Jag har nu varit handledare i The Human Element i ett drygt år. Jag har hunnit delta som handledare i fyra företagsinterna och tre externa program med THE som ramverk. Jag har gjort två mentala kvantsprång under det år som gått, ett handlade om Ken Wilbers kvadrant och det liv jag upplevt med ett tydligare fokus på insidan, och det andra handlade om acceptans (se acceptans) och balansen mellan kvadrantens utsida och insida och möjligheten att få vara på utsidan utan att mitt inre står och faller med det resultat som jag lyckas åstadkomma (som i att fälla krokben för sig själv). Jag tycker om mig själv mer, har en starkare tro på mina förmågor men har fortfarande en spinnande tråd som handlar om min egen brist på känslan av betydelsefullhet. Så jag har upplevt att jag haft koll på läget, varit nära någon slutgiltig sanning, och kanske skulle jag kunna skriva den där boken snart.

Jag gick in i enrichment days med en intention att möta nya människor och tillåta mig att vara på det sätt jag är när jag bara är som jag är. Jag ville dessutom studera mig själv och mina reaktioner när jag möter andras reaktioner på mitt beteende. Något som jag förundrats över vid andra möten med nya människor. Jag är nyfiken och vill utvecklas, men jag tenderar att ständigt tillskriva andra människor tolkningsföreträde när jag får feedback, och det tror jag beror på att jag upplever andra som mer betydelsefulla än jag själv, min ständigt spinnande tråd. Denna gång skulle jag försöka acceptera mig själv som jag var oavsett om människor jag skulle möta under de två dagarna skulle ge mig feedback som kunde väcka gröna eller röda rädslor. Jag skulle dessutom vara som jag är istället för att anpassa mig efter denna feedback. Och jag skulle studera mig själv för att se hur jag agerade och hur andra reagerade i dessa möten när jag betedde mig annorlunda, eller snarare mer normalt.

Men jag lämnade dessa dagar med en helt ny insikt. En förståelse som var en helt annan än den jag trodde att jag skulle kunna få. Och det är väl det som är det häftiga med nya insikter. Sådana som är riktiga kvantsprång.  Att man inte vet i förväg vilka nya världar som öppnar sig. Den insikt som trettio timmar efter vår intentionsdrivna och till viss mån acceptansskapande incheckning infann sig, handlade om mitt förhållningssätt till mig själv och min utveckling. Det är starkt kopplad till förvärvandet av kunskaper kontra förståelse. Jag har fått feedback på att jag är i huvudet för ofta, att jag är för ”brainig”, och att jag borde känna efter mer. Jag är fantastiskt snabb att dra slutsatser, otroligt duktig i att se mönster och jag talar när jag tänker. Det är tre ingredienser som gör att människor upplever mig i den intellektuella delen av samtalscirkeln. Jag har försökt att studera deras feedback och analysera mig själv och balansen mellan intellektet och känslan. Av och till så har jag tillskrivit feedbacken hög trovärdighet och sökt efter mer kroppsförnimmelser och mer känslor. Men jag har alltid gjort det från den mentala, tänkande, intellektuella sidan. Jag har alltså använt den fenomenala kompetens som jag haft i tänkandets värld och dess referensramar för att försöka förstå en annan värld med helt andra referensramar. Och med ett helt annat språk. Som i många fall är helt ordlöst.

Så när jag skulle checka ut från enrichment days, satt jag med fragment till en intellektuell reflektion om mina studier av min resa och jag hade prestationsångest av att inte hitta mönstret, att höra orden och de kloka tankarna som skulle kunna skapa insikten. I samma sekund som jag överraskad fick utcheckningsbollen slog det mig plötsligt att det jag upplevt under dagarna inte gick att förklara, inte var möjligt att sätta i ord. Och att hela min intention och försöken att skapa en grund för utcheckningen handlat om fenomen inom samma referensram. De hade handlat om fenomen som jag beskrivit i ord och försökt studera genom mina tankar.  Men det som nu plötsligt stod klart för mig var att jag upplevt något helt annat. Sådant jag inte varit med om tidigare. Jag hade varit väldigt nära sömn i visualiseringen om livets uppkomst, och upplevde efteråt en känsla som inte gick att sätta i ord. En kombination av visualiseringens instruktioner och en sinnesstämning jag hamnat i som var annorlunda. Och dessutom utanför språkets domäner vilket kändes väldigt ovanligt. Men jag hade också stunder under samtalen om arbetslivslinjerna som kändes väldigt starka och svåra att ge feedback på. Under morgonvisualiseringen på onsdag kände jag hur kroppen reagerade på visualiseringen och trots att jag försökte slappna av spände jag upprepat musklerna i benen och armarna och upplevde en oförklarlig värme. Stunden med slutna ögon var starkast. Med synen bortkopplad under fem minuter. Fem minuter, det var inte längre, men kändes som en evighet. Jag fick uppleva rummet vi varit i, och övningarna vi genomfört med hjälp av känsel, hörsel och alla de sinnen som jag så sällan använder. Det var en enorm fokusering som var så olikt mig som context-switchar lika snabbt som kolibrin slår med sina vingar. Det var en upplevelse av här och nu som jag aldrig känt på det sättet.

Och dessa upplevelser försökte jag skapa en brainig och smart sammanfattning av. Vilket var totalt omöjligt. Och totalt irrelevant. Det var istället en insikt om att det finns mer bortom tanken än vad som går att förstå. Och där nöjde jag mig. Tills jag kom hem och såg att jag fått ett nytt nummer av Scientific American Mind med en artikel om ”Sharpen your focus – How the science of mindfulness can improve attention and lift your mood”.

Jag förstod då att jag ville fortsätta. Jag ville mer.

För ungefär ett år sedan tillbringade jag två veckor i Österström, en konferensanläggning i vacker och naturnära miljö utanför Sundsvall. Jag gick Phase II i The Human Element för att bli certifierad som handledare. Det var två intensiva och utforskande veckor där vi deltagare umgicks från morgon till sen kväll och behovet av vila var stort. Vi lyckades dock förhandla fram en halvtimmes senare start på dagarna. Kravet på motprestation från våra handledare Ron Luyet och Per-Åke Sundholm var att ägna denna halvtimme till reflektion eller meditation. Jag använde den till att komma ut och springa lite i vinterkylan. En väldigt skön start på dagen trots att jag inte är någon morgonlöpare.

En särdeles härligt mörk morgon kände jag mig pigg och stark trots den arla morgontimman och bristen på frukost i magen. Jag höll lite koll på pulsklockan och såg att jag hade ett riktigt bra tempo på väg ut längs länsväg 320. Strax innan vändningen efter tre kilometer tänkte jag att det kanske skulle bli mitt första tempopass under 5:00 per kilometer denna vintersäsong. Jag kände mig glad och förväntansfull och höll farten uppe för att hålla tempot förbi trekilometersmarkeringen. Jag kände mig stark och fortsatte någon dryg kilometer då det plötsligt slog mig att jag höll på att mäta mina utsidesprestationer igen, och att jag hade trillat dit på känslan av nöjdhet över ett möjligt löparresultat!

Jag hade umgåtts med Ken Wilbers kvadrant i drygt ett år och arbetat med mig själv för att komma undan alla krav på leveranser och fysiska resultat. Under min första THE med ledningsgruppen på Frontwalker i januari 2011 hade jag förstått att jag hade en vana av att kritisera mig hårt för brister i mina prestationer, väldigt hårt. Brister som inte alls handlade om dålig kvalitet eller låg arbetskapacitet utan snarare skevt kalibrerade acceptansnivåer baserat på en lägre självkänsla än jag ville ha. Jag insåg i samband med dessa utforskande dagar att jag hade svårt att acceptera mig själv för den jag var, för de inre egenskaper och värderingar jag bär inom mig och definitivt svårt att acceptera mina inre rädslor och tillkortakommanden. Och detta var något som jag under ett år arbetat med innan jag åkte till Phase II och som gjort att jag mer och mer kunnat värdesätta mina ambitioner, att jag kunnat skratta åt mina stora behov av att vara betydelsefull och kompetent och att jag tyckt om mig mer och mer…bara för mig.

Men nu sprang jag i 12,5 km/h och insåg att jag trillat dit igen! Jag insåg att jag mätte mig själv på utsidan och att jag inte skulle vara nöjd med att komma tillbaka efter sex kilometer på en tid över 30 minuter. Det var ju inte  så det skulle vara, det var inte så jag ville vara, så jag började gå. Med armarna i kors över bröstet. Jag drog benen efter mig demonstrativt för att visa för mig själv att det inte var viktigt med tid och prestation. Jag var på den här utbildningen för att lära mig uppskatta mitt inre, inte mitt yttre, så därför straffade jag mig själv för att bevisa mina teorier.

Efter några minuter kändes det hela både märkligt och korkat. Jag var dessutom fruktansvärt uttråkad och började bli kall av att gå där i vinterkylan. Jag började söka efter känslorna som skulle vara så viktiga, och jag funderade på om det skulle vara så här. Ville jag verkligen ha det så här i resten av mitt liv, skulle jag aldrig få tävla mer? Plötsligt slog det mig en ny insikt från gårdagens arbete med självuppfattning och självkänsla. Jag hade inte riktigt förstått koncepten kring beteende mot mig själv – ”jag inkluderar mig själv” och ”jag styr mig själv” och ”jag är öppen mot mig själv”. Nu insåg jag plötsligt hur delar av detta hängde ihop. Det handlar inte om att undvika de yttre mätningarna och kraven på prestation. Det handlar inte om att bara fokusera på de inre egenskaperna och värdena. Det är inte hög självkänsla att vara likgiltig inför sina yttre resultat.

Hög självkänsla innebär att jag kan inkludera mig själv och alla mina fysiska sensationer från både insida och utsida, att jag styr mitt liv i den grad jag vill och kan i den aktuella situationen och att jag är öppen mot mig själv och tillåter mig att tänka och känna utan inre censur. Hög självkänsla innebär att jag inte står och faller med mina yttre resultat, att jag inte är mina känslor och tankar. Jag släppte ner mina händer och började nu jogga lite lätt. Tankarna virvlade och jag kände att jag var nära ett kvantsprång. Hög självkänsla innebär att jag kan titta på min klocka och se att jag är i form för ett bra resultat på löprundan, lägga kraft och fokus på det under passet och sedan klara av att hantera min besvikelse när jag inte klarat mitt uppsatta mål! Jag ökade farten ytterligare. Jag såg ut som ett ånglok där jag sprang och hastigt flåsade ut ångande luft. Jag insåg med ilska att jag låg minuter efter mitt femminuterstempo och att jag inte skulle klara av trettiominutersgränsen, men jag tänkte samtidigt att jag nu tyckte om och accepterade mig så mycket att jag skulle klara av det. Med en kilometer kvar ökade jag farten än mer och låg på en fart ner mot 4:00 per kilometer.

Under de sista metrarna tillbaka mot den hägrande frukosten gick det upp för mig att det jag var med om handlade om livet. Vi upplever underbara situationer och gör fantastiska resultat och den känslan är lätt och skön att vara i. Samtidigt så är vi med om jobbiga stunder och tillfällen då vi inte lever upp till våra egna krav och förväntningar. Känslorna blir då jobbigare och mer energikrävande. Men det är så livet är och det är dessa kontraster som gör att vi kan uppskatta de goda stunderna. Om vi inte kan vara i det jobbiga och känna de mörka tankarna, då kan vi inte heller till fullo ta till oss de härliga tillfällen i livet då allt känns euforiskt bra.

Med dessa insikter stapplade jag in i frukostmatsalen. Jag kände mig arg och ledsen, och jag var besviken över mig själv och mitt barnsliga beteende under löpturen. Men jag var samtidigt väldigt glad över att min starkare självkänsla tillät mig att fullt ut känna dessa känslor utan att det skulle innebära att jag var usel eller värdelös. Tvärtom, jag uppskattade mig själv och jag värderade mig väldigt högt i den stunden samtidigt som jag upplevde stormiga känslor inombords.

Den paradoxen innebar en ny början på min syn på insida och utsida, självacceptans och självkritik och jag är väldigt glad att jag för ett år sedan fällde krokben för mig själv och fick uppleva livets paradoxer under en kort halvtimme i den svenska vintermorgonen. Nåja, en dryg halvtimme ska det vara…

About a year ago I spent two weeks in Österström, a conference center in a beautiful and green environment just outside Sundsvall. I was attending Phase II of The Human Element in order to become Licensed Human Element Practitioner. It was two intense and explorative weeks where we participants socialized and studied from early morning to late evening and the need for rest was imminent. However, we managed to negotiate one free half-hour every morning. The requirement from our facilitators Ron Luyet and Per-Åke Sundholm was to use this time to reflection or mindfulness. I used it to get out and run in the darkness and cold. It became a very nice start to the day even though I am not a morning runner.

A particularly beautifully dark morning, I felt really refreshed and strong despite the early morning hours and the lack of breakfast in my stomach. I kept an eye on the watch and noticed that I had a really good pace on the way out on the 320. Just before the turn after three kilometers, I realized it might be my first workout with a sub 5:00 pace of this winter season. I felt happy and excited and I kept the speed up to continue the fast pace through the three kilometer mark. I felt strong and went on for another kilometer or so when it suddenly hit me that I was measuring my outside results again, and that I had tricked myself back to the same old behavior of being satisfied over a possibly good running result!

I had spent time with Ken Wilber’s quadrant for over a year and worked with myself to get away from all the high requirements of delivery and physical performance. During my first THE with the management team at Frontwalker in January 2011, I realized that I had a habit of criticizing myself hard for deficiencies in my performance, very hard. Deficiencies that are not really about poor quality or low work capacity but rather badly calibrated acceptance levels based on a lower self-esteem than I wanted. I realized during these exploring days that I found it hard to accept myself for who I was, for the inner qualities and values I carried within me and definitely hard to accept my inner fears and shortcomings. And this was something that I for one year had worked with before I went to Phase II, which made me more and more able to appreciate my ambitions, I could laugh at my great need to be relevant and competent and that I liked myself more and more … just for being me.

But now I ran at 12.5 km/h and I realized that I had returned there again – to the outside! For sure I measured myself on the outside, and I knew I wouldn’t be very happy to come back after six kilometers in a time well over 30 minutes. That’s not the way it should be, this was not the person I wanted to be, so I started walking. With my arms crossed over my chest. I dragged my legs after me in anger to show to myself that it was not important with time and performance. I was at this Phase II program to learn to appreciate my inner self, not my outer appearance, so I punished myself to prove my theories.

After a few minutes of stubbornly walk it felt both strange and stupid. I was also terribly bored and started to freeze out there in the winter cold. I started searching for the emotions I thought would be so important, and I wondered if it should be like this. Did I really want to have it like this for the rest of my life, would I not be able to compete anymore? Suddenly a new insight hit me from yesterday’s topics on self-concept and self-esteem. I had not really understood those concepts about the behavior towards myself – ”I include myself” and ”I control myself” and ”I’m open to myself”. I suddenly realized how parts of this fit together. It’s not about avoiding the external measurements and requirements on performance. It’s not about focusing only on the internal characteristics and values. It’s not high self-esteem to be indifferent to my external results.

High self-esteem means that I can include myself and all my physical sensations from both inside and outside, that I control my life to the degree I want and can in the current situation, and that I am open to myself and allows me to think and feel without internal censorship. High self-esteem means that I do not stand or fall with my external results, that I am not my feelings and thoughts. I released my crossed arms and began to speed up lightly. Thoughts swirled and I felt I was close to a quantum leap. High self-esteem means that I can look at my watch and see that I’m in for a good result for this run, put some strength and focus on it during the session and then be able to handle my disappointment when I don’t reach my goals! I increased the speed even further. I looked like a steam train when breathing moist air heavily out in the cold air. I realized with anger that I was minutes after my five-minute pace, and that I would not make the thirty minute limit, but at the same time I thought that I liked and accepted myself so much that I could take it. With one kilometer left I increased the speed even more, reaching a speed of almost down to 4:00 per kilometer.

Over the last few meters towards the luring breakfast, it dawned on me that I was involved in a process which resembled everything in life. Sometimes we experience wonderful moments and we make great results and the feelings are light and comfortable to be in. At other times we are in difficult moments and times when we do not live up to our own requirements and expectations. Feelings become harder and requires more energy. But that’s the way life is, and it is these contrasts that allows us to appreciate the good moments. If we can’t be in the pains and feel the dark thoughts, then we can’t fully embrace the wonderful times in life when everything feels euphoricly good.

With these insights, I stumbled into the breakfast room. I felt angry and sad, and I was very disappointed in myself and my childish behavior during the workout. But I was also very happy that my stronger self-esteem allowed me to fully embrace those feelings, without any fear that it would mean that I was rotten or worthless. On the contrary, I enjoyed myself and I valued myself very high in that moment while I was experiencing turbulent emotions inside.

This paradox has meant a new beginning in my view of the inside and outside, self-acceptance and self-criticism, and I am very happy that I one year ago tripped myself and got the chance to experience life’s paradoxes in a short half hour out in the Swedish winter morning. Well, a good half hour, it should be …

I ett tidigare inlägg som handlade om Frukostprogram i The Human Element hänvisade jag till Wilbers kvadrant och berättade att vi använder den för att underlätta förståelsen för teori och metodik när vi kör program inom Human Element. Nu har jag i dagarna kommit hem från en helg på Skepparholmen där vi kört ett internt fyra-dagars-program för kollegor på Frontwalker. Vi använde Wilbers kvadrant i inledningen och sedan fick den hänga kvar på väggen som en referens och en påminnelse om ett användbart förhållningssätt.

Jag lever ett liv präglat av två kognitiva egenskaper. Den första ligger i min schizotypa personlighet som gör att jag kommer på rätt märkliga idéer och får rätt skumma bilder i huvudet när jag associerar. Den andra är att jag tvångsmässigt alltid ser den andra sidan av alla mynt jag kommer i kontakt med. Jag kan inte låta bli att fundera över ”hur skulle det vara om det inte var som det är?” och ju starkare en sanning är, desto mer övertygad blir jag om att det finns ett alternativt perspektiv. Båda dessa är enorma styrkor och jag använder dem ofta, men ibland blir de svagheter eftersom jag ibland behöver vara konkret och oassociativ, och vara kvar i en överenskommen uppfattning om sakers natur.

Men mellan varven stöter jag på insikter eller modeller som hjälper mig att hitta just nya perspektiv som tillfredsställer både mina associativa behov av nytänkande och min önskan att kunna vara konkret och tydlig i min kommunikation med andra människor. En av de mest kraftfulla, bortsett från min egen oskrivna Verktyg-Process-Kultur, är Wilbers kvadrant. Den är en del av hans teorier kring AQAL: All quadrants, all levels som är väldigt kraftfulla att reflektera kring, och att kategorisera tankar, idéer och problem med. Jag läste en hel del på webben, men började sedan att läsa Ken Wilbers A Brief History of Everything. Där går han metodiskt tillväga och berättar om sitt sökande efter en teori som kan förklara all annan teoribildning om hur tingen ter sig, om hur världen är. Hans metateori gick till en början inte att sammanställa för den spretade, och hela tiden poppade det upp ett päron bland de tydligt strukturerade äpplena i hans metamodeller. Det var inte förrän han skapade de två axlarna – IN och UT – samt – Singular och Plural – som det blev ordning i hans mönster. I dessa kunde han nu föra in psykoanalys, religion, filosofi, kognition, fysik osv. och de hängde ihop. För mig blev det en revolution.

Enligt Wilber så har allting en insida och en utsida. Utsidan kan vi se, observera och mäta med vår perception och med empiriska studier. Insidan är gömd och kräver andra processer för att upptäcka eller uppleva. Dessutom så delas kvadranten i ett enkelt och i ett multipelt perspektiv. Det enkla perspektivet beskriver en förekomst av bärare av inre och yttre egenskaper, och det multipla perspektivet beskriver dessa egenskaper hos en samling förekomster. Det är viktigt att förstå att det handlar om emergens och inte bara en uppräkning av egenskaperna hos alla individuella delarna av denna grupp. En myrstack till exempel har inte yttre egenskaper i form av miljoner gånger ett barrs egenskaper, utan beskrivs antagligen istället med höjd, bredd, djup under marken, ålder osv. Sådant som beskriver systemet och inte de enskilda och ingående delarna.

Mina studier i kognition hade fört med sig ett intresse för neurovetenskap, vilket till stor del är en empiriskt objektiv vetenskap där vi studerar hjärnan och dess biologiska och kemiska processer. Det var ett ämne som hamnade på den objektiva utsidan hos den enskilda individen. Men jag studerade ju kognition och de inre tanke- och känsloprocesserna som drivs av dessa neurala processer, och det hamnade nu på insidan hos den enskilde. Den sociologi som jag pluggat handlade om drivkrafter och mönster i samhällen och organisationer som landar på insidan i gruppdimensionen, men att de effekter och observerbara fenomen som beskrivs återfinns på utsidan. När jag stötte på The Human Element och utbildade mig som handledare insåg jag plötsligt att konceptet och metodiken handlade om de inre delarna hos både individ och grupp, men att våra program startar i beteendet som går att observera på utsidan av dessa båda systemnivåer och fokuserar på öppenhet som är medlet att knyta ihop insidan med utsidan.

När vi jobbar med The Human Element blir insidan och utsidan intressanta att förhålla sig till eftersom vi är intresserade av att lära oss mer om hur vi fungerar, och varför vi beter oss som vi gör. Insidans känslor, rädslor, ambitioner, självkänsla och vanor påverkar vårt yttre beteende som andra människor kan observera och drabbas av. Många av oss är dessutom formade så att vi sätter ett stort värde på yttre leveranser, istället för inre kvalitéer och värden. Många organisationer har dessutom med sig detta som kulturella egenskaper vilket förstärker den individuella tron på yttre leverans. Arbetsgången är att observera och samtala om beteendet, gå vidare in i känslan i relation till andra människor för att fortsätta till känslan inför mig själv. Dessa tre hänger ihop och kan visualiseras i Wilbers kvadrant på ett tydligt sätt. Dessutom blir gruppen en viktig ingrediens eftersom individens utveckling får näring av gruppens återkoppling på observerat beteende, och de sammanhang som kan skapas för att individen ska kunna studera och utforska sig själv.

Ett annat användningsområde är när vi använder kvadranten för att kategorisera tankar, idéer, mål, problem eller andra mojänger. Min upplevelse är att vi tenderar att befinna oss på utsidan i många fall. En analys av bristande effektivitet i en organisation beskriver för otydliga processer, för kortfattade rollbeskrivningar, för stora enheter i organisationen, för svag utbildning osv. Mer sällan pekas det på brister i gemensam förståelse, ledarskap, samarbete, relationer och förtroende – även om det enligt min mening är dessa som ställer till med merparten av våra problem i våra verksamheter. Innan vi kan börja arbeta med den mänskliga sidan av organisationen behöver vi kunna visa på dessa behov och där kommer kvadranten väl till pass. Genom att placera problem, mål, idéer, risker – eller det vi nu arbetar med – i kvadrantens fyra rutor kan vi se var har luckor som behöver kompletteras. Det ger ett mycket tydligare underlag till en ökad förståelse och till diskussioner och planering av det fortsatta arbetet.

Det finns många fler områden där vi kan använda kvadranten. Tipsa gärna om den nytta du har haft…

Läs mer på Ken Wilbers hemsida om Integral Theory – Integral Life.

Jag har länge använt mig av metaforer för att sätta ord på mina tankar, och jag har under några år använt en fabel för att beskriva ett av perspektiven på självkänsla. Jag har en förkärlek för djur och gillar begrepp som ”nyfiken som en katt” och ”rädda hundar skäller mest”. Dessutom har jag ju använt egna historier och pratat om gnuer och krokodiler och andra djur tidigare :) Ursprungligen började fabeln om självkänsla med stenbockar högt upp i bergen men bytte sedan till humrar. Men under ett ledarskapsprogram där vi diskuterade självkänsla med hjälp av The Human Element blev jag plötsligt fundersam på om humrar verkligen agerar så som jag trott, eller om jag minns fel från alla de hummerfilmer jag sett ;) Därför skickade jag min historia till Sveriges främsta forskare på humrar, Malin Skog, PhD Swedish University of Agricultural Sciences. Hon svarade och gav mig feedback på ett väldigt intressant sätt!

Eftersom jag gillar när olika discipliner går ihop så är hennes svar ett skönt exempel på marinbiologisk forskning, författarskap och arbetet med människors inre utveckling. Den ursprungliga historien är i blått och Malins svar är i röd kursiv stil.

Två humrar möts på havsbotten. Det är hanar och de vill skydda sina revir så de är på krigsstigen.

Rent formellt är inte humrar revirhävdande, dock har hanar en eller flera bohålor som de försvarar mot andra hanar i närheten (och skulle de träffa på andra hanar när de är ute och går skulle de sannolikt ofta vara aggressivt inställda). Men de försvarar såvitt man vet inte en viss yta på botten so de patrullerar av. En tillräckligt stor hane kan t.ex. tolerera mycket mindre hanar i närheten då de inte konkurrerar om samma honor. Men det kanske inte är så himla noga egentligen…

Den ena hummern är ett praktexemplar, stor och ståtlig med en krossklo och en klippklo som båda är skräckinjagande. Den andra hummern är mindre, kanske ett ungdjur med ännu inte lika stora klor att imponera med. I vanliga fall, när två hummerhanar i så olika storlekar möts, behövs inte mycket till fysiska aggressioner innan den lilla hummern viker undan för den stora.

Här har jag inte mycket att anmärka. Möjligen att den andra är ett ”ungdjur”. Ett ”ungdjur” antyder för mig en icke könsmogen hummer som har mycket mindre anledning att ge sig in i en aggressiv uppgörelse än en könsmogen hane. Eftersom humrar måste ömsa skal för att växa (och den maximala procentuella tillväxten vid varje ömsning är begränsad) kommer automatiskt ett större djur kunna antas vara äldre och ha genomgått fler ömsningar.

Det finns ingen anledning att utstå en kamp som riskerar att bli så ojämn att den slutar med att den stora hummern käkar upp den lilla.

Det är väldigt ovanligt att en vuxen hummer dödar en annan frisk hummer för att äta upp den (mest för att det är svårt, inte för att de inte vill!). Det är sant att de är kannibaler i alla livsstadier och larverna dödar och äter upp sina syskon utan problem. Men vuxna humrar har tjockt skal som skyddar dem och får de sår i klor eller ben har de an anpassning som gör att de ”släpper” den skadade kroppsdelen (ektotomi) i speciella delningsplan (ungefär som ödlan kan ”släppa” sin svans) nära kroppen. Detta gör att de inte förblöder och de kan sedan satsa på att växa ut en ny kroppsdel, även om detta tar energi från deras storlekstillväxt vid nästa skalbyte. De fall när de kannibaliserar varandra i vuxen ålder är när en annan hummer är mycket svårt skadad, död eller sjuk och, framför allt, i samband med skalbyte när de är mjuka i skalet och inte kan varken försvara sig eller fly. Humrar försöker vanligen undvika detta genom att söka skydd i en hla i samband med skalbytet, Honorna söker dessutom skydd av en hane och passar på att para sig i samma veva.

I vanliga fall blir det tuff kamp när två lika stora, lika starka humrar möts. Men just i detta fall är inte allt som det ska. Den stora hummern, med de fantastiska klorna, beter sig konstigt. Istället för att leda kampen och avancera mot den lilla hummern på det där självsäkra sättet som stora humrar brukar göra, backar den store och ser osäker ut. Den lilla hummern blir osäker. Så här brukar den inte vara, men i spelets regler ingår att den som möter en osäker hummer som backar undan måste avancera framåt eftersom undergivenheten normalt sett är baserad på skillnad i fysisk storlek.

Att en osäker/undergiven hummer backar stämmer bra, men att den andra hummern då ”måste” avancera vet jag inte om det är helt sant. Det brukar vara så att en hummer som ger sig i en strid backar undan och flyr. Den vinnande hummern kan ibland fortsätta vara hotfull och närma sig den förlorande (under en väldigt lång tid om de är i ett begränsat utrymme, vilket är vad jag har haft i mina studier), men den kan lika gärna förlora intresset och gå därifrån om dominans har etablerats.

Så den lilla hummern avancerar osäkert framåt, klipper med klorna och ser mer och mer hotfull ut ju längre den stora hummern backar. Mot två klippblock fastnar den stora hummern och kan inte retirera längre. Den lilla hummern fortsätter, nu stärkt i tron att den här kampen kommer att vinnas stort och att den stora hummern snart kommer att fly hals över huvud.

Detta känns ändå ganska sannolikt, förutsatt att inte storleksskillnaden från början var alltför stor. Om en något större hummer skulle backa undan kan man nog anta att en något mindre skulle bete sig mer hotfullt mot den än i en ”vanlig” situation. Hummerns slutledningsförmåga vet jag inte om jag vågar uttala mig om, så om den mindre hummern ”tror” något om utgången av striden eller inte låter jag förbli osagt.

När den lilla hummern är så nära att flykten snart är ett faktum blir den stora hummern så rädd att försvaret kommer instinktivt och den lilla hummerns ena klo krossas och dess huvud klipps av i en enda snabb attack.

Här blev det dramatiskt men kanske tyvärr (för din story) lite mindre korrekt :)! En hummers yttersta ”försvar” är att slå ett par hårda slag med stjärten och fly (den far upp i vattnet och ”simmar” bakåt en kortare sträcka på max några kroppslängder). Så jag skulle nog snarare säga att den går till attack än att den går i försvar.
    En hummer är väldigt snabb när den går till fysisk attack, men det är dock fysiskt omöjligt för den att ”klippa av huvudet” på en annan hummer. Detta beror på det starka skalet och kroppens storlek, som är mycket större än en hummerklo kan gripa runt. En hummer har ju ingen nacke, huvudet sitter ihop med mellankroppen utan någon smalare del emellan.
    Det som oftast skadas är, som du skriver, klorna, dessutom gångbenen, antennerna (dessa är ofta inkompletta hos vildfångade humrar) och i sällsynta fall ögonen. Jag har aldrig varit med om att en hummer har dödat en annan OM INTE den förlorande hummern har varit väldigt liten och svag eller nyss ömsad, då de är mjuka i skalet och inte kan försvara sig eller fly effektivt. Att en hummer blivit av med en klo och ibland något gångben har händer dock inte helt sällan. Denna hummer ger sig omedelbart. En hummer som förlorar en bit av en antenn verkar inte bry sig så mycket om det utan kan fortsätta slåss och t.o.m. vinna.

Medan hummerarten i onödan mist en medborgare undrar den stora hummern över vad som hände. Varför stack inte den lilla hummern tidigare? Såg han inte de stora klorna? Förstod han inte faran? Kombinationen av låg självinsikt och bristande självkänsla gör att vi får svårt att vara effektiva i sociala relationer och gör oss till fångar under våra rädslor vilket kan ge oanade och tråkiga konsekvenser.

För ett antal år sedan kände jag mig verkligen som en liten hummer. Inte en liten skithummer utan bara full av ödmjukhet för alla andra humrar och deras erfarenheter och kompetens. Vem var jag att… Problemet var att jag samtidigt var chef med ansvar för omkring 200 personer. I möten med människor blev våra perspektiv ibland skeva. Där jag såg på mig själv med min lilla blick, såg de andra mig med en stor blick. De såg den höga chefen och jag såg den lilla killen som alltid kunde lära sig mer. Sannolikt projicerade jag på de andra en större bild än de själv had i sig och på så sätt hade vi olika perspektiv in i våra möten. Det blev ibland lite skeva möten, och jag visste inte vad det berodde på.

Med insikten om att vi möter varandra i en mix av vår syn på oss själva och vår projicering på vår nästa och att detta sker för varje person som deltar i mötet – är det lättare att förstå hur missförstånd eller konflikter kan uppstå.

Jag ska sätta mig att skriva om en bra hummerhistoria att bli ännu bättre :)

Förra veckan hade vi Försäkringskassan på besök för att prata agilitet. Vi hade en eftermiddag som handlade om agila metoder och deras utmaningar i våra traditionella organisationer. Men också om agila förhållningssätt och deras effekter och förtjänster oavsett metodik och arbetssätt. Vi arbetade agilt under eftermiddagen och lade in arbetssteg från organisationsutvecklingen och The Human Element. Vi såg till att var och en av deltagarna fick ta plats och synas i början av mötet – ett försök att inkludera alla i gruppen. Vi checkade in med hjälp av mina workshopfotografier – ett försök att skapa initial öppenhet och förtroende. Att det fortfarande är en skön egokick att höra reflektioner om mina egna bilder är ju bara en bonus ;) Genom att vi gick igenom lite teorier och begrepp inledningsvis hade vi alla en gemensam bas att utgå från när vi pratade utmaningar och möjligheter. Inte konstigare än vilket The Human Element-program som helst, men detta var ett fyratimmar långt miniprogram i agil metodik och agilt varande där vi använde samma grundstruktur :)

Ett av områdena under eftermiddagen tilldrog sig mitt speciella intresse. Planering och prioritering av aktiviteter baseras på en kombination av beställarens behov av verksamhetskritisk funktionalitet och utvecklarteamets bedömning av tid, kostnad och komplexitet. En klassisk kombo som innehåller många besvärliga utmaningar. Något som brukar vara svårt för vilket projekt som helst är tidsestimering. Jag minns projekt jag deltagit i och varit frustrerad ägare för som använt pi (3,14) som extra multiplikator. Räkna fram de timmar du tror och gångra med pi så landar du på ett bra ungefär :) Korkat men sant! Men under eftermiddagens agila samtal kom vi in på planning poker som estimeringsmetod. Den går ut på att alla i teamet gör en egen uppskattning av varje aktivitet, utan att säga något till de andra. Därefter visar alla sina uppskattningar och gruppen diskuterar varför man valt de kort man valt.

Ett vanligt sätt att komma fram till ”rätt” tidsuppskattning är att hitta konsensus i gruppen utifrån de diskussioner som följer efter alla uppskattningar. När vi pratade om detta kom jag plötsligt ihåg ett fascinerande program om förutsägelser och hur lite slump vi omges av, med den torre men inspirerande Marcus Du Satoy. Programmet finns på UR-Play fram till 7 nov 2012. Se också Marcus Du Sautoy – TED Talks about Symmetry. I avsnittet på UR-Play visar Du Sautoy upp mängder av spännande exempel ur verkligheten som innehåller mer logik och determinism än vi från början kanske uppfattar. Han visar ett exempel som kanske passar in på tidsuppskattningar, där en stor mängd människor fick gissa på antal godisar i en glasburk. Ingen hade rätt antal även om några kom i närheten. Flera av gissningarna var dessutom riktigt långt ifrån. Precis som första omgången i planning poker. Men när Du Sautoy satte sig och räknade ihop summan av alla gissningar och delade med antalet gissningar var snittt ruggigt nära det korrekta antalet godisar!

Som ensam människa påverkas jag kraftigt av mina erfarenheter och sinnesstämning, vilka påverkar perception, tolkning och det rationella tänkandet. Det finns stor chans att det blir fel. Men med många inblandade människor vägs mångas erfarenheter och uppskattningar ihop och vi kommer närmre verkligheten…

Nu letar jag bara efter fler exempel som det här kan appliceras på.

Vi har firat Vicans trettonårsdag idag, så jag har inte varit uppkopplad på nyhetsflödet alls under dagen. Det var inte förrän vid tårtan ikväll som jag hörde om utfallet av budgetomröstningen i kommunfullmäktige. Jag blev rätt paff över det barocka i att den sittande ledningens budget blev nedröstad till förmån för opinionens! Vi satt och diskuterade – vad händer nu? Ingen hade något bra svar. Jag blev lite nyfiken och läste lite artiklar på nätet, för vem har ro att vänta på ST imorrn bitti ;)

Att Ingrid Möller (Mp) hade brutit sig loss från sitt parti var klart redan i morgonens tidning, men i artikeln på ST.nu framkom lite mer intressanta fakta om hur det hela gått till. Oppositionens budget (eller rättare sagt Socialdemokraternas) blev framröstad till förmån för den sittande koalitionens. Det innebär att den borgerliga blå-gröna kombon nu ska försöka genomföra en röd-bruna budgeten. Det verkar ganska korkat för vilken energi kommer det att skapa under det kommande budgetåret? Ska de blå-gröna försöka köra ändå med motioner och beslut i fullmäktige inom den röd-bruna ekonomiska ramen? Det verkar ju lite konstigt! Ska de röd-bruna ta över och driva sin politik med den nu fattade budgeten? Nej, det verkar inte Peder Björk (S) vara intresserad av!? Så vad är det då som drivit fram den här korkade, nästan Greklandslika situationen där ingen verkar vinna något på det framröstade utfallet??

Jag hittade några ledtrådar längre fram i samma artikel. Speciellt följande textsnutt där några av de inblandade politikerna fick uttala sig:

– Det var inget självändamål att fälla koalitionen, men då de inte lyssnat på oss trots att vi nu representerar majoriteten i fullmäktige blev det avgörande för vår del även om det var ett svårt beslut, säger Johnny Skalin, Sd, och tillägger:
– Vi ville helt enkelt ge dem en knäpp på näsan.

Jag blev arg, eller till och med riktigt förbannad! Jag är en av dom hårt slitande arbetande sundsvallsbor som försöker hjälpa till att skapa en region som är livskraftig och välmående! Vi har det inte så jäkla lätt i den här landsändan även om vi har en del positiva förutsättningar i just Sundsvall. Men det finns  många utmaningar och skolan är nästan sämst i landet, vi har för låg inflyttning och för liten tillväxt på nya företag. Myndigheterna letar mer och mer kompetens utanför kommunen och universitets verksamhet dras ner. I det läget, när vi skulle behöva ha en samlad ledning för det tuffa arbetet med utvecklingen av kommunen tänker politikerna helt tvärtom! Vad tänkte vi på i valet? Var detta ett resultat som vi ville uppnå? Mitt i träsket – oavsett vilken sida som försöker kämpa för att vi ska nå gemensamma framgångar i Sundsvall – vill några delar av kommunfullmäktige ge andra delar av densamma en knäpp på näsan!? Om det är att vara kommunalpolitiker så vill jag flytta till ett ställe som styrs utan kommunalpolitiker! Finns det teknokratdrivna kommuner i Sverige?

Men, efter ett tags ilska och tankar om emigration så började jag fundera ett steg till. Varför händer det här? Hur liten är den person som måste använda ett av kommunpolitikens viktigaste medel för att utföra sin hämnd, att rättfärdiga sin personliga betydelse med mina skattepengar!? Där väcktes en liten tanke och fundering.

Alla människor har behov av att känna sig betydelsefulla, kompetenta och omtyckta. Det har vi använt och utforskat i de välbesökta frukostprogram vi kört under försommaren. Dessa behov kan se olika ut hos olika individer, och de kan variera mellan olika sammanhang och också beroende på vilka jag umgås med. Nu är det ju så enkelt att alla människor kan inte uppmärksamma mig, alla kommer inte att beundra inte (eller ens förstå) mitt kunnande och alla människor kan liksom inte tycka om mig. Och det är helt okej, och om min självkänsla är stark så påverkar inte det mig speciellt mycket utan jag kan fundera på vilka orsaker som ligger bakom den andres beteende, och kanske lyssna lite för att förstå. En person som inte råkar se mig på stan eller som inte lyssnar på mig på ett möte på jobbet kanske väcker en känsla i mig, det hugger till och jag reagerar men det gör sällan att jag tappar koncepten utan det gör mig snarare lite nyfiken. Det påverkar mig inte nämnvärt.

Men om jag har en låg självkänsla och inte känner mig tillräckligt betydelsefull inför mig själv, oroar mig för min kompetens och kanske inte riktigt tycker om mig själv så mycket som jag vill – då har jag det jobbigt. Då blir jag väldigt känslig i mötet med andra människor. Ett möte som genomförs utan mitt deltagande väcker en massa fantasier om varför jag inte fick vara med, och en massa rädslor att jag inte är tillräckligt viktig. En person som har en annan åsikt än jag hotar hela min existens eftersom jag är rädd att jag ska uppfattas som inkompetent! I det skedet tar jag till försvar för att skydda mig. Jag tränger mig på möten jag inte är inbjuden på, snackar skit om de som arrangerat, eller helt enkelt väljer att aldrig gå på något möte för att inte riskera att bli bortvald. Jag kan bli kritisk och hård på möten för att inte ge någon en enda chans att vinna i en ordstrid mot mig.Kanske jag slutar att lyssna utan tar varje chans att berätta om hur bra mina idéer är och hur dåliga alla andras är. Eller så blir jag tyst och säger inte ett smack, för att ingen ska kunna kritisera och inse hur korkad jag är.

Med en god självkänsla kan jag ge människor en andra chans, en tredje chans, en fjärde chans. Jag kan se till den gemensamma helheten istället för den maximala egna vinningen. Jag kan lyssna och söka efter förståelse för en situation eller utforska den sanning som min medmänniska febrilt försöker argumentera för. Allt i tron att det kommer tillbaka, att sikta på gemensam vinning alltid vinner i längden. Det finns forskning som visar på att detta är ett framgångsrikt recept, och inom The Human Element och Radical Collaboration använder vi begreppet Grön Zon som en önskvärd tillvaro med samarbete och gemensam vinning. Med en låg självkänsla litar jag inte på andra för de kommer att göra ont mot mig så fort de kan. Jag söker efter snabb egen vinning på bekostnad av andra. Jag förlåter inte utan vill hellre hämnas och ge igen. Att förlåta uppfattas som svagt och då syns jag inte, och kanske uppfattas jag inte som kompetent och stark i förlåtelsen…däremot i hämnden. Då syns jag, andra måste se mig och kanske vara rädda för mig, och de ser vilken makt jag har och vilka kapaciteter jag besitter.

Om hela min existens står och faller med om jag blir lyssnad på, uppfattad som kompetent och mäktig eller omtyckt och beundrad av andra blir jag till en liten rädd människa som behöver ständiga bekräftelser på min rätt till existens. Och jag tar till vilka medel som helst för att tillgodose dessa inre vargar. Jag tänker tillbaka på artikeln ”…men då de inte lyssnat på oss …” och ”Vi ville helt enkelt ge dem en knäpp på näsan” och inser att politiker inte är annat än vanliga normala rädda små människor som inte drivs av andra inre krafter än de simpla rädslor som vi andra härjas av.

Skillnaden att de har vårt förtroende och hopp i sina händer.
Och de har mycket mer kraftfulla och läskiga verktyg i sina händer.

Och det har väckt en helt ny och fruktansvärd rädsla i mig!

Vad gör vi nu?

Som av en slump är det rätt hektiskt nu ;) Det kommer att gå över, det är jag säker på, för snart är jag över kullen och då lugnar det ner sig *host host livslögn* så det är nog bara en slump. Förutom att springa en del, jag försöker träna 4-6 pass i veckan inför Indalsleden på lördag och Lidingö i september, och arbetet på kontoret med allt vad det innebär att stratega, sälja och tömma postlådan så arbetar jag i ett uppdrag på SPV – Statens tjänstepensionsverk. Det är ett förändringsledningsuppdrag med syftet att stötta ett införande av förvaltningsmodellen PM3.

Arbetet har pågått ett tag innan mitt inträde, så min uppgift blir att använda mitt utifrånperspektiv med hjälp av bland annat Wilbers kvadrant och The Human Element för att föreslå kompletterande insatser för att lyckas med arbetet. Jag är övertygad om att kvadrantens fyra rutor kan användas för att säkerställa balans mellan utsida och insida, och eftersom min expertis inte ligger inom förvaltningsmodellen eller SPV:s verksamhet så blir mitt bidrag till stor del på insidan. Men jag ska dessutom planera och driva projektet tillsammans med projektledaren så det blir säkert en blandning av båda. Men om inte alla involverade känner sig betydelsefulla, kompetenta och omtyckta blir det svårt att nå gemensamt arbete i grön zon. Och en förändring som omfattar en organisation så mycket som införandet av en förvaltningsmodell kräver mycket samarbeten, och då är det mycket värt om vi kan skapa förutsättningar för gröna zoner.

De första intrycken som jag fått pekar på att det finns ett enormt intresse och ett stort engagemang bland chefer och medarbetare för att nå ett framgångsrikt införande. Jag har varit i organisationer där jag upplevt det motsatta, vilket inte brukar bero på illvilja utan försvar och rädslor. Men i detta uppdrag har jag blivit uppsökt av människor som vill bidra och hjälpa till och tipsa och…jätteroligt :)

En riktig höjdare lyckades vi med under denna vecka. Istället för att sitta kvar uppe i vårt arbetsrum för att utvärdera och planera workshoppar gick vi och satte oss i fikarummet på bottenvåningen. Ambitionen var att byta miljö för att få en liten kreativ boost men jag hade sett att det var många som fikade när jag gått förbi tidigare och tänkte att det skulle vara bra om vi kunde säga hej till några av de vi ska arbeta med. När vi kom ner var det dock tomt så vi fick initialt lite arbetsro, men ganska snart stördes vi av kollegor som var nyfikna på vad vi gjorde, som ville slänga lite käft och i största allmänhet bekräfta och bygga vidare på vår nya relation. Vi fick dessutom några som var än mer intresserade och som stannade kvar, satte sig ner och gav feedback och tips på viktiga åtgärder som vi behöver ta tag i. När nästa möte kallade och vi lämnade fikarummet konstaterade vi att det inte blev mycket gjort, men skrattade sen åt att det blivit så mycket gjort :) På vår wilberska utsida lyckades vi inte producera så mycket material, men på insidan hade vi nått många andra resultat! Jag hade fått knyta närmre relationer med flera av de inblandade och de hade i sin tur fått känna sig betydelsefulla och kompetenta och med skämt och skratt och ögonkast förhoppningsvis lite omtyckta. Dessutom fick vi massor av bra input som vi kan arbeta vidare med under den insamlingsfas som vi är inne i just nu.

Att få så mycket gjort när man inte får så mycket gjort. Det är förändringsledning, Wilber och The Human Element i en skön kombination.

I have a dream that we can improve our society and leave a world to our children that we can be proud of. A society that’s more equal, less greedy, better in sharing resources, more in line with the environment and with an atmosphere where we are gentler and nicer to each other. Once in my life I thought it could be done with great IT systems and advanced tools, many years ago I realized that we would revolutionize the world with sleek processes and efficient methods, but I have in the recent years been convinced that it is we humans who need to understand ourselves and our place in life. And this is where the long term sustainability is created. Today I get a chance to work with this on Frontwalker and although we are a small office in Sundsvall, we have amazingly high skills in all these areas!

But after reading Ken Wilbers amazing book A Brief History of EverythingI got hooked up on Integral Theory where the basic idea is that we can reach even greater heights by integrating different disciplines in the same change stream. In addition to the effects of an Inside and a Outside that I described earlier in the Breakfast Introduction – The Human Element, we can see a huge momentum when we merge tools, processes, and human aspects into one combined model and in the same plans and work streams. As a result we get a powerful integrated sustainable development in which the multi facet work in change management ensures that we reach both the Inside and Outside and in which we develop both tools, smart methods and people at the same time. We will achieve a more sustainable society – socially, healthy and environmentally.

Max Hamburger has worked many years with sustainability in several areas, both socially and environmentally. To achieve these effects they send all their managers to leadership training with The Human Element because it gives every manager insights and self knowledge which makes them more effective and feel better. They stay longer at Max, and they become better managers of their employees. It also creates a culture that is spreading all the way out to customers. A good example of this is one of their sustainability initiatives where the customer can choose their food based on the impact on the environment that the meal offers. Openness, Own choice and Self-awareness is the basic elements of The Human Element and that is exactly what characterizes Max’s work with their employees and their customers. See the inspiring lecture by Pär Larshans by Max Hamburger.

En dröm jag har är att vi ska kunna förbättra vårt samhälle och lämna över något till våra barn som vi kan vara stolta över. Ett samhälle som är mer jämställt, mindre girigt, bättre på att fördela resurser, mjukare mot miljön och där vi är mjukare och trevligare mot varandra. Jag har trott att det skulle kunna göras med fantastiska IT-system och acvancerade verktyg, jag har en gång tänkt att vi skulle revolutionera världen med slimmade processer och jag har senaste åren varit övertygad om att det är vi människor som behöver förstå oss själva och vår plats i livet och att det är här den långsiktiga hållbarheten skapas. Det här jobbar vi med på Frontwalker och trots att vi är ett litet kontor i Sundsvall så har vi riktigt hög kompetens inom alla dessa områden.

Men efter att ha läst Ken Wilbers fantastiska bok A Brief History of Everythinghar jag nappat på Integral Theory där tanken är att vi kan nå ännu högre höjder genom att integrera olika ämnesområden. Utöver effekterna med en IN-sida och en UT-sida som jag beskrev tidigare i Frukostprogram i The Human Element kan vi se en enorm kraft när vi sammanfogar verktygen, processerna och de mänskliga aspekterna i samma modell och i samma planering. Det blir en kraftfull samlad hållbar utveckling där vi med metodiskt arbete inom förändringsledning säkerställer att vi når både IN-sida och UT-sida och där vi utvecklar både verktyg, smarta arbetssätt och människor på samma gång – för att nå ett hållbarare samhälle – socialt, hälsa och miljö.

Max Hamburgare har arbetat många år med hållbarhet inom flera områden, både socialt och miljömässigt. För att nå dessa effekter utbildar de alla sina chefer i The Human Element eftersom det ger en självinsikt som får dessa att bli effektivare och må bättre. De stannar längre på Max och de blir bättre chefer för sina anställda. Dessutom skapas en handlingskraft som sprider sig ända ut till kunderna, som ett fantastiskt skönt exempel där en av deras hållbarhetsinitiativ är att kunden själv ska kunna välja sin mat och den miljöpåverkan som den ger. Öppenhet, Egna val och Självinsikt är ju bärande delar av The Human Element och det är precis det som präglar Max arbete med sina anställda och sina kunder. Se den inspirerande föreläsningen av Pär Larshans från Max Hamburgare.