Poster med etikett ‘Självinsikt’

Humrar, självkänsla och beteende

3 juli 2012

Jag har länge använt mig av metaforer för att sätta ord på mina tankar, och jag har under några år använt en fabel för att beskriva ett av perspektiven på självkänsla. Jag har en förkärlek för djur och gillar begrepp som ”nyfiken som en katt” och ”rädda hundar skäller mest”. Dessutom har jag ju använt egna historier och pratat om gnuer och krokodiler och andra djur tidigare :) Ursprungligen började fabeln om självkänsla med stenbockar högt upp i bergen men bytte sedan till humrar. Men under ett ledarskapsprogram där vi diskuterade självkänsla med hjälp av The Human Element blev jag plötsligt fundersam på om humrar verkligen agerar så som jag trott, eller om jag minns fel från alla de hummerfilmer jag sett ;) Därför skickade jag min historia till Sveriges främsta forskare på humrar, Malin Skog, PhD Swedish University of Agricultural Sciences. Hon svarade och gav mig feedback på ett väldigt intressant sätt!

Eftersom jag gillar när olika discipliner går ihop så är hennes svar ett skönt exempel på marinbiologisk forskning, författarskap och arbetet med människors inre utveckling. Den ursprungliga historien är i blått och Malins svar är i röd kursiv stil.

Två humrar möts på havsbotten. Det är hanar och de vill skydda sina revir så de är på krigsstigen.

Rent formellt är inte humrar revirhävdande, dock har hanar en eller flera bohålor som de försvarar mot andra hanar i närheten (och skulle de träffa på andra hanar när de är ute och går skulle de sannolikt ofta vara aggressivt inställda). Men de försvarar såvitt man vet inte en viss yta på botten so de patrullerar av. En tillräckligt stor hane kan t.ex. tolerera mycket mindre hanar i närheten då de inte konkurrerar om samma honor. Men det kanske inte är så himla noga egentligen…

Den ena hummern är ett praktexemplar, stor och ståtlig med en krossklo och en klippklo som båda är skräckinjagande. Den andra hummern är mindre, kanske ett ungdjur med ännu inte lika stora klor att imponera med. I vanliga fall, när två hummerhanar i så olika storlekar möts, behövs inte mycket till fysiska aggressioner innan den lilla hummern viker undan för den stora.

Här har jag inte mycket att anmärka. Möjligen att den andra är ett ”ungdjur”. Ett ”ungdjur” antyder för mig en icke könsmogen hummer som har mycket mindre anledning att ge sig in i en aggressiv uppgörelse än en könsmogen hane. Eftersom humrar måste ömsa skal för att växa (och den maximala procentuella tillväxten vid varje ömsning är begränsad) kommer automatiskt ett större djur kunna antas vara äldre och ha genomgått fler ömsningar.

Det finns ingen anledning att utstå en kamp som riskerar att bli så ojämn att den slutar med att den stora hummern käkar upp den lilla.

Det är väldigt ovanligt att en vuxen hummer dödar en annan frisk hummer för att äta upp den (mest för att det är svårt, inte för att de inte vill!). Det är sant att de är kannibaler i alla livsstadier och larverna dödar och äter upp sina syskon utan problem. Men vuxna humrar har tjockt skal som skyddar dem och får de sår i klor eller ben har de an anpassning som gör att de ”släpper” den skadade kroppsdelen (ektotomi) i speciella delningsplan (ungefär som ödlan kan ”släppa” sin svans) nära kroppen. Detta gör att de inte förblöder och de kan sedan satsa på att växa ut en ny kroppsdel, även om detta tar energi från deras storlekstillväxt vid nästa skalbyte. De fall när de kannibaliserar varandra i vuxen ålder är när en annan hummer är mycket svårt skadad, död eller sjuk och, framför allt, i samband med skalbyte när de är mjuka i skalet och inte kan varken försvara sig eller fly. Humrar försöker vanligen undvika detta genom att söka skydd i en hla i samband med skalbytet, Honorna söker dessutom skydd av en hane och passar på att para sig i samma veva.

I vanliga fall blir det tuff kamp när två lika stora, lika starka humrar möts. Men just i detta fall är inte allt som det ska. Den stora hummern, med de fantastiska klorna, beter sig konstigt. Istället för att leda kampen och avancera mot den lilla hummern på det där självsäkra sättet som stora humrar brukar göra, backar den store och ser osäker ut. Den lilla hummern blir osäker. Så här brukar den inte vara, men i spelets regler ingår att den som möter en osäker hummer som backar undan måste avancera framåt eftersom undergivenheten normalt sett är baserad på skillnad i fysisk storlek.

Att en osäker/undergiven hummer backar stämmer bra, men att den andra hummern då ”måste” avancera vet jag inte om det är helt sant. Det brukar vara så att en hummer som ger sig i en strid backar undan och flyr. Den vinnande hummern kan ibland fortsätta vara hotfull och närma sig den förlorande (under en väldigt lång tid om de är i ett begränsat utrymme, vilket är vad jag har haft i mina studier), men den kan lika gärna förlora intresset och gå därifrån om dominans har etablerats.

Så den lilla hummern avancerar osäkert framåt, klipper med klorna och ser mer och mer hotfull ut ju längre den stora hummern backar. Mot två klippblock fastnar den stora hummern och kan inte retirera längre. Den lilla hummern fortsätter, nu stärkt i tron att den här kampen kommer att vinnas stort och att den stora hummern snart kommer att fly hals över huvud.

Detta känns ändå ganska sannolikt, förutsatt att inte storleksskillnaden från början var alltför stor. Om en något större hummer skulle backa undan kan man nog anta att en något mindre skulle bete sig mer hotfullt mot den än i en ”vanlig” situation. Hummerns slutledningsförmåga vet jag inte om jag vågar uttala mig om, så om den mindre hummern ”tror” något om utgången av striden eller inte låter jag förbli osagt.

När den lilla hummern är så nära att flykten snart är ett faktum blir den stora hummern så rädd att försvaret kommer instinktivt och den lilla hummerns ena klo krossas och dess huvud klipps av i en enda snabb attack.

Här blev det dramatiskt men kanske tyvärr (för din story) lite mindre korrekt :)! En hummers yttersta ”försvar” är att slå ett par hårda slag med stjärten och fly (den far upp i vattnet och ”simmar” bakåt en kortare sträcka på max några kroppslängder). Så jag skulle nog snarare säga att den går till attack än att den går i försvar.
    En hummer är väldigt snabb när den går till fysisk attack, men det är dock fysiskt omöjligt för den att ”klippa av huvudet” på en annan hummer. Detta beror på det starka skalet och kroppens storlek, som är mycket större än en hummerklo kan gripa runt. En hummer har ju ingen nacke, huvudet sitter ihop med mellankroppen utan någon smalare del emellan.
    Det som oftast skadas är, som du skriver, klorna, dessutom gångbenen, antennerna (dessa är ofta inkompletta hos vildfångade humrar) och i sällsynta fall ögonen. Jag har aldrig varit med om att en hummer har dödat en annan OM INTE den förlorande hummern har varit väldigt liten och svag eller nyss ömsad, då de är mjuka i skalet och inte kan försvara sig eller fly effektivt. Att en hummer blivit av med en klo och ibland något gångben har händer dock inte helt sällan. Denna hummer ger sig omedelbart. En hummer som förlorar en bit av en antenn verkar inte bry sig så mycket om det utan kan fortsätta slåss och t.o.m. vinna.

Medan hummerarten i onödan mist en medborgare undrar den stora hummern över vad som hände. Varför stack inte den lilla hummern tidigare? Såg han inte de stora klorna? Förstod han inte faran? Kombinationen av låg självinsikt och bristande självkänsla gör att vi får svårt att vara effektiva i sociala relationer och gör oss till fångar under våra rädslor vilket kan ge oanade och tråkiga konsekvenser.

För ett antal år sedan kände jag mig verkligen som en liten hummer. Inte en liten skithummer utan bara full av ödmjukhet för alla andra humrar och deras erfarenheter och kompetens. Vem var jag att… Problemet var att jag samtidigt var chef med ansvar för omkring 200 personer. I möten med människor blev våra perspektiv ibland skeva. Där jag såg på mig själv med min lilla blick, såg de andra mig med en stor blick. De såg den höga chefen och jag såg den lilla killen som alltid kunde lära sig mer. Sannolikt projicerade jag på de andra en större bild än de själv had i sig och på så sätt hade vi olika perspektiv in i våra möten. Det blev ibland lite skeva möten, och jag visste inte vad det berodde på.

Med insikten om att vi möter varandra i en mix av vår syn på oss själva och vår projicering på vår nästa och att detta sker för varje person som deltar i mötet – är det lättare att förstå hur missförstånd eller konflikter kan uppstå.

Jag ska sätta mig att skriva om en bra hummerhistoria att bli ännu bättre :)

 

Frukostprogram i The Human Element

26 april 2012

Idag genomförde vi ett litet tvåtimmars program med tjugo deltagare för att marknadsföra Frontwalker, vår kompetens inom organisationsutveckling samt The Human Element som teori och metod. Vi höll ingen föreläsning utan det var upplagt på samma sätt som alla andra THE-program vi kör, oavsett om de är en dag eller en serie sammankomster över en längre tidsperiod. Vi presenterar ramarna för övningen och beskriver oss handledare. Sen går vi laget runt. Idag fick alla berätta kort om sig själva, organisation och varför de var hos oss. Vi kör övergripande teori för att ge ett kunskaps- och trovärdighetsmässigt underlag, väcka tankar och idéer kring vardag och egen situation och för att lätta lite på prestationsångest som kan finnas. Det sista inte minst viktigt då en av grunderna i metodiken och det förhållningssätt som en starkare självkänsla kan ge handlar om att inte kritisera, lägga skuld och tro att det finns rätt eller fel. Alltför ofta hör vi den lille kritikern i oss som tycker att vi borde kunna mer och förstå mer. Därför lägger vi den grunden tidigt i programmet, och det följer med under hela resan oavsett längd och omfattning, att försöka se oss som dom vi är utan att fokusera på det vi måste eller bör eller ska förbättra.

Idag blev teorin kort. Vi berättade om bakgrunden till FIRO och THE och gruppers utveckling i samklang med individers utveckling. Vi tog upp förhållningssätten att utforska och utmana istället för att skuldbelägga och söka rätt-och-fel. Vi visade också det starka mönstret med Öppenhet – Självinsikt – Självbestämmande. Vi vill verka för en ökad öppenhet, både för individ och grupp, där vi får tillgång till en större del av våra tankar, känslor och inre processer. Det ger em gradvis ökande självinsikt där vi enskilt får bättre förståelse om oss själva och där gruppen lär sig mer om alla deltagare och det resultat som skapad gemensamt. Med individuell och gruppvis självinsikt följer också ökade möjligheter till egna val. När jag förstår hur och varför en situation uppstår blir mitt fortsatta agerande ett medvetet val istället för en omedveten reaktion. Då mår jag lite bättre och då blir vi lite effektivare i gruppen. Wilbers kvadrant, se bilden nedan och läs mer i A Brief History of Everything, fick utgöra en ram för arbetet med individers och gruppers insidor och utsidor. Dessa behöver vara i balans i våra liv, och inte minst i våra förändringsarbeten, men ofta tappar vi bort insidan i ivern att komma framåt och producera synliga resultat. Men vi behöver denna insida för att nå de större effekterna inom oss själva och våra grupper.

Vi lät gruppen prova en övning för att få se hur programmens innehåll utförs, men också för att ge alla deltagare möjlighet till ett uns ökad självinsikt. Vi körde en visualisering som handlade om känslor. Eter en kort avslappning fick alla gå in i tre olika rum. Det första är fyllt av människor som tycker att du är betydelsefull, det andra av människor som anser dig vara mycket kompetent och det tredje av människor som tycker om dig. Reflektionen efteråt handlade om vilket rum som kändes mest bekvämt och ville rum som väckte olust eller obehag. Reaktionerna skilde sig åt eftersom vi alla är olika, och det var olika rum som var viktiga hos de olika individerna.

Samtalet kom sedan att handla om känslans påverkan på beteendet. Den viktiga kärnan som kan förklara våra yttre beteendens relation med vårt inre är självinsikt och självkänsla. Med exempel och reflektion försökte vi få gruppen att knyta ihop säcken där en låg självkänsla starkt påverkar oss när vi blir trampade på avseende betydelse, kompetens och omtyckt. Om allt jag är och om allt som är viktigt för mig, om hela min existens står och faller med hur andra människor känner inför mig blir jag väldigt sårbar. Om jag inte känner mig så betydelsefull som jag vill vara och hamnar i en situation där jag inte bjuds in och inte får vara delaktig, och om jag inte förstår situationen och mina känslor, är risken stor att jag reagerar automatiskt med ilska, ledsenhet eller passivitet. Med självinsikt och självkänsla är jag bättre rustad med handlingskraft att välja mitt beteende.

Här mötte vårt samtal de initiala teorierna från frukostprogrammets inledning, och vi kunde sammanfatta grunderna i Human Element och reflektera över den korta tvåtimmarsprocess vi varit med om. Som i alla program checkar vi ut med syfte att få till ett bra avslut för alla deltagare. Dagens utcheckning var kort, gick på sju minuter, och bestod av reflektion över frågan ‘Vad tar jag med mig härifrån?’ vilken gav väldigt skilda svar. Allt från insikter om sig själv, en förståelse över situationer på jobbet och att det är en evig resa.

Vi hade ett liknande frukostprogram i Stockholm i tisdags och vi kommer med fler såna i framtiden. För, som en av deltagarna så klartänkt sa, regionen behöver ett ledarskap som präglas av den här typen av egenskaper!

Bedöm dig efter egen måttstock – inte andras – eller?

14 juni 2011

Idag på skolavslutningen höll rektor ett färdigskrivet och från papper innantill reciterat tal till eleverna. Bortsett från det faktum att jag fick en ganska stel och oengagerad känsla fastnade jag för en strof i hans budskap. Han sa till sina åhörare ”Bedöm dig efter din egen måttstock, inte efter andras” och det lät ju ganska klokt vid en första anblick. Klart att man ska skita i vad andra tycker och tänker och gå efter det som känns rätt för en själv. Eller nja, att fullständigt skippa andras bidrag till den gemensamma tanmkeprocessen är nu ganska dumt eftersom det ger en lätt statisk relation och man upplevs antagligen som rätt socialt inkompetent ;) Men poängen rektor ville peka på var att gå efter sitt eget huvud, sitt eget hjärta och sin egen magkänsla.

Men, i flera samtal under de senaste veckorna, både med mig själv och andra, och senast idag i frisörstolen, har jag hamnat i ämnet egna krav och tillräcklighet. Av en slump (?) omger jag mig med människor som har höga ambitioner, som sätter upp utmanande mål och som ställer krav på sig själva som alldeles för ofta är omöjliga att uppnå. Det ger till effekt att omvärlden står häpen bredvid och undrar hur mänskan hinner med, klarar av och orkar, medan mänskan själv ondgör sig över sitt ständigt usla resultat, försenade leveranser och ouppnådda mål. Det kan i förlängningen ge en besvikelse över sitt låga värde för omvärlden, och mest skrämmande av allt för sig själv!

I dessa fall är ju rektorns ord rena giftet. Jag försöker att peppa alla ambitiösa med samma affirmationer och samma mantran som jag göder mig själv med när jag hamnar på fel sida självkärlek och självuppskattning och ser ner på mig själv och mina resultat. Det handlar om att inse att många är nöjda med det jag gör och att många tycker om mig för den jag är. I det fallet är andras tyckanden och kännanden en viktig referensram för att väcka mänskan från sin självkritik. Om jag passerar andras förväntningar när jag känner att jag gett 50% och att det inte räcker för mig själv trots att jag nått 100% då är jag illa ute och rektorns ord är livsfarliga.

Då gäller orden från peterA. Om nu andra uppskattar mina prestationer och min person, så är det inte mer än rätt att jag gör det också. Jag börjar med att berömma mig själv för det jag gör, så att det inte bara är andra som gör det. Jag fortsätter med att tycka om mig själv när jag får beröm, oavsett vem det kommer från. När jag gjort detta en period och min självkärlek växt sig starkare utmanar jag andras uppskattning och kärlek genom att säga nej och inte ställa upp på allt, genom att göra något lagom och inte prestera max överallt och att säga min mening på ett ärligt och öppet, men också nyfiket sätt istället för att hålla med eller vara tyst. Här fungerar rektors ord bättre. Med fortsatt egenuppskattning och egenlärlek blir min egen måttstock den viktigaste. Genom den blir jag uppskattningsbar hos andra. Genom den blir jag omtyckningsbar hos andra.

Den som inte uppskattar sitt eget arbete är svår att berömma.
Den som inte älskar sig själv är svår att tycka om.

Men det är inte bara att vrida om en knapp och sluta med det dåliga samvetet. Det börjar här och nu med ditt första beröm, och din första kärleksförklaring till dig själv. Det fortsätter med nästa och nästa och nästa… ;)

Outlook: Sön 20.30: Det här gör jag bra

20 mars 2011

Varje söndag 20.30 plingar det till i telefonen och datorn. Jag har en bokning med mig själv där jag förväntar mig att fortsätta att fylla på ett dokument jag skriver på. Dokumentet innehåller en massa saker som jag gör bra :) Jag började med det under terapi hösten 2009 och har sporadiskt fortsatt.

Syftet var att jag skulle komma bort från det ständiga självkritiserandet, och istället uppskatta mina prestationer mer :) Det fungerade väl inte på en gång, men när jag nu ser tillbaka ett och ett halvt år är jag mer nöjd med både mina prestationer och mitt beteende! Mina affirmationer har smittat och nu tror jag på mig själv när jag ger mig beröm ;) Jag accepterar mig själv mer, och det gör att jag tycker om mig själv bättre.

Det senare har dessutom gjort att jag gillar min omvärld mer och jag har märkt att jag retar mig mindre på skitsaker än vad jag gjort förut. Jag ger mig fasen på att det har med spegelneuroner att göra, för jag tycker att världen tycker om mig mer också ;D

Sociological Theory

22 juni 2009

Det här är en riktig tegelsten, tung, pretentiös och med många och flortunna sidor :) På de 652 sidorna i Sociological Theory går George Ritzer igenom de sociologiska klassikerna, den sociologiska historien samt de största och viktigaste teorierna. Utöver allt detta innehåller boken dessutom circa 150 sidor till för inledning, referenser och index :) Snacka om tegelsten och seriös kurslitteratur.

Den har boken har jag alltså haft som obligatorisk litteratur i grundkursen i sociologi, och jag har haft nytta av den i alla delkurser. Den täcker inte allt, men har gett hjälp och inspiration oavsett vilket område jag arbetat med. Den går igenom de klassiska sociologerna såklart, Marx, Weber och Durkheim som får varsitt stort kapitel som täcker in deras liv och produktion rätt rejält. Utöver dessa listas många olika teorier, bland annat symbolisk interaktionism som vi läste om tidigt på A-kursen och som jag tyckte förklarade massor kring mänskliga relationer. Men också texter om Ethnomethodology, uppfunnet av Harold Garfinkel, var väldigt intressanta. Just det här att vi tror att vi människor är rationella när vi i själva verket drivs av helt andra krafter, är ju något som färgar hela min vardag. Att driva förändringsprocesser, oavsett vad de innehåller och syftar till, innebär att möta människor som resonerar praktiskt om sig själv och livet, och sällan agerar så rationellt och logiskt som vi för ofta tror.

Dessutom så adderas ytterligare ett perspektiv till teorin, och det är att vi allt för sällan reflekterar över oss själva och vårt handlande, och att vi har för låg självmedvetenhet och okunskap om hur vi påverkar vår omgivning. I min sista rapport på A-kursen tog jag upp just detta fenomen, att vi kan med det sunda förnuftet veta att ett diskriminerande agerande är felaktigt på flera grunder, men när vi sedan hamnar i olika situationer handlar vi omedevetet mot våra egna övertygelser på grund av andra behov som vi bär inom oss. Det kan vara osäkerhet eller rädsla inför okända människor som inte liknar oss själva, mönster som vi socialiserats in i under vår uppväxt, starka känslor som väcks och som sätter det sunda förnuftet ur spel. Att vara medveten om sig själv och andra och de strukturer vi lever i gör att vi har lite enklare att agera enligt den moral vi bär på. Att prata om hur vi bör göra och vara hjälper oss senare när vi är inne i samma situation igen. Eftersom jag är en Action-Reflection-Learning-kille som reflekterar varje vaken sekund så tycker jag det är väldigt spännande :)

En begynnande fortsättning på upptäcksresan

27 maj 2008

För ett i det här fallet oväsentligt syfte skrev jag en beskrivning av mig själv förra veckan. Jag har tänkt på den en del sedan dess och insett att den betyder rätt mycket för det väsen jag är :)

En natt för tjugotvå år sedan vaknade jag med ett ryck, mitt i natten. Eftersom det fortfarande var vinter, var det kolsvart i rummet. Alla i lägenheten sov, och det enda som hördes var vattnet som pumpades genom elementen för att hålla midvinterkylan borta. Jag satte mig upp med en upprymd känsla i kroppen. Jag förstod plötsligt allt. Jag fattade hur jorden uppkommit, hur pytagoras sats hängde ihop. Jag insåg vem jag var, var jag var och hur jag fungerade. Jag begrep äntligen storheten med hela universum, dess historia och dess fortsättning. Frikopplad från rummet svävade jag i evigheten och var evigheten. Jag hade svaret på frågan varför! Jag förstod ALLT!
Efter en halv sekund av upplysning försvann både känslan och kunskaperna som maskrosfrön i sommarvinden. Okunnighetens skrämmande mörker trängde sig på och jag klamrade mig febrilt fast vid fragment av helheten, men hur jag än höll i så var jag snart tillbaka i den begränsade 19-åringens kropp, förståelse och pojkrum. Men minnet av känslan fanns kvar och har drivit mig framåt sedan dess. Att förstå hur saker hänger ihop är en av de viktigaste drivkrafterna i mitt liv.

Tårögd kan jag tänka tillbaka på den natten för över halva mitt liv sedan, och känna kraften och den utmanande svindeln som ett sug i magen och en snabb utvidgning av huvudet när sinnet frikopplas från verkligheten och blir ett med alltet.

Kanske var det en liten hjärnblödning som kom, log och försvann ;)