Poster med etikett ‘The Human Element’

Det är dags att göra något. Nu.

11 februari 2014

Några händelser de senaste veckorna har fått mig att se rött. Riktigt rött. Jag blir så jävla förbannad och så uppgivet trött på all skit som pågår i världen. Det började med facebook-tråden om valslakten på Färöarna. Den länken var gammal och pekar enligt vissa felaktigt ut Danmark som ansvarig när det istället är Färöarna som styr detta själva. Information finns bland annat på Wikipedia – Whaling in the Faroe Islands och Hoax Slayer – Denmark Whaling. Båda beskriver situationen ur olika perspektiv och det finns risk att ramla in i att reaktionen inte är relevant för att det inte är Danmark som är ansvarig. Men faktum kvarstår för mig. Det är ett ovärdigt sätt att slakta djur på. Och jag förfasade mig, och kände att det var ytterligare ett elände i denna värld. Men istället för att sjunka ner i sörjan av misstro och länka vidare missnöjet. För att vända hopplösheten över mänskligheten. För att inte bara stanna vid ett viralt facebook-meddelande – så valde jag den här gången att agera och försöka påverka för att stoppa. Se själv till exempel Causes – End The Faroe Islands Whale Killing Festival. Det är en websajt för att aktivt ta ställning genom att skriva på en lista med namn för att överlämna till Färöarnas ledning. Så jag skrev på. Och hoppas på resultat.

Nästa händelse var när Amnestys medlemstidning för februari innehöll en artikel om Amila Filali som tog sitt liv efter att ha tvingats gifta sig med den man som våldtagit henne! De skrev samtidigt om den nya lagen i Marocko som från och med 2014 sätter stopp för denna fasansfulla lag. Ett positivt exempel på hur påtryckningar av olika slag kan påverka ett lands lagstiftning till ett mer humant förhållningssätt. Men samtidigt ytterligare ett hemskt exempel på hur hjärtlösa vi människor kan vara mot varandra.

I mars 2012 tog 16-åriga Amina Filali livet av sig. Hon hade tvingats gifta sig med mannen hon anklagat för våldtäkt. Det skedde med stöd av lagen: den marockanska lagstiftningen möjliggjorde nämligen att våldtäktsmän kunde undgå att åtalas om de gifte sig med sitt offer – förutsatt att hon var minderårig. Amina tvingades bo med maken och hans familj som enligt uppgift behandlade henne mycket illa. Till slut såg hon ingen annan utväg än att ta sitt liv genom att äta råttgift. Fallet väckte ramaskri i Marocko och i omvärlden över hur flickor och kvinnor diskrimineras i lagstiftningen. .. Den 22 januari fattade parlamentet ett enhälligt beslut om lagändring. Det är en seger för landets flickor och kvinnor – och för de organisationer som kämpat för en förändring, däribland Amnesty. 

Jag har sökt efter mer nyheter om den här viktiga lagändringen men hittar väldigt få artiklar på svenska. I internationell media har BBC skrivit om Morocco protest after raped Amina Filali kills herself och det finns fler exempel för den som letar. Sydsvenskan hade dock en intressant artikel som bemötte högerextrem kritik (bland annat från Avpixlat som jag avstår att länka till men som finns google-bart för den som ids läsa) mot islam och de fenomen som dessa anser är knutna till religionen. Artikeln Det finns inget stöd för våldtäkt som straff i nutidens islam nämner också fallet med Amina Filali och den lagändring som kom till stånd efter massiva protester.

När en marockansk tonårsflicka för två år sedan begick självmord efter att ha tvingats att gifta sig med den man som våldtagit henne beskrev Avpixlat detta som en konsekvens av sharialagar. Men som jag skrev på kultursidan den 24 mars 2012 är marockansk kriminallag inlånad från Frankrike. Paragrafen som egentligen säger att den som bortför en minderårig kan undgå åtal om han gifter sig med henne, avskaffades i Frankrike 1994. Förra veckan antog även det marockanska parlamentets justitieutskott enhälligt ett förslag att avskaffa den.

Men fungerar det med protester över nätet? Framgången i Marocko är ett resultat av en kombination av lokala protester inom landet och ett internationellt tryck. Ett exempel som jag tycker om. Eller vadå. Tycker om? Hur kan jag tycka om det. Jag gråter ju åt händelsen som är fruktansvärd och verklig att ens tänka sig. Men att världen kan förändras. Om jag engagerar mig. Världen kan bli bättre. Om vi vill påverka. Det är något som känns bra. Så jag satte mig ner och sökte efter tecken som tyder på att det finns fler exempel på framgång i att påverka världens makthavare. Och jag hittade många beskrivningar på detta. En av de bättre läste jag på Care2 make a difference som hade ett inlägg om just effekter av att aktivera sig genom nätet Slacktivism: Why Snopes got it Wrong About Internet Petitions. Det finns mängder av förbättringar som människor har åstadkommit genom att aktivera sig genom nätet. Att skriva på listor och göra sin röst hörd. Det som är häftigt är att vi inte måste syssla med detta hela dagarna. Om vi alla gör en aktivitet per år skulle Sverige bidra med ett antal miljoner röster till världens utveckling. Med webplatser som The Petition Site kan vi skriva på en räddningslista lika snabbt som vi klickar like på en av våra vänners middagsbilder på Facebook!

Men det som startade min vrede och fick mig att ägna dyrbar tid att skriva detta inlägg var ett upprop från Ailish Schutz som via Facebook bad oss att skriva på en petition mot Kenyas regering som bränner ner hem och kör iväg ett av landets ursprungsfolk, Sengwer people.  Jag hade tänkt ägna kvällen åt att vila bort min förkylning men också att skriva ett offertförslag på ledningsgruppsutveckling, klura ut varför google rankar mig så lågt på söksträngen The Human Element och ta tag i leverantörsfakturor på Masarin Consulting. Men hennes iver och passion för moder jord och den energi som jag upplevde i hennes upprop mobiliserade min kraft och gjorde att jag ändrade riktning för kvällens fokus. Jag följde hennes inrådan och skrev på. Mot alla regeringars vansinne.

Screenshot 2014-01-20 20.04.38

Du kan också skriva på genom att besöka Avaaz – Stop the Forced Evicitions. Landets militär sätter eld på husen, kläderna, sängarna, skolböckerna, leksakerna, matkärlen, allt. Under benämningen ockupanter körs dessa människor från sina hem som de levt i under många år. Läs själv mer på DGR News Service. Men skriv på listan som protesterar mot detta vansinne! Att ursprungsfolk har det svårt är ingen nyhet. Det har pågått i många århundraden. Och att det inte är en särskilt lätt frågeställning kan nog många vittna om. Men det är viktigt att ta ställning och försöka få dessa frågor att lösa sig på ett mänskligt och humant sätt. Ett exempel på lokalt arbete som efter många år lyckats förändra och implementera ny lagstiftning kommer från Indien – Indiens ursprungsbefolkning reser sig mot rigida naturskyddslagar. Där har Soliga-folket äntligen fått rätt att använda den mark som de haft tillgång till under många generationer men som Indiens skogsdepartement försökt hindra dem till.

Så. Du som har läst detta har ökat din medvetenhet. Om hur världen mår. Om vad du kan göra. Den medvetenheten gör att du har ett val. Du kommer inte undan. Vill du? Hjälpa till. Eller ej.

Så. Det är dags att göra något. Sök upp ett gott syfte. En aktivitet att förbättra världen. Du hittar snabbt förslag på The Petition Site.

Så. Gör något. Nu.

Time to do something. Now.

11 februari 2014

A couple of different events the last couple of weeks have made me go red. Really red. I am a native swedish tongue and have a hard time cursing in english. But I get so angry and pissed off from all the crap we humans do around the globe! It started with a thread in Facebook about the whale slaughter in the Faroe Islands. It’s an old link from 2008 and discussions roam around that it isn’t Denmarks responsibility at all, but rather the autonomous Faroe government. You can read more in Wikipedia – Whaling in the Faroe Islands and Hoax Slayer – Denmark Whaling. Both describe this phenomena from different perspectives and there is an actual risk in being trapped in the fact about who is responsible for stopping the cruelty. But facts are clear to me. What I have seen from the slaughter, it is a mean way to kill animals and not worthy human beings nor the animals. I was horrified and put this on my list of all illnesses of the world today. But instead of sinking deeper into the dirt of doubts and just share the dissatisfaction. To change hopelessness over mankind. And not letting this viral Facebook message float along. I choose to act and try to change the flow of universe.  You can look at the example at Causes – End The Faroe Islands Whale Killing Festival. It is a web site for you who want to take a stand and make a change. You do that by signing a petition of names to hand over to the minister of Faroe Islands. So I signed. And I hope for some results.

Next event was an article in Amnesty International’s february members issue about Amila Filali who took her own life after being forced to merry the man who raped her! The article also contained information about the new law in Morocco which changes the way rapists can escape punishment by merrying their victims. This is a positive example of how activists inside Morocco and internationally can cooperate to mobilize pressure towards governments and change a country’s legislation to be more human. But in the same time a sad and horrible example of how cruel and heartless we humans can be towards each other.

But does signing petitions and protesting on the internet really work? The success in Morocco is a result from a combination of local protests inside the country and an international outrage. Besides my tears of grief for a life spilled, I feel hope that the world can change. If ever so slow. If I react. The world can be better. If we want to use our influence. Which feels good. So I sat down and looked for more signs of success in changing the behaviors of the rulers of the world. And I found a lot of examples and descriptions in this matter. One of the better I read was Care2 make a difference  who had a post just about the effects of activating through the internet - Slacktivism: Why Snopes got it Wrong About Internet Petitions. There are a lot of improvements throughout the world which people have accomplished by taking a stand and made their contribution on the net. Writing petitions and raising your voice. And what’s cool about it. You don’t have to spend all days writing petitions. If we all took one active step every year we’d have millions and millions of more contributors. And maybe once a month. Or once a week. With web sites like The Petition Site we can sign petitions as easy as we click like on our friends yummy dinner pictures on Facebook!

But what actually kick started my rage tonight was a call out from Ailish Schutz who through Facebook asked us to sign a petition and protest against the military and government in Kenya who burn down homes and evicts one of the indigenous people, The Sengwer people.  Her passion for mother earth and the energy that I felt in her outcry mobilized my powers and made me change the course for this nights activities. I followed her wishes and signed the petition. Towards all the madness in the world. And I wrote this post to help spread the word of helping the world.

Screenshot 2014-01-20 20.04.38

You can also sign by visiting Avaaz – Stop the Forced Evicitions. The military of Kenya is putting homes in fire and let houses, clothes, beds, school books, toys, everything burn to ashes. By calling these people squatters the government make them homeless and drive them shelterless and clothe less deeper into the forest. Read more at DGR News Service. But make sure to sign the petition and make your voice heard against violence like this!

So. You have read this far. You have gained a broader consciousness. Of the state of the world. Of what you can do to help. This expanded consciousness gives you a choice. You can’t escape. Do You want to? Help. Or not.

So. It is time to do something. Search a good cause. An activity to change the world to the better. You will find suggestions on sites like The Petition Site.

So. Do something. Now.

Den gröna grodans bergstopp

16 december 2013

Det var fredag kväll i Vemdalen. På Nolby Alpinas Allmänna Läger anno 2013 höll vår ordförande Niklas Thorén ett inspirerande jultal. Han håller alltid inspirerande tal, inte minst på våra allmänna läger, fylld som han blir av julen inspiration. Men detta år berättade han dessutom en liten tankeväckande historia. Om en liten groda. Som klättrade upp på Mount Everest. Tusen grodor försökte. Men endast en groda lyckades. Niklas frågade ledare, föräldrar och åkare i alla åldrar vad det var som gjorde att just denna lilla gröna groda lyckades med det som övriga grodor inte klarade av. Han fick mängder av svar, men inget enda förslag var rätt. Däremot fick han som bonus några kommentarer out-of-the-box, som t.ex. ”varför hänger grodan på blädderblocksbilden i luften utan något att sitta på?”, och ”grodan hade väl rätt attityd, för det är något som du ofta pratar om, så det är säkert det som är rätt svar!”. Niklas frågade då vidare vad som saknades mer på bilden. Han fick många svar även nu, men inget var rätt. Det var inte förrän han övertydligt ritade två öron och sedan pedagogiskt suddade ut dem som han fick den respons som han önskade. Just det! Grodan saknade öron. Vad innebar det?

everest

Jo, den gröna grodan kunde inte höra alla andra grodors gnällande! Alla andra grodor som försökte såg utmaningarna, såg hindren och såg farorna. Det gjorde den gröna grodan också. Men alla andra grodor lät dessa problem fånga deras tankar och fylla deras medvetande. Den gröda grodan hörde inget av deras gnäll och deras oro utan klättrade uppför berget med en stor portion tålamod och en dröm om att bli den första grodan på världens högsta berg. De svårigheter som den mötte utgjorde såklart tuffa hinder och krävde ibland omvägar men med drömmen i sikte och ett sinne inställt på möjligheter så blev aldrig dessa mörka inslag något som tog över och styrde grodans handlande bort från berget. Den hade istället förmågan att lösa uppgift för uppgift och till slut vara världens första groda på Mount Everest.

frogger

Jag blev inspirerad på fler än ett sätt. Dels gillade jag den enkla metaforen, som sannolikt skulle kunna bli till ett begrepp för Nolbys alla åkare. Att vara en grön groda utan gnäll kan ge en enorm knuff framåt under ett tungt träningspass eller en nervös tävling. Men dessutom så knyter historien an till de förhållningssätt som jag själv arbetar med just nu. Att vara grön. Det finns så många användningsområden för det gröna begreppet. Och kanske det finns tid att skriva mer om alla dessa vid ett senare tillfälle. Jag tänkte i fallet med grodan och berget på när vi tar oss an och ska utföra uppgifter, eller när vi arbetar med utveckling. När vi arbetar med FIRO, The Human Element eller Förtroendefullt Samarbete som teoretiska grunder för workshops, utbildningar eller utvecklingsprogram har vi med en punkt som handlar om våra referensramar. Röda eller Gröna.

Att acceptera mig själv

Den röda referensramen utgår från ett prestationsorienterat förhållningssätt där jag inte till fullo accepterar det jag är i, det jag gör eller den jag är. Det innebär att jag sällan är nöjd och fylls av ”jag borde” och ”jag måste”. Jag ser mig själv som värdefull genom det jag presterar och det jag levererar, vilket gör mig sårbar eftersom det lägger mitt värde i andras händer.

När vi är röda blir brister i vårt resultat till bevis på vår oduglighet, problem blir till avgrunder vilka vi inte kan eller vågar ta oss över. Medmänniskor blir till konkurrenter eller till hot vilka vi vill skydda oss mot. Vi låter svårigheter förgifta våra sinnen så att vi ser världen med mörka glasögon. Vi blir slutna, rädda och risken är att vi söker efter en kontrollerad förlust för att slippa bli besviken istället för att söka möjligheten till vinst med en möjlighet att bli ledsen om vi inte når den. För leveransen och resultatet är så otroligt viktigt.

Den gröna referensramen utgår från ett ambitionsorienterat förhållningssätt där jag accepterar det jag är i, det jag gör eller den jag är. Det innebär att jag mer ofta känner tillfredställelse och fylls av ”jag vill” och ”jag önskar”. Jag är värdefull, inte för det jag presterar och levererar, utan för den jag är och det sätt som jag möter världen och mig själv.

När vi är gröna ser vi möjligheterna och vi vågar drömma. Brister i vårt arbetssätt eller resultat är signaler på förbättringar. Om det finns utmaningar, hinder eller enorma problem så tar vi oss an dem med energi och nyfikenhet. Svårigheter som kommer i vår väg blir till utmaningar vilka kan förstärka känslan av glädje när vi lyckats, men vi håller oss fortfarande öppna och medvetna och även om vi är rädda så fortsätter vi att utforska vägen framåt. Vi vågar söka efter framgångarna för vi vet att vi inte går sönder om vi inte når hela vägen fram, vi klarar av att bli ledsna eller besvikna. Och vi kan förstå och uppleva att resan är en stor del av meningen.

Så vad avgör om vi befinner oss på den röda eller gröna sidan? Det är väldigt mycket såklart. Sinnesstämning, rädslor och försvar, vanor, livsmönster och situation är alla ingredienser till vår förmåga att välja rött eller grönt. Men när vi börjar uppmärksamma var vi befinner oss då ökar vår medvetenhet om hur vi fungerar och vilka konsekvenser och effekter det ger. Plötsligt märker vi att det finns mycket ”gnäll” och många rädslor som tar sig uttryck hos alla grodor på resa uppför berget. Men istället för att följa med ner, in i det röda, kan vi välja att inte förgiftas och istället arbeta med vår gröna ambition och vilja. Och nå vårt mål, vår bergstopp.

När jag väl satte mig för att skriva ner metaforen och kopplingen till teorierna såg jag att det här hade jag redan förstått. Och skrivit om i ett inlägg för nästan ett år sedan – Att acceptera mig själv. Och när jag nu blickar bakåt ser jag ett år där jag varit mer och mer accepterande och förlåtande mot mig själv. Mot andra. Jag har skrivit färre bloggposter än tidigare, men det är också okej, jag har gjort annat. Och just den inställningen är ju ett exempel på det gröna förhållningssättet.

Så kom och klättra med den gröna grodan.

Enrichment Days med Ron Luyet

9 mars 2013

Jag har nu varit handledare i The Human Element i ett drygt år. Jag har hunnit delta som handledare i fyra företagsinterna och tre externa program med THE som ramverk. Jag har gjort två mentala kvantsprång under det år som gått, ett handlade om Ken Wilbers kvadrant och det liv jag upplevt med ett tydligare fokus på insidan, och det andra handlade om acceptans (se acceptans) och balansen mellan kvadrantens utsida och insida och möjligheten att få vara på utsidan utan att mitt inre står och faller med det resultat som jag lyckas åstadkomma (som i att fälla krokben för sig själv). Jag tycker om mig själv mer, har en starkare tro på mina förmågor men har fortfarande en spinnande tråd som handlar om min egen brist på känslan av betydelsefullhet. Så jag har upplevt att jag haft koll på läget, varit nära någon slutgiltig sanning, och kanske skulle jag kunna skriva den där boken snart.

Jag gick in i enrichment days med en intention att möta nya människor och tillåta mig att vara på det sätt jag är när jag bara är som jag är. Jag ville dessutom studera mig själv och mina reaktioner när jag möter andras reaktioner på mitt beteende. Något som jag förundrats över vid andra möten med nya människor. Jag är nyfiken och vill utvecklas, men jag tenderar att ständigt tillskriva andra människor tolkningsföreträde när jag får feedback, och det tror jag beror på att jag upplever andra som mer betydelsefulla än jag själv, min ständigt spinnande tråd. Denna gång skulle jag försöka acceptera mig själv som jag var oavsett om människor jag skulle möta under de två dagarna skulle ge mig feedback som kunde väcka gröna eller röda rädslor. Jag skulle dessutom vara som jag är istället för att anpassa mig efter denna feedback. Och jag skulle studera mig själv för att se hur jag agerade och hur andra reagerade i dessa möten när jag betedde mig annorlunda, eller snarare mer normalt.

Kreativa bilder 2011-063Men jag lämnade dessa dagar med en helt ny insikt. En förståelse som var en helt annan än den jag trodde att jag skulle kunna få. Och det är väl det som är det häftiga med nya insikter. Sådana som är riktiga kvantsprång.  Att man inte vet i förväg vilka nya världar som öppnar sig. Den insikt som trettio timmar efter vår intentionsdrivna och till viss mån acceptansskapande incheckning infann sig, handlade om mitt förhållningssätt till mig själv och min utveckling. Det är starkt kopplad till förvärvandet av kunskaper kontra förståelse. Jag har fått feedback på att jag är i huvudet för ofta, att jag är för ”brainig”, och att jag borde känna efter mer. Jag är fantastiskt snabb att dra slutsatser, otroligt duktig i att se mönster och jag talar när jag tänker. Det är tre ingredienser som gör att människor upplever mig i den intellektuella delen av samtalscirkeln. Jag har försökt att studera deras feedback och analysera mig själv och balansen mellan intellektet och känslan. Av och till så har jag tillskrivit feedbacken hög trovärdighet och sökt efter mer kroppsförnimmelser och mer känslor. Men jag har alltid gjort det från den mentala, tänkande, intellektuella sidan. Jag har alltså använt den fenomenala kompetens som jag haft i tänkandets värld och dess referensramar för att försöka förstå en annan värld med helt andra referensramar. Och med ett helt annat språk. Som i många fall är helt ordlöst.

Så när jag skulle checka ut från enrichment days, satt jag med fragment till en intellektuell reflektion om mina studier av min resa och jag hade prestationsångest av att inte hitta mönstret, att höra orden och de kloka tankarna som skulle kunna skapa insikten. I samma sekund som jag överraskad fick utcheckningsbollen slog det mig plötsligt att det jag upplevt under dagarna inte gick att förklara, inte var möjligt att sätta i ord. Och att hela min intention och försöken att skapa en grund för utcheckningen handlat om fenomen inom samma referensram. De hade handlat om fenomen som jag beskrivit i ord och försökt studera genom mina tankar.  Men det som nu plötsligt stod klart för mig var att jag upplevt något helt annat. Sådant jag inte varit med om tidigare. Jag hade varit väldigt nära sömn i visualiseringen om livets uppkomst, och upplevde efteråt en känsla som inte gick att sätta i ord. En kombination av visualiseringens instruktioner och en sinnesstämning jag hamnat i som var annorlunda. Och dessutom utanför språkets domäner vilket kändes väldigt ovanligt. Men jag hade också stunder under samtalen om arbetslivslinjerna som kändes väldigt starka och svåra att ge feedback på. Under morgonvisualiseringen på onsdag kände jag hur kroppen reagerade på visualiseringen och trots att jag försökte slappna av spände jag upprepat musklerna i benen och armarna och upplevde en oförklarlig värme. Stunden med slutna ögon var starkast. Med synen bortkopplad under fem minuter. Fem minuter, det var inte längre, men kändes som en evighet. Jag fick uppleva rummet vi varit i, och övningarna vi genomfört med hjälp av känsel, hörsel och alla de sinnen som jag så sällan använder. Det var en enorm fokusering som var så olikt mig som context-switchar lika snabbt som kolibrin slår med sina vingar. Det var en upplevelse av här och nu som jag aldrig känt på det sättet.

Och dessa upplevelser försökte jag skapa en brainig och smart sammanfattning av. Vilket var totalt omöjligt. Och totalt irrelevant. Det var istället en insikt om att det finns mer bortom tanken än vad som går att förstå. Och där nöjde jag mig. Tills jag kom hem och såg att jag fått ett nytt nummer av Scientific American Mind med en artikel om ”Sharpen your focus – How the science of mindfulness can improve attention and lift your mood”.

Jag förstod då att jag ville fortsätta. Jag ville mer.

Att fälla krokben för sig själv

28 januari 2013

För ungefär ett år sedan tillbringade jag två veckor i Österström, en konferensanläggning i vacker och naturnära miljö utanför Sundsvall. Jag gick Phase II i The Human Element för att bli certifierad som handledare. Det var två intensiva och utforskande veckor där vi deltagare umgicks från morgon till sen kväll och behovet av vila var stort. Vi lyckades dock förhandla fram en halvtimmes senare start på dagarna. Kravet på motprestation från våra handledare Ron Luyet och Per-Åke Sundholm var att ägna denna halvtimme till reflektion eller meditation. Jag använde den till att komma ut och springa lite i vinterkylan. En väldigt skön start på dagen trots att jag inte är någon morgonlöpare.

Österström Konferens

En särdeles härligt mörk morgon kände jag mig pigg och stark trots den arla morgontimman och bristen på frukost i magen. Jag höll lite koll på pulsklockan och såg att jag hade ett riktigt bra tempo på väg ut längs länsväg 320. Strax innan vändningen efter tre kilometer tänkte jag att det kanske skulle bli mitt första tempopass under 5:00 per kilometer denna vintersäsong. Jag kände mig glad och förväntansfull och höll farten uppe för att hålla tempot förbi trekilometersmarkeringen. Jag kände mig stark och fortsatte någon dryg kilometer då det plötsligt slog mig att jag höll på att mäta mina utsidesprestationer igen, och att jag hade trillat dit på känslan av nöjdhet över ett möjligt löparresultat!

Jag hade umgåtts med Ken Wilbers kvadrant i drygt ett år och arbetat med mig själv för att komma undan alla krav på leveranser och fysiska resultat. Under min första THE med ledningsgruppen på Frontwalker i januari 2011 hade jag förstått att jag hade en vana av att kritisera mig hårt för brister i mina prestationer, väldigt hårt. Brister som inte alls handlade om dålig kvalitet eller låg arbetskapacitet utan snarare skevt kalibrerade acceptansnivåer baserat på en lägre självkänsla än jag ville ha. Jag insåg i samband med dessa utforskande dagar att jag hade svårt att acceptera mig själv för den jag var, för de inre egenskaper och värderingar jag bär inom mig och definitivt svårt att acceptera mina inre rädslor och tillkortakommanden. Och detta var något som jag under ett år arbetat med innan jag åkte till Phase II och som gjort att jag mer och mer kunnat värdesätta mina ambitioner, att jag kunnat skratta åt mina stora behov av att vara betydelsefull och kompetent och att jag tyckt om mig mer och mer…bara för mig.

Men nu sprang jag i 12,5 km/h och insåg att jag trillat dit igen! Jag insåg att jag mätte mig själv på utsidan och att jag inte skulle vara nöjd med att komma tillbaka efter sex kilometer på en tid över 30 minuter. Det var ju inte  så det skulle vara, det var inte så jag ville vara, så jag började gå. Med armarna i kors över bröstet. Jag drog benen efter mig demonstrativt för att visa för mig själv att det inte var viktigt med tid och prestation. Jag var på den här utbildningen för att lära mig uppskatta mitt inre, inte mitt yttre, så därför straffade jag mig själv för att bevisa mina teorier.

Runkeeper

Efter några minuter kändes det hela både märkligt och korkat. Jag var dessutom fruktansvärt uttråkad och började bli kall av att gå där i vinterkylan. Jag började söka efter känslorna som skulle vara så viktiga, och jag funderade på om det skulle vara så här. Ville jag verkligen ha det så här i resten av mitt liv, skulle jag aldrig få tävla mer? Plötsligt slog det mig en ny insikt från gårdagens arbete med självuppfattning och självkänsla. Jag hade inte riktigt förstått koncepten kring beteende mot mig själv – ”jag inkluderar mig själv” och ”jag styr mig själv” och ”jag är öppen mot mig själv”. Nu insåg jag plötsligt hur delar av detta hängde ihop. Det handlar inte om att undvika de yttre mätningarna och kraven på prestation. Det handlar inte om att bara fokusera på de inre egenskaperna och värdena. Det är inte hög självkänsla att vara likgiltig inför sina yttre resultat.

Hög självkänsla innebär att jag kan inkludera mig själv och alla mina fysiska sensationer från både insida och utsida, att jag styr mitt liv i den grad jag vill och kan i den aktuella situationen och att jag är öppen mot mig själv och tillåter mig att tänka och känna utan inre censur. Hög självkänsla innebär att jag inte står och faller med mina yttre resultat, att jag inte är mina känslor och tankar. Jag släppte ner mina händer och började nu jogga lite lätt. Tankarna virvlade och jag kände att jag var nära ett kvantsprång. Hög självkänsla innebär att jag kan titta på min klocka och se att jag är i form för ett bra resultat på löprundan, lägga kraft och fokus på det under passet och sedan klara av att hantera min besvikelse när jag inte klarat mitt uppsatta mål! Jag ökade farten ytterligare. Jag såg ut som ett ånglok där jag sprang och hastigt flåsade ut ångande luft. Jag insåg med ilska att jag låg minuter efter mitt femminuterstempo och att jag inte skulle klara av trettiominutersgränsen, men jag tänkte samtidigt att jag nu tyckte om och accepterade mig så mycket att jag skulle klara av det. Med en kilometer kvar ökade jag farten än mer och låg på en fart ner mot 4:00 per kilometer.

Under de sista metrarna tillbaka mot den hägrande frukosten gick det upp för mig att det jag var med om handlade om livet. Vi upplever underbara situationer och gör fantastiska resultat och den känslan är lätt och skön att vara i. Samtidigt så är vi med om jobbiga stunder och tillfällen då vi inte lever upp till våra egna krav och förväntningar. Känslorna blir då jobbigare och mer energikrävande. Men det är så livet är och det är dessa kontraster som gör att vi kan uppskatta de goda stunderna. Om vi inte kan vara i det jobbiga och känna de mörka tankarna, då kan vi inte heller till fullo ta till oss de härliga tillfällen i livet då allt känns euforiskt bra.

Positivt och negativt

Med dessa insikter stapplade jag in i frukostmatsalen. Jag kände mig arg och ledsen, och jag var besviken över mig själv och mitt barnsliga beteende under löpturen. Men jag var samtidigt väldigt glad över att min starkare självkänsla tillät mig att fullt ut känna dessa känslor utan att det skulle innebära att jag var usel eller värdelös. Tvärtom, jag uppskattade mig själv och jag värderade mig väldigt högt i den stunden samtidigt som jag upplevde stormiga känslor inombords.

Den paradoxen innebar en ny början på min syn på insida och utsida, självacceptans och självkritik och jag är väldigt glad att jag för ett år sedan fällde krokben för mig själv och fick uppleva livets paradoxer under en kort halvtimme i den svenska vintermorgonen. Nåja, en dryg halvtimme ska det vara…

The day I tripped myself

27 januari 2013

About a year ago I spent two weeks in Österström, a conference center in a beautiful and green environment just outside Sundsvall. I was attending Phase II of The Human Element in order to become Licensed Human Element Practitioner. It was two intense and explorative weeks where we participants socialized and studied from early morning to late evening and the need for rest was imminent. However, we managed to negotiate one free half-hour every morning. The requirement from our facilitators Ron Luyet and Per-Åke Sundholm was to use this time to reflection or mindfulness. I used it to get out and run in the darkness and cold. It became a very nice start to the day even though I am not a morning runner.

Österström Konferens

A particularly beautifully dark morning, I felt really refreshed and strong despite the early morning hours and the lack of breakfast in my stomach. I kept an eye on the watch and noticed that I had a really good pace on the way out on the 320. Just before the turn after three kilometers, I realized it might be my first workout with a sub 5:00 pace of this winter season. I felt happy and excited and I kept the speed up to continue the fast pace through the three kilometer mark. I felt strong and went on for another kilometer or so when it suddenly hit me that I was measuring my outside results again, and that I had tricked myself back to the same old behavior of being satisfied over a possibly good running result!

I had spent time with Ken Wilber’s quadrant for over a year and worked with myself to get away from all the high requirements of delivery and physical performance. During my first THE with the management team at Frontwalker in January 2011, I realized that I had a habit of criticizing myself hard for deficiencies in my performance, very hard. Deficiencies that are not really about poor quality or low work capacity but rather badly calibrated acceptance levels based on a lower self-esteem than I wanted. I realized during these exploring days that I found it hard to accept myself for who I was, for the inner qualities and values I carried within me and definitely hard to accept my inner fears and shortcomings. And this was something that I for one year had worked with before I went to Phase II, which made me more and more able to appreciate my ambitions, I could laugh at my great need to be relevant and competent and that I liked myself more and more … just for being me.

But now I ran at 12.5 km/h and I realized that I had returned there again – to the outside! For sure I measured myself on the outside, and I knew I wouldn’t be very happy to come back after six kilometers in a time well over 30 minutes. That’s not the way it should be, this was not the person I wanted to be, so I started walking. With my arms crossed over my chest. I dragged my legs after me in anger to show to myself that it was not important with time and performance. I was at this Phase II program to learn to appreciate my inner self, not my outer appearance, so I punished myself to prove my theories.

Runkeeper

After a few minutes of stubbornly walk it felt both strange and stupid. I was also terribly bored and started to freeze out there in the winter cold. I started searching for the emotions I thought would be so important, and I wondered if it should be like this. Did I really want to have it like this for the rest of my life, would I not be able to compete anymore? Suddenly a new insight hit me from yesterday’s topics on self-concept and self-esteem. I had not really understood those concepts about the behavior towards myself – ”I include myself” and ”I control myself” and ”I’m open to myself”. I suddenly realized how parts of this fit together. It’s not about avoiding the external measurements and requirements on performance. It’s not about focusing only on the internal characteristics and values. It’s not high self-esteem to be indifferent to my external results.

High self-esteem means that I can include myself and all my physical sensations from both inside and outside, that I control my life to the degree I want and can in the current situation, and that I am open to myself and allows me to think and feel without internal censorship. High self-esteem means that I do not stand or fall with my external results, that I am not my feelings and thoughts. I released my crossed arms and began to speed up lightly. Thoughts swirled and I felt I was close to a quantum leap. High self-esteem means that I can look at my watch and see that I’m in for a good result for this run, put some strength and focus on it during the session and then be able to handle my disappointment when I don’t reach my goals! I increased the speed even further. I looked like a steam train when breathing moist air heavily out in the cold air. I realized with anger that I was minutes after my five-minute pace, and that I would not make the thirty minute limit, but at the same time I thought that I liked and accepted myself so much that I could take it. With one kilometer left I increased the speed even more, reaching a speed of almost down to 4:00 per kilometer.

Over the last few meters towards the luring breakfast, it dawned on me that I was involved in a process which resembled everything in life. Sometimes we experience wonderful moments and we make great results and the feelings are light and comfortable to be in. At other times we are in difficult moments and times when we do not live up to our own requirements and expectations. Feelings become harder and requires more energy. But that’s the way life is, and it is these contrasts that allows us to appreciate the good moments. If we can’t be in the pains and feel the dark thoughts, then we can’t fully embrace the wonderful times in life when everything feels euphoricly good.

Positivt och negativt

With these insights, I stumbled into the breakfast room. I felt angry and sad, and I was very disappointed in myself and my childish behavior during the workout. But I was also very happy that my stronger self-esteem allowed me to fully embrace those feelings, without any fear that it would mean that I was rotten or worthless. On the contrary, I enjoyed myself and I valued myself very high in that moment while I was experiencing turbulent emotions inside.

This paradox has meant a new beginning in my view of the inside and outside, self-acceptance and self-criticism, and I am very happy that I one year ago tripped myself and got the chance to experience life’s paradoxes in a short half hour out in the Swedish winter morning. Well, a good half hour, it should be …

Ken Wilbers kvadrant – Integral Theory

15 november 2012

I ett tidigare inlägg som handlade om Frukostprogram i The Human Element hänvisade jag till Wilbers kvadrant och berättade att vi använder den för att underlätta förståelsen för teori och metodik när vi kör program inom Human Element. Nu har jag i dagarna kommit hem från en helg på Skepparholmen där vi kört ett internt fyra-dagars-program för kollegor på Frontwalker. Vi använde Wilbers kvadrant i inledningen och sedan fick den hänga kvar på väggen som en referens och en påminnelse om ett användbart förhållningssätt.

Jag lever ett liv präglat av två kognitiva egenskaper. Den första ligger i min schizotypa personlighet som gör att jag kommer på rätt märkliga idéer och får rätt skumma bilder i huvudet när jag associerar. Den andra är att jag tvångsmässigt alltid ser den andra sidan av alla mynt jag kommer i kontakt med. Jag kan inte låta bli att fundera över ”hur skulle det vara om det inte var som det är?” och ju starkare en sanning är, desto mer övertygad blir jag om att det finns ett alternativt perspektiv. Båda dessa är enorma styrkor och jag använder dem ofta, men ibland blir de svagheter eftersom jag ibland behöver vara konkret och oassociativ, och vara kvar i en överenskommen uppfattning om sakers natur.

Men mellan varven stöter jag på insikter eller modeller som hjälper mig att hitta just nya perspektiv som tillfredsställer både mina associativa behov av nytänkande och min önskan att kunna vara konkret och tydlig i min kommunikation med andra människor. En av de mest kraftfulla, bortsett från min egen oskrivna Verktyg-Process-Kultur, är Wilbers kvadrant. Den är en del av hans teorier kring AQAL: All quadrants, all levels som är väldigt kraftfulla att reflektera kring, och att kategorisera tankar, idéer och problem med. Jag läste en hel del på webben, men började sedan att läsa Ken Wilbers A Brief History of Everything. Där går han metodiskt tillväga och berättar om sitt sökande efter en teori som kan förklara all annan teoribildning om hur tingen ter sig, om hur världen är. Hans metateori gick till en början inte att sammanställa för den spretade, och hela tiden poppade det upp ett päron bland de tydligt strukturerade äpplena i hans metamodeller. Det var inte förrän han skapade de två axlarna – IN och UT – samt – Singular och Plural – som det blev ordning i hans mönster. I dessa kunde han nu föra in psykoanalys, religion, filosofi, kognition, fysik osv. och de hängde ihop. För mig blev det en revolution.

Wilbers Kvadrant

Enligt Wilber så har allting en insida och en utsida. Utsidan kan vi se, observera och mäta med vår perception och med empiriska studier. Insidan är gömd och kräver andra processer för att upptäcka eller uppleva. Dessutom så delas kvadranten i ett enkelt och i ett multipelt perspektiv. Det enkla perspektivet beskriver en förekomst av bärare av inre och yttre egenskaper, och det multipla perspektivet beskriver dessa egenskaper hos en samling förekomster. Det är viktigt att förstå att det handlar om emergens och inte bara en uppräkning av egenskaperna hos alla individuella delarna av denna grupp. En myrstack till exempel har inte yttre egenskaper i form av miljoner gånger ett barrs egenskaper, utan beskrivs antagligen istället med höjd, bredd, djup under marken, ålder osv. Sådant som beskriver systemet och inte de enskilda och ingående delarna.

Mina studier i kognition hade fört med sig ett intresse för neurovetenskap, vilket till stor del är en empiriskt objektiv vetenskap där vi studerar hjärnan och dess biologiska och kemiska processer. Det var ett ämne som hamnade på den objektiva utsidan hos den enskilda individen. Men jag studerade ju kognition och de inre tanke- och känsloprocesserna som drivs av dessa neurala processer, och det hamnade nu på insidan hos den enskilde. Den sociologi som jag pluggat handlade om drivkrafter och mönster i samhällen och organisationer som landar på insidan i gruppdimensionen, men att de effekter och observerbara fenomen som beskrivs återfinns på utsidan. När jag stötte på The Human Element och utbildade mig som handledare insåg jag plötsligt att konceptet och metodiken handlade om de inre delarna hos både individ och grupp, men att våra program startar i beteendet som går att observera på utsidan av dessa båda systemnivåer och fokuserar på öppenhet som är medlet att knyta ihop insidan med utsidan.

The Human Element

När vi jobbar med The Human Element blir insidan och utsidan intressanta att förhålla sig till eftersom vi är intresserade av att lära oss mer om hur vi fungerar, och varför vi beter oss som vi gör. Insidans känslor, rädslor, ambitioner, självkänsla och vanor påverkar vårt yttre beteende som andra människor kan observera och drabbas av. Många av oss är dessutom formade så att vi sätter ett stort värde på yttre leveranser, istället för inre kvalitéer och värden. Många organisationer har dessutom med sig detta som kulturella egenskaper vilket förstärker den individuella tron på yttre leverans. Arbetsgången är att observera och samtala om beteendet, gå vidare in i känslan i relation till andra människor för att fortsätta till känslan inför mig själv. Dessa tre hänger ihop och kan visualiseras i Wilbers kvadrant på ett tydligt sätt. Dessutom blir gruppen en viktig ingrediens eftersom individens utveckling får näring av gruppens återkoppling på observerat beteende, och de sammanhang som kan skapas för att individen ska kunna studera och utforska sig själv.

Ett annat användningsområde är när vi använder kvadranten för att kategorisera tankar, idéer, mål, problem eller andra mojänger. Min upplevelse är att vi tenderar att befinna oss på utsidan i många fall. En analys av bristande effektivitet i en organisation beskriver för otydliga processer, för kortfattade rollbeskrivningar, för stora enheter i organisationen, för svag utbildning osv. Mer sällan pekas det på brister i gemensam förståelse, ledarskap, samarbete, relationer och förtroende – även om det enligt min mening är dessa som ställer till med merparten av våra problem i våra verksamheter. Innan vi kan börja arbeta med den mänskliga sidan av organisationen behöver vi kunna visa på dessa behov och där kommer kvadranten väl till pass. Genom att placera problem, mål, idéer, risker – eller det vi nu arbetar med – i kvadrantens fyra rutor kan vi se var har luckor som behöver kompletteras. Det ger ett mycket tydligare underlag till en ökad förståelse och till diskussioner och planering av det fortsatta arbetet.

Det finns många fler områden där vi kan använda kvadranten. Tipsa gärna om den nytta du har haft…

Läs mer på Ken Wilbers hemsida om Integral Theory – Integral Life.

Humrar, självkänsla och beteende

3 juli 2012

Jag har länge använt mig av metaforer för att sätta ord på mina tankar, och jag har under några år använt en fabel för att beskriva ett av perspektiven på självkänsla. Jag har en förkärlek för djur och gillar begrepp som ”nyfiken som en katt” och ”rädda hundar skäller mest”. Dessutom har jag ju använt egna historier och pratat om gnuer och krokodiler och andra djur tidigare :) Ursprungligen började fabeln om självkänsla med stenbockar högt upp i bergen men bytte sedan till humrar. Men under ett ledarskapsprogram där vi diskuterade självkänsla med hjälp av The Human Element blev jag plötsligt fundersam på om humrar verkligen agerar så som jag trott, eller om jag minns fel från alla de hummerfilmer jag sett ;) Därför skickade jag min historia till Sveriges främsta forskare på humrar, Malin Skog, PhD Swedish University of Agricultural Sciences. Hon svarade och gav mig feedback på ett väldigt intressant sätt!

Eftersom jag gillar när olika discipliner går ihop så är hennes svar ett skönt exempel på marinbiologisk forskning, författarskap och arbetet med människors inre utveckling. Den ursprungliga historien är i blått och Malins svar är i röd kursiv stil.

Två humrar möts på havsbotten. Det är hanar och de vill skydda sina revir så de är på krigsstigen.

Rent formellt är inte humrar revirhävdande, dock har hanar en eller flera bohålor som de försvarar mot andra hanar i närheten (och skulle de träffa på andra hanar när de är ute och går skulle de sannolikt ofta vara aggressivt inställda). Men de försvarar såvitt man vet inte en viss yta på botten so de patrullerar av. En tillräckligt stor hane kan t.ex. tolerera mycket mindre hanar i närheten då de inte konkurrerar om samma honor. Men det kanske inte är så himla noga egentligen…

Den ena hummern är ett praktexemplar, stor och ståtlig med en krossklo och en klippklo som båda är skräckinjagande. Den andra hummern är mindre, kanske ett ungdjur med ännu inte lika stora klor att imponera med. I vanliga fall, när två hummerhanar i så olika storlekar möts, behövs inte mycket till fysiska aggressioner innan den lilla hummern viker undan för den stora.

Här har jag inte mycket att anmärka. Möjligen att den andra är ett ”ungdjur”. Ett ”ungdjur” antyder för mig en icke könsmogen hummer som har mycket mindre anledning att ge sig in i en aggressiv uppgörelse än en könsmogen hane. Eftersom humrar måste ömsa skal för att växa (och den maximala procentuella tillväxten vid varje ömsning är begränsad) kommer automatiskt ett större djur kunna antas vara äldre och ha genomgått fler ömsningar.

Det finns ingen anledning att utstå en kamp som riskerar att bli så ojämn att den slutar med att den stora hummern käkar upp den lilla.

Det är väldigt ovanligt att en vuxen hummer dödar en annan frisk hummer för att äta upp den (mest för att det är svårt, inte för att de inte vill!). Det är sant att de är kannibaler i alla livsstadier och larverna dödar och äter upp sina syskon utan problem. Men vuxna humrar har tjockt skal som skyddar dem och får de sår i klor eller ben har de an anpassning som gör att de ”släpper” den skadade kroppsdelen (ektotomi) i speciella delningsplan (ungefär som ödlan kan ”släppa” sin svans) nära kroppen. Detta gör att de inte förblöder och de kan sedan satsa på att växa ut en ny kroppsdel, även om detta tar energi från deras storlekstillväxt vid nästa skalbyte. De fall när de kannibaliserar varandra i vuxen ålder är när en annan hummer är mycket svårt skadad, död eller sjuk och, framför allt, i samband med skalbyte när de är mjuka i skalet och inte kan varken försvara sig eller fly. Humrar försöker vanligen undvika detta genom att söka skydd i en hla i samband med skalbytet, Honorna söker dessutom skydd av en hane och passar på att para sig i samma veva.

I vanliga fall blir det tuff kamp när två lika stora, lika starka humrar möts. Men just i detta fall är inte allt som det ska. Den stora hummern, med de fantastiska klorna, beter sig konstigt. Istället för att leda kampen och avancera mot den lilla hummern på det där självsäkra sättet som stora humrar brukar göra, backar den store och ser osäker ut. Den lilla hummern blir osäker. Så här brukar den inte vara, men i spelets regler ingår att den som möter en osäker hummer som backar undan måste avancera framåt eftersom undergivenheten normalt sett är baserad på skillnad i fysisk storlek.

Att en osäker/undergiven hummer backar stämmer bra, men att den andra hummern då ”måste” avancera vet jag inte om det är helt sant. Det brukar vara så att en hummer som ger sig i en strid backar undan och flyr. Den vinnande hummern kan ibland fortsätta vara hotfull och närma sig den förlorande (under en väldigt lång tid om de är i ett begränsat utrymme, vilket är vad jag har haft i mina studier), men den kan lika gärna förlora intresset och gå därifrån om dominans har etablerats.

Så den lilla hummern avancerar osäkert framåt, klipper med klorna och ser mer och mer hotfull ut ju längre den stora hummern backar. Mot två klippblock fastnar den stora hummern och kan inte retirera längre. Den lilla hummern fortsätter, nu stärkt i tron att den här kampen kommer att vinnas stort och att den stora hummern snart kommer att fly hals över huvud.

Detta känns ändå ganska sannolikt, förutsatt att inte storleksskillnaden från början var alltför stor. Om en något större hummer skulle backa undan kan man nog anta att en något mindre skulle bete sig mer hotfullt mot den än i en ”vanlig” situation. Hummerns slutledningsförmåga vet jag inte om jag vågar uttala mig om, så om den mindre hummern ”tror” något om utgången av striden eller inte låter jag förbli osagt.

När den lilla hummern är så nära att flykten snart är ett faktum blir den stora hummern så rädd att försvaret kommer instinktivt och den lilla hummerns ena klo krossas och dess huvud klipps av i en enda snabb attack.

Här blev det dramatiskt men kanske tyvärr (för din story) lite mindre korrekt :)! En hummers yttersta ”försvar” är att slå ett par hårda slag med stjärten och fly (den far upp i vattnet och ”simmar” bakåt en kortare sträcka på max några kroppslängder). Så jag skulle nog snarare säga att den går till attack än att den går i försvar.
    En hummer är väldigt snabb när den går till fysisk attack, men det är dock fysiskt omöjligt för den att ”klippa av huvudet” på en annan hummer. Detta beror på det starka skalet och kroppens storlek, som är mycket större än en hummerklo kan gripa runt. En hummer har ju ingen nacke, huvudet sitter ihop med mellankroppen utan någon smalare del emellan.
    Det som oftast skadas är, som du skriver, klorna, dessutom gångbenen, antennerna (dessa är ofta inkompletta hos vildfångade humrar) och i sällsynta fall ögonen. Jag har aldrig varit med om att en hummer har dödat en annan OM INTE den förlorande hummern har varit väldigt liten och svag eller nyss ömsad, då de är mjuka i skalet och inte kan försvara sig eller fly effektivt. Att en hummer blivit av med en klo och ibland något gångben har händer dock inte helt sällan. Denna hummer ger sig omedelbart. En hummer som förlorar en bit av en antenn verkar inte bry sig så mycket om det utan kan fortsätta slåss och t.o.m. vinna.

Medan hummerarten i onödan mist en medborgare undrar den stora hummern över vad som hände. Varför stack inte den lilla hummern tidigare? Såg han inte de stora klorna? Förstod han inte faran? Kombinationen av låg självinsikt och bristande självkänsla gör att vi får svårt att vara effektiva i sociala relationer och gör oss till fångar under våra rädslor vilket kan ge oanade och tråkiga konsekvenser.

För ett antal år sedan kände jag mig verkligen som en liten hummer. Inte en liten skithummer utan bara full av ödmjukhet för alla andra humrar och deras erfarenheter och kompetens. Vem var jag att… Problemet var att jag samtidigt var chef med ansvar för omkring 200 personer. I möten med människor blev våra perspektiv ibland skeva. Där jag såg på mig själv med min lilla blick, såg de andra mig med en stor blick. De såg den höga chefen och jag såg den lilla killen som alltid kunde lära sig mer. Sannolikt projicerade jag på de andra en större bild än de själv had i sig och på så sätt hade vi olika perspektiv in i våra möten. Det blev ibland lite skeva möten, och jag visste inte vad det berodde på.

Med insikten om att vi möter varandra i en mix av vår syn på oss själva och vår projicering på vår nästa och att detta sker för varje person som deltar i mötet – är det lättare att förstå hur missförstånd eller konflikter kan uppstå.

Jag ska sätta mig att skriva om en bra hummerhistoria att bli ännu bättre :)

 

Agilt varande och The Beauty in Math

27 juni 2012

Förra veckan hade vi Försäkringskassan på besök för att prata agilitet. Vi hade en eftermiddag som handlade om agila metoder och deras utmaningar i våra traditionella organisationer. Men också om agila förhållningssätt och deras effekter och förtjänster oavsett metodik och arbetssätt. Vi arbetade agilt under eftermiddagen och lade in arbetssteg från organisationsutvecklingen och The Human Element. Vi såg till att var och en av deltagarna fick ta plats och synas i början av mötet – ett försök att inkludera alla i gruppen. Vi checkade in med hjälp av mina workshopfotografier – ett försök att skapa initial öppenhet och förtroende. Att det fortfarande är en skön egokick att höra reflektioner om mina egna bilder är ju bara en bonus ;) Genom att vi gick igenom lite teorier och begrepp inledningsvis hade vi alla en gemensam bas att utgå från när vi pratade utmaningar och möjligheter. Inte konstigare än vilket The Human Element-program som helst, men detta var ett fyratimmar långt miniprogram i agil metodik och agilt varande där vi använde samma grundstruktur :)

Ett av områdena under eftermiddagen tilldrog sig mitt speciella intresse. Planering och prioritering av aktiviteter baseras på en kombination av beställarens behov av verksamhetskritisk funktionalitet och utvecklarteamets bedömning av tid, kostnad och komplexitet. En klassisk kombo som innehåller många besvärliga utmaningar. Något som brukar vara svårt för vilket projekt som helst är tidsestimering. Jag minns projekt jag deltagit i och varit frustrerad ägare för som använt pi (3,14) som extra multiplikator. Räkna fram de timmar du tror och gångra med pi så landar du på ett bra ungefär :) Korkat men sant! Men under eftermiddagens agila samtal kom vi in på planning poker som estimeringsmetod. Den går ut på att alla i teamet gör en egen uppskattning av varje aktivitet, utan att säga något till de andra. Därefter visar alla sina uppskattningar och gruppen diskuterar varför man valt de kort man valt.

Ett vanligt sätt att komma fram till ”rätt” tidsuppskattning är att hitta konsensus i gruppen utifrån de diskussioner som följer efter alla uppskattningar. När vi pratade om detta kom jag plötsligt ihåg ett fascinerande program om förutsägelser och hur lite slump vi omges av, med den torre men inspirerande Marcus Du Satoy. Programmet finns på UR-Play fram till 7 nov 2012. Se också Marcus Du Sautoy – TED Talks about Symmetry. I avsnittet på UR-Play visar Du Sautoy upp mängder av spännande exempel ur verkligheten som innehåller mer logik och determinism än vi från början kanske uppfattar. Han visar ett exempel som kanske passar in på tidsuppskattningar, där en stor mängd människor fick gissa på antal godisar i en glasburk. Ingen hade rätt antal även om några kom i närheten. Flera av gissningarna var dessutom riktigt långt ifrån. Precis som första omgången i planning poker. Men när Du Sautoy satte sig och räknade ihop summan av alla gissningar och delade med antalet gissningar var snittt ruggigt nära det korrekta antalet godisar!

Som ensam människa påverkas jag kraftigt av mina erfarenheter och sinnesstämning, vilka påverkar perception, tolkning och det rationella tänkandet. Det finns stor chans att det blir fel. Men med många inblandade människor vägs mångas erfarenheter och uppskattningar ihop och vi kommer närmre verkligheten…

Nu letar jag bara efter fler exempel som det här kan appliceras på.

Politik och känslan att vara betydelsefull

18 juni 2012

Vi har firat Vicans trettonårsdag idag, så jag har inte varit uppkopplad på nyhetsflödet alls under dagen. Det var inte förrän vid tårtan ikväll som jag hörde om utfallet av budgetomröstningen i kommunfullmäktige. Jag blev rätt paff över det barocka i att den sittande ledningens budget blev nedröstad till förmån för opinionens! Vi satt och diskuterade – vad händer nu? Ingen hade något bra svar. Jag blev lite nyfiken och läste lite artiklar på nätet, för vem har ro att vänta på ST imorrn bitti ;)

Att Ingrid Möller (Mp) hade brutit sig loss från sitt parti var klart redan i morgonens tidning, men i artikeln på ST.nu framkom lite mer intressanta fakta om hur det hela gått till. Oppositionens budget (eller rättare sagt Socialdemokraternas) blev framröstad till förmån för den sittande koalitionens. Det innebär att den borgerliga blå-gröna kombon nu ska försöka genomföra en röd-bruna budgeten. Det verkar ganska korkat för vilken energi kommer det att skapa under det kommande budgetåret? Ska de blå-gröna försöka köra ändå med motioner och beslut i fullmäktige inom den röd-bruna ekonomiska ramen? Det verkar ju lite konstigt! Ska de röd-bruna ta över och driva sin politik med den nu fattade budgeten? Nej, det verkar inte Peder Björk (S) vara intresserad av!? Så vad är det då som drivit fram den här korkade, nästan Greklandslika situationen där ingen verkar vinna något på det framröstade utfallet??

Jag hittade några ledtrådar längre fram i samma artikel. Speciellt följande textsnutt där några av de inblandade politikerna fick uttala sig:

– Det var inget självändamål att fälla koalitionen, men då de inte lyssnat på oss trots att vi nu representerar majoriteten i fullmäktige blev det avgörande för vår del även om det var ett svårt beslut, säger Johnny Skalin, Sd, och tillägger:
– Vi ville helt enkelt ge dem en knäpp på näsan.

Jag blev arg, eller till och med riktigt förbannad! Jag är en av dom hårt slitande arbetande sundsvallsbor som försöker hjälpa till att skapa en region som är livskraftig och välmående! Vi har det inte så jäkla lätt i den här landsändan även om vi har en del positiva förutsättningar i just Sundsvall. Men det finns  många utmaningar och skolan är nästan sämst i landet, vi har för låg inflyttning och för liten tillväxt på nya företag. Myndigheterna letar mer och mer kompetens utanför kommunen och universitets verksamhet dras ner. I det läget, när vi skulle behöva ha en samlad ledning för det tuffa arbetet med utvecklingen av kommunen tänker politikerna helt tvärtom! Vad tänkte vi på i valet? Var detta ett resultat som vi ville uppnå? Mitt i träsket – oavsett vilken sida som försöker kämpa för att vi ska nå gemensamma framgångar i Sundsvall – vill några delar av kommunfullmäktige ge andra delar av densamma en knäpp på näsan!? Om det är att vara kommunalpolitiker så vill jag flytta till ett ställe som styrs utan kommunalpolitiker! Finns det teknokratdrivna kommuner i Sverige?

Men, efter ett tags ilska och tankar om emigration så började jag fundera ett steg till. Varför händer det här? Hur liten är den person som måste använda ett av kommunpolitikens viktigaste medel för att utföra sin hämnd, att rättfärdiga sin personliga betydelse med mina skattepengar!? Där väcktes en liten tanke och fundering.

Alla människor har behov av att känna sig betydelsefulla, kompetenta och omtyckta. Det har vi använt och utforskat i de välbesökta frukostprogram vi kört under försommaren. Dessa behov kan se olika ut hos olika individer, och de kan variera mellan olika sammanhang och också beroende på vilka jag umgås med. Nu är det ju så enkelt att alla människor kan inte uppmärksamma mig, alla kommer inte att beundra inte (eller ens förstå) mitt kunnande och alla människor kan liksom inte tycka om mig. Och det är helt okej, och om min självkänsla är stark så påverkar inte det mig speciellt mycket utan jag kan fundera på vilka orsaker som ligger bakom den andres beteende, och kanske lyssna lite för att förstå. En person som inte råkar se mig på stan eller som inte lyssnar på mig på ett möte på jobbet kanske väcker en känsla i mig, det hugger till och jag reagerar men det gör sällan att jag tappar koncepten utan det gör mig snarare lite nyfiken. Det påverkar mig inte nämnvärt.

Men om jag har en låg självkänsla och inte känner mig tillräckligt betydelsefull inför mig själv, oroar mig för min kompetens och kanske inte riktigt tycker om mig själv så mycket som jag vill – då har jag det jobbigt. Då blir jag väldigt känslig i mötet med andra människor. Ett möte som genomförs utan mitt deltagande väcker en massa fantasier om varför jag inte fick vara med, och en massa rädslor att jag inte är tillräckligt viktig. En person som har en annan åsikt än jag hotar hela min existens eftersom jag är rädd att jag ska uppfattas som inkompetent! I det skedet tar jag till försvar för att skydda mig. Jag tränger mig på möten jag inte är inbjuden på, snackar skit om de som arrangerat, eller helt enkelt väljer att aldrig gå på något möte för att inte riskera att bli bortvald. Jag kan bli kritisk och hård på möten för att inte ge någon en enda chans att vinna i en ordstrid mot mig.Kanske jag slutar att lyssna utan tar varje chans att berätta om hur bra mina idéer är och hur dåliga alla andras är. Eller så blir jag tyst och säger inte ett smack, för att ingen ska kunna kritisera och inse hur korkad jag är.

Med en god självkänsla kan jag ge människor en andra chans, en tredje chans, en fjärde chans. Jag kan se till den gemensamma helheten istället för den maximala egna vinningen. Jag kan lyssna och söka efter förståelse för en situation eller utforska den sanning som min medmänniska febrilt försöker argumentera för. Allt i tron att det kommer tillbaka, att sikta på gemensam vinning alltid vinner i längden. Det finns forskning som visar på att detta är ett framgångsrikt recept, och inom The Human Element och Radical Collaboration använder vi begreppet Grön Zon som en önskvärd tillvaro med samarbete och gemensam vinning. Med en låg självkänsla litar jag inte på andra för de kommer att göra ont mot mig så fort de kan. Jag söker efter snabb egen vinning på bekostnad av andra. Jag förlåter inte utan vill hellre hämnas och ge igen. Att förlåta uppfattas som svagt och då syns jag inte, och kanske uppfattas jag inte som kompetent och stark i förlåtelsen…däremot i hämnden. Då syns jag, andra måste se mig och kanske vara rädda för mig, och de ser vilken makt jag har och vilka kapaciteter jag besitter.

Om hela min existens står och faller med om jag blir lyssnad på, uppfattad som kompetent och mäktig eller omtyckt och beundrad av andra blir jag till en liten rädd människa som behöver ständiga bekräftelser på min rätt till existens. Och jag tar till vilka medel som helst för att tillgodose dessa inre vargar. Jag tänker tillbaka på artikeln ”…men då de inte lyssnat på oss …” och ”Vi ville helt enkelt ge dem en knäpp på näsan” och inser att politiker inte är annat än vanliga normala rädda små människor som inte drivs av andra inre krafter än de simpla rädslor som vi andra härjas av.

Skillnaden att de har vårt förtroende och hopp i sina händer.
Och de har mycket mer kraftfulla och läskiga verktyg i sina händer.

Och det har väckt en helt ny och fruktansvärd rädsla i mig!

Vad gör vi nu?