Här slår jag upp den fetaste tegelstenenav dem alla Sociological theory [Georg Ritzer] för att studera sociologisk historia i allmänhet, och ”de tre sociologerna” Marx, Weber och Durkheim i synnerhet. Och vad händer? Jag stöter på Georg Simmel! Dels skyfflade han den symboliska interaktionismen över till USA i början av 1900. Denna symboliska interaktionism som jag fattade tycke för i höstas :) Men han publicerade också ett verk baserat på en mycket spännande modell ”the dyad and the triad”. Vad händer, tänkte Simmel (så underbart), när en två-persons-grupp (the dyad) transformeras till en tre-persons-grupp (the triad)? Sociala situationer kan uppstå i en trio som inte är möjliga i en duett. I trion kan en av deltagarna inta en medlande roll mellan de två andra, eller två kan sluta sig samman mot den tredje. Och det finns mängder med fler intressanta fenomen med triader, till exempel min egen teori om hissdjup :)

Är vi två så är vi på det våningsplan som vårt inbördes förtroende och vår öppenhet ger oss möjlighet till. Men är vi tre så finns det tre relationer mellan vilka det finns en hiss som rör sig upp och ner. Person A och B är på våning 10 när person C kliver in i handlingen. Person C är på våning 12 med A och på våning 4 med B. Beroende på relationskänsligheten hos deltagarna blir insikten om detta lite olika, men de flesta av oss känner ändå av att det blir obekvämt. När A samtalar är det inte solklart hur djupt B och C befinner sig, vilket gör det svårt att navigera mellan samtalsämnen :) Detsamma gäller B och C. Om det finns en känsla av att alla är på någotsånär hyfsat djup går det att ta upp hissfrågan i trion, jag har gjort det själv vid tillfällen – med oanade resultat :D Men när det är för osäkert, eller insikten om fenomenet inte existerar – då blir det svårt och trion får svårt att ta sig framåt.

Simmel, my man, jag vill hellre läsa Philosophy of Money och läsa mer om the dyad och the triad, än Självmordet av Emile Durkheim :)

Jag blir bara så stum när jag läser min sociologilitteratur :) Förstå det den som kan ;) Jag läste igår kväll en del om utbytesrelationer och maktresurser och landade på en del av spelteorin, som är rejält fascinerande i sig men där just friåkandet eller som de beskriver det free riders nämns.

Prylen är att vi har situationer överallt i samhället där individuell och kollektiv rationalitet är i konflikt med varandra. Ett bra exempel är att det är bra för oss alla om vi hjälps åt med sopsortering, men det innebär en hel del avsteg för mig själv och är jag inte helt säker på att alla andra gör som jag är det inte rationellt för mig som individ att fortsätta sortera sopor (och vi pratar alltså om en krass nyttorationalitet här, inte ett normerat värdestyrt handlande men häng med för det stämmer ändå ;). För att förstå problemet listades en steg-för-steg-sekvens som vi riskerar att hamna i:
1) Alla vinner på att alla samarbetar.
2) Om jag inte litar på att alla andra samarbetar är det meningslöst att jag själv samarbetar eftersom det vi ska åstadkomma kräver att alla samarbetar.
3) Jag kan alltså anse att det är rationellt att inte samarbeta om jag inte litar på de andra.
4) Ett effektivt samarbete för gemensamma ändamål kan alltså bara uppstå om vi litar på varandra.
5) Utan den tilliten är vi fast i paradoxen, för alla får vi det sämre, trots att vi alla skulle tjäna på att hålla iihop och samarbeta.

Det här är generellt riktigt intressant, och jag drog en snabb parallell till arbetsliv, rekryteringar och uppsägningar, kort sagt rörelserna på arbetsmarknaden. Om vi alla stannade kvar på våra arbeten, strävade efter det gemensamma, lärde känna varandra mer, hittade mer och mer effektiva arbetsformer och ökade vår massa av producerande enheter (medvetet valt objektifierat ord för oss anställda ;) så skulle det gå bättre och bättre för oss. Dels skulle vi producera mer till lägre kostnad, och dessutom skulle vi slippa kostnaden för att täcka upp för de som slutar. De som slutar hamnar på andra arbetsplatser som återrekryterar för att täcka ett tomrum så det är sällan vi slutar för att gå till något som är mer inkört och effektivt. Så alla får vi det sämre, vi driver upp lönerna och producerar mindre…vilket gör att vi får mindre tillbaka på sikt…

I verkligheten är det ju inte så här dramatiskt, och vi byter jobb av mängder av andra anledningar, men, den sista veckan har jag pratat med minst tre personer (inte på mitt företag dock utan i rekryteringssammanhang ;) som slutat på sina tidigare anställningar för att citat: ”det var en period av många uppsägningar och jag ville inte vara sist kvar”. Det är ju en skön parallell till detta. Det finns inte något annat skäl till uppsägningen än bristen på tillit mot sina arbetskamraters motivation att stanna kvar på samma företag :) Därför insåg jag ytterligare en sak som är viktig att jobba med som ledare, och det är tilliten till det gemensamma målet och de gemensamma medlen och den gemensamma satsningen. Vi är alla grisar och sitter med fläsket i restaurangen (Se The chicken and the pig ;).

Häpp, så vackert eller hur?

Märkligt hur jag kan ha saker i huvudet under en period. Så intensivt i huvudet att det färgar stora delar av mitt tänkande och även det filter som jag tar in omvärlden med. ”Ca va” har varit ett sånt ord eller begrepp som jag haft grunnande i mig ett tag. Va fasen betyder det, och när sjutton använder jag det? Jag stötte på det i ett mejl för ett tag sedan och har inte kunnat hitta klarhet.

Förrän i kväll :) Jag såg ett litet franskt stycke ikväll, Ensemble cést tout (Tillsammans är man mindre ensam), och ca va användes flitigt. Så flitigt att jag till slut fick grepp på uttrycket utan att behöva slå upp det. Tillräckligt många exempel på sammanhang och människor och ord gjorde att jag fattade ca va. Solklart för de flesta av er, och egentligen för mig med när jag fattade ;)

Ca va? Allt bra?

Ca va! Allt e ok, och om det vore nåt så har jag inte förtroende för dig eller för situationen att berätta något mer än det…just nu. Ca va!

Och då är vi inne i hissarna igen, och nivåer av förtroende och öppenhet. Jag ska öppet börja skriva på en idé där, utan att vara klar, så ovanligt, och se om jag kan hitta lite klarhet för mig själv bland alla våningar, Ca va :D

Vilken spännande lunch jag hade idag. Jag hade ett möte med en person jag aldrig träffat förut, och samtalet flöt så smidigt som att vi känt varandra länge. Vi pratade om våra jobb och erfarenheter och reflekterade över olika situationer och människor. Jag satt och tänkte över vårt samtal mitt i lunchen och funderade om det var viktigt att vi hade en gemensam god vän med på lunchen, eller om vi hade kopplat lika bra på tu man hand. Jag vill gärna tro att vi hade hittat samma samtalsläge ensamma. Vi hade liknande referensramar, vi var öppna nog att berätta om egna erfarenheter och upplevelser, och vi var intresserade av samma ämnen, specifikt för lunchsamtalet var det ledarskap och organisationsutveckling men generellt sett sociologi i allmänhet.  Vi visade dock upp en lite annorlunda egenskap som jag inte hittar i så många samtal, nämligen att vi båda ville veta mer om den andre. Det är för mig en rätt viktig parameter för att få ett bra flyt i ett samtal, men samtidigt så är det kanske en brist i min ambition som coach eftersom det ju kräver att det är jag som för samtalet framåt med mina frågor utan att motparten är såvärst intresserad av mig ;)

Men, lunchen var spännande eftersom den handlade om en föreläsning för trettio distanskurselever på Mittuniversitetet. Jag ska nu samla ihop föredraget från Sundsvall42 och komplettera med lite tankar om tillit och förtroende i situationer med maktskillnader i relationen. Det kommer att bli superkul :)