Poster med etikett ‘Musik’

Passion för klassisk musik

25 augusti 2011

Passion är ett häftigt ord, och lite för sällan använt. När jag var liten använde jag det för att uttrycka min smak för Apotekarnes passionsfruktsläsk som var en märklig blandning av olika smaker. Lite liknande skärpa som vissa citrusläsk, men ändå mjuk och rund som jag på senare år hittat i mango och förvisso även i ananas. Även om den senare är alldeles för översköljande av kletig och med en konsistens som är konsekvent med smaken :P

Jag läste en liten artikel i DN på flyget. Den var skriven av Martin Nyström och handlade om Klassiska revolutioner – Utforskandet av det inre. Jag tror inte att jag läst den om jag vetat att den handlade om klassisk musik och nedtramp i historien, men eftersom jag missförstod rubriken så läste jag den ändå, och vilken tur det var! Skribenten lyckades med få ord förmedla en passion för sitt ämne som var så stark att jag blev intresserad av, jag till och med kände ett behov av, att lyssna på Mozarts Pianosonat i c-moll för att se om jag kan förstå :) Hans sätt att uttrycka sig i texten var ledigt men ändå kompetent, det var komplicerat men ändå lättillgängligt och han lyckades få orden att spelas upp på ett sätt som gick att jämföra med den musik som han recenserade! På det sättet var det en rekursiv upplevelse utöver det vanliga. På ett flyg en tidig morgon. Naturligtvis gick jag ju igång på hans sätt att analysera Mozarts verk och kompositörens bakomliggande tankar. Jag har ju i ett tidigare inlägg beskrivit min kärlek till Gödel-Escher-Bach An Eeternal Golden Braid, skriven av Douglas Hofstadter, som också diskuterar strukturer, om än i ett annan perspektiv. Där Hofstadter analyserar Bach diskuterar Nyström i just denna artikel Mozart, men båda kryper under skinnet och hittar mönster i det jag bara upplever som vackert, och jag kände att jag skulle vilja förstå klassisk musik på det sättet. Att inte bara gråta till Albinonis Adagio i G-moll (eller är det verkligen Albinonis verk) eller att kunna nynna Dans i de saligas ängder…eller för den delen uppfyllas av bilder och musik i Fantasias Pomp and circumstance med Kalle Anka (apropå Fantasia 2000 så läs boken Off the Record Guide to Walt Disney’s Fantasia 2000);D Så jaa, det skulle vara häftigt att dyka djupt ner och förstå dess innersta väsen.

Men nu är det ju sån jag är, jag vill ju dyka djupt ner i det innersta väsendet i allt jag hoppar på. Det är ju det som är passion. Att kunna gå in i något fullständigt och helhjärtat. Jag är inte alltid så tålmodig, och lämnar ofta intresseområden efter något eller några år, men jag låter mig alltid uppfyllas av mina intressen. Så på samma sätt som Martin Nyström liderligt beskriver den klassiska musikens utveckling är jag just nu på väg ner i löpningens märkliga värld :) Jag fattar inte hur det gick till, men jag tror att jag sökt efter förståelse och kunnat se min utveckling genom några snabba feedbackloopar. Efter tre års joggning med samma upplägg, 4:30 jogg och 0:30 promenad, bytte jag strategi och började springa med 180 steg i minuten. Det tror jag innebar att jag såg möjligheter att utforska löpningen och dess regelverk. På kort tid började jag springa snabbare, och jag orkade springa längre,och driven av framgången och behovet av att förstå har jag börjat läsa och testa :) Kanske det börjar närma sig passion…

Arne Bårman hade ju rätt

14 april 2011

För många år sedan sprang det runt en snubbe ute på Alnö. Folk kallade honom myrdödarn för han tog så små steg. Det var travlegenden Arne Bårman som var ute och sprang. För mig var inte hans joggingstil speciellt intressant, utan det var hans travhistoria som var i mitt blickfång. Jag köpte en bok han skrivit om travtips, och det finns ett ex till salu ute på nätet ser jag nu – Mina Bästa Travtips, Arne Bårman :)

Idag stack jag iväg med ny musik i lurarna efter ett eländes j-skap med iTunes som gjorde att solen hunnit gå ner :( Jag hade laddat med låtar som gick i 180bpm. Tipset kom från Johan Renströms blogg och jag sökte mig vidare och hittade många som sprang med korta steg, och flera som sprang barfota :) Det finns de som samlat på sig musik som ska passa 180bpm-löpning också. Kolla bara denna sida med spring låtar ;)

Jag hade dock väldigt svårt att springa med så hög frekvens. Jag har ingen aning om hur snabbt jag brukade springa tidigare, men 180 steg i minuten var väldigt fort. Jag kände mig som en myrdödare! Men efter ett tag kom jag in i tempot. Det gick dock väldigt fort för jag tog fortfarande ut steget så det slutade med att jag sprang snabbare än vad jag tänkt mig :) Det jag märkte var att min smärta i hälen inte alls kom tillbaka som den gjort förut. Jag sprang mer på hela fotbladet och ibland på främre foten. Det gjorde att musklerna i vaderna och låren belastades mer, och jag blev trött! Sjukt trött i både vader, lår, höft och axlar. Armarna skulle ju pendla 180 rörelser per minut de med ;)

Sammantaget gjorde jag bästa loppet för säsongen och hade bra tryck på slutet. Med låtar som gick i takt med löpsteget var det enklare att trycka på i en backe uppför, och lättare att hålla ut innan jag kommenderades att gå. Ja, du läste rätt, jag går också :) I Runkeeper har jag ställt in att jag ska springa 4.30 och gå 0.30. För mig spelar det inte så stor roll om jag kommer hem fort, det är bättre att jag är ute en längre tid och att jag har hög puls och är i rörelse under den tiden :) Dessa tretti sekunder sparar lite på de knän och den rygg jag har kvar tänker jag mig…

Tom Jones – Run On, var den bästa låten ikväll :)

Ryback made my day

17 maj 2009

Oh så bra! Äntligen vann en låt som jag gillade :) I fredags hörde jag på radion Alexander Ryback för första gången. Jag tyckte att det var en bra melodi och något som gjorde mig glad. Det var inte hela låten utan bara slutet, och hade alltså inte fattat varför alla gick och pratade om Norges bidrag och hade den som favorit. Som vanligt var jag helt off ;)

Men i lördags kväll, då jäklar. När Ryback spelade av stråkhåren i sin ivriga energiska låt, då sa jag att den här låten kommer att vinna. Den är så pass bra att det blir svårt att slå. Och jag fick rätt. Dessutom tyckte jag att den var skitbra! Det har nog aldrig hänt, och har det hänt så var det sjukt länge sen. Att jag tyckte att den låt som vann var den bästa! Jag menar, Lordi! Jag menar fjolårets ryska låt! Jag menar…hey alla andra märkliga låtar som kommer fram till finalen nuförtiden när inte Abba skickar in fler Waterloos eller Bucks Fizz vinner med en till Making your mind up :)

Nej, jag har lyssnat på Ryback tjugo-trettio gånger idag och den blir bara bättre och bättre. Dessutom är han ju helt makalös på scen. Jag trodde Bert Karlsson och company i Talang2009 snackade skit när dom tjatade om ”Du får ingen kontakt med miiiig” som anledning för att dom dissade en sångare eller grupp. När jag såg Ryback skrika ut sin borttappade ungdoms kärlek med en galenskapsgrad värdig en ny Bergakungens sal och titta på var och en i publiken och bakom tv-skärmarna som vore vi alla den han söker efter insåg jag att det är skillnad på folk och folk. Han har ju en helt otrolig scennärvaro, eller så är han bara naiv och glad ;)

AB1, AB2, AB3, AB4, AB5SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6

Att inte bry sig om vad som förväntas

12 maj 2009

Med risk för att bli en av alla nyhetshoror som skriver om intressanta händelser och länkar till media :) så blev jag bara så glad idag på lunchen när jag läste att Peter Gabriel uppmärksammas med ett fint pris DN – Polarpriset till Peter Gabriel och José Antonio Abreu, SvD – Polarpriset till Peter Gabriel, SvD – Peter ‘Boring’ Gabriel – Gäsp, Aftonbladet – Gabriel får polarpriset :) Peter Gabriel är en av mina stora musikala idoler, som jag tyvärr glömt bort på senare år i ivern att hålla koll på utvecklingen inom nya musikspår ;) Detta inte helt ärligt dock, eftersom jag uppdaterar mig löpande med ny musik från både Depeche Mode och U2. Han har funnits med i intensiva och minnesvärda händelser i mitt liv, främst under slutet av 80 och början av 90. Hans Sledgehammer pumpade i högtalarna i diskoteken på Santorini 1987 när vi var på en två veckor lång klassfest, jag menar arkitekturell studieresa sista månaden i gymnasiet :) Efter Gabriels inträdande var den musikaliska extasen så stor att jag sällan kom håg mer av kvällen ;)

Likt andra av mig uppskattade människor så står Peter Gabriel för en stark egen uppfattning om vad som är rätt och roligt. Han skippade det extremt framgångsrika Genesis för  att köra solo. Lyckades göra framgångsrika plattor innan han ville göra annat, och hoppade på den spretigare och lte mer svårförstådda världsmusiken. Dock helt enligt hans eget intresse och tro på att det som känns rätt är det som gäller. Jag upplever att han har skitit fullständigt i vad som förväntats av honom och gjort det som känts rätt. Skillnaden mot Norström och Pirate Bay är att Gabriel vet vad som förväntats men som gjort annat :) Att spela i skådespelet men inte följa manus.

Så därför blev jag väldigt glad när jag såg att Gabriel fått ett pris :) och reflekterade över en annan variant av att hantera Goffmans syn på skådespel och masker ;)

Durkheim, Marx och Crown – ambitiöst?

27 januari 2009

Visst, jag kan upplevas som pretentiös och överambitiös med för många näsor för djupt stoppade i för mången blöta :) I varje fall upplever jag mig själv sån ibland ;) Har sneglat på förintelsedokumentär, druckit te och läst sociologins klassiker med Durkheim, Weber och Marx och känt mig ruggigt fullproppad med pretto-kunskap. Då är det rätt skönt att sätta sig lolligt leende framför TV3 och lyssna på den mediokra filmen Thomas Crown Affair. Lyssna, tänker du? Visst, lyssna. Okej, Pierce Brosnan är rätt bra i sin coola finansnördsactionmanroll, men i övrigt finns mycket att önska av relationsdjup, dialog eller intrikatare frågeställningar (oops, prettot där igen då). Men filmen är rätt charmig och musiken! Musiken är ju helt fantastisk. Näst efter Matrix är det den bästa filmmusik (nåja In the name of the father också då ;) jag sett.

Om du slår på TV3 just nu så kan du höra själv. Snabbt. Lyssna. Det är Sinnerman med Nina Simone. En helt fantastisk låt, som för övrigt Timbaland samplat och mycket lyckat använt sig av. Nu ser de, lagom till de sista tonerna av sången, att tavlan hängt på museet hela tiden, och epilogen kan börja :) Fram till nu har vi fått höra Sinnerman såklart, flera gånger också under filmen. Vi har också njutit av Windmills of Your Mind med Sting, som i den här filmen är riktigt bra. Lyssna på hela filmen vetja. Finns på en TV3 i närheten eller på en CD-skiva med soundtracket. Märklig samling melodier som hänger ihop trots att det är olika artister och kompositörer.

Och nej, jag kan nog ta mig själv på en del nypa salt och en klack. Nu skiter jag i kvällsjobbet, prioriterade bland de sista femton mejl som kommit efter att jag lämnat kontoret strax efter fem, och läste endast mejl från VD, HR-chefen, IT-chefen, marknadschefen och en av de erbjudandeansvariga vi har. Hmm…en viss prioriteringsproblematik existerar inser jag nu :) Löser det imorrn…