Poster med etikett ‘IT-Arkitekterna’

Att ge upp och komma igen

1 juni 2011

Sitter i bilen på väg söderut och reflekterar en smula. Jag är rätt dålig på att göra praktiska saker i bilen, jag menar mentala praktiska saker ;) Jag kan inte lösa problem eller klura ut svåra saker. Jag slappnar av och låter kroppen gå på automatik och fokusera fullt på körningen, så får den omedvetna reflektionen ske i bakgrunden. Det poppar dock upp mängder av tankar och funderingar i huvudet just nu. Jag tror att det beror på att jag har multipla uppdrag just nu och att det sker rätt mycket bakom ridån i skallen även när jag inte är aktiv i arbetsuppgifter i just det uppdraget. Det tär faktiskt lite på krafterna att switcha fokus så ofta. Dessutom har mina kollegor också häftiga uppdrag så att jag blir indragen i dessa också eftersom vi på IT-Arkitekterna försöker arbeta mycket med kollegiala bollplank, och det är så intressant att man lätt försvinner in i ett annat uppdrag och dess utmaningar och lärdomar :)

Ibland lyckas jag ha heldagsfokus, som idag när vi kör andra teamets andra dag i förändringsprogrammet på spelbolaget, men andra dagar blir det byten flera gånger varje dag och det är svårare. Jag har ju lätt att hoppa mellan, vilket ju är en baksida hos en av alla mina svagheter, nämligen att jag har så svårt att stanna kvar tillräckligt länge i olika områden. Jag är ju så rädd att inte hinna med allt det andra…innan det är för sent ;) Det gör samtidigt att jag snabbt kan context-switcha mellan fokusområden också.

I ett av uppdragen har vi passerat trattfasen när vi arbetat för att förstå syfte och mål och vilka förutsättningar vi har. Vi är nu mitt uppe i kartläggning och har börjat skapa resultatet så smått. Mitt i den mest hektiska snurren är det dock lätt att bli fartblind och tycka att det inte händer något och att vi står stilla :) För ett tag sedan hade vi ett möte som handlade om just detta. Vart har vi kommit, hur går det för oss… och det visade sig när vi gick igenom vårt arbete och vårt resultat att vi till och med låg lite före tidtabell. I ett utredningsuppdrag är det svårare att beräkna upparbetningsfaktorn på artefakterna än i utvecklingsuppdrag och det var denna fälla vi fastnat i. När vi tog ett steg tillbaka, fick lite distans och reflekterade över läget så återfick vi känslan av att ha övertag mot tiden :)

Efter det har jag sett på världen med dessa vi-ger-upp-ögon och haft både observationer och samtal som handlat om svårigheterna att ha en objektivt reflekterad helhetssyn på det uppdrag man sitter i. Det finns kopplingar till Barbara Rogoff som studerat kulturell utveckling och som i boken The Cultural Nature of Human Development beskriver detta som the insiders dilemma. Inne i en kulturell grupp har vi inte förmågan att se de fenomen och attribut som präglar vår grupp! Som svensk medelålders man är det svårt, ibland omöjligt, att kunna förstå vad en ung kvinna från Afganistan skulle tycka vara anmärkningsvärt med det liv jag lever och det beteende jag för mig med. Det är av naturliga skäl en utmaning. Hur ska jag veta vad som är generellt mänskligt och vad som är egenskaper hos ett samhälle som delar kultur? Det går ju inte. På samma sätt är det svårt att leva mitt uppe i ett förändringsprojekt och samtidigt ha distansen att se den progress som sker.

Då behöver vi backa ut och få hjälp att reflektera över uppdraget. Hur går arbetet med kartläggningar, dokument, modeller? Hur drivs projektet, hur effektiva är vi och hur sker samverkan med externa intressenter? Hur mår vi projektdeltagare, hur trygga är vi i gruppen och hur fungerar vårt samarbete internt och externt?

Det här är mitt bidrag till att formalisera en löpande handledning för förändringsledare. Den syftar till att dra oss ur våra uppdrag för att få distans och för att reflektera från en position utanför den situation som vi arbetar med. Så att vi kan ge upp och komma igen i en trygg och utvecklande miljö ;)

Innan det är för sent

30 maj 2011

Jag är ju en temakille! Berättade om detta på workshopen vi hade med spelbolaget idag :) Jag valde ett fotografi av en eld vid incheckningen (frågan var Where am I today?) och berättade för gruppen att den för mig representerar känslan, eller kanske snarare förnimmelsen som byggs upp av strofen innan det är för sent! Just nu ser jag väldigt mycket i termer av innan det är för sent ;) Sedan i lördags är det mitt lilla minitema. Jag har fått feedback på andra områden jag fastnat i den senaste tiden. Några har påpekat att jag pratat mycket om situerad kognition, andra påpekat att det är mycket dynamiska system just nu, och vid ett tillfälle hörde jag att jag fastnat för artefakter, även om jag själv anser att artefakter och mojänger hör 90-talet till ;) Men nu är det för sent som är trallen för dagen…

Anledningen till att jag har med mig innan det är för sent just nu är en fest jag var på i lördags. Det var en rockfest med många sköna exkollegor från Försäkringskassan, och ute på verandan uppe på Våningen hamnade jag i några märkliga samtal som knöt varje mening som uttalades i gruppen till titeln på våra kommande memoarer. När jag snodde fraseninnan det är för sent och sa att det var titeln för mina memoarer så hände det. Den satt. Som en smäck! Den blev för det första väldigt användbar och rolig. Kanske det hade att göra med tidpunkten och mängden alkohol, men det blev rätt skoj att svara ”Jaa, vad jag gör nuförtiden? Jo, jag är på IT-Arkitekterna och bygger ett kontor i Sundsvall…innan det är för sent” :) Antagligen är nivån på humor så låg att mina barn skulle sucka tungt och så där kärleksfullt säga ”Men pappaaaa…” men då var det skoj. Men när allvaret tog tag i mig och jag insåg att jag måste skriva mina memoarer nu, innan det är för sent, hickade jag till och fick nåt att fundera på!

Innan det är för sent! Jamen, det gäller ju allt överallt och alltid. Varför inte gör det där jag tänkt på, innan det är för sent!? Varför inte säga det där jag grunnat på, innan det är för sent? Varför hejda och inte våga, varför säga nej och hålla tillbaka eller varför inte våga säga nej och någongång prioritera…innan det är för sent!

Fylld av upponervända tankar skriver jag detta inlägg…innan det är för sent ;D

 

Hur komma högre upp på Google?

20 maj 2011

När jag fick mitt debattinlägg publicerat på Computer Sweden insåg jag att jag är märkligt lite förknippad med IT-Arkitekterna här på peterA.se :) Jag skriver om det i min about-sida, men utöver det är allt mina egna privata åsikter och tankar. Copyright till alla klokheter som nedtecknas här tillfaller ju också mig! Men när jag insåg att CS inte publicerade någon länk till mig, utan endast skrev Peter Axelsson, organisationsutvecklare, IT-Arkitekterna insåg jag att många skulle vilja söka upp mig och se vem jag är ;) Så blev det, och jag kan se på google att det söktes en hel del efter olika kombinationer av peter och axelsson och it-arkitekterna. Men det sura är ju att länkarna till peterA.se kommer så långt ner :(

Sedan dess har jag försökt att tagga och skriva i inlägg och vara tydlig på about-sidan, men det räcker endast till en tiondeplats på en googlesökning. Först kommer min märkliga google-profil (såklart) och sen en massa andra länkar till både it-arkitekterna.se och linkedin.se och till och med eniro.se och lokus.se kommer högre upp!?

Så hur i hela friden gör man för att komma högre upp. Det är inte alls av fåfänga utan endast av service till alla som är så intresserade av mig ;)

Reflektioner på olika nivåer

16 maj 2011

Under förra veckan var jag med och genomförde ett antal workshops och utbildningar hos några olika kunder på IT-Arkitekterna. Det var som alltid spännande att få ta del av människors tankar och känslor, deras rädslor och utveckling i grupp :) Med rätt facilitering går det ganska snabbt att påbörja färden mot öppenhet och lyssnande. Med lite bilder till incheckningen går det dessutom framåt med den kreativa och associativa processen. Det var väldigt skilda syften med förra veckans uppdrag. Det var dock väldigt liknande utveckling i grupperna oavsett om det var ett teoretiskt hållet utbildningstillfälle med upplevelser och lärande i fokus, eller om det var ett konkret materialfokuserat tillfälle att ta del av förstudiematerial med åtföljande knådning och synpunktning. Ju längre dagen gick desto starkare kraft, mer positiva känslor och desto öppnare engagemang :D

Men, jag reflekterade över en speciell sak vid flera tillfällen. Vi har ibland/ofta/jämt svårt att reflektera. För mig som reflekterar hela tiden är det lite svårt att förstå. Jag har svårt att stanna kvar i själva sakfrågan, och hamnar alltid i funderingar om vad som pågår, varför då, och vem då. Jag reflekterar också över mig, mitt deltagande och vad det beror på att jag sitter och reflekterar just nu ;) På frågan ”Hur känns det i din kropp just nu?” kom ofta svaren ”Vi kom inte någon vart under övningen.” vilket är ett udda svar på den frågan :) De som berättade om det som hänt i termer av ”Jag satt mest tyst” eller ”Jag blev så jävla arg” är lite närmre det som händer i kroppen, men är ändå historisk i sin reflektion. Vi ville veta hur det kändes i kroppen just nu, efter en praktisk övning, efter en stunds egen betänketid.

Det här fick mig att börja fundera. Mitt kategoriserande jag, den sida av mig som jag håller på att göra upp med just nu, såg flera olika perspektiv. Dels är det svårt att skilja mellan historiskt-nutid, där jag hellre berättar om det som hänt än det som sker just nu. Kanske det har att göra med vad som är lättast för mig att hitta tankar om. Det är inte alltid uppenbart att jag hittar rätt fokus i vi eller dom, jag eller du. Att reflektera över vad andra har gjort är ibland lättare när ämnet är känsligt och skrämmande. Till sist har vi väldigt svårt att hitta rätt mellan nivåerna agerande, beteende, inre känslor och tankar. Frågan ”Hur känns det i dig nu?” besvaras ganska ofta med ”Jag tycker att det gick bra” eller ”Vi kom ju fram till ett resultat” eftersom det verkar vara lättare att berätta om det som hänt. Dessutom, när vi är under press, eller när vi känner oss osäkra och utsatta, då blir detta än mer tydligt. Vi får svårare att flexa in andra beteenden utan använder oss av det vi har som vår naturliga profil. Vi visar också upp försvarsmekanismer som kan göra att vi blir extra känslokalla, känslosamma, inåtvända, beskyllande eller annat spännande.

Och nu skiljer det här sig mellan indivder också såklart. Vissa har lättare att hämta känslor än andra. Vi är säkert programmerade sen födsel och uppväxt att ha koll på våra handlingar, vårt beteende eller våra känslor på väldigt olika sätt. Den här veckan kanske det var många som var händelsepräglade och det påverkade vårta reflektioner. Men oavsett vilka preferenser vi har, så finns det styrkor med att kunna reflektera från olika perspektiv, och därför behöver vi bli effektivare på detta. Både som workshopledare och deltagare.

Därför känns det viktigt att hitta ett mer effektivt sätt att reflektera, och kanske vi till och med skulle behöva träna mer. En utbildning kanske :)

Röda Korset flashmobbar på stan

15 maj 2011

I fredags fick jag ett uppdrag att filma en flashmob som deltagare från Röda Korset i Sundsvall skulle genomföra på torget. Det var Soheil, min adeptkompis, som hade trettioåtta kamrater med sig för att göra en manifestation. Den film som de och jag spelade in har de lagt ut på Vimeo – kolla in den .

Jag tog en del bilder själv också. Det var rätt häfitgt att se hur mobben utvecklade sig från balkongen på IT-Arkitekterna i Sundsvall :)

Fick en mejlfråga – hur vet vi det vi vet?

13 maj 2011

Jag fick ett spännande mejl från min adept förra veckan. Jag är ju mentor i ett program på Mittuniversitetet som IT-Arkitekterna deltar i, och missade förra veckan en föreläsning som mentorer och adepter gemensamt kunde delta på. Det är helt enkelt för mycket just nu. Den kluriga frågan kom från föreläsningen och löd: Hur vet vi/jag det vi vet? Det handlade om kunskap och temat var hur världen är ett multiversium där allt är uppbyggd utifrån hur individen ser på den, att verkligheten och sanningen ligger i betraktarens ögon. Jag gled för ett ögonblick över i vilda filosofiska tankar, men sammanfattade ett svar som följer:


Jag tror så här, att vetandet handlar mycket om tilltron till min egen kunskap, tilltron till andras kunskap och hur viktigt det är att 1) ha en gemensam begreppsvärld där vi vet hur saker är och där vi inte behöver ifrågasätta varandra och 2) förståelsen för att det jag vet endast är min tolkning av hur världen ser ut och fungerar. Det här är ju komplext och rätt cirkulärt, för hur vet jag när jag verkligen kan veta något, och hur vet jag när jag ska se mitt vetande som en av alla hypoteser som är möjliga att ha i den situationen? Det är ju detta vi tränar in som barn och lär oss att en sten är hård, och den gör ont att kasta i någons huvud. Om stenen verkligen ÄR hård eller inte är faktiskt irrelevant, för det är ju den gemensamma förståelsen av sten + huvud som är viktig samt det du gör med den kunskapen, dvs låter bli att kasta den i mitt huvud.
Det här finns det coola kognitiva teorier kring, som handlar om att vi inte ens kan säga oss ha en objektiv uppfattning om vår kropp och dess signaler, och att denna uppfattning definitivt inte är medfödd, utan att allt vi lärt oss om hur kroppen funkar har skett genom agerande och interaktion med omgivningen. Men ibland är det viktigt att inte gå på den där känslan av att vi har en gemensam uppfattning om hur saker är. Vi ser ju världen på så många olika sätt att det är viktigt att vara öppen för andras uppfattningar. Tänk om vi i alla situationer skulle ha olika uppfattningar men tro att vi hade samma uppfattningar!? Det är ju viktigt att förstå att det finns olika tolkningar, olika planer och olika mål med livet och dess aktiviteter. Hur kommer vi ur detta, jo att intressera oss för multipla uppfattningar av världen.
Vi har alla olika perspektiv på målet, på uppgiften och vägen dit! Hur ser du på form och innehåll, fritid och jobb, telefon och livemöten osv… Det finns bara ett sätt och det är att nyfiket fråga och försöka förstå. Om jag gör det kommer andra (ibland i varje fall hrm..) att göra det mot mig. Då undviker vi situationer där jag dänger en sten i huvet på dig för att jag inte fattat att den är hård… Det här sker rätt bra med nya människor, för vi litar inte på att vi har samma referensramar, utöver hårda stenar då förstås, men det är en fara när vi umgås med människor som vi förmodas förstå och ha sanningssfärer med. Gifta par är väl ett coolt exempel…som inte pratar utan tar för givet…arbetskamrater, studiekompisar och vänner fungerar ofta likadant.

Var det rätt svar? Det är ju också skitesamma för med resonemanget ovan är ju min sanning lika mycket värd som någon annans så då har jag ju rätt ändå :) Och plötsligt blir ditt lärande och dina studier satta i ett annat ljus, där det blir tydligt att det är andras sanningar som du ska lära dig, för att du ska kunna förstå andras sanningar, för att få bra betyg … och så att du kan börja skapa och förstå dina egna sanningar, och sedan jämföra med de gamla sanningar som du redan lärt dig, och därmed skapa ännu bättre och nyare sanningar…så att du vet tillräckligt mycket för att inse att du inte vet någonting utan att allt handlar om att försöka förstå sin omvärld och sina medmänniskor.
Men utan den resa du gör nu, och utan all den lärdom du tar till dig så når du inte dit, till okunskapen. Då blir du kvar i den självsäkra kunnigheten där allt är solklart och sanningar går att sålla ut från lögner, där vitt är vitt och svart är svart. Där dom är dom, och vi är vi. Där är det tryggt att vara och där kan man gömma sig. Men där är det ingen som växer och där är det torrt och sterilt. Det är en statisk värld som faktiskt i denna stund får mig att gråta.

Men i okunskapen är inget beständigt, finns inget bestämt. Där är varje situation något nytt, varje människa en möjlighet eller risk, ett evigt sökande efter det tydliga och fasta. Det uppstår ju också ibland, men inte för att det är så, utan för att vi vill så. Du och jag och de som är i stunden. För i nästa stund är det nytt igen. Men det är där det händer, och det är där vi lär oss, och det är där alla nya fantastiska tankar tänks, och det är där alla sköna känslor känns.

Men vi kan aldrig vara säkra. Vi vet ingenting. Det enda vi kan vara säkra på är att vi vet tillräckligt för att våga vara okunniga och nyfikna ;)

Skvaller som ett verktyg i organisationen

12 maj 2011

Jag hinner inte skriva så mycket, men vill ändå skicka mig en hälsning. Just nu kör vi två konsulter från IT-Arkitekterna workshop med en gäng sköna specialister från CSN. De har varit grymma i engagemanget och tyckt och frågat massor under dagen. Vi är en halvtimme från avslut och jag står och väntar in gruppen för redovisning av sista grupparbetet. Jag undrar för mig själv om allt detta beror på incheckningen och presentationen vi gjorde med mina fotografier eller om det bara är rätt personer på rätt plats ;)

Vi har pratat om behovet av samverkan, kommunikation och hur man i en myndighet når hög rättssäkerhet genom att skapa tydliga riktlinjer och ett enhetligt arbete på alla kontor och enheter. Det är ju inte helt enkelt när antalet handläggare kan räknas i hundratal. Dessutom innebär ju den pågående automatiseringen att de manuellt hanterade ärendena blir mer och mer komplexa, vilket blir svårare och svårare att styra med checklistor, regler och riktlinjer. Vi hade en kort diskussion om barns utveckling till socialt fungerande människor. Vi lär oss ett komplext beteende utan att dagligen kika i dokument och söka stöd. Hur kommer det sig, och hur klarar vi av att följa med förändringar i samhället utan att det skrivs och kommuniceras tydligt från cheferna? :) Bortsett från lagar så är ju mycket väldigt otydligt, men vi utvecklas ju som grupp ändå och tar efter varandra i väldigt många områden.

Jag tror att det handlar om en kombination av härmning och skvaller. Vi tar efter människor i vår omgivning, och vi skvallrar om vad vi gör och vad andra gjort. Utifrån reaktioner på det vi skvallrar om märker vi om mottagaren tycker att det vi beskrivit och skvallrat om är acceptabelt eller förkastlig. Så lär vi oss att gå mot rött ljus, men att inte elda på tomten :) Det är okej att ljuga, men inte om allvarliga saker… och mycket mer.

Tänk om vi kan använda skvaller i organisationen för att skapa ett utvecklande och normerande beteende som sprider sig i de kontaktkanaler som alla nätverk upprättat…? Coolt :D

Vilka häftiga workshopupplevelser

12 maj 2011

Just nu är det mycket som händer. Och det händer överallt. Det är skoj såklart, men samtidigt mycket körigt. Jag har nog aldrig haft så mycket context switching som jag har just nu. På två dagar har jag kombinerat fyra kunduppdrag, linjechefsarbete på kontoret, säljarbete via mejl och snabba samtal och så hela privatlivet med egen träning och familj som jag vill umgås med.

Som tur är får jag massor av näring på alla områden. Nästan :) Och som tur är lär jag mig hur mycket som helst i uppdragen. På en av workshopparna körde vi en övning som jag aldrig gjort förut, men som jag kommer att ta med mig till andra sammanhang. Efter en introduktion och presentation körde vi incheckning. I vanliga fall handlar incheckningen om en verbal beskrivning av läget just nu och hur närvarande jag är i rummet. Jag brukar ju ta med mig fotografier också för att associera lite friare. På den här workshopen ställde vi tre frågor; 1) Vill jag vara här? 2) Vad är det som gör det? 3) Vilka konsekvenser blir det om jag berättar detta för gruppen? Deltagarna fick reflektera enskilt en stund, och sedan bolla med en kollega i bikupeform en stund. Därefter fick de fysiskt visa sin vilja och inställning genom att flytta stolen. Om de ville vara med riktades stolen in i mitten av ringen, och om de inte ville vara med riktade de stolen bakåt, ut ur ringen :) Alla lägen däremellan visade på gradskalan av vilja.

Det var fantastiskt kraftfullt. Det förekom alla varianter av rörelser i stolarna, och det blev väldigt bra samtal om vad som gjorde att de vridit eller suttit kvar, hur de kände det just nu. De fick också ge utlopp för sin egen nyfikenhet på de andra i gruppen och fråga kollegor om tankar och känslor i stunden. Det kom fram väldigt många ärliga beskrivningar av vad som lockade att stanna och vad som hindrade att närvara fullt ut.

Lagrat i minnet och återväcks vid behov :) Idag är det workshop igen, men annan lokal, annat syfte och annan kund…

Har vi inte kommit längre?

10 maj 2011

Bodde på Hotell Terminus i Stockholm inatt och förbluffas över att vi fortfarande är kvar i åttitalet!? Jag tänker inte på lamporna som inte funkar, eller uttagen som saknar ström eller de slitna korridorerna. Det kan ju faktiskt vara så att de är kulturminnesmärkta och vill bibehålla en tidsenlig profil. Jag tror inte att det är så, men eftersom jag inte vet ska jag inte döma för hårt.

Däremot tycker jag att det är rena natta när ett hotell fortfarande kör med tvålar i pappersförpackningar!? Miljömedvetenheten verkade inte vara på topp på hotellet och jag såg med förvåning hur lite man tänkte på förpackningar och förbrukning… Jag trodde nog att det var standard med behållare för flytande tvål och schampo på bad och toalett. Jag trodde att tiden för små margarin- och smörpaket till frukosten sedan länge var över. Den klassiska texten ”Om du vill använda din handduk…” vill man ju liksom ha som en påminnelse om att tänka till. Men det saknade jag verkligen här :(

Nej, även om vi på IT-Arkitekterna inte ännu uppfyller alla våra krav på ansvarsfullhet så förväntar jag mig en större medvetenhet av de hotell jag bor på!