En annorlunda situation har uppstått. Barnen berättar på skolan att jag är arbetslös och inte har något jobb att gå till. Jag har fått medlidande blickar från människor som jag tror bär på en uppfattning om mig och min situation, men som inte säger något. Fantastiskt märkligt. Jag har ju lämnat både min chefstjänst och kontoret. Är liksom klar nu. Eller klar och klar… Överlämnandet är klart, och jag är inte en del av varken verksamhet eller ledning, trots att jag gör en del uppgifter åt företaget hemifrån. Men jag är ju inte klar med alla avslut, och alla människor som jag känner. Till det har tiden inte alls räckt till. Jag tror dessutom att jag varit så stressad och pressad att jag inte haft förmågan till att regissera mig själv och min situation för att bli särdeles bra. Men jag känner återigen att dessa avslut är viktiga för att knyta ihop sin historia och framtid med människor omkring.

Jag har tackat jag till att vara vikarie på Sundsvall 42 också. Jag ska föreläsa istället för någon. Har ingen aning om vem det var, och vet ännu inte riktigt vad jag ska tala om, annat än att det kommer att bli bra :) Det kommer dock olägligt eftersom jag ska ha läst bok tre (Simians, Cyborgs and Women – Donna Haraway) i sociologin samtidigt, och skriva två A4 under tiden som jag skriver en föreläsning. Läge för lite rosenrot igen kanske. Den höll mig alert under vecka 42 förra året ;)

På årets konferens kommer det att finnas en helt ny delkonferens; Öppenhet, delaktighet, samproduktion. Det är framtidens delkonferens som syftar till ett hållbarare samhälle. Genom mer samverkan kan vi minska vårt totala uttag av naturens resurser och leva bättre med mindre. Den offentliga sektorn är uppenbar som måltavla och publik för ett ökat samarbete men även näringslivet har sina möjligheter. det kommer att bli sanslöst spännande att se vad det blir av den här delkonferensen.

Kom dit och lyssna!

Att tala är silver och tiga är guld, säger det gamla ordspråket. Det senare är vad jag gjort en tid. Jag har hållit tyst. För alla som känner mig så är det uppenbart att dagar som jag lever i tysthet och hemlighet är värre än att vanka fram och tillbaka i en skitig tigerbur på Belgrad Zoo under inbördeskriget (jo, jag var där och såg eländet).

I den senaste av alla tystnadsperioder jag haft har jag själv varit huvudperson, vilket gör det ännu svårare. Det här är definitvt något som vi måste tänka på i alla förändringsprocesser, för det är svårt och arbetssamt att vara tyst och undanhålla information. Jag har under en period inte kunnat berätta att jag ska byta jobb. Inte alls konstigt, varken att byta jobb eller att vara tyst om det :) Men likförbenat är det jobbigt att veta att jag som konsultchef ska sluta, och att inga andra än de ovanför i hierarkin vet om det. Det är ju dessutom så att jag är den siste att få veta vilka som vet ;) En härva av katter kring mjölk…

Jag har desutom, efter den formella kommunikationen av mitt frånfälle som gick ut i torsdags, varit fortsatt tyst och hemlighetsfull. Jag har pratat med kunder och inte sagt något, i respekt för den formella kommunikationen av bytet av konsultchef, och för att inte förleda någon att tro att jag inte försöker agera fullständigt lojalt. Istället har jag slussat frågorna inåt, till rätt person. Det märkliga är att jag från flera olika håll fått frågor eller kommentarer om just mitt byte av arbetsplats :) På mindre än 24 timmar har alltså informationen gått från ett internt mejl till anställda  till konkurrenter och kunder både i Sundsvall och annorstädes. Jag har fått telefonsamtal, mejl och blev över en nygrillad hamburgare och Trocadero grattad på slalomupptakten i lördags. Från en av konsulterna, till en ex-kollega till en kompis till en vän till en ex-kollega och vän till mig :) Antingen är stan liten eller så har folk inget att göra på dagarna. För att jag är så stor att mina rörelser bevakas så minituöst är ganska osannolikt. Allrahelst med tanke på den aldrig eregerande besöksstatistiken på bloggen :D

Men. Det som är mest spännande, är just den här effekten av informationens top-of-the-iceberg. Det som går ut internt, och det som det skvallras om publikt är bara den synliga delen av det som hänt. Toppen av isberget, typ. När man ser att jag slutar, jag får vara kvar ett par dagar för att lämna över för att sedan lägga grejerna i papplådan och gå hem, är det lätt att tro att jag fått sparken :) Jag har fått två sådana frågor under de senaste dagarna. På fullt allvar dessutom :) Det skulle ha varit en upplevelse i sig, men nu var det ju tyvärr inte så. Kanske ett bevis på att mina värderingar om ärlighet och mina känslor för Sundsvallskontorets framtid gjort att mina handlingar respekteras och att min person fortfarande är omtyckt. Kanske.

Och med tanke på att alla redan vet så slipper jag vara tyst. Fortfarande råder naturligtvis total tystnadsplikt om arbetet och affärerna, men min story är öppen.

Hela resan började, som det alltid är för mig, för ganska länge sedan. Jag gick från Försäkringskassan för att lära mig konsultbranschen, affärsmannaskap och försäljning. Jag lämnade verksamheter och ansvar som omsatt 4-500 msek och jag var i slutet ansvarig för förvaltningsområden som sysselsatte 200 anställda och ca 100 konsulter. Hela min karriär var utstakad mot större och mer, och målet var att snabbt sitta på toppen någonstans, eller, som jag drömt om sedan 10-årsåldern, att starta något eget någonstans. Mitt i detta fick jag chansen att lära mig leverantörsbranschen, och jag som var ganska bruten och trött över fruktansvärda efterdyningar efter märkliga omorganisationer såg chansen att hämta andan ett tag i en mindre organisation. Jag arbetade till en början med ett gäng som endast var tio personer, vi var ju inte fler då, men oj vad det gick undan :) Under den tid som gick hann jag med massor! Jag satt i ledningsgrupp direkt underställd vd, jag drev ett målprogram med styrkort för ledningsgruppen, jag ansvarade för regionen ett tag och arbetade sedan som konsultchef med en rekrytering och resultatvändning som går till historien som det fräckaste jag varit med om. Vi lyckades på ett magiskt sätt förena de tre aspekter på tillväxt som sällan ses tillsammans; volymökning, lönsamhet och kultur. Vi blev fler, otroligt många fler, vi ökade lönsamheten och har gjort rekordresultat mitt i konjunktursvackan och samtidigt har vi lyckats skapa en skön kultur som märks så fort man andas samma luft som vi. Eller kanske det är på grund av det :) Det skulle ju vara kul om vårt arbete med kulturen gett effekten i form av pengar ;)

Nåväl, efter att ha lärt mig branschen, affärerna och hur man styr ett konsultföretag så var min inre klocka redo för nya äventyr. Redan i våras hade jag samtal med min dåvarande chef om det, och vi pratade framtid. Strax efter blev jag headhuntad av en bulvan till en offentlig verksamhet som sökte en toppchef. Fantastisk möjlighet som närde drivet mot att sitta i toppen en vacker dag. Men det var en jobbig process eftersom myndighetsansökningar ofta blir publika (!) och därmed offentliggjorda :) Jag visste, få andra visste, men skulle kunna komma att veta mitt i processen. Märkligt. Jag kunde inte säga något publikt, typ här, för det skulle skada rekryteringsprocessen men jag berättade för min närmsta chef och mina kollegor eftersom det skulle påverka ledningen av avdelningen. Målet var att hoppa på en ny utmaning vid årsskiftet.

Men, hehe, ibland vill livet annorlunda. En serie av mäkliga händelser, min kollega sade upp sig under semestern, vi startade en omorganisation på företaget och jag fick signaler om att jag inte skulle komma så långt som jag hoppats i rekryteringsprocessen gjorde att hela den här historien snabbades upp. Jag var på väg in i en situation där jag skulle vara en viktig kugge i den nya organisationen, och jag som visste att jag var på väg ut. Shit pomfrit. Jag sa upp mig. What can you do. Att agera klandervärt oärligt och inte säga något (så var vi där igen) och spela med och satsa långsiktigt när mitt mål var något nytt efter nyår. Inte min grej. Jag valde istället att göra en tydlig exit, hoppade som hästen i schack två steg fram och ett åt sidan. Hamnade på något helt annat. Som tillfredställer behovet av att vilja starta något eget. Som gör att experimenten med kulturutvecklingens påverkan på det ekonomiska resultatet kan fortsätta, kan intensifieras. De fortsatta studierna i sociologi ska förklara och stimulera detta.

Men det viktigaste är att jag mår bra, jag behöver inte vara tyst om allt längre, så nu sover jag bättre och jag tror till och med att jag fläskat på mig lite grann under helgen efter ett fantastiskt gott lamm och lite god sås och några droppar gott vin och lite chips och… :D

Tackar som frågar. Synd att klaga.

Jag fick en kommentar på Kapp Ahl förra veckan. Kapp Ahl :) Du verkar ha mycket att göra. Din blogg är ju död! Det stämmer precis det. Just nu är det ruggigt att göra. Det har dessutom varit ruggigt mycket tänka på och känna över utöver allt att praktiskt göra. Märkligt, men jag har för en gångs skull sovit bra under en stressperiod. Annars har jag legat vaken och vaknat tidigt och grunnat och tänkt, ja nästan förjagats av grubblerier. Så ikke denna gång. Däremot har jag gått ner i vikt, sover massor men är trött ändå och den regelbundna löpningen ger ingen effekt i motion. Jag äter som en häst för att ge kropp och hjärna energi och jag sover som en gris för att ha krafter till dagens mödor.

Vi organiserar om :) Två nivåer samtidigt också. Jag är dessutom sedan en period tillbaka ensam chef på kontoret, så arbetsbördan är minst dubbelt så stor som den varit tidigare, och nu med all förändring som en gräddklick på smultronglassen ;) Som i alla omorganisationer så hamnar vi i olika beteendemönster, och ingen går orörd igenom. Det är rätt kul att se, i de stunder jag orkar reflektera, och jag är mitt uppe i det. Stressad, svårt att tänka strategiskt, otroligt rädd om min tid. Och så rädd om min tid att jag ibland reagerat för hårt när jag hamnat i fel möte där ingen behövde just mig :) Och ändå försöker jag göra mig tillgänglig för alla som behöver, trots att mitt beteende kanske signalerar något helt annat. Jo, det var min reaktion det :) Jag ser andra som blir nybekymrade över urgamla problem, roller som slutar fungera trots att inget ännu hänt, rykten som sprids snabbare än vinden och, kanske mest imponerande, en väldigt stark empati mellan alla som påverkas.

Men nu har jag orkat. Jag har uppdaterat den gamla bilden här ovan. En skön höstblid med vackra färger. Rött och grönt i symbios och konflikt. Hösten i ett nötskal :) Två komplementfärger som existerar i starka mönster på var och vartannat träd. Bilden är höstfärger bredvid en liten sjö ovanför Fatmomakke tagen nu i höstas i sambdn med en fiskeresa.

Jag har startat en ny termin i sociologi, och läser nu Sociologi Gr (B). Lite kärvt att starta mitt uppe i omorg, men eftersom det handlar om min vardag så är det ändå hanterbart att plugga samtidigt. Första temat handlade om Bourdieu och hans teorier om fält och kapital och habitus. Enormt fascinerande. Han har förskat på amatörfotografer och hur fotograferande och fotografier spelar en viktig roll i familjebildningen och sammanhållningen inom släkt och vänkrets :) Snacka om självmål. Eller straffspark. Fotografiet är en symbol för familjen, kring vilken medlemmarna integreras och bekräftar varandra och familjen som enhet. Ritualerna är viktiga, från dopbilder (detta hämtat från Frankrike 1920-1960) till konfirmation till bröllop. Att delta på dessa bilder är obligatoriskt, att neka är en skymf. Att vara med är ett välkomnande och ett bekräftande av att tillhöra gruppen. Amatörfotografens främsta uppgift är att bekräfta och stärka dessa band mellan alla dessa människor. Jag som trodde att jag gjorde det för att det är roligt att få fina bilder ;)
    Kopplingen till jobbet är uppenbar och smärtsamt vacker. Vi genomförde ett projekt där vi fotograferade alla oss anställda. Bilderna sammanställdes till en bok, till vilken alla ombads skriva något som representerade dem. Därefter tryckte vi boken och delade ut en till alla anställda. Bilderna skrev vi ut på små kort som vi satt upp på kontoret. Dels i sammanfattande form, men också i projekt/grupp-form på en stor tavla mitt i landskapet. Snacka om landskapsfotografi ;)
    Vi har varit lite dåliga på att följa upp detta på slutet men grundidén är genial och ger enorma effekter. Vi har lyckats skapa en sammanhållning och ett enkelt begrepp av vilka VI är. Vi definieras av en mängd attribut och symboler. Bilderna och boken, kontoret, redovisning av ekonomi och verksamhet, kultur och beteende mm. Alla dessa attribut skapar och bekräftar oss som grupp och gör att vår bild av tillvaron blir tydlig. Det blir tryggt och självklart vilka jag tillhör. De vet vem jag är och jag vet vem de är.
    Det närmaste jag kommer är ”lagret” på Försäkringskassan som var en unik grupp under en unik tid. Jag gjorde musunderlägg speciella för oss, och vi hade egna namnbrickor osv. Allt för att definiera och särskilja och bekräfta. Stark integration och tydliga gränser.

Ibland för tydliga och för starka, men det är en helt annan sak :o)

Märkligt. Jag som alltid brukar sprudla av idéer och tankar och märkliga associationer. Nu är det tvärstopp. Stopp i kreativiteten. Stopp i drivkraften att samla mina tankar. Jag har faktiskt reflekterat väldigt lite de senaste veckorna. Märker att jag är mer inne i sakfrågorna och handlar och agerar utan att fundera så mycket, utan att reflektera vareviga sekund :)

Kanske har det att göra med stressläget och mängden arbete och problem som jag har att hantera. Det är oöverstigliga mängder grejer i den icke-skrivna todo-listan, som jag alla borde ha gjort för länge sedan. Dessutom borde jag ha kommit på en massa strategiska aktiviteter att genomföra veckorna och månaderna som kommer. Men när jag inte ens har kapacitet att reflektera över mig själv och min omgivning är det kanske inte så konstigt att det släpar efter…

Jag menar, jag har läst Michel Foucault Övervakning och straff, som var en ögonöppnare på vad straff egentligen innebär, och att det inte alls handlar om någon rättvis straffskala och öga för öga, utan endast maktens bevis för sin gränslösa styrka. Jag har pratat med Berit Fryklund som visade hur KIM-modellen fungerar, och det var en riktig häftig övning där vi använde metaforer för att beskriva organisationens nuläge och framtid. Jag älskar ju metaforer och anammade metoden direkt :) Jag har också börjat på Pierre Bourdieus Kultursociologiska texter, som redan i inledningsskedet gett mängder av sköna insikter om heder och det spel som försegår mellan oss alla, som jag tidigare berättat om, men då i termer av ”betala inte för middagen du blivit bjuden på, men ta gärna med en chokladask” osv. Jag har börjat titta efter platta tv-apparater, och är just nu inne på Samsung LE-37B655 för någon större får liks inte plats på bänken. Jag har fått plats på Sociologi GR (B) och borde vara glad och inspirerad. På jobbet är jag just nu ensam chef i Sundsvall, och har dessutom åkt på några tråkiga uppsägningar som påverkat mig och andra på de mest fascinerande sätt, vilket gett upphov till mängder av intressanta studieområden, och mitt i allt detta så går resultatet som en raket :D Jag är nivå 23 på Legends of Zork och snart en av top 5000.

Men trots allt detta hittar jag varken vanan eller idén som för mig hit. Förrns nu då, och jag inser att det kanske är som rubriken antyder, att skillnaden mellan en kreativitetstopp och ett totalt kreativitetstopp inte är så långt ;)

Efter en sommar med korsord som varit alltför lätta (ha) och lös- och hårdkokta deckare av alla de slag kom jag således hem och råkade på den här coola boken på nattduksbordet; (O)logiskt:varför smarta människor fattar irrationella beslut av Dan Ariely. Jag var trött efter en långkörning och tidig jobbmorgon men återigen förhäpnade mig denna bok :) Jag läste ett kapitel innan jag skulle sova, och den lät mig sedan ligga vaken en stund för att tänka igenom det jag nyss läst.

Vi människor har, enligt Ariely, en synnerligen märkligt stark kärlek till de saker som vi äger, och den gör att vi värderar våra ägodelar högre än de som inte äger dem. Det gör bland annat att vi vill ha mer för vår bil än vad andra är beredda att ge för den, att vi tror att vi kan sälja huset för mer än det är värt osv. Det är ju lätt att tolka detta som affektionsvärde och att de prylar jag äger betyder mer än bara pengar, men i boken beskrivs exempel som visar att det inte alls handlar om att jag värderar den spruckna krukan med farmors aska högre än antikhandlaren. Ariely berättar om ett experiment på ett universitet där de lottade ut basketbiljetter till studenter. Alla dessa studenter fick satsa mycket tid och kraft för att ens få delta i utlottningen så det var endast de mest engagerade basketentusiasterna som till slut drog lott. Det borde innebära att alla värderade en basketmatch någotsånär lika. Åtminstone borde fördelningen av intresse spridas jämnt mellan de som fick biljett och de som inte fick biljett. Det som framkom var dock att de som hade biljetter krävde ett över tio gånger högre belopp för att släppa sina biljetter än de som inte fått några biljetter var villiga att lägga ut för att köpa. Om försökspersonerna agerat rationellt hade de gjort statistiskt sett liknande beräkningar och landat på liknande belopp, men nu påverkades de kraftigt av huruvida de hade en biljett eller inte. Att förlora en ägodel smärtar och kräver en större kompensation alltså :)

Tänk er in vilka situationer det här kan innebära på jobbet och livet i övrigt - Nu har jag den här arbetsplatsen, och jag vill inte byta den mot någon annan. Jag får för mig att det här är den absolut bästa platsen på kontoret ;) Där har vi kanske en del av problemen med många av flyttarna på våra arbetsplatser. Nej, det där är mormors plats, hon brukar alltid sitta där!

Jag läste parallellt med detta om delaktighet och medarbetarinflytande. Tanken om ägarskapet slog mig även i det fallet - Det är jag som är chefen och jag har fått den här makten, vilken jag har lärt mig att älska. Den släpper jag inte ifrån mig frivilligt. Att kalla till arbetsplatsträffar, arbeta med delaktighet, delat ledarskap m.m. är omöjligt om vi inte lyckas locka våra chefer till att frivilligt släppa ifrån sig det de äger :) Vilket inte är så lätt alltså. Detsamma gäller ju åsikter och uppfattningar om sakers tillstånd. Hur en verksamhet fungerar, vad som är effektivt i ett arbetsmoment, hur jag ska bete mig i dessa situationer – alla är de uppfattningar och förståelser som jag bär på, och jag har ofta fascinerats vilken kraft vi människor lägger ner för att undvika att ändra åsikt, eller byta vana :) Med Arielys perspektiv får vi ytterligare en beskrivning av orsaker bakom.

Den enda situation som motsäger teorin (!) är äktenskapet :) Det borde ju vara så att en man älskar sin kvinna mer och mer, och en kvinna älskar sin man mer och mer (eller i kanske helt andra konstellationer eftersom jag inte är inrotad i en gammaldags gendersexualitet :) ju längre de lever tillsammans, och därför borde vägra att släppa taget om varandra ;) Eller är det på grund av kärleken till havandet av något som gör att så många trots allt är fortsatt gifta ;)

Jag har sedan julafton sporadisk men periodiskt läst en otroligt fascinerande men rejält omfattande bok. Den heter (O)logiskt:varför smarta människor fattar irrationella beslut av Dan Ariely, och handlar om hur vi påverkas som människor oavsett vi märker det eller ej. Den har förbluffat mig i mängder av situationer, när jag upplevt att de teorier jag läst om i boken väldigt ofta stämmer med verkligheten.

När vi interagerar i samhällets olika skeden påverkas vi av både sociala och marknadsmässiga normer. Vad är det som driver oss att göra saker, att arbeta och att hjälpa andra? Vissa av oss säger att vi inte drivs av pengar utan att vi söker utveckling och duktiga arbetskamrater, som att det skulle vara dåligt att vara intresserad av pengar. Andra säger att de drivs av pengar, av monetära värden och ekonomisk bekräftelse, och menar att dom som söker bra arbetsförhållanden har dubbelmoral.

För de flesta av oss gäller dock det faktum att även om vi upplever att vi drivs av annat än begäret efter pengar så skulle vi knappast arbeta gratis :) och de som drivs av högre lön och större bonus hjälper sannolikt till när kompisen vill låna stegen. Och detta utan att ta ut hyra ;) Det är inte så enkelt att vi människor är av den ena eller andra sorten, utan vi måste förstå att vi alla har båda sidrona i oss. Vi påverkas av både sociala och monetära relationer.

En av områdena som Ariely behandlar i boken är just det här märkliga att det ibland är okej med betalning och pengar, som lön eller betalning för en vara, men ibland är det rent förkastligt, som ett tack för hjälpen som övergår i betalning till exempel. Du tackar knappast din bäste kompis med pengar för att han var toastmaster på ditt bröllop :) En flaska whiskey, yep, det är helt okej och kanske helt rätt, men en hundring? Nej, det är nog för lite, det bör vara minst en femhundring. Låt oss tänka efter på riktigt, och räkna ut priset på en toastmasterroll. Jag har ju själv varit det vid några tillfällen, och det är ärofyllt och jäkligt skoj, men oj vad det tar tid. Jag med min överambition har ofta lagt ner massor av tid för att få till ett bra flöde av aktiviteter och talare under kvällen. Våndats och slitit med lite humoristiska inslag som kan tas fram om, ja ni vet, stämningen och energin dalar ;) Det har nog tagit 40-60 timmar innan kalaset ens börjat, och sen får man nog räkna med en heldag vid själva festögonblicket och räkna dubbelt för obekväm arbetstid. Så en betalning mot timme skulle bli väldigt kostsam, men eftersom det inte är därför jag ställer upp är frågan egentligen helt irrelevant. Jag gör det som en schysst tjänst för en vän jag gillar och där hjälpen är som ett klister som gör att vänskapen håller :) Pengar skulle likt aceton lösa upp detta snabbt, och att ens föra pengar på tal är att korsa gränsen och kan allvarligt ändra relationen för lång tid. När jag får hjälp med tapetseringen och ommålningen betalar ju inte heller jag med pengar utan tackar för hjälpen på annat sätt.

Ariely visar också att vetskapen om att jag kommer att få betalt för ett visst arbete påverkar min arbetsinsats.  jämför med social feedback. Tack gåva pengar.

Relationen på jobbet, mellan arbetsgivare och arbetstagare, är också styrt av sociala och ekonomiska relationer. För hundra år sedan fick vi betalt per timme och vi arbetade i fabriken våra tio eller tolv timmar per dag. Det har för många övergått till betalning per månad och fri arbetstid oavsett var du befinner dig. Den direkta ekonomiska kopplingen har blivit lite lösare. Samtidigt som vi ställer upp med mer hjälp till våra arbetsgivare så ställer arbetsgivaren upp med mer stöd. Visst är lagreglerat som hjälp att vara ledig med sjuka barn, annat är företagsunikt som kontorsdagis eller sjukvårdsförsäkringar. Bortanför det rent ekonomiska ligger en social aspekt som är superviktig! Du hjälper oss, och vi hjälper dig. Dessa sociala normer är väldigt starka. Att bygga något tillsammans och känna hur vi arbetar gemensamt med ett mål som inte inehåller pengar är mycket starkare än stora löneförhöjningar eller övertidsersättning. Pengar är ofta det dyraste sättet att motivera människor. Det viktiga är dock att verkligen se till att det sociala perspektivet ger de fördelar eller tjänster som de anställda förväntar sig. Om de känner sig sviken av en arbetsgivare som inte ställer upp i samma grad som de gjort, ruineras förtroendet och blir svårt, för att inte säga helt omöjligt, att åter bygga upp! Men med rätt samarbete och tjänster och gentjänster behövs inte samma höga löner eller andra pengaorienterade förmåner, även om de naturligtvis fortsätter att vara viktiga :)

Allt det här är omedvetet för oss. Forskning har visat styrkan i det undermedvetna och att det räcker att arbeta med texter som handlar om antingen socialt hjälpande eller avlönat arbete för att vårt beteende ska påverkas. De i undersökningarna som arbetade med texter som innehöll meningar om pengar och löner arbetade generellt sätt mindre effektivt än de som arbetade med socialt relaterade texter. Fascinerande :)

I en artikelserie och tillika en webbdiskussion (DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6) försöker DN att väcka frågan om jämställdhet och andelen kvinnliga chefer i ledande befattningar. I artikeln kommenterar bland annat Monica Renstig att majoriteten av de som genomför akademisk utbildning är kvinnor, men att det är männen som har toppjobben. Det visar på samma resultat som i min slutrapport Makt och underordning i arbetslivet på sociologikursen nämligen att kvinnor diskrimineras på flera sätt i många situationer. De läser mer men har lägre kvalificerade jobb. Fler kvinnor än män arbetar deltid eller på projektanställning och vikariat. De har lägre löner och sämre möjligheter till utveckling.

Problemet är dock inte att företagen diskriminerar dessa kvinnor! Det är så fascinerande att läsa dessa rapporter och artiklar som studerar något fenomen som att det är skilt från oss själva. Det är alltid företagen och dess ledning som inte lyckats rekrytera fler kvinnor till toppjobb. Det är regeringen eller politikerna som misslyckats med att stävja den ojämlikhet som råder mellan könen, och för all del övriga diskrimineringsperspektiv, etnicitet, funktionshinder, ålder, sexuell läggnings osv. Lägg av. Denna ledning och dessa politiker består ju av såna som dig och mig!

Aldrig är det artikelförfattaren själv som agerar fel. Aldrig är det forskaren själv som beter sig som den diskriminerande pöbeln. Aldrig är det jag som bidrar till att vårt samhälle diskriminerar människor. Så vems är då felet? Det är alltid någon annans fel! Antingen är det systemet, och då har vi fegat ur ordentligt och skyller på mojänger så som de politiska strategierna, eller något luddigt som företagen som inte varit tillräckligt effektiva. Eller så är det andra människor, som företagsledarna eller politikerna som misslyckats att fixa det vi alla vet måste fixas.

Det är dock aldrig jag eller du som utpekas! Vi går fria, för vi är ju så otroooligt fördomsfria och självmedvetna. Vi ser ju inte till att skopa åt oss av kakans godaste delar. Vi tjänar inte mer pengar än våra fruar. Vi sköter hemmet i lika stor grad. Om vi är män alltså. De av er som är kvinnor ser naturligtvis till att inte vara den som arbetar deltid för att vara hemma med barnen, eller accepterar en lägre lön för att du varit mammaledig, eller jobbar med något som du är överkvalificerad för eftersom det är så svårt att få bra jobb nuförtiden.

Nej, ska vi fixa fördomarna i vårt samhälle måste vi börja med oss själva. Hitta människorna som vill berätta om sin situation, som kan berätta hur det känns att sätta löner efter, vad man själv tror, objektiva bedömningskriterier för att sedan upptäcka att det är en skev fördelning mellan män och kvinnor. Den märkliga insikten jag en gång fick, när en ung och smart kvinna i chefsposition i min dåvarande ledningsgrupp hade frekvent högre löner på killar än tjejer, och det märkliga samtalet vi hade om vad det kunde bero på. Tjejerna var duktiga. De var duktigare än killarna, men fick ändå lägre påslag!? Trots att de hade lägre löner från början. Sjukt och konstigt.

Gå till botten med dessa vardagssituationer och sluta peka finger på dom som är så dåliga, utan bjud in dem som vill bjussa på sina fördomar så att vi kan få bra exempel på hur man kan göra bättre. Människor som inser att den som fattat att hon aldrig blir perfekt är den som är perfekt ;)

Efter att ha haft en varm och slö helg med lagom uppvarvning på söndag kväll ser jag tendenser till en viss korrelation mellan besöksfrekvens på bloggen och utomhustemperaturen :) Möjligen kan blogginläggen räknas hit också, men främst ser jag det på besöken.

När det är dåligt väder och kallt ute är det fler som läser än när det är varmt och fint ute. Nu när vi är nära semester och det är 30+ ute så är det få som mäktar med att bloggsurfa.

Själv längtar jag efter barnen och efter semestern och orkar inte tänka så mycket just nu. Men i avslappningen föddes ändå en tanke i helgen. Jag undrade om den sill som jag älskar att äta med kokt nypotatis verkligen är så god som jag tror eller om det är så att jag socialiserats att tro att sill och potatis är gott. Kanske mina föräldrars faiblesse för inlagd sill (och sill i andra former också, så även strömming) har gjort att jag upplever mer än sillsmaken när jag käkar denna rätt? Får jag i mig en dos minnen och socialt igenkännande tillsammans med fisken och potatisen?

Hur ska jag kunna skilja på den biologiska smaken och den sociologiska smaken? Hmmm…svårt. Kanske det går att experimentera med ;)

Det här är en riktig tegelsten, tung, pretentiös och med många och flortunna sidor :) På de 652 sidorna i Sociological Theory går George Ritzer igenom de sociologiska klassikerna, den sociologiska historien samt de största och viktigaste teorierna. Utöver allt detta innehåller boken dessutom circa 150 sidor till för inledning, referenser och index :) Snacka om tegelsten och seriös kurslitteratur.

Den har boken har jag alltså haft som obligatorisk litteratur i grundkursen i sociologi, och jag har haft nytta av den i alla delkurser. Den täcker inte allt, men har gett hjälp och inspiration oavsett vilket område jag arbetat med. Den går igenom de klassiska sociologerna såklart, Marx, Weber och Durkheim som får varsitt stort kapitel som täcker in deras liv och produktion rätt rejält. Utöver dessa listas många olika teorier, bland annat symbolisk interaktionism som vi läste om tidigt på A-kursen och som jag tyckte förklarade massor kring mänskliga relationer. Men också texter om Ethnomethodology, uppfunnet av Harold Garfinkel, var väldigt intressanta. Just det här att vi tror att vi människor är rationella när vi i själva verket drivs av helt andra krafter, är ju något som färgar hela min vardag. Att driva förändringsprocesser, oavsett vad de innehåller och syftar till, innebär att möta människor som resonerar praktiskt om sig själv och livet, och sällan agerar så rationellt och logiskt som vi för ofta tror.

Dessutom så adderas ytterligare ett perspektiv till teorin, och det är att vi allt för sällan reflekterar över oss själva och vårt handlande, och att vi har för låg självmedvetenhet och okunskap om hur vi påverkar vår omgivning. I min sista rapport på A-kursen tog jag upp just detta fenomen, att vi kan med det sunda förnuftet veta att ett diskriminerande agerande är felaktigt på flera grunder, men när vi sedan hamnar i olika situationer handlar vi omedevetet mot våra egna övertygelser på grund av andra behov som vi bär inom oss. Det kan vara osäkerhet eller rädsla inför okända människor som inte liknar oss själva, mönster som vi socialiserats in i under vår uppväxt, starka känslor som väcks och som sätter det sunda förnuftet ur spel. Att vara medveten om sig själv och andra och de strukturer vi lever i gör att vi har lite enklare att agera enligt den moral vi bär på. Att prata om hur vi bör göra och vara hjälper oss senare när vi är inne i samma situation igen. Eftersom jag är en Action-Reflection-Learning-kille som reflekterar varje vaken sekund så tycker jag det är väldigt spännande :)

I antologinKors & tvärs: Intersektionalitet och makt i storstadens arbetsliv samlar författarna Anders Neergard, Arne Nilsson och Ewa Gunnarsson (red) ett antal texter som alla handlar om storstad och arbetsliv. Det är en salig blandning där olika ämnen blandas, men med ett ständigt intersektionellt perspektiv. Intersektionaliteten visar sig dels i att många av texterna analyserar flera maktrelationer i samverkan, genus och etnicitet och klass osv. men det visar sig också i mixen av texter och angreppssätt vilket ger oss som läsare möjligheten att jämföra både resultat och metodologi mellan olika forskningsinsatser. Jag hade mycket nytta av boken i de sista tentorna på sociologins A-kurs, och tyckte dessutom att några av texterna var riktigt bra :)

Anders Neergaard gjorde störst intryck och skrev klockrent om diskriminering kopplat till rekrytering och svårigheterna att få jämställdhetsriktlinjer och diskrimineringspolicies att bli förstådda och efterlevda. Det är många, visade sig hans forskning, som säger sig ha fattat vad som förväntas och vad som är rätt, men när ansökningarna med namn som för en, i deras egna ögon, tvättäkta svensk är svåra att uttala så följer både förståelsen och det etiskt rätta handlandet med det personliga brevet och bifogade cv:t ner i papperskorgen.  Sen kan det vara hur välskrivet och kompetent som helst. När vi möter det okända flyr vi från vår moral och in i det becksvarta fördomsfulla landet, och där lyser rättviselampan inte speciellt starkt. Neergard förklarar detta tydligt och med hygglig mängd empiriska underlag vilket skapar trovärdighet och insyn i hans arbete.

Andra delar av materialet är dock av lite mer tveksam natur, volymiöst som antologin är, och jag tror inte alla som bidragit med texter till boken är av samma litterära och vetenskapliga kaliber som Neergaard :) Men den totala samlingen texter är bra, och det är skönt att det finns grader av kvalitet inom den sociologiska världen, vilket möjliggör undertecknad att kunna ta plats ;)