Poster med etikett ‘Kunskap’

Certifierad handledare – nästan tillbaka

21 februari 2012

Jag är tillbaka. Eller, jag är nästan tillbaka. Trots att jag varit hemma en vecka efter två häftiga veckor så är jag inte i gammal god form. På ett sätt är det bra eftersom jag vill utvecklas och hitta nya sätt att vara på. Bättre sätt att bete mig på, att tänka och känna på och kanske framför allt nya sätt att se på mig själv. Men på ett sätt är det jobbigt för jag känner att jag under de två veckornas intensiva timmar gjorde av med massor av energi som jag febrilt försöker att ladda upp igen. Trots att tempot inte var speciellt högt under dagarna inser jag nu i efterhand att det var väldigt intensivt. Eftersom det var en handledarutbildning i The Human Element (läs mer i den fantastiska boken Den Goda Organisationenav Will Schutz) så var syftet att lära sig teorierna i THE och FIRO på ett djupare plan och att i grupper träna på att praktisera metodiken på våra kurskamrater. Samtidigt som vi arbetade med teori och praktik så gick vi ett helt Human Element-program genom att delta i de övningar som övriga kurskamrater höll i. Vi gjorde fler visualiseringar och gruppövningar än i ett vanligt program och vi kunde använda vårt grupparbete som underlag för reflektioner och feedback på beteenden och känslor. Eftersom jag är som jag är så reflekterade jag dessutom över mig själv som deltagare på utbildningen och hur olika jag agerade i rollen som elev :) Jag såg under veckorna flera förändringar i hur jag tog emot feedback, tolkade självskattningar och testade nytt beteende.

Att arbeta på dessa fyra nivåer under fyra veckor verkar ha tagit musten ur mig. Jag har inte tränat sedan jag kom hem och jag har sovit middag och haft många +8-timmars-nätter i tung sömn. Jag verkar reagera starkt på omgivningen och även om det minskat kraftigt under veckan så finns det lite kvar av det.

Jag har dessutom varit konstant isolerad från alla sociala medier och det har varit väldigt skönt. Det finns dock ett stort kli i fingrarna av att få teckna ner alla de spännande tankar och idéer jag fått under alla reflektioner och diskussioner. Vi hade en av de mest magiska och kompetenta handledare jag stött på, Ron Luyet, som visade hur en true teacher agerar. Samtalen med honom och övriga gruppen har gett mängder av insikter och ny förståelse som bara bevisat det jag tidigare insett – för varje uns av kunskap du tar till dig inser du att det finns tio nya att förstå :) Ain’t it a beauty?


To honour my fellow touching tribe camrades I’ll write this post in english too, needing them not to translate the text to gibberish english with the risk of sentence gollums showing up here and there ;)

I’m back. Or, Iäm almost back. Dispite the fact that I’ve been home a week after the two awsome weeks in Österström I’m definitely not back in the good old shape. That’s actually good in one way because I want to find new ways to be and live. Better ways to behave, to think and feel and maybe most important new ways to look at myself. But in a way I’m exhausted. During the intense two weeks I used up tons of energy which I’m now trying to reload again. It wasn’t such a high pace during the days. It was more of extreme intensity I realize back home. We participated in the trainer program in Human Element (read more in the great book Den Goda Organisationenav Will Schutz) and the main purpouse was to study and learn the theories in THE och FIRO on a deeper level and to practice the methodology divided in groups running the modules on eachother. In the same time we worked on theory and practiced the actual method we also participated in the full Human Element program as our colleagues ran their modules on us. We tried more imageries and excercises than a normal week long program and we had the ability to use our practical work in the groups as sources to self reflects and feedbacks on our behavior and feelings. You all know me as the recursive reflectioner so I thought a lot of myself as the student and how I acted inside and outside the class room context. During these two weeks I saw several changes in how I received feedback, interpreted the elements and tried out new behavior. Once in the brain, then in my heart, a while in my body and then back in my brain. All driven by constantly new understandings.

Working with myself on these four levels during these two weeks were great but exhausting. I haven’t been able to work out since I got home, I’ve taken several naps and have had several long hour nightly sleeps. I seem to react strongly on my environment during the days and thought it has soften a bit now I can still feel it.

I was isolated from all social media channels during the visit in Österström and that was a great releif! I actually have had a hard time getting back. But now theres an itch in my writing nerves to get all my ideas and new thoughts printed on paper. We were lucky to have worked with one of the most magical and talented trainers I’ve ever worked with, Ron Luyet, and he really showed a good example on how a true teacher acts. The talks with him and the rest of the group gave me a lot of insights and deeper understandings and it proved what I already knew – every bit of knowledge and understanding you conquer just show you the pathway to ten more to grasp. Ain’t it a beauty?

Jaha, så nu är jag metodare

16 november 2008

Äntligen klar med första examinationen på delkursen om metod! Det är ju löjligt vad stolt jag kan vara över mig själv, men samtidigt vägs det ju upp av att jag skickade in den för tidigt och nu är lite orolig över att inte ha fått med allt jag skulle få med :) Och sen, uschiamej, det var ju bara 500 ord +/- 75 ord som jag fick på mig. Och låt mig säga så här; det var ju ingen överraskning att jag skulle hålla till i de övre regionerna och ha svårt att stänga dokumentet inom ramen ;)

Jag har diktat om induktion och deduktion. Valde dock bort exemplet om Luis som i hela sitt spanska liv gjort observationer om sjöar och hav som alltid visat upp öppet vatten, vilket innebar att man var tvungen att ha en båt eller annat flytetyg för att ta sig över. När han så en kall vinter satt på en snöskoter bakom mig vid en strandkant utanför Bräcke knäcktes hans empiriska slutsatser :) Plötsligt fanns där en sjö med is! Dessutom skulle vi korsa sjön på snöskoter! Två slutsatser som inte fungerade i hans teoretiska modell över sjöar ;) Han var inte helt road när vi drog på gasen och flög ut på isen…

Jag har också skrivit om objektivism och konstruism utan att riktigt fatta det djupa i att objektivismen ser på samhället som något utanför människan som vi till fullo inte riktigt kan förstå. Aha, det är därför jag inte fattar alltså ;)

Jag har formulerat mig om reliabilitet kontra validitet och gjort det kortfattat och träffsäkert…för en gångs skull ;) Det där pratar vi ofta om på jobbet, att göra saker rätt eller att göra rätt saker. Reliabiliteten beskriver ju om vi mätt och utfört vårt arbete på rätt sätt. Validitet däremot handlar om vi har mätt rätt saker och om vi uppfyller vårt syfte.

Jaa, fasen, jag är ju metodare trots allt. Nu ska vi på statistiken och det blir skoj ;D

Jag ska lära mig att skriva – äntligen!

29 september 2008

Wow, käkade en fräck lunch på Mittuniversitetet idag med min lärare från Sociologikursen :) Undrar om man får göra så, men jag gjorde det, eller jag menar, vi gjorde det, och det var hur trevligt som helst. Kattis är supersmart och har koll på en massa grejer som jag inte har koll på. Och det må låta arrogant, men det är skönt att träffa människor som kan mer än mig själv ;)

Nåväl, utöver allt annat trevligt och intressant kring jobb och forskning så pratade vi om mitt sätt att skriva. Jag har ju så förbannat svårt att hålla mig till sidmängden :) Nån som är överraskad? Vi pratade om ett vetenskapligt skrivande med en logisk uppbyggnadsform som med ordning och reda och goda mått med pedagogik för fram alla teser till en grandios slutsats :) Jag är ju tvärtom, och jag börjar gärna med en tanke och följer dess virrfärder på papperet tills allt jag vill ha sagt är nedtecknat. Då smäller jag till med en metaforisk slutsats som sammanfattar allt i en märklig liknelse och så är jag nöjd.

För mig är det sättet att skriva inte så konstigt. Det är ju så jag tänker. Jag hittar en tanke. Eller, nej förresten, en tanke hittar mig ;) Den tanken väcker sedan en kedjereaktion av tankar och känslor som på olika sätt tar sig uttryck och mening. Jag försöker att hinna med att skriva ned eller berätta dem (som jag gör just nu eftersom jag inte har den blekaste aning om vad jag ska skriva härnäst (som den här lilla parantesen till exempel som liksom kom till av sig självt (och nu är det här på väg att bli riktigt förvirrande och lätt schizofent så vi behöver sluta med paranteserna ;))) allteftersom fler och fler områden i skallen vaknar till liv. Och som sagt, har jag tur när jag är klar så har jag fått fram något som någon annan kan förstå och dra något vettigt ur. Har jag otur, och det händer oftare än vad jag förstår, så har jag medmänniskor som kliar sig frustrerat i huvudet och undrade ”vad var det där” :D

Men, nu kommer jag, senare i delkursen Vetenskaplig metod att få lära mig att skriva logiskt och i ordning och bygga upp ett resonemang så att ni kan följa mina irrgångar ;) Det blir ju riktigt spännande, och ytterligare intressant blir det att se om jag, som är så adaptiv, kommer att ändra mitt sätt att prata. Som det är nu hänger jag upp imaginära loket-dockor (ni kommer ihåg Loket Olsson i Bingolotto som hängde upp en liten docka på den låda som den vinnande personen i telefon valt, just för att komma ihåg var han var när han fortsatte surra med vinnaren) för att komma ihåg var jag började en muntlig bisats ;)

Nåväl, utveckling förnöjer. Jag som hade så hög stress och så lågt självförtroende i  morse för jag kände att jag inte hängde med och fattade kursen och inte fick nåt grepp. Nu känns det bättre, inte bara för skrivningen, och jag inser att jag kan mer än jag tror och att det inte alltid är texten på papperet som är huvudsaken utan de tankegångar som använts för att få ner bokstäverna och meningarna.

Det finns mer att läsa än det som står skrivet, och det var coolt att förstå att det också gäller inlämningsuppgifter. Och i det här fallet också blogg-inlägg ;) Riktigt coolt :D

Hurra vad jag är bra! Och så skönt att jag har så många omkring mig som kan mer än jag ;)

Jag är agile

3 september 2008

Wow, jag är agile! Jag gick en utbildning i Scrum idag och det var grymt! Jag har haft en viss uppfattning om agile och scrum men har inte alls förstått vad det handlat om! Idag fick jag vara med om den sköna känslan när en ny förståelse växer fram. Jag själv tog några raska steg över att se på utveckling och projektstyrning på ett helt annat sätt. Känns, som det brukar i ett förståelsesteg, lite skämmigt att inte ha tänkt på det här tidigare, men det är ju så det är när ny uppenbar insikt drabbar en :) Dessutom kom flera sköna frågor och kommentarer från de övriga i gänget som bekräftar att många av oss satt fast i en traditionell förståelselåda och stötte varenda scrum-argument mot den förståelsevärld vi tidigare levde i.

Att jag nappade så starkt på agile och scrum var uppenbart. Att arbeta agile är att välja ett spår med några grundfundamenta. Det är 1) individer och deras interaktion före process och formalia, 2) hellre leverera fungerande systemdelar än komplex dokumentation, 3) samarbete med kunden istället för avtalsdiskussioner, 4) arbeta efter de förändringar som uppstår istället för att följa planen. Det låter drastiskt men är ganska solklart. Dessutom går hela implementationen hand i hand med min syn på ledarskap. Att arbeta agile är att ge team förutsättningar att själva lösa sina uppgifter, chefer deltar inte i processen. Det är snabba och korta avstämningsmöten som endast syftar till att uppdatera läget. Vi försöker, så långt det går att arbeta ansikte mot ansikte och ha en dialog. Samarbete är viktigt och oumbärligt! Enkelheten genomsyrar allt, från planering och uppföljning till genomförande och val av verktyg. Alla har en röst, och förväntas ha en röst, och det spelar ingen roll om det är estimering i starten av ett projekt eller en sprint, eller om det är att hjälpa en teamkompis som kört fast.

Dessutom är det små team och fokus på att leverera en sak med hög kvalitet, inte att hålla många uppgifter i luften samtidigt. Det krävs en stor öppenhet och vi kan inte ha på oss våra prestigekavajer utan måste kunna arbeta öppet och ärligt för att tillsammans kunna komma framåt. Dessutom så avslutas varje moment med ett retrospect där vi blickar bakåt för att se vad vi kan göra bättre.

I den här miljön kommer förståelsen att öka, effekten att höjas och kvaliten riskerar att bli enastående :) Tyvärr var utbildningen i stor del en monolog. Vi hade behövt mer gruppsamtal för att höja vår förståelse kring agile och scrum. Eftersom vi kommer att fortsätta med övriga på företaget så finns ju chansen att förbättra även utbildningsformen. Genom att fortsätta arbeta praktiskt och varva med utbildning så arbetar vi träget framåt mot högre och högre förståelsenivåer vilket gör oss än mer effektiva.

Idén som för mig personligen är intressantast är att arbeta med ledarskap och verksamhetsutveckling på samma sätt. Tänk den ledning som fokuserar på det som ger mest värde och som arbetar med individer, möten och dialoger och som låter bli att überdokumentera allt och låter individerna i verksamheten lösa problemen med rätt förutsättningar :) Då ni, då blir det andra bullar ;)

Tips att bli smartare

8 maj 2008

Wired har en artikel om 12 sätt att bli smartare. Bortsett från vansinniga tips om droger som metamfetamin och koffein så fanns där några guldkorn att komma ihåg som sätt att komplettera sökandet och coachendet efter förståelse med:

a) Det finns studier som visar att en viss typ av fysisk träning påverkar intelligensen på ett positivt sätt. Oavsett om det är intelligensen eller den mentala prestationsförmågan så att du använder din intelligens på bästa sätt så är det ju ett intressant tips. I ett förändringsprogram, se till att arbeta med friskvård för alla inblandade. Och sluta inte :)

b) Om du grips av panik blir du korkad. Det är ju en av grundtesterna i mitt föredrag om Förändring utan stress. Stressen slår av flera hjärnfunktioner och hämmar din förmåga. Så kul att det också går att belägga vetenskapligt ;)

c) Tänk positivt. Många har en högre förmåga än de tror, och det gör att de begränsar sig själva helt i onödan. Att tänka positivt, du intalar dig att du kan, det gör dig effektivare och smartare, och stärker säkert möjligheterna att nå förståelse. Men hur gör du innan du förstått det…eftersom du är för stressad ;)

d) Ett av de märkligaste men fräckaste tipsen var att distrahera sig själv. Det ska alltså förstärka lärandet av sak X om du tänker på x1 och x2. Det får antagligen inte vara väsensskilda ämnen men lite annorlunda, det gör att hjärnan koncentrerar sig hårdare på X för att blockera x1 och x2 :) Om det funkar, jag måste testa först innan jag tror på denna :)

Men, hey, ActionReflectionLearning är ju mitt motto så det är bara att kasta sig in i Action och se vad som händer. Se upp där nere ;)

Kvantsprång

26 februari 2008

Jo, nyss uppstigen ur badet. Lade mig där för att tänka lite, men fick med lite chips och läsk, så det blev en happening istället :) Funderade på samtalet som jag hade tidigare ikväll med min nuvarande konkurrent, forna kollega och tidigare högt respekterad och uppskattad chef. Ett intressant samtal, som alltid när vi pratas vid. Jag insåg att jag saknar dom långa filosofiska luncherna, men det är långt till västkusten. Ikväll pratade vi om vad som gör verksamheter framgångsrika. Vi jämförde våra organisationer och vi gick tillbaka i tiden och lyfte fram projekt vi upplevt. Vi hamnade i samma resonemang vi hade för ett antal år sedan, men nu vidgat till en större helhet. Istället för insikten vi pratade om då, att projektens viktigaste beståndsdel är projektdeltagarna, vidgade vi nu resonemanget till att alla verksamheters största tillgång och framgångsfaktor är individerna.

människa

Det här kan ju låta helt träskalligt, och det är kanske lätt att tänka att det inte kan vara en insikt utan att det är en allmängiltig sanning. Och jag håller ju med, på en floskelnivå är det säkert vad vi projektledare och chefer säger – med munnen. ”Bla bla bla, det viktigaste vi har är våra medarbetare”. Jo, sure. Vårt samtal tydliggjorde att våra erfarenheter visade att det i alltför många fall fokuseras mer på processerna och rutinerna runtomkring! När det ska göras ett arbete då visar vi chefer och ledare med handling att kompetensen och förståelsen hos individen är totalt oviktig, men att processer och strukturer för att styra arbetet är ovärderligt. Vi beskriver aktiviteter och roller och mötesformer och dokumentstrukturer och tror att det lägger grunden. Men fler projekt med duktiga deltagare utan process-stöd har lyckats än projekt med kassa individer som haft en fungerande struktur.

Jag började tänka på varför det är så, och vad som präglar dessa duktiga personer som kan få allt att flyta trots bristande förutsättningar. Är det så enkelt att de förstått mer om uppdragets mål och syfte, och att de förstått mer om arbetet och yrket i sig? Eller är det de mer revolutionerande kvantsprången som de tagit som är avgörande? Är det kanske samma sak? Nja, när jag i det varma vattnet fortsatte tankebanorna så kom jag fram till att det är två helt olika saker, och att det är kvantsprången som är grejen. En förståelse och insikt är när jag förstår något jag inte insett tidigare. Jag får mer information och plötsligt förstår jag hur något förhåller sig. Jag förstår att för att få en grop måste jag gräva bort jorden. Det kan också vara att jag lockas att reflektera över mitt eget agerande och dess konsekvenser så att jag förstår något som jag redan kan :) Jag får omedveten kompetens synliggjord. ”Just det, jag håller ju balansen genom att röra på styret och förflytta kroppsvikten, aha.”. Båda dessa är dock begränsade. Ett kvantsprång är större än så.

En insikt ökar förståelsen för omvärlden, det sker ofta genom en aha-upplevelse, och det tänder ofta en glöd i ögonen på den som får den äran :) Jag upplever att jag vet mer, kan mer och förstår ett större sammanhang. Från att veta att jag måste gräva för att göra en grop, förstår jag mer och inser att jag kan få bort jorden på flera sätt. Att gräva är bara ett sätt, en grop kan ju sprängas upp också. Ytterligare ökad förståelse höjer min nivå av tanken. Den pool jag tänkt anlägga genom att gräva eller spränga upp ett hål i trädgården kan ju byggas på andra sätt. Jag kan bygga en pool uppe på marken och bygga in den lite snyggt, eller anlägga poolen inomhus. Det krävs inte alltid en grop. Ytterligare förståelse uppstår när jag kommer på att om syftet med poolen var för att göra mig ren så finns det ju andra alternativ att uppnå målet. Det går ju att göra sig ren på flera sätt. Jag kan bygga en dusch eller använda våtservetter.
På detta sätt ökar min förståelse av syftet med att göra en grop och jag kommer sannolikt att göra ett bättre och bättre arbete i de projekt där jag har att göra med kunder som tänkt sig att anlägga en pool, eller har ett mål att förbättra sin personliga hygien.

Men kvantsprång är större än så. När jag tar ett kvantsprång gör jag en liknande förståelseresa men konsekvensen av kvantsprånget blir större och påverkar mig mer genomgripande. Ett kvantsprång ändrar mitt sätt att tänka, strukturerar om mitt kunskapsträd. Det vänder kanske upp och ner på mitt förhållningssätt till situationer eller människor. Det är inte orienterat till ett ämne eller en individ, utan ger påverkan åt en mycket större del av min kompetens, mitt varande. Kvantsprånget från att naivt kategorisera världen i ont och gått till förståelsen att det inte finns någon ondska kan till exempel ge stora konsekvenser för mig som person.

För mig skedde ett stort kvantsprång för sex-sju år sedan. Jag insåg att då att det viktigaste hos en ledare är lyssnandet. Utan lyssnande finns ingen utveckling, endast självgodhet. Utan lyssnande finns inget ledarskap, endast chefsskap. Lyssnandet är dessutom utsatt för en rekursiv moment-22-risk genom att den som inte har det har svårt att få det. Skillnanden mellan den som lyssnar och den som talar är stor, nej förresten, den är milsvid! Denna insikt innebar ett kvantsprång för mig som människa och ledare. Jag ändrade mitt sätt att tänka, mitt sätt att handla och jag fick ett helt annat förhållningssätt till andra människor. Jag upptäckte så många fantastiska möjligheter att se nya perspektiv, att förstå andra människors världsbild och lära mig så mycket nytt. Kvantsprång som detta är dessutom otroligt svårt, för att inte säga omöjligt, att förklara för någon som inte tagit det.

Kvantsprång är dessutom svåra att ta genom att bli beordrad, eller knuffad. Kvantsprång tar vi när vi blir lockade, dragna in i reflektioner och tankar. De tar ofta ganska lång tid, det kan vara månader eller år. Men kraften i kvantsprånget är våldsamt när det väl utförs, och det kan aldrig göras ogjort :) Några av de duktigaste personer jag jobbat med beskrev kvantsprånget som att vara nere i ett kaninhål. Jag har en förståelse och en insikt om mig själv och världen, men det känns lite trångt och det är lite mörkt. När jag sakta rör mig uppåt i mörkret så kommer jag plötsligt fram. Jag sticker upp huvudet ur kaninhålet och ser en helt annan värld. Jag förstår att det mörka och trånga nere i jorden inte alls var allt, inte alls var det enda som betydde något. Det finns en helt annan värld och jag kan inte gå tillbaka till kaninhålet igen utan måste bara upp och utforska allt det nya.

ql

De människor i våra organisationer som vi lockat till kvantsprång i frågor inom mänskliga relationer, kommunikation, ledarskap, behovstillfredsställelse m.m. kommer att bli mångdubbelt mer framgångsrika än övriga. De utvecklas till den typ av person som kan betyda skillnaden mellan framgång och katastrof för ett projekt. De kan driva utveckling och förändring även om förutsättningarna går dem emot. Det finns ingen möjlig jämförelse med dessa och desom sitter fast i kaninhålen överallt därute! Så fram med morötterna och locka upp dina kollegor och medarbetare :)

Och sist men inte minst (jag tänker detta medan jag sköljer av mig chipsflagorna) är ju insikten om kvantsprången den coolaste, för det är ett rekursivt kvantsprång, och såna gillar jag ;) När jag förstår att vi inte kan banka in kunskaper i huvudet på folk, utan vi måste locka fram förståelser och insikter, och att vi måste motivera och pusha våra medarbetare till kvantsprång…då kommer jag aldrig att på allvar kunna hålla monologer och här-pratar-jag-utvecklingssamtal. Då är dialogen här för att stanna, och det coachande förhållningssättet blir just det. Ett förhållningssätt och inte bara ett verktyg eller en metod :)

Heureka!