligt att få vara med och bygga upp en hel verksamhet, ett helt nytt kontor. Inte från början dock, vi har mängder av tjänster och idéer och möjligheter från mamma i Stockholm, en stor skillnad från att starta något eget. Men samtidigt fanns inget i Sundsvall förrän vi började och nu gäller det att få till praktiska saker som fungerande kontorslokal,  tidrapporteringsrutiner, resebokningar, skrivare och kopiering och allt sådant – och vi är långt framme. Dessutom finns mängder av spännande mål att sikta mot och planer att förfina och få alla oss anställda att påverka och förstå - redan inne såväl som nya på väg in.

Det senare är nästan mest spännande. Bortsett från utmaningen att skapa en profil och kännedom om oss i Sundsvall, bortsett från utmaningen att få alla att förstå vad vi kan leverera för hjälp och nytta, bortsett från utmaningen att snabbt få igång en fungerande och effektiv verksamhet från scratch. Bortsett från allt detta är mitt största intresse gruppen som sådan. Vi vill skapa en kultur av delaktighet och öppenhet där vi som konsulter känner varandra så väl, och har sådan tillit till våra arbetskompisar att vi får coaching och hjälp och stöd när vi behöver – och att vi vågar efterfråga det utan att tappa ansiktet. I en konsultvärld som vanligtvis är full av konkurrens och problem med alienation från det egna företaget vill vi känna samhörighet i vårt egna företag.

Det sker genom flera olika kulturella mekanismer. Symboler, historier och traditioner skapar en tydlighet av oss som grupp på samma sätt som familjer eller samhällen hålls ihop. Det är svenskt att fira midsommar oavsett om man är svensk eller colombiansk medborgare :) I skolan berättas historien om Jesu födelse vid juletid, för vi är ett kristet samhälle. Eller är vi det? I år fick mina barn också lyssna på berättelser ur Koranen, vilket var rätt coolt ;) Bilder i alla de former, fotografier alltså, bekräftar oss som individer och vår gemensamma grupp och kan inte underskattas som framgångsfaktor för en stark kultur. Att hitta vår specialitet eller unikitet är viktigt, och koppla det till våra gemensamma värderingar. Genom att veta hur vi är och vad som gör oss speciella kan vi särskilja oss från alla som inte är lika som oss, som inte är lika duktiga och framgångsrika som oss. Vi vet ju det redan ;) men vi behöver ha ungefär samma uppfattning så att den förstärks och flödar till alla nya på väg in, och alla utanför. Att ha förstådda mål och planer och att låta alla tycka till om och delta i arbetet med att genomföra planerna för att nå målen är viktigt, även om det kan vara jobbigt och i en konsultorganisation ibland kontraproduktivt :) Jag är dock helt säker på att det jag jobbar med och sliter för att bygga upp blir viktigare för mig än om jag kommer till det färdigdukade bordet…

Däremot känns det som att jag kanske missat nåt väsentligt… Vad är det som saknas?

Jag samlar just nu en massa intryck för att skriva min intersektionella rapport. Jag har kommit på att jag vill bidra med förslag på åtgärder för att minska ojämlikheter och orättvisor i samhället. Receptet är förståelse och reflektion för ett ökat medvetande om vår gemensamma situation. Det roliga var att jag läste en insändare, se SvD1 SvD2, DN1 DN2 , SAP som några S-företrädare skrivit om orättvisan i att borgerliga partier kan dra ihop mer valkampanjspengar och därmed kunna köpa mer reklam inför valen, artikel på Svt . De menar alltså att de med störst plånbok vinner om vi inte sätter käppar i hjulet för dom.

Hallå!

Ett exempel på att leva i en värld som styrs av vissa mekanismer utan att förså hur dessa mekanismer funkar. Det har alltid varit så att den med mest pengar och mest makt tagit sig fram och vunnit flest gånger. Tyvärr är sagorna om Davidar som slår Goliatar ur underläge alldeles för få. Vi fokuserar på dom när dom uppstår så vi tror att de uppstår regelbundet och ofta, men tyvärr är den franka sanningen att heterosexuella vita män från medelklass och uppåt med god utbildning mycket pengar och mycket makt vinner. Vårt samhälle är inte ett skit vackrare än så! Som tur är så bryts detta upp i vissa fall, kanske fler och fler fall. En färgad president (som dock officellt är hetero) för världens ännu starkaste nation är ett trevligt litet undantag men det kommer inte att vara länge. Vi landar snart i den traditionella världsordningen för nya beteenden och tyckanden tar tid att ändra.

Tills dess får Baylan, Börjesson och Ahlsten inse att mest pengar vinner :)

Sen undrar ju jag om det är en freudiansk listning av deras namn, med S-M-V i den ordningen ;)

Hoola makarona. Nersjunken i soffan, barnen i säng, nyss hemkommen från en fantastisk show som sexårsgruppen satt ihop :) Emilia sjöng solo och gjorde det grymt bra, hjärtsmältande modigt och fint.

Ingenting på TV eftersom In treatment just slutat, så jag slog igång en gammal inspelning jag gjorde av en dokumentär om Stephen Hawking. Att se på ett naturvetenskapligt program om forskarnas jakt på teorin som förklarar allting samtidigt som jag skriver offertmaterial och bloggar är en utmaning. När de kom förbi alla pseudocoola bilder av elektronkanoner på CERN-labbet och istället började prata om att universum inte är tredimensionellt utan sannolikt elvadimensionellt vaknade jag dock till rejält.

Jag har ju min egen teori om att all kunskap och förståelse går att beskriva som olika dimensioner som är svåra att direkt överföra mellan människor, och som kräver reflektion och samtal och dialog. En person som tänker som en linje har fruktansvärt svårt att förstå en person som tänker som en kub. Den extra dimensionen som kuben ständigt använder sig av funkar inte hos linjen och de resonemang som kuben gör blir bara förvirrande och frustrerande. Det gäller att få linjen att lockas över till att tänka som en yta eller kub, och det sker aldrig genom att någon berättar hur det är, utan snarare att personen lockas till action som går att reflektera över och därigenom skapa större och större förståelse. Nåväl…

I dokumentären framgick två rejält heurekiga teorier.

1) Dels att vi inte ska tro att dimensionerna hela tiden ska vara större och utåtriktade från våra tre rumsliga dimensioner. De kan snarare vara inåtvända, såsom att leva som en kub och inte fatta att det finns ytor och linjer. Så har jag aldrig någonsin tänkt. Jag har alltid förutsatt att en kub vet om sig själv och sin uppbyggnad av ytor, linjer och punkter.
    Om detta ska kunna omsättas i förståelse så ger det ett helt annat perspektiv, och oavsett var vi är behöver vi öka vår förståelse om oss själva för att anpassa vår kommunikation åt olika håll i dimensionskedjan :) Det är alltså inte uppenbart att en yta förstår en linje, eller att en kub förstår geometri och dimensionsteorier ;) Det senare som jag själv fått bevisat vid tillfällen utan att då fatta det…

2) Det vi ser omkring oss är inte alltid det vi tror att vi ser. Du tycker att det är en uppenbar sanning, men det är inte alltid lätt att tänka på. Alltför ofta (se mitt misstag i punkt 1 ovan) tar vi saker för givna. Ta exemplet där jag ser en grön vattenslang på avstånd. Det ser ut som en linje, och jag behandlar den som en linje i mitt beteende och mina handlingar. Om jag går närmre och studerar den i detalj ser jag att den dels har en yta som har längd och bredd och består av färg och material. Dessutom ser jag att ytan skapar en volym i form av en utsträckt cylinder. Det är denna cylinder som ska transportera vattnet vi ska skicka igenom för att stänka ner grannbarnen med när de pallar äpplen i trädgården :) Det som såg ut som en linje var alltså en volym och vi har expanderat ett endimensionellt objekt till ett tredimensionellt. På samma sätt anser forskarna att de extra dimensionerna finns i mikroperspektivet och att vi behöver gå inåt för att via supersymmetrin hitta fler dimensioner.
    Om det gäller kommunikation och förståelse så innebär ju det att när vi ser personer som vi tror att vi förstår och som vi kommunicerar med på ett sätt som funkar för situationen, så kanske det är helt fel. Det kanske finns andra dimensioner som går att upptäcka om vi går närmre och studerar personen och dennes resonemang ytterligare. Dimensioner som jag inte riktigt kan se och fatta.

Så, beskrivningen beror på mätinstrumenten. Om vi mäter efter linjer så ser vi linjer, men om vi försöker bortom och bakom så kanske det uppstår andra dimensioner. Hur dessa ser ut vet vi inte förrns vi ser dom, men jag är helt övertygad att vi kommer att veta när vi träffar på dom.

Nu ska jag ut och upptäcka mänskliga universum ;)

Dagens Nyheter har följt Priate-Bay-rättegången och jag har följt DN till viss del :) Det är ett intressant mål för att se hur brottet bedöms och vilka påföljder som utdöms de åtalade. Alla brott ger ju inte påföljd i Sverige, och även om jag är moraliskt och tills tor del principiellt helt emot brott, så begår jag ändå ständigt sådana. Det är extra intressant för jag tror att jag upplevs som en ganska laglydig och rättskaffens medborgare.  Så visst brott, ibland med påföljd, hrm jag har ju fått fortkörningsböter, men också andra utan påföljd som att jag ofta går mot röd gubbe eller så är det någon paragraf i arbetsrättslig lagstiftning som jag inte följt till punkt och pricka.

Men det var inte den lagmässiga perspektivet som intresserade mig i DN-artiklarna om domare Tomas Norström – Nya jävanklagelser mot The Pirate Bay-domaren och Värre att PB-domaren inte ser sig som jävig (nåja, Aftonbladet har också skrivit Detta är jäv, Jävig eller inte? och Krav på att piratmål tas om och SvD säger samma saker i t.ex. Jäv-misstankar mot Pirate Bay-domare stärks). Det var hans påstådda jävsposition. Nej, inte heller hans möjliga jäv, även om det är en synnerligen delika ingrediens i hela upphovsrättssoppan, utan hans insikt och utspel om detta påstådda jäv. Jag har ofta förundrats över vissa situationer i livet när man saknar insikt om förväntningar från omgivningen. Jag menar, väldigt ofta så vet ju jag vad som förväntas. Jag går in på ett ekonomimöte på jobbet. Hey, det är ingen överraskning att min chef och vår finance manager vill att jag ska ha kontroll på våra siffror :) Utfall i kronor och timmar, beläggningsläge historiskt och framåt, snittpriser per timme och per dag och per person och per månvarv ;) Jag har ofta benkoll. På deras förväntningar, inte alltid på siffrorna :) Eftersom jag har den kollen på deras förväntningar så kan jag spela rätt spel. Jag vet vad de kommer att trycka på, och jag vet vilka fiolsträngar jag kan spela på. Det är ett skådespel (läs Goffman E., Jaget och maskerna, och lyssna på Uggla M., Livets teater) och jag vet min roll ;) Ett annat roligt exempel är när man söker jobb. Om man vet vad som förväntas så kan man framställa sig i en positiv dager, utifrån de förväntningar som ställs på tjänsten och mig. Men om man inte vet vad som är styrkor alternativt svagheter i den befattnng man söker – då är man lost. Som stackaren som var med i The apprentice med Donald Trump. Han trodde att framgångsrikt ledarskap var att göra allt själv, och fick beskedet You’re fired av Donald med kommentaren As a boss you get your people to do your work for you. You don’t go around doing it yourself! och det är ju ett superkul exempel :D

Det Norström verkar sakna är insikt om förväntningarna från omgivningen. Det gör att han har väldigt svårt att spela rätt roll, att se vilka som är medspelare och vilka som är publik. Han har ingen pjäs och ingen mask och inget alls som hjälper honom framåt. Han är som om Klas Klättermus skulle träffa på Ofelia på scengolvet. Han skulle lira sin roll som vore han i Hackebackeskogen, men skulle ofelbart hamna fel och publiken skulle reagera, sufflösen/sufflören få spunk och regissören slita sitt hår i förtvivlan. Det som blir ytterligare mer intressant är när Norström inser att han är utsatt och ifrågasatt. När han ska försöka förklara sig så sker det utifrån hans förförståelse av läget, och eftersom den är fel så blir det helt fel kommunikation (se Mona Sahlins uttalande Jag tog ut ett förskott på lönen, och det kan väl de flesta göra). Norström citeras t.ex. i DN-artikeln The Pirate Bay-rättegången kan tas om - Andra får uttala sig och bedöma saken. Jag tycker inte att jag kan uttala mig något mer men sen fortsätter han ändå att förklara sin syn på läget och snärjer in sig.

När vi fastnar i förståelsefällor som denna är det bästa rådet att stanna upp och ta hjälp. Det är fruktansvärt svårt att i ett stressat läge ensam se sin egen situation och andras förväntningar. För att komma fram till ”den rätta vägen att gå” enligt lagar eller samhällspraxis behöver vi hjälp. Samtal och reflektioner över läget och alternativa utvägar. Det är därför ett bra sätt att reflexmässigt förhålla sig till media på kan vara skillnaden mellan att ramla ner i förståelseravinen och att komma ut som en modig, ärlig och nyförlöst människa :)

Det svåra är att veta när hjälpen behövs – innan det är för sent ;)

Sitter här efter en trevlig middag med grannarna. Den tjugosju år gamla actionrullen First Blood har just börjat. Minnen av tidigare upplevelser av filmen blandades med och jämfördes mot faktiska scener i filmen. Det är inte alltid man minns exakt hur det egentligen var, och det pratade vi också om på middagen. Grannarna hade tittat på Vi hade i alla fall tur med vädret med barnen. Minnet av filmen var soligt och glatt, och den var visst riktigt fryntlig och rolig. Med barnen, hundra år senare, infann sig inte alls samma känslor och upplevelsen blev en annan. Med barnen i soffan blev det till exempel tydligt hur mycket Rolf Skoglund, i rollen som pappan, svor och levde rövare. Kanske inte så kul med en 9-åring och en 7-åring i soffan :)

Jag mindes inte heller riktigt introt i filmen om John Rambo som jag upplevde den nu. Fascinerande såg jag hur den forne vietnamsoldaten, den ärrade veteranen Rambo fick besked om hans kompis död i cancer, och rörd och lätt desillusionerad vandrade från hans sorgsna mor. Jag kände med honom och kände tyngden på hans axlar. Kontakten med stadens sheriff blev fel från första början. Sheriffen vill köra ut Rambo ur stan – ”Du passar inte in, vi vill ha det lugnt, vi är nog ganska tråkiga”. En tuff snut som måste visa var skåpet ska stå och en ledsen men auktoritetskänslig Rambo som bara vill käka och ta det lugnt och få vara ifred. Vad enkelt det hade varit, kände jag som åskådare, om sheriffen i det läget släppt av Rambo vid en diner, pekat på busshållplatsen och gett honom lite utrymme, some lebensraum. Inga kraftmätningar hade skett, och ingen kamp om makt och rätten att bestämma hade stört, och ingen konflikt hade seglat upp, kort sagt, vi hade inte fått varken First Blood eller någon av de övriga uppföljarna ;) Nu blev det inte fallet, och samma gäller John Rambo. Hade han gett fan i att gå tillbaka över bron när sheriffen lämnat av honom. Svalt tyst och gått vidare, då hade inget av det som hände hänt. Men i polisbilen hamnade dessa två individer på helt fel kant. Ingen av dem ville låta den andre bestämma eller få styra varken samtalet eller skeendet. Båda bar säkert på en hel del osäkerheter och rädslor, men ingen ville öppna upp för den andre utan spelade ut sina roller på kraft och aggression. I den pressade och hotfulla situation de befann sig i glömde de helt bort att försöka förstå varandra och de behov som präglade deras agerande :)

Sen sker resten av filmen på något sätt enligt den räls som den första kvarten lade ut. Det är samma grunder till konflikt och missförstånd, men de eskalerar enormt och slutar med ond bråd död. Det jag sitter och funderar på just nu är hur vi kan bryta en sån situation, lösa upp ett sånt dödläge?

När två personer hamnar i samma läge som sheriffen och Rambo, hur i hela friden kommer de tillbaka utan att automatiskt fortsätta på den räls som leder till destruktion och elände? Kan de själva öppna för ett intresse av den andre, och vågar de öppna för en tydlighet av egna behov och känslor istället för att hela tiden uttrycka krav och hot om vedergällning, eller krävs det hjälp utifrån? I Giraffspråket-Känslans kommunikation finns förslag på beteende som kan hjälpa dem ur dylika situationer, men jag upplever att det krävs en förståelse och en ändring av bådas beteende, och vem tar initiativet till denna förändring? Och hur görs det?

Går det ens att genomföra?

Jag har arbetat med den här typen av situationer som utomstående, och har varit den som pratat med par som sheriffen och John Rambo. Det går väldigt ofta väldigt bra, och till och med i än mer känslomässiga situationer med äkta par, fungerar det väldigt bra när vi slutar tolka, pratar om behov och känslor istället för att projicera och fantisera om vad den andre tänker på just nu ;)

Men lämnad ensam i en låst konfliktsituation, som Rambo, är det mycket svårt, och drabbad av den starka emotionella stress som uppstår är det ibland omöjligt. Eller?