Poster med etikett ‘Kommunikation’

Vad är du ute efter – egentligen

23 juni 2011

På en fantastisk workshop för några veckor sedan fick jag en skön ingivelse. Vi arbetade med reflekterande team och hade ett konkret uppdrag att redovisa utvecklingsidéer internt i organisationen, från medarbetargrupper till ledning. Ur ett organisationsutvecklingsperspektiv hade vi samtidigt fokus på öppenhet, lyssnande och feedback i olika nivåer. Det gick väldigt bra och gruppen som helhet tog några steg uppför kommunikationstrappan under workshopen.

Men mitt i (upplever jag :) började de känna sig trygga och bekväma. De visste hur de kunde bemöta varandra, och de visste hur de kunde samtala inom det reflekterande teamet. De började ägna tid åt långa resonemang, och glömde bort ambitionerna om att lyssna och försöka förstå den andres perspektiv. Vi hade pratat om röd och grön zon, och olika nivåer av öppenhet och lyssnande och vad det kan ge för effekter. Det är dock väldigt lätt att falla tillbaka till sina normala mönster när man blir ivrig och känslomässigt berörd, positivt eller negativt. Då kom jag på The Thing on a String Theory och ritade bilden nedan.

Thing on a String Theory

Jag ritade den på ett blädderblock, förklarade dess uppbyggnad och ställde frågan till ledning och medarbetare om de medvetet hade bestämt sig för var de skulle befinna sig i mötet. Det hade de ju inte, men medvetna val var också med som ett tema för det här programmet så det var viktigt att ta upp. Det är en sak att arbeta hårt för att övertyga den andre om att jag har rätt. Men det är en helt annan sak om jag inte ens är medveten om det. Om jag vet vad jag gör har jag förmågan att ändra beteendet, och det var det jag hoppades på.

Men, jag hoppades på lite för mycket. Bilden blev uppskattad men beteendet fortsatte. Jag tror att man har utrymme för en viss mängd förändring innan det tar stopp och är fullt :) Sen tar det liksom slut på energi och man behöver vara på det nya trappsteget ett tag och träna sig. Deltagarna i programmet gjorde stora framsteg och började att vara väldigt ärliga och öppna på den översta nivån i String-teorin och det är ett väldigt bra steg. Men nästa steg är bättre och nästa och nästa… ;)

Men var är du? Vad är du ute efter i mötet med andra – egentligen?

Skvaller som ett verktyg i organisationen

12 maj 2011

Jag hinner inte skriva så mycket, men vill ändå skicka mig en hälsning. Just nu kör vi två konsulter från IT-Arkitekterna workshop med en gäng sköna specialister från CSN. De har varit grymma i engagemanget och tyckt och frågat massor under dagen. Vi är en halvtimme från avslut och jag står och väntar in gruppen för redovisning av sista grupparbetet. Jag undrar för mig själv om allt detta beror på incheckningen och presentationen vi gjorde med mina fotografier eller om det bara är rätt personer på rätt plats ;)

Vi har pratat om behovet av samverkan, kommunikation och hur man i en myndighet når hög rättssäkerhet genom att skapa tydliga riktlinjer och ett enhetligt arbete på alla kontor och enheter. Det är ju inte helt enkelt när antalet handläggare kan räknas i hundratal. Dessutom innebär ju den pågående automatiseringen att de manuellt hanterade ärendena blir mer och mer komplexa, vilket blir svårare och svårare att styra med checklistor, regler och riktlinjer. Vi hade en kort diskussion om barns utveckling till socialt fungerande människor. Vi lär oss ett komplext beteende utan att dagligen kika i dokument och söka stöd. Hur kommer det sig, och hur klarar vi av att följa med förändringar i samhället utan att det skrivs och kommuniceras tydligt från cheferna? :) Bortsett från lagar så är ju mycket väldigt otydligt, men vi utvecklas ju som grupp ändå och tar efter varandra i väldigt många områden.

Jag tror att det handlar om en kombination av härmning och skvaller. Vi tar efter människor i vår omgivning, och vi skvallrar om vad vi gör och vad andra gjort. Utifrån reaktioner på det vi skvallrar om märker vi om mottagaren tycker att det vi beskrivit och skvallrat om är acceptabelt eller förkastlig. Så lär vi oss att gå mot rött ljus, men att inte elda på tomten :) Det är okej att ljuga, men inte om allvarliga saker… och mycket mer.

Tänk om vi kan använda skvaller i organisationen för att skapa ett utvecklande och normerande beteende som sprider sig i de kontaktkanaler som alla nätverk upprättat…? Coolt :D

Jag fick ett mejl

21 april 2011

För någon vecka sedan fick jag ett mejl med en märklig fråga. Via LinkedIn utmanades jag av frågan ”Jag är på jakt efter en text, ca 1/3 A4-sida, som ska vara ytterligt svårläst och nästintill obegriplig. Du råkar inte ha samlat på nåt sånt och vill dela med dig?” :) Först blev jag fundersam. Varför ställs frågan till mig. Är jag känd för att samla på svårlästa texter? Sen blev jag irriterad. Är det jag som ska ha skrivit texten som ska vara obegriplig?

Efter några mejlväxlingar fick jag förstå att det var texter av andra författare och att jag hade ett intresse för svåra ämnen och därför skulle kunna ha kommit över och kommit ihåg någon sådan av allt jag läst. Phjuhh :)

Det blev dock inte lättare för det. Jag började leta efter dokument jag fått i jobbet. Jag grävde bland rapporter jag laddat hem i utbildningar i sociologi och kognition. Jag scannade av bokhyllan för att se om jag hade något riktigt tufft att bita i. För några år sedan skulle jag nog ha tagit ett stycke ur Sandberg och Targamas Ledning och förståelse. Den är både bra och svårtillgänglig. Nu fastnade jag däremot för Simians, Cyborgs, and Women: The Reinvention of Nature av Donna Haraway. Jag läste den i B-kursen i sociologi ifjol och det var en fantastisk bok. Det var som ett gott vin som behöver lagras och sedan luftas för att ges rätt förutsättningar. Första gången jag läste var det tjocktätt med obegripliga ord och meningar. Andra gången gick det in lite kunskaper. När jag läser den igen kommer den att vara som en god lagrad ost :)

Jag hittade dessutom ett av de fräckaste och svåraste kapitlen på nätet. Haraway har skrivit en hel del artiklar om feminism och social utveckling och dessa paketerade hon sedan till boken Simians, Cyborgs and Women. Denna artikel publicerades 1988 i Feminist Studies och blev i boken kapitel nio och hette Situated Knowledges: The Science Question in Feminism and the Privilege of Partial Perspective. Hon gillar ord vilket jag också uppskattar. Min engelska hänger dock inte riktigt med alla gånger. En skön mening som visar hur hon vrider på orden är

Some of us tried to stay sane in these disassembled and dissembling times by holding out for a feminist version of objectivity.

Hon gillar, precis som jag, långa bisatsfyllda meningar och vänder och vrider på texten så att den flyter runt som en meandertät fjälljokk, som i

So, I think my problem, and ‘our’ problem, is how to have simultaneously an account of radical historical contingency for all knowledge claims and knowing subjects, a critical practice for recognizing our own ‘semiotic technologies’ for making meanings, and a no-nonsense commitment to faithful accounts of a ‘real’ world, one that can be partially shared and that is friendly to earthwide projects of finite freedom, adequate material abundance, modest meaning in suffering, and limited happiness.

Artikeln jag bidrog med skulle användas i en utbildningssituation och exemplifiera hur vi kan exkludera och inkludera andra människor med sitt sätt att kommunicera. Jag som funderat på andra aspekter av röd och grön zon fick genast något nytt att fundera på. Sättet att kommunicera kan också påverka :)

Mejla mer. Det här var ju roligt :)

Fotografering utan kommunikation

25 mars 2011

Wow, jobbigt. Jag fick inte med mig CF-läsaren till Duved :( Jag kan skylla på andra i min omgivning men jag borde ha sett till att den kom med i packningen. Nu ligger den hemma i vardagsrummet till ingen nytta. Att inte kunna läsa över bilderna till datorn på kvällen ger två effekter.

Dels måste jag ransonera mitt fotograferande! Det är ju Lilla Världscupsfinaler och jag vill kunna fota allt som känns intressant och allt som kan bli en bra bild, och kunna slösa med bilder på åkare jag känner och gillar. Nu måste jag begränsa mig till 2500 bilder circa – på fem dagar! Som tur var hade vi så dåligt väder under onsdag-torsdag så att träningen inte gav så många fina fototillfällen :) Det var snöstorm ena stunden och full snöstorm andra stunden. Åkarna var ute ändå, och när den formella banträningen var över stack de iväg på twintips och körde fritt. Coolt! Idag körde dom superG och det gick väldigt fort. Vican hade tur att slippa snöfall och blåst under sitt åk och gjorde riktigt bra ifrån sig. Antagligen det bästa fartåk hon nånsin gjort. Jag frossade i bilder när hon åkte. Det unnade jag henne ;)

Men dessutom så kan jag inte kommunicera med bilderna! Jag kan inte visa dem på något vettigt sätt. Det enda formatet är på kamerans skärm och även om den är 3″ stor så blir det inte riktigt bra. MMen jag kan inte heller få ut dem på webben på något sätt. Varken här på peterA.se eller på Facebook. Det gör att jag inte kan påverka andra på något sätt och det känns lamt och mesigt. Jag vill ju kunna visa upp bilderna för både åkare, ledare och föräldrar. Det skulle ha varit extra skoj att göra det under brinnande tävling, men nu går inte det. Kommunikationen är bruten.

Jag inser plötsligt att fotograferandet är en form av kommunikation. Antingen internt med mig själv, eller i väldigt många fall, externt med alla er som tittar på bilderna och låter dem påverka. Fotografering utan kommunikation är som en bil utan takbox ;) Vår kommunikation blir inte momentan under Lilla Världscupen utan jag får återkomma när vi kommit hem från Åre :D

Missförstår vi varandra?

8 mars 2011

Jag har suttit efter slalomträningen ikväll och skrivit på en gruppuppgift. Vår analyssituation består av en film med två kommunicerande människor. De begrepp vi därefter använt för att få teoretiska underlag för att analysera vår empiriska filmsnutt är också fokuserade på kommunikation mellan två individer. Men det vi och teorierna missar är de relationer och den kommunikation som existerar mellan varje individ och dennes själv. Vi ser en film och upplever att vi ser en dialog, när det i själva verket är tre!

Fogel beskriver att det sker en inre dialog i varje person som kompletterar den externa kommunikationen med andra; ”The self is the set of one’s personal stories, or narratives, told in inner speech or told to others.” (Fogel, 1993:139). Detta själv reproduceras och utvecklas i dialogen, och ett tydligt exempel på detta är den lilla anekdoten från barndomens godisätande, vi fick höra i filmen, som bygger på vår uppfattning om vem denna kvinna är med kunskap om vart hon kommer från.

Kommunikation lyfter fram självets relation med andra. När jag kommunicerar med andra genom tal och gester lär jag mig mer om mig själv. Dels lär jag mig mer om min historia och det som format mig, och genom att lyssna på människor i min omgivning lär jag mig mer om min historia och hur de kommit dit. Jag lär mig också om hur jag ser på andra och hur de ser på mig. Vi lär oss mer om våra egna tankar och känslor, och om våra medmänniskors tankar och känslor, och de reaktioner dessa ger upphov till hos oss. Denna pågående interaktion utvecklar löpande självet. Men det ger samtidigt ett bevis för att våra själv, och vår medvetna uppfattning om detta själv aldrig blir fullt utvecklat, och därmed alltid kommer att innehålla luckor och brister!

Jag upplevde att vi har använt flera begrepp för att analysera parets dialog, men att det skulle vara intressant att använda samma begrepp för att analysera, eller åtminstone spekulera i de två personernas inre dialoger med sig själva. Hur ser den inre intersubjektiviteten ut hos de båda? Har de lyckats skapa en relation med sig själva där de kan ha ett vi tillsammans med sig själv? Vad innebär det om de inte lyckats göra det, och att de inre dialogerna inte ges tillräckligt stort spelrum? Enligt Fogel krävs co-regulation och intresse från båda parter för att få tillstånd kommunikation och utveckling av kultur, men med personer som inte tror sig ha tillräcklig förmåga, eller upplever sig vara av ringa betydelse kanske detta brister. Det skulle ge en skev självuppfattning och en osäkerhet i dialogen med sig själv, och sannolikt i dialogen med andra. Om jag inte är intressant för mig själv, och betydelsefull inför mig själv, då är jag säkert inte det inför andra heller.

Det skulle kunna ge en annan tolkning av filmen och den stress eller osäkerhet som vi upplevde när vi tittade på den och analyserade dess innehåll. Det abrupta bytet av samtalsämne från melodifestival till godis kan vara ett sätt att fly från den dialog där kvinnan upplever sig ha en annan uppfattning än mannen, men tack vare en obalanserad intersubjektivitet i sig själv, baserat på brister i den outvecklade självuppfattningen, som fortplantar sig till dialogen med mannen vågar hon inte stå för sin egen uppfattning av rädsla för att det ”vi” som de byggt upp ska raseras om hennes ”jag” tar sig för starkt uttryck!? Med den här tolkningen av situationen är det inte risken för missförstånd mellan mannen och kvinnan som ger störst konsekvenser, utan risken för missförstånd mellan kvinnan och hennes själv.

Dessa tankegångar gör att frågan ”Missförstår vi varandra?” verkligen har multipla svar. Är det du och jag som inte förstår varandra – eller är det jag och mig själv som står för de största kommunikationsproblemen?

Om de flesta missförstånd sker inom mig själv – vad kan och bör vi då göra för att undvika det?

 

Hjärnan endast en deltagare

7 februari 2011

Jag som alltid satt min hjärna i första rummet. Den har alltid stått ut som något speciellt och högt värderat hos mig. Jag har märkt konstiga effekter av LCHF-dieter och känt att jag inte funkat och att hjärnan inte fått sin energi. Såna dagar är jag inte mig själv, det är svart i skallen och jag funkar inte, varken på möten eller för mig själv. Jag har skrattat åt historien som rövhålet som kroppens chef, och det ologiska i den liknelsen. Kom igen, hjärnan är ju the shit. Det är därför jag nu läser kognition. För att förstå.

Döm om min förvåning när jag hugger tag i en cool bok för att starta tredje delkursen i detta läsårs kognitionsstudier. Det är Developing through relationships av Alan Fogel.  Titeln lockar ju till fantasieggande tankar om hur vi utvecklas genom de relationer vi har i livet, från nyfödd till pensionär. Boken börjar också där, i det nyfödda barnets första trevande steg att lära sig beteenden som fungerar i den kultur hon föddes i. Fogel ställer upp spännande frågor om kulturen som definierar kommunikationen i en relation. Kommunikationen baseras på det beteende som vi lärt oss genom åren, ett beteende som har sina rötter i kulturen som vi lever i. Den kultur som alltså ska institutionaliseras i den lille människan genom kommunikationen, som ju i sig alltså är en produkt av kulturen som… Hehe, ja ni hör ju själva hur oändligt detta loopar :) I just love it! Så där knasigt och svårt fortsätter boken…

Men så kommer jag till avsnittet om system, där Fogel vill visa oss att relationer och den medföljande kommunikationen inte följer regler eller förutbestämda lagar. Vi skapar detta tillsammans, as we speak. Han kallar det för co-regulation och går ut på att vi testar oss fram till ett gemensamt kommunikationsmönster. När jag vill avsluta telefonsamtalet börjar jag sammanfatta, höja röstläget, lägga in ”Ja, men då säger vi så…”. Min samtalspartner väljer hur mycket vikt han vill lägga vid de signaler jag sänder och vi dansar verbalt mot nya omtag i samtalet och handskakningssteg mot ett avslutat samtal. Det följer inga givna regler utan beror på ämnet, vilka som talar och när detta sker samt en massa andra variabler.

För att förklara detta lägger alltså Fogel in begreppet system, och jag köper det fullt ut. Hey, jag myntade fabeln om gnuer och krokodiler som inte kan förstås genom ett separationistiskt synsätt utan endast genom ett systemiskt, om än kanske väl förenklat. Men för att beskriva detta system detroniserar han fullkomligt hjärnans position i människan! I ett mänskligt system, menar han, är hjärnan endast en del av helheten. Med systemet upphör hjärnans och hjärtats tyranni över kroppen. I och med detta blir det fysiska hem som dessa två huserar i en viktig del i helheten där kropp, emotioner och tankar är en lika stark tre-enighet som fysik, kemi och biologi :)

I det historiska perspektivet är människan är inte längre slav under en kung eller en gud och kroppen är inte längre slav under hjärnan. Men å andra sidan, det visste ju Foucault på sin tid ;)

Fotograferat och gjort annat ett tag

12 januari 2011

Wow, vilken skön julperiod det varit. Jag har gjort massor av roliga saker. Trots att jag jobbat och firat jul och nyår, arrangerat slalomtävlingar och fotograferat och funderat en massa…så har jag vilat och slappnat av :) Jag har slappnat av så till den milda grad att hjärnan på nyårsdagen började krypa själv (!) och påkalla uppmärksamhet ;) Jag fick gå undan och ta fram anteckningsboken och förbluffat se på när jag skrev och ritade och formade de mest fantastiska idéer som jag …hmmm… nånsin haft under mitt liv… tror jag :D Jag la grunderna till en fantastisk mix av kategoriseringar och abstraktionsnivåer kombinerat med situationer kring mellanmänsklig kommunikation och förändringsarbete. Det blev dock så jäkla stort att jag haft svårt att smälta och drabbats av tangentbordshäfta och inte fått ur mig detta på nåt vettigt sätt. Däremot har jag använt tankarna på många ställen och haft enorma framgångar. Jag har till och med (!) lyckats förklara de virriga idéerna för andra så att de har förstått och kunnat använda sig av modellerna. Bara en sån sak :)

Jag har fotat en hel del också. Nådde väl en femtusen bilder under jul och nyår och har haft ett massivt arbete att sortera och redigera och se till att de kommer ut på rätt ställen på det världsomspännade datanätet ;) Tjejerna deltog i Nolbyrännan under trettonhelgen och jag har lagt ut de bilderna på Nolby Alpinas Facebooksida och här på bloggen på Nolby Alpinas fotosida.

Är just nu mitt uppe i en tenta i kognition så mina magiska modeller får vänta på publicering ett tag, men den som väntar… :)

Att styra uppmärksamhet

17 september 2010

En av alla egenskaper som skiljer människan från djur när det gäller språk och tal är förmågan att styra andra människors uppmärksamhet. Återigen hittar jag coola grejer i Tankens vindlar av Gärdenfors. Jag måste få dig att förstå att jag vill kommunicera om en pryl för att din uppmärksamhet ska riktas dit. Därefter kan vi prata om föremålet. Om jag inte lyckas med det kommer vår kommunikation att falla. Det blir tydligt när man tänker sig barnets första språkutveckling. Om de inte kan få sina föräldrars uppmärksamhet riktade till det objekt som de studerar (genom att peka och söka ögonkontakt, genom att säga ”titta” eller ”där”)  kommer de att tappa möjligheterna till förälderns reaktioner och bidrag till utvecklingen (genom svaret ”Ja titta där en groda”). Att inte ha förmågan att rikta förälderns uppmärksamhet knäcker ju hela språkinlärningen, och antagligen också det mentala utvecklandet eftersom man inte skapar sig den referensram över omgivningen som man behöver för att kunna skapa komplexa tankar.

Den enklaste formen är imperativt pekande som är riktat från mig till dig där jag vill att du ska kika på grodan jag pekar på. För att du ska förstå att jag vill det, krävs ett deklarativt pekande. Att förstå avsikten bakom andra människors pekande (och i förlängningen handlingar) är viktigt för att vi ska ha ett samspel och en kommunikation. Otroligt att det ska va så klurigt ;)

Det som jag är nyfiken på är om vi lyckas med detta tillräckligt ofta i vår dagliga kommunikation? Finns det ett tydligt imperativt och deklarativt pekande av det vi vill förmedla eller samtala om. Vi pratar ofta förbi varann, och jag upplever ibland att jag talar för döva öron, vi är fast i våra egna uppfattningar!

Hur påverkar vår förmåga att rikta andras uppmärksamhet möjligheten att få andra att förstå mina intentioner? Och i förlängningen göra som jag vill ;D

Giraffspråket – Känslans kommunikation

12 juni 2008

GiraffspråketDet här var verkligen en fantastisk bok att läsa: Giraffspråket – Känslans kommunikationskriven av Anne-Christine Smith! Jag fick den på torsdag kväll före nationaldagsledigheten. Den hängde med hela helgen; i solstolen i trädgården, på filten vid poolen och vid något tillfälle…hrm… även på toaletten :) Jag fick massor av flashbacks från händelser ur mitt liv:

1) Vid ett tillfälle i vintras fick jag frustrerad återkoppling av en kollega i Stockholm. Han sa ”Du har ju förstört mig! Från att ha sagt saker som ‘Så här är det!’ och ‘Ni har fel!’ säger jag numera ‘Jag upplever att…’ eller ‘Det känns som att…’. Jag är inte mig själv längre!”. Det var ju jättekul att höra eftersom jag själv försöker hitta fram till en balans mellan min egen sanning som jag tror på och kan argumentera för, och andras uppfattning om världen som jag vill försöka förstå. Giraffspråket kommenterar det här som att vi alla har en uppfattning om världen, men att ingen av oss kan ha ensamrätt till tolkningen. Dessutom är risken stor att vår tolkning är fel. En tår på en kind kanske inte är för att personen är ledsen utan för att denne hackat lök, eller kanske gått en sväng i regnet :)

2) Vid ett jobbigt fall i fjol då jag blev tvungen att genomföra ett antal korrigerande samtal med en person arbetade jag med mina observationer och det som var fakta och gick att ta på. Jag ställde frågor om mina observationer och känslorna som dom väckte. Det var jättejobbigt men fungerade eftersom jag undvek egna tolkningar och förutfattade meningar. Det gjorde att jag slapp ifrån många svåra situationer som slutar med ”Så var det inte alls, det där är ju bara din tolkning!” och kunde hålla mig lugn även om jag var nervös och spänd som en fiolsträng. Jag kunde beskriva hur jag upplevde situationen och uttrycka tydligt och klart vad jag vile. Vi hade väldigt lite pajkastning, om ens någon alls.

3) När jag arbetar med grupper kring förståelse och förankringsövningar, med det ständiga undersyftet att skapa en större öppenhet mellan deltagarna i gruppen, är upplägget ofta a) görande, seende, lyssnande (Action) för att sedan följas av b) reflektioner i både känsla och tankar i både process och sak (Reflection) för att sedan hämtas hem i c) ett lärande och en förståelse (Learning). I de fall vi arbetar med ledningsfunktioner som vill förankra ett budskap kompletteras ofta de här stegen med vad-behöver-jag-samtal som leder till jag-vill-ha-reflektioner. Ur dessa kommer sen rena aktiviteter och handlingar (Change).

Giraffspråket slog an en massa strängar och är något som jag lever med just nu. Det är inte helt enkelt att applicera men jag tror helhjärtat på mycket av dess grunder. Den börjar med ”En mycket vanlig orsak till konflikter på arbetsplatser är att de inblandade personerna saknar en medvetenhet om att deras tyckanden om andra och tolkningar av orsakssammanhangen är subjektiva och partiella.” som ju klockrent hänger ihop med min egen syn på saken, och som kommit fram i tidigare inlägg och kommentarer :)

En viktig del är den empatiska kommunikationen. Den utgår från att jag dels öppnar mig själv, lägger bort mina tolkningar och fördomar om dig och berättar om mina egna känslor, och dels att jag är intresserad och lyhörd för dina upplevelser och känslor och behov. Om vi kan låta bli att tolka och missförstå varandra och istället vara nyfikna på hur vi känner och vad vi behöver och våga uttrycka det för varandra – då är vi långt fram i vår kommunikation och har stora möjligheter att undvika onödiga fastlåsta konflikter. Enligt Smith är konflikter nödvändiga och dynamiska energiskapare som vi behöver för att testa våra idéer men som inte får stranda på aggressivitetens skär. Därför giraffspråket som kan ta oss förbi och ut på öppet hav ;)

Giraffspråket kräver ärlighet och mod, och (tyvärr för de som anser mig för positiv ;) en hel del positivt seende på andra människor :) Bakom en arg, sur, ledsen eller tvär person finns behov som inte är tillgodosedda, önskningar som aldrig kommit fram och kanske en hel del sanningar som går på tvären med den personens omgivning. Då gäller det för oss att försöka hitta det och förstå den personens situation.

Jag tänker inte berätta om hela teorin, utan ni får gott köpa bokeneller Googla på ordet, men stegen är väldigt enkla och går att börja arbeta med redan nu:
1) Vad jag och du observerar (ser och hör)
2) Hur jag eller du känner
3) Vilka behov jag och du har
4) Mina och dina konkreta önskemål uttryckta på ett positivt sätt

Det är viktigt att tänka i positiva och konstruktiva banor. Istället för att lägga in en massa inte så beskriver jag det jag ser, känner, behöver eller önskar. Genom att köra 1-4 så kommer jag ifrån frestelsen att tolka fel (du är ledsen när det i själva verket är regndroppar), generalisera (du ska då alltid…) eller ramla ner i mina fördomar (kvinnor kan ju inte städa). Jag säger istället det jag ser och hör och som kan anses vara sakliga fakta (du kommer sent för andra gången idag), berättar modigt och ärligt hur det får mig att känna (och det gör mig arg), hämtar upp behovet som jag har (för att jag vill vara effektiv och använda min tid rätt) och sen är tydlig med vad jag vill och önskar (så jag vill att du är mer punktlig eller berättar för mig när du blir sen så att jag kan omdisponera min tid). Heureka så enkelt :)

Det svåra är att inte intellektualisera sina känslor. Det är ju jättelätt att beskriva känslan i exemplet ovan som ”jag känner att du inte respekterar mig”. Det är inte en känsla utan en inte-handling som kläs i känslokläder :) Det är också lätt att hamna i fällan där jag lägger skuld och blir otydlig ”jag blir arg för att du alltid kommer sent” där du får skulden men utan att egentligen veta vad jag behövde där och då. Det är stor skillnad mellan att bli arg för att jag behöver din gemenskap jämfört med att bli arg för att jag behöver vara effektiv. Om du vill möta min önskan agerar du på olika sätt i de två skilda fallen ;)

Jag vill bara säga – LÄS! Och jag har börjat använda det här på olika ställen och i olika situationer, med min röst och mina ord i samtal eller i text i mejl och artiklar :D Försök du med! Det är lätt som en plätt!

När jag ser att det är många som läser och kommenterar det här inlägget blir jag så glad och varm inombords eftersom jag har ett behov av att få bekräftelse och att få beröra andra människor, och då önskar jag att du skriver något för att visa att du reagerat på det jag berättat och vad det fick dig att känna ;)

Rullande cirkus

3 juni 2008

Wow, jag har haft två intensiva dagar. En workshop lunch-till-lunch med 35 smarta och engagerade chefer för att kommunicera ut och förankra ett styrkort och hela dess innehåll från vision ner till framgångsfaktorer (yep, vi gick inte ner på mätetal). För att skapa så bra förutsättningar för förståelse som möjligt, och för att skapa en lyssnande och lärande kultur arbetade vi med reflekterande team. Det fungerar otroligt bra i workshoppar med 10-16 deltagare, men med 35 personer var det en utmaning :)

Vi arbetade med en inre reflektionscirkel och sex yttre grupper som lyssnade. Alla fick inte chansen att reflektera efter varje övning utan respektive grupp valde ut en representant som fick företräda de andra. En extra övning i tillit mitt i allt ;) Det fungerade mycket bra och detta tack vare ett stort engagemang och ett imponerande mod från alla deltagare som vågade öppna upp i reflektionerna. Det var trots allt rätt många människor, och det var inget gemensamt arbete gjort tidigare som hade fört dem närmre varandra.

Det som var extra skoj var intresset för modellen i sig. De hade inte använt reflekterande team som metod tidigare men uppskattade den stort. Första dagen gavs den namnet ”rullande cirkus” och det är ju alldeles klockrent och dessutom ett skojigt namn. Kommande workshops ska jag använda det namnet. Det ger ett leende och en bra start i arbetet ;)